»Det har alltid funnits någon som vill ändra på hur jag är«

Så vad är Kosovare Asllanis egen vilja?

Kvinnan mittemot mig är bara 25 år. Hon har lyckats skaffa sig ett prestigefyllt jobb i utlandet där hon tjänar bra och där arbetsgivaren till och med betalar för hennes bostad, en lägenhet mitt i den fashionabla Parisförorten Saint-Germain en Laye. Och trots att det inte är semestertider, utan slutet av november, har hon nu fått ledigt från jobbet för att slappa och hälsa på familjen hemma i Linköping. Där kan hon inte gå många meter på stan utan att bli igenkänd – ett resultat av att hon i flera år har varit en av de mest tongivande spelarna i det svenska fotbollslandslaget. Förra sommaren vann hon EM-brons på hemmaplan och om ett drygt halvår ska hon spela sitt första VM. Ingen tvivlar på att hon då kommer att bli en av Sveriges nyckelspelare. Mobiltelefonen på bordet framför henne skvallrar också om hennes popularitet. På bildskärmen ploppar notiserna från Instagram upp i ett ursinnigt tempo.

– Jag får väldigt mycket respons från unga tjejer, medger hon. Det är också många som skriver att de vill gifta sig med mig, flera stycken varje vecka. Dem svarar jag aldrig.

Det verkar onekligen som om Kosovare Asllani lever ett rätt gott liv. Men så finns allt det andra. I bakhuvudet surrar sådant jag läst och hört om henne. Som när hon petades ur startelvan i EM-kvalmatchen mot Polen i augusti och reagerade med ett utbrott i Expressen, där hon ansåg att förbundskapten Pia Sundhage hade »personliga problem«. Kosovare ansåg sig inte vara bänkad på grund av sina prestationer: »Hade jag hetat något annat och skrattat och gjort mig till så kanske jag hade fått spela från start.« Eller som när Sveriges kung, på besök i Paris i höstas, avbokade ett möte med Kosovare – men inte med Zlatan Ibrahimović – varpå hon skrev en syrlig kommentar på Twitter. Eller alla buttra utspel i medierna om hur orättvist fotbollslivet är. Eller alla tränare som vittnat om avbrutna träningar och om västar som åkt av och slängts i gräset i ren ilska. I allsvenska Linköpings FC vägrade hon till och med att träna under en period. När klubben valde brasilianskan Cristiane före henne till startelvan ägnade Kosovare passen åt att lojt stå och skjuta mot ett tomt mål istället för att delta i övningarna med de andra, eftersom det ändå »inte spelade någon roll vad jag presterade«.

Annons

Jag tittar på kvinnan på andra sidan bordet och påpekar att hon verkar ha en tendens att lätt ilskna till på sin omgivning. Kosovare nickar och säger att det kan hända att hon »flippar«.

– Men problemet i Sverige, det är att vi vägrar tänka ett steg längre. Vi vägrar förstå varför någon beter sig på ett visst sätt. Om en person flippar på träning frågar vi aldrig oss själva: »Undrar varför ›Kosse‹ flippade ur?« Istället tänker vi tyst att hon är dum i huvudet. Det är alltid lättare att plocka bort personen som flippar än att inse att någonting är fel i hela systemet.

Det är förbryllande. Här sitter en firad landslagsstjärna och försvarar att hon ibland betett sig väl omoget. Här sitter en av svensk fotbolls mest populära spelare och menar att hon förtjänar mer respekt. Här sitter Kosovare Asllani och muttrar att det är alla andra det är fel på.

Jag undrar: Vad är det egentligen som skaver?

 

I slutet av 80-talet kände familjen Asllani att någonting otäckt var på gång. För varje dag som gick blev de allt mer övertygade: de behövde lämna Kosovo. Mamman var gravid men det hindrade inte henne och maken att ta sonen Florent och resa till Österrike och sedan hoppa på tåget vidare norrut, till Stockholm. Väl i Sverige föddes familjens andra son, Arment, och så småningom fick hela sällskapet flytta till Kristianstad. Redan innan uppehållstillstånden beviljats blev mamman gravid igen.

– Det är svårt att säga att det var därför, men kanske blev det lättare för oss att stanna eftersom mamma väntade mig, säger Kosovare.

På ett flyktingboende föddes familjens enda dotter den 29 juli 1989. Hon fick namnet Kosovare – flickan från Kosovo. Och efter att ha fått klartecken att fortsätta sina liv i Sverige flyttade familjen Asllani till småländska Vimmerby, där pappan skaffat sig ett jobb på migrationsverket.

– När jag tänker på det nu är det helt sjukt modigt gjort av mina föräldrar, säger Kosovare. Min mamma var bara 20 år, med ett litet barn och dessutom gravid när de flydde. Jag hade aldrig vågat göra så själv.

