»Det har alltid funnits någon som vill ändra på hur jag är«

Kvinnan mittemot mig är bara 25 år. Hon har lyckats skaffa sig ett prestigefyllt jobb i utlandet där hon tjänar bra och där arbetsgivaren till och med betalar för hennes bostad, en lägenhet mitt i den fashionabla Parisförorten Saint-Germain en Laye. Och trots att det inte är semestertider, utan slutet av november, har hon nu fått ledigt från jobbet för att slappa och hälsa på familjen hemma i Linköping. Där kan hon inte gå många meter på stan utan att bli igenkänd – ett resultat av att hon i flera år har varit en av de mest tongivande spelarna i det svenska fotbollslandslaget. Förra sommaren vann hon EM-brons på hemmaplan och om ett drygt halvår ska hon spela sitt första VM. Ingen tvivlar på att hon då kommer att bli en av Sveriges nyckelspelare. Mobiltelefonen på bordet framför henne skvallrar också om hennes popularitet. På bildskärmen ploppar notiserna från Instagram upp i ett ursinnigt tempo.

– Jag får väldigt mycket respons från unga tjejer, medger hon. Det är också många som skriver att de vill gifta sig med mig, flera stycken varje vecka. Dem svarar jag aldrig.

Det verkar onekligen som om Kosovare Asllani lever ett rätt gott liv. Men så finns allt det andra. I bakhuvudet surrar sådant jag läst och hört om henne. Som när hon petades ur startelvan i EM-kvalmatchen mot Polen i augusti och reagerade med ett utbrott i Expressen, där hon ansåg att förbundskapten Pia Sundhage hade »personliga problem«. Kosovare ansåg sig inte vara bänkad på grund av sina prestationer: »Hade jag hetat något annat och skrattat och gjort mig till så kanske jag hade fått spela från start.« Eller som när Sveriges kung, på besök i Paris i höstas, avbokade ett möte med Kosovare – men inte med Zlatan Ibrahimović – varpå hon skrev en syrlig kommentar på Twitter. Eller alla buttra utspel i medierna om hur orättvist fotbollslivet är. Eller alla tränare som vittnat om avbrutna träningar och om västar som åkt av och slängts i gräset i ren ilska. I allsvenska Linköpings FC vägrade hon till och med att träna under en period. När klubben valde brasilianskan Cristiane före henne till startelvan ägnade Kosovare passen åt att lojt stå och skjuta mot ett tomt mål istället för att delta i övningarna med de andra, eftersom det ändå »inte spelade någon roll vad jag presterade«.

Jag tittar på kvinnan på andra sidan bordet och påpekar att hon verkar ha en tendens att lätt ilskna till på sin omgivning. Kosovare nickar och säger att det kan hända att hon »flippar«.