Kosovare Asllani

Född: 29 juli 1989

Klubbar: Vimmerby IF –2007, Linköpings FC 2007–2009, Chicago Red Stars (våren) 2010, Linköpings FC 2010–2011, Kristianstads DFF 2012, Paris Saint-Germain 2012–

Landskamper: 69 A,
20 mål

Meriter: SM-guld 2009, Svenska cupen-titel 2008 och 2009, EM-brons 2013

Annons

Under sin uppväxt kunde Kosovare »inte direkt få allt jag pekade på« och tidigt kände hon ett sug efter att tjäna egna pengar för att kunna köpa saker som hon och hennes närmaste behövde. Familjen flyttade ofta, men efter att ha provat flera av Vimmerbys stadsdelar slog de sig till slut ner i det invandrartäta bostadsområdet Bullerbyn, bara ett stenkast från nöjesparken Astrid Lindgrens värld. I kvarteret låg en gräsplan, där bröderna Florent och Arment kunde spela så mycket fotboll de orkade. Ibland var också pappan med – och när Kosovare blev tillräckligt gammal anslöt även hon. På gräsplanen försökte hon imitera sina idoler: Ronaldo, Christian Vieri och Alan Shearer. Med sina bröder tävlade hon om vem som kunde trixa flest på foten.

– Jag fuskade alltid. Om Arment hade gjort 26, då hade jag gjort 27. Det fanns inget jag hellre ville än att slå mina bröder.

När Kosovare fyllde sex år började hon spela fotboll tillsammans med åttaåringarna i Vimmerby IF. Till en början var det inte särskilt roligt. Många i laget var nybörjare och om Kosovare passade bollen kunde hon vara så gott som säker på att inte få tillbaka den. Vimmerbytränaren Håkan Ericsson minns hur Kosovare inledde sin fotbollskarriär med ett försprång.

– Redan från starten insåg hon att den vanliga fotbollsträningen aldrig skulle räcka, säger han. Var man än såg henne hade hon en boll med sig. Och jag kan inte ens tänka mig hur många timmar hon tillbringade på den där gräsplanen. Från flicklaget var det bara hon som var med och spelade där. Ingen har tränat mer än Kosse.

Också Florent och Arment satsade seriöst på sin fotboll, men de saknade systerns järnvilja. Gick det dåligt på ett träningsläger funderade bröderna direkt på att lägga av. Om Kosovare stötte på patrull såg hon det snarare som en källa till motivation att bli ännu bättre.

Som 14-åring debuterade hon i Vimmerby IF:s A-lag i division två. Där gjorde hon 49 mål på 48 matcher och sommaren 2007 visade Östers IF intresse. Flytten var ett naturligt steg för en ung och lovande Vimmerbyspelare. Växjö ligger relativt nära och klubben spelade bara ett snäpp upp i seriesystemet. I Öster hade Kosovare gått rakt in i startelvan. Ändå pressade tränarna i Vimmerby henne att välja en annan klubb – det allsvenska topplaget Linköping.

Tankeställare. Eftersom Kosovare ännu inte tagit körkort måste hon antingen åka buss ut till t­räningsanläggningen eller förlita sig på att få skjuts av en lagkamrat. Det blir oftast det senare alternativet.

– Kosse var ju en talang utöver det vanliga, säger Håkan Ericsson. Vi kände väl att det var någonting stort på gång, kanske mer än vad hon själv gjorde. Vi försökte förklara att den lättaste vägen är utesluten om man vill gå riktigt långt.

Till en början pendlade Kosovare de åtta milen mellan Vimmerby och Linköping med tåg, fram och tillbaka varje dag. Men efter några månader flyttade hon till staden och lite senare följde resten av familjen efter.

Med sitt nya klubblag skördade hon nya framgångar: allsvensk debut och seger i Svenska cupen. Sällan delade hon något av det med sin familj.

– Fotbollen är min grej, min fristad, säger hon. De vill gärna prata fotboll med mig, men jag känner ofta att jag vill koppla av från den när jag är med dem. Jag hatar känslan när man ska säga: »Mamma, jag kom med i landslaget.« Och så ska hon svara: »Men guuuud, vad du är duktig.«

Sommaren 2008 blev Kosovare uttagen i A-landslaget för första gången, till en EM-kvalmatch mot Rumänien. Hennes mamma fick reda på det genom att läsa tidningen. Det var också genom kombinationen landslag och tidningar som allmänheten började få en bild av vem Kosovare Asllani egentligen var.

 

Redan innan hon spelat sin första mästerskapsmatch var det tydligt för den svenska fotbollspubliken att Kosovare Asllani inte var som landslagets andra spelare. Bortsett från några enstaka exempel – Jane Törnqvist är född i Manila och Eva Zeikfalvys föräldrar är från Ungern – var Kosovare den första spelaren med invandrarbakgrund som slagit sig in i landslaget. När hon debuterade 2008 fanns också Nazanin Vaseghpanah, född i Teheran, med i samma EM-kvaltrupp. Men hon satt på läktaren under matchen mot Rumänien och lyckades aldrig ta någon ordinarie plats i landslaget. Kosovare gjorde däremot succé direkt och snart blev hon varse att hennes karriär symboliserade något mer än andras.

– Jag tänkte inte så mycket på det när jag debuterade, säger hon. Men det tog inte lång tid innan jag fattade. Och ju mer jag spelade, desto mer tänkte jag på att jag var först. Jag hade ju egentligen aldrig haft några kvinnliga förebilder.

I Vimmerby hade Kosovare flera jämnåriga kompisar med utländskt påbrå som också spelade fotboll. Men under ungdomsåren slutade de en efter en. På samma sätt såg det ut även utanför Vimmerbys kommungräns. 1999, när Kosovare var tio år, spelade inte en enda flicka med utländsk bakgrund i det svenska juniorlandslaget. Och 2008, det år Kosovare gjorde sin första A-landskamp, hade fortfarande bara fyra procent av spelarna i Sveriges flick- och damlandslag utomnordisk bakgrund. På pojk- och herrsidan var motsvarande siffra samma år 32 procent.

– Man måste komma ihåg en sak när man pratar om utländsk bakgrund, säger Kosovare. Och det är att man måste ha större tålamod med oss. Vi är annorlunda, vi växte upp på ett annat sätt. Vi har mer attityd, kortare stubin, annorlunda kroppsspråk. Därför är det viktigt att en tränare tar sig tid och lär känna varje individ, oavsett bakgrund. Det som fungerar för en kanske inte fungerar för en annan.

Hon kan se flera anledningar till att det svenska landslaget har haft få spelare med invandrarbakgrund.

– Som invandrartjej kan det vara mycket press utifrån, säger Kosovare. Vissa har säkert haft bristande tålamod, eller helt enkelt inte varit tillräckligt bra. Men det är också så att många har en åsikt om att invandrartjejer spelar fotboll. I en viss ålder börjar många familjer tjata om att man som tjej måste skaffa sig en utbildning, gifta sig och bilda familj. Det fanns många som höll på så med mig också. Aldrig mina bröder eller mina föräldrar. Men andra släktingar och folk i min omgivning. »Jaså, du spelar fotboll. När ska du sluta?«

»Jag funderade på vilket som skulle passa mig bäst fotbollsmässigt, det spelade ingen roll om jag fick tusen kronor i månaden.«

När Kosovare skulle spela sitt första mästerskap var hon nyss fyllda 20 år och Sveriges överlägset största talang. Samma vår hade hon vunnit SM-guld med Linköping, och när EM-slutspelet närmade sig var hon högaktuell för en plats i den svenska startelvan. Att hon representerade en för damlandslaget ny samhällsgrupp gjorde henne knappast mindre intressant för medierna. I intervjuer inför turneringen berättade hon frispråkigt om hur hon ville bli bäst i världen. Snart beskrevs hon också som »kaxiga Kosse« och »landslagets nya kaxiga stjärna« i de svenska tidningarna. I en videointervju med Expressen spottade hon ut sitt tuggummi och trixade med det. Sedan kickade hon det tillbaka in i munnen, tittade in i kameran och sade: »Vem är Zlatan?« Klippet etablerade ännu ett av de smeknamn hon fått i svenska medier: »Damernas Zlatan.«

– Det blev många rubriker, och det var kul, säger Kosovare. Men det ledde också till att de hela tiden ville ha mer av mig. När EM började blev det för mycket.

Med högt ställda förväntningar gick Sverige in i EM-turneringen och besegrade Ryssland med 3–0 i premiären. Kosovare spelade inte bra och byttes ut i andra halvlek. Kritiken kom som en kalldusch efter all positiv uppmärksamhet inför mästerskapet. Hon bestämde sig för att sluta prata med journalisterna, eftersom det blivit en »för stor karusell«. Men tystnaden skapade bara ännu större uppmärksamhet.

– Det kändes som om det blev kaos vad jag än gjorde. Pratade jag blev det rubriker överallt, och var jag tyst blev det ännu mer.

Efter två dagar ställde Kosovare upp på intervjuer igen, lagom till mötet med Italien. Den här gången var hon i bättre form och i den 19:e minuten tog hon emot en passning från Lotta Schelin inne i straffområdet. Med utsidan av foten lyfte Kosovare bollen över en liggande italiensk målvakt och sträckte ut armarna i en målgest. Sedan sprang hon ut mot sidlinjen och satte pekfingret över munnen. Hon hade precis gjort sitt första mästerskapsmål och använde stunden till att hyscha åt journalisterna, de hade »skrivit för mycket skit«.

Det gick en dag, sedan återupptog Kosovare sin bojkott av medierna.

 

Den minimala, röda Fiat Punton skumpar fram över en gropig grusväg. Vi lämnar Ile de la Loge, en ö belägen i floden Seine där Paris Saint-Germains damlag har sin träningsanläggning, och rullar över stålbron som leder till fastlandet. Det är den italienska försvarsspelaren Sara Gama som kör. Bredvid henne sitter den polska målvakten Katarzyna Kiedrzynek och tittar på ett videoklipp. Hon vänder sig om och räcker över telefonen till Kosovare i baksätet.

Look! säger hon. Det är så där jag ska göra på lördag.

På skärmen syns ett klipp på en målvakt som följt med sitt lag upp i anfall vid en hörna. Efter några nickar dyker bollen ner mot honom och han avslutar med en stenhård cykelspark i krysset. Kosovare fnissar och sträcker tillbaka telefonen.

– Alla andra målvakter är skadade just nu, berättar hon. Och i går övade hon på bicykletas efter träningen. Det kommer att sluta med att vi får ställa någon junior i målet.

Annons

Det är två dagar kvar till hemmamatchen mot Montpellier. På dagens träning märkte spelarna att ett viktigt möte väntar. Laget genomförde ett lätt pass med uppspelsövningar och fotbollstennis. De verkliga krafterna ska sparas till lördag.

Matchen är den sista innan julledigheten, och även om motståndarna räknas till ett av Frankrikes starkaste lag vore det oförlåtligt om PSG tappade poäng mot dem. Den franska ligan är så ojämn att om Parislaget ens ska ha en chans behöver de troligtvis vinna alla säsongens återstående matcher. Lyon har blivit mästare de senaste åtta åren – PSG har aldrig vunnit ligan. Och trots att parisiskorna tog sig vidare från Champions League-mötet lagen emellan i höstas tror de flesta att Lyon ska ta sin nionde raka titel.

Det passar Kosovare Asllani perfekt. Genom hela karriären har ingenting motiverat henne mer än att bevisa för folk att de har fel. När hennes pappa stod vid sidan av Bullerbyns gräsplan och ropade »gå själv« blev hon bara ännu mer besatt av att vinna genom att passa bollen till sina medspelare. Och när hon inte blev uttagen i VM-truppen 2011 blev det en vändpunkt i karriären. Utan henne vann Sverige ett VM-brons och Kosovare var så besviken att hon »inte hittade orden«. Samtidigt hade hon aldrig tidigare känt en så stark drivkraft.

– Många tyckte nog att det var normalt att jag inte kom med, med tanke på skadorna, säger hon. Men för mig blev det en rejäl väckarklocka. Jag fick tänka efter och kom fram till att: »Okej, detta duger inte.«

Petningen gjorde att hon bestämde sig för att lämna Linköping.

– Jag stängde in mig på gymmet hela den vintern. Var där två gånger per dag, i tre månader. På kvällarna studerade jag tabellen och gick igenom lagen ett och ett. Jag funderade på vilket som skulle passa mig bäst fotbollsmässigt, det spelade ingen roll om jag fick tusen kronor i månaden. Jag vet egentligen inte var jag fick den motivationen från, men bara tanken på att någon trodde att jag var slut gjorde mig galen.

En dag ringde Kristianstads tränare Elísabet »Beta« Gunnarsdóttir upp Kosovare. Isländskan, känd för att vara bra på att ge spelare en nytändning, hade lagt märke till att Kosovares karriär höll på att gå i stå. Redan vid det första samtalet kom de överens och Kosovare kunde snart skriva på ett tiomånaderskontrakt med klubben. Flytten gav henne »väldigt lite pengar« och väckte ännu fler frågor bland utomstående. Kristianstad var väl ändå ett nerköp?

– »Beta« lovade mig större frihet på planen, och för mig var allt underställt fotbollen, säger Kosovare. Jag kände bara: Äntligen! Detta är exakt vad jag behöver.

Under säsongen 2012 var hon en av Allsvenskans bästa spelare och under sensommaren började Paris Saint-Germain hålla koll på henne. I september var intresset så stort att den franska klubben betalade en övergångssumma till Kristianstad för att lösa Kosovare från de sista månaderna av kontraktet. Flytten till Paris minskade inte direkt Zlatan Ibrahimović-liknelserna.

»Jag blir sur om någon missar en enkel passning, för jag kräver otroligt mycket av både mig själv och min omgivning.«

Sedan Kosovare skrev på har PSG fortsatt sin satsning på att bli Frankrikes bästa lag. I somras värvade de både den tyska landslagsbacken Josephine Henning och den svenska mittfältaren Caroline Seger. Också Sara Gama, som rattar den lilla röda bilen, och medpassageraren Katarzyna Kiedrzynek har förstärkt laget.

Efter knappt tio minuters bilfärd stannar Fiaten på en parkeringsruta vid Saint-Germain en Layes pendeltågsstation. Kosovare och jag hoppar ur och börjar strosa ner för de kullerstensbelagda gatorna. En stund senare har hon sjunkit ner i en soffa, hennes favoritplats på det fik där hon tar sina franskalektioner. Efter drygt två år i Frankrike förstår hon allt folk säger. Den hierarkiska kulturen har varit svårare att vänja sig vid.

Förutseende. I Saint-Germain en Laye bor Kosovare ett stenkast från stadsdelens torg, men hon har redan börjat planera för livet efter Paris. Det hon sparat ihop av sin proffslön tänker hon investera i en lägenhet hemma i Linköping. »Jag har redan varit med i några bud­givningar och märkt att jag bara tänker på att vinna. Det blir n­ästan farligt«, säger Kosovare.
Välförsedd. I Paris har Kosovare och den amerikanska anfallaren Lindsay Horan närmast perfekta träningsförut­sättningar. Sedan Qatar Sports Investment köpte PSG 2012 har damsektionens budget ökat till omkring 50 miljoner kronor om året, vilket är något mer än toppkonkurrenten Lyon.

– Det vår tränare säger är rätt, förklarar hon. Så är det bara. Och allting ska jämt vara väldigt kvinnligt. Vår lagkapten måste gå i högklackat, för att hon representerar klubben och sponsorerna. Jag tycker det är mer normalt att komma till träningen i mjukiskläder.

Jag frågar hur hon har smält in i allt det där. Hon medger att hon har testat gränser. Under sin första tid i klubben bröt hon mot en mängd förhållningsregler, bara av ren nyfikenhet. Med dryga böter som konsekvens. Jag anar att det var med de incidenterna i åtanke som hennes tränare någon timme tidigare skämtsamt påpekade för mig att »Kosse is crazy«, och jag säger att det verkar vara ett återkommande drag hos henne, ända sedan åren i Vimmerby, att hamna i konflikt. Hon ler och säger:

– När jag var ung kunde allting starta med att jag blev förbannad på någon som missat en passning. För vissa tränare var det fel att jag var sådan. Men jag är fortfarande likadan, jag kan inte ändra på att jag blir sur om någon missar en enkel passning, för jag kräver otroligt mycket av både mig själv och min omgivning. Har man svårt för det som tränare tror jag att det kan leda till att spelare med den mentaliteten inte känner sig uppskattade. Det är i alla fall en känsla jag har haft under min karriär. Alltid har det funnits någon som vill ändra på hur jag är.

 

Efter att ha hängt med Kosovare under några dagar börjar jag fundera. Vad är det egentligen som gör henne till »damernas Zlatan«? Vissa likheter är så tydliga att de knappt behöver påpekas. De spelar båda i det svenska landslaget och har föräldrar som har vuxit upp på Balkan. Men den person jag så smått börjat lära känna påminner mig inte särskilt om Zlatan. Även om de representerar samma klubb tränar de i praktiken på varsin anläggning. De spelar sina matcher på varsin arena och bor i varsin stadsdel. I det 16:e arrondissementet barrikaderar sig Zlatan Ibrahimović i en 600 kvadratmeter stor lägenhet som kostar 300 000 kronor i månaden i hyra. I Saint-Germain en Laye kan Kosovare Asllani lämna sin en och en halvrummare för att gå och handla utan att bli igenkänd. Jag har visserligen aldrig ätit lunch med Zlatan, men när jag nu gör det med Kosovare Asllani är hon artig och uttrycker reflekterande tankar om vår samtid. Egenskaper jag hittills inte lagt märke till hos herrarnas Zlatan. Och på planen är hon snarare en dribbler, som förlitar sig på kvickhet, styrka och attityd för att kompensera för sin litenhet. Nej, ju mer tid jag tillbringar med Kosovare, desto svårare har jag att ta parallellen på allvar. Ändå återkommer den hela tiden. Till och med i franska tidningar hittar jag artiklar om henne med vinklar som »La belle Zlatan« – den snygga Zlatan.

En sökning på »damernas Zlatan« i mediearkivet visar dock att Kosovare inte var den första som tilldelades epitetet. Det verkar finnas ett inbyggt behov av att damlandslaget ska innehålla en motsvarighet till herrarnas kung. Först ut var Caroline Seger. När hon 2005 hävdade att »efter EM ska alla veta vem Caroline Seger är« drog Aftonbladet slutsatsen att hennes kaxighet motsvarade Zlatan Ibrahimovićs. I samma tidning har Therese Sjögran beskrivits som »damlandslagets motsvarighet till Zlatan«. Och efter att Lotta Schelin gjort två mål mot Tjeckien i kvalet till VM 2007 rapporterade GT om hur »Damernas Zlatan gjorde succé«. Inför den allsvenska seriestarten året därpå konstaterade Metro kort och gott att »Lotta Schelin är damernas Zlatan«. Det var först inför sin mästerskapsdebut 2009 som Kosovare Asllani tog över stafettpinnen. I april 2009 skrev Aftonbladet att »invandrarbakgrunden och spelstilen gör att hon kallas tjejernas svar på Zlatan«. Efter det följde otaliga upprepningar. Ofta tog reportrarna hennes kaxighet som incitament för liknelsen. Och visst har hon gett upphov till ett antal slagkraftiga citatrubriker genom åren, och visst hör jag henne under mina dagar i Frankrike säga att ett träningspass var »piss« och att »hon inte ångrar någonting« hon gjort i livet, men mest pratar hon faktiskt om vad hennes ettåriga brorsdotter Alba kan tänkas få i julklapp. Eller hur glad hon är över att nuförtiden ha råd att köpa de saker som hennes familj behöver. Ingen gång uppfattar jag henne som stöddig. Det gör inte heller de som känner henne bättre än jag.

– Utanför planen var hon blyg, minns Vimmerbytränaren Håkan Ericsson. Jag var på flera turneringar med henne, och det var aldrig något snack om att »nu tar vi hem skiten« eller »titta på mig, jag ska bli bäst«. Vi i Vimmerby tycker nog att jämförelserna med Zlatan har varit lite märkliga. Här har vi aldrig gått runt och tänkt på Kosse som en kaxig typ. Eller funderat på i vilket land hennes föräldrar är födda, för den sakens skull. Hon var en Vimmerby IF-tjej precis som alla andra. Bara det att hon råkade vara bäst.

Från tiden i Kristianstad minns tränaren Elísabet Gunnarsdóttir främst hur Kosovare behandlade yngre spelare. Det var alltid hon som anmälde sig först när Kristianstad skulle åka ut till ett flicklag för att hålla i en träning.

– Jag har sett hur hon delat med sig av sig själv till alla barn, säger Gunnarsdóttir.  Hon är väldigt go med dem.

Framför allt minns hon en gång när Kosovare fick syn på en flicka som spelade i för stora skor.

– Hon frågade mig direkt om hon kunde låna min bil. Sedan åkte hon tillbaka till vår klubbstuga. Kosse har ganska små fötter själv och efter en stund var hon tillbaka med ett par av sina egna fotbollsskor, som hon gav till flickan. Hon sa till mig att man kunde se på hennes kläder att familjen säkert hade ont om pengar. Jag tycker att det säger rätt mycket, det finns inte många spelare som hade gjort något sådant.

»Hon har fattat att hon inte längre behöver bevisa allt för alla. Men jag tror fortfarande att hon har en ännu högre nivå i sig.«

Gunnarsdóttir tror att Kosovares beteende utanför planen har varit en viktig faktor till att hon blivit favoriten för så många unga spelare.

– Många småtjejer känner nog att hon ser dem. Barnen läser ju knappast vad hon säger till tidningarna. De bryr sig bara om hur de blir bemötta när de träffar sin idol.

Efter några dagar i Kosovares sällskap får jag också känslan av att det till stor del är hur omgivningen vill att hon ska vara som har format bilden av henne. När vi dagen före matchen mot Montpellier pratar om det omtalade Expressenklippet, då hon trixade med ett tuggummi, ler hon åt minnet och förklarar att hon fick bra kontakt med journalisten som gjorde inslaget. Men hon berättar också att det var hans idé att trixa med ett tuggummi. Och det var till och med han som bad henne säga »Vem är Zlatan?« och titta in i kameran. Kosovare bara lyssnade och lydde.

 

Fredag betyder marknad på torget i Saint-Germain en Laye. Kosovare gillar att handla. Om hon har vunnit en match firar hon ibland med att shoppa, om hon har förlorat kan det i stället bli »tröstshopping«. På marknaden går vi runt mellan stånden med oljor, tyger och inälvsmat. Vid en fiskdisk stannar hon och petar på skalet till en pilgrimsmussla.

– Är detta verkligen gott?

Allt som har med sjöar, hav och båtar att göra är bland det värsta hon vet. Varje gång hon har kommit i kontakt med vatten har det känts som en nära-döden-upplevelse, menar hon.

– Jag kan inte simma, säger hon. Det handlar inte så mycket om teknik, mer om paniken jag får när jag hamnar i vattnet.

Under vissa landslagssamlingar har hon haft som sidoprojekt att lära sig simma. Främst är det Josefine Öqvist och Caroline Seger som agerat instruktörer.

– De brukar hålla mig uppe när jag ligger platt på mage i vattnet, sedan försöker jag så gott det går. Jag har faktiskt blivit lite bättre.

Tidigare i år slutade Josefine Öqvist i landslaget. Så från och med nu kommer det mest att vara Caroline Seger som deltar i simprojektet. Den här dagen är det också hon som agerar chaufför till och från träningen. Kosovare och fyra år äldre Caroline Seger har följts åt under karriären. I Linköping vann de SM-guld tillsammans och i landslaget har de varit lagkamrater i många år. Sedan i somras spelar de också för samma klubblag. För att undvika böter kommer de oftast i extra god tid till träningarna, och i baracken som fungerar som lagets gym får jag tillfälle att prata ostört med Seger innan träningspasset börjar.

– Det går inte att komma ifrån att Kosse är unik i svensk damfotboll. Med sin bakgrund, sin teknik och sitt utseende. Hon är inte som en vanlig, vardaglig fotbollstjej.

I sommarens VM ser hon Kosovare som en av de svenska nyckelspelarna. Med sin teknik och sina passningar är det hon som kan dyrka upp motståndarförsvaren.

– Kosse har mognat enormt, säger Seger. Det hänger säkert ihop med flytten hit. Hon har fattat att hon inte längre alltid behöver bevisa allt för alla. Samtidigt tror jag fortfarande att hon har en ännu högre nivå i sig. Kosse är bara 25 år, de åren som kommer nu ska vara de bästa i hennes karriär.

»Det är inte att klaga att hävda sin egen rätt. Att tycka att saker ska vara rättvisa och rimliga, det är inte att klaga.«

Även om Seger uppfattade Kosovare som en intressant person redan när de spelade ihop i Linköping är det först på senare tid som de börjat umgås. Fortfarande håller hon på att »riva ner Kosses skyddsmurar« och kan förstå om allmänheten ibland fått en lite skev bild av lagkamraten. Samtidigt, poängterar hon, ingår det att gå på några minor.

– Som situationen med Pia, till exempel, som hela Sverige nu känner till … Alltså, Kosse är inte personen som anpassar sig till en grupp bara för att bli populär. Och ibland vet hon inte riktigt hur hon ska hantera alla sina känslor. Det är inget fel med det. Men ibland finns det stunder när det kan vara bättre att hålla några saker inom sig. Istället för att få ur sig allt på en enda gång.

 

Caroline Seger snörar på sig skorna och stapplar ut från gymmet. På träningsanläggningen har PSG tillgång till en helt nybyggd gräsplan som är tät, jämn och grön, även i december. Huvudtränare Farid Benstiti positionerar ut spelarna, laget ska återigen träna uppspel. Caroline Seger är lagets nav på mittfältet, och ute på vänsterkanten håller Kosovare Asllani bredden.

En stund in på träningen öppnar sig himlen och ett iskallt decemberregn börjar falla över Paris. Jag tar skydd i ett av avbytarbåsen vid sidan av planen. Under det smattrande taket ser jag ut över PSG:s träningsanläggning. Förutom den perfekta gräsplanen är det inte direkt någon glamour. En vit barack fungerar som materialförråd och gym, och omklädningsrummen ligger i en gul betongbyggnad som andas sliten öststatsarkitektur. Regnet gör grusplätten där bilarna står parkerade till en lerig gegga. Ändå känns det som ett proffsliv på riktigt. Träningsförutsättningarna är perfekta, spelarna har lön och på matcherna finns en klack som gör sitt bästa för att lyfta fram laget. Här finns ingen som tycker att det är kaxigt att vilja bli bäst i världen.

Kosovare är helt enkelt på rätt plats i rätt tid. När hon växte upp i Vimmerby fanns knappt någon sådan här miljö. Då hade varken PSG eller Lyon startat sina damlag och för svenska elitfotbollsspelare var ett proffsliv oftast inte realistiskt. Spelare som Hanna Ljungberg, Malin Moström och Victoria Sandell Svensson tillbringade sina karriärer i Sverige, trots att de tillhörde världseliten. I dag är det annorlunda. Personerna jag pratat med i Vimmerby IF berättar till exempel att »Kosse is the shit här« eller att hon är »hela lagets idol«. Gräsplanen i Bullerbyn har klubben tillsammans med kommunen gjort om till en konstgräsplan. Tränaren Håkan Ericsson berättar att ungdomar nu kan spela där hela året och att det blivit allt vanligare att flickor också deltar. I Vimmerbys juniorlag finns nu oftast »tre, fyra eller fem« spelare med invandrarbakgrund.

– Kosse symboliserar möjligheten, säger Ericsson. Hon gör det mer påtagligt att man kan lyckas. Spelarna kan tänka: »Jag som tjejspelare i Vimmerby kan faktiskt ta mig ut i världen och leva på det jag älskar.« Det blir väldigt konkret, nu när någon annan redan har gjort det.

 

På träningsanläggningen går det timslånga träningspasset mot sitt slut. Dyblöta spelare lunkar av planen. Inne i omklädningsrummen tar de på sig överdragskläder och en stund senare hoppar Kosovare, Caroline Seger, mittbacken Josephine Henning och jag in i en blå Mercedes.

Kosovare själv tycker att hon har det väldigt bra i Paris. Men samtidigt går det inte att komma ifrån känslan av att hon genom livet har behövt bevisa mer än andra. Ibland tycker hon att det fortfarande är så. Och ibland känner hon att hon börjat tröttna på det.

– Många tycker att vi damspelare klagar mycket, säger hon. Men det är inte att klaga att hävda sin egen rätt. Att tycka att saker ska vara rättvisa och rimliga, det är inte att klaga.

Som exempel tar hon frågan om jämställdheten mellan landslagen. På fotbollsgalan 2013 fick Anders Svensson en bil av förbundet efter att han slagit rekordet för antalet landskamper. Att Therese Sjögran, som satt i publiken, hade gjort ännu fler landskamper nämnde inte förbundet. Och inför årets gala tvingades Kosovare tillsammans med Caroline Seger och Lotta Schelin att tacka nej, eftersom festkvällen låg mitt emellan deras dubbelmöte i Champions League. När galan väl ägde rum ströks också den planerade hyllningsvideon som förberetts för att fira att Therese Sjögran under året passerat 200 landskamper.

– Dam- och herrlandslaget står väldigt långt ifrån varandra, så är det, säger Kosovare. Skulle vi då inte påpeka det? Varje gång de spelar är damspelare ute och stöttar dem på Twitter och i tidningarna. Men de skulle aldrig drömma om att göra samma sak för oss. Jag förstår inte vad det kostar dem? Det skulle betyda jättemycket om sådana förebilder visade att damfotbollen också räknas.

Välkomna. Så länge inte dam- och herrmatcherna krockar brukar PSG-klacken vara större än på bilden. Tidigare kom också de supportrar som blivit avstängda från herrmatcherna för att se damerna spela. Men nu släpps de inte längre in. Istället samlas de på ett hustak bredvid arenan för att kunna se matchen.
Maskerad. I Champions League-mötet med Lyon den 12 november nickade Kosovare ihop med en försvarsspelare och bröt det övre käkbenet. Dessutom fick hon »gips över hela ansiktet« när hon gjöt sitt specialgjorda ansiktsskydd.

Precis som de gånger hon fått raseriutbrott på träning som junior tycker hon att för mycket fokus nu hamnar på reaktionerna, istället för att försöka förstå vad som frambringar dem.

– Om folk tycker att vi klagar, då får de tycka det. Det handlar inte om att jag är värsta pålästa feministen. Men jag kommer att fortsätta klaga tills saker har blivit rimliga. Och rimligt är att vi behandlas med samma respekt som herrarna.

Medan Seger gasar fram på stålbron över Seine berättar jag att jag under den första dagen i Paris åkte till fel träningsanläggning. I stället för Ile de la Loge tog jag mig till herrarnas högkvarter Camp des Loges. Där såg jag Marco Verratti rulla ut genom grindarna.

– Hade han någon fin liten bil då? frågar Seger.

– En Ferrari, svarar jag.

– Tänk vad coolt, om man fick någon sponsor att betala en bil åt en, säger Kosovare. Fast det lär ju aldrig hända …

– Klagar du? frågar Seger ironiskt. Det är kanske inte så konstigt i och för sig. Vi är ju sådana: »Det klagande landslaget.«

Kosovare hasar ner i framsätet och säger till Josephine att hon tyckte träningen var »annoyoing«. Mest handlade den om att lugna ner tränaren inför mötet med Montpellier. Sedan tittar hon på mig och säger:

– Förlorar vi i morgon kommer du i alla fall att få se huvuden rulla. Det kan ju bli bra material till din text.

Caroline lutar sig fram över ratten för att spana runt ett snävt gathörn.

– Ja du, Kosse. Tänk om det är så allt detta ska sluta? Att du kommer hem till jul utan huvud.

 

Inne på Stade Charléty ljuder rösterna från PSG-klacken. De är fyra stycken, men deras sång fyller ändå den ödsliga arenan.

– Si t’es fier d’être feminin tape dans tes mains!

Klappa händerna om du är stolt över att vara feminin.

Dam- och herrlagets matcher krockar nästan aldrig, men just denna lördag spelar PSG mot Montpellier på två ställen i staden. Herrarna sju kilometer österut på Parc des Princes, och damerna här på Stade Charléty. De flesta av de 30 000 stolarna står tomma när laget gör entré.

PSG tar tidigt ledningen när amerikanskan Lindsay Horan trycker in en målvaktsretur i den åttonde minuten, men Montpellier kvitterar snabbt till 1–1. Med tio minuter kvar till halvtidspausen skjuter dock Kenza Dali 2–1 till PSG.

Genom hela matchen är Kosovare tämligen osynlig. Hon rullar visserligen in 3–1 mellan benen på målvakten, men målet blir bortdömt för offside. I den andra halvleken blir hon utbytt efter att hon fått en känning i låret. Matchen slutar 2–1 till PSG och efter slutsignalen träffar jag Kosovare i den mixade zonen.

Jag frågar hur hon tycker det gick.

– Pissmatch! utbrister hon. Såg du inte?

Jag nickar och säger något om att segern i varje fall gjort att spelarna får ha sina huvuden kvar. Kosovare ler och berättar att det ska firas gemensamt senare på kvällen. Hon brukar tycka att matchdagar är långtråkiga – laget samlas väldigt lång tid före avspark och »allting tar tio timmar«, och när matchen väl är spelad väntar dessutom en lång middag … Men Kosovare trotsar inte längre några bestämmelser enbart av nyfikenhet. Det är snart ett och ett halvt år sedan hon senast fick böter av klubben.

– Egentligen är ju det mesta bara ordningsregler, säger hon. Saker som går smidigare om alla gör likadant.

Hon ser sig om i Stade Charlétys katakomber. Nästa dag ska hon flyga hem till Sverige för fem dagars jullov tillsammans med brorsdottern Alba och resten av familjen. Hon avslöjar att PSG skickar med regler även för ledigheten: böter väntar om spelarna väger mer när de kommer tillbaka än när de åkte. Jag frågar hur det kommer att gå för henne. Hon skakar på huvudet. Det råder inget tvivel om att det är en regel som hon är helt säker på att hon kommer att bryta.