Klockan halv fyra lördagen den 30 oktober 2004 befann sig Janne Andersson i gymmet på Örjans vall i Halmstad. Framför honom svängde en boxningssäck fram och tillbaka. Ett dovt dunsande ljud färdades genom rummet varje gång hans knytnävar mötte sandpåsen.
På andra sidan väggen i den sexgradiga höstblåsten hasade drygt 16 000 besvikna Halmstadsbor sig hemåt, medan reportrar från hela landet stod och väntade på att Janne skulle möta dem och delge dem sin analys av matchen. Men han ville varken träffa dem eller någon annan.
Janne hade varit Halmstads BK trogen i 17 år. Först som ekonomi- och ungdomsansvarig, därefter som assisterande bakom en rad populära namn, som Stuart Baxter, Mats Jingblad, Tom Prahl och Jonas Thern. Tidigt gjorde han sig känd som en minst sagt arbetsvillig person – det hade hänt att han cyklade ner till Örjans vall klockan tre på natten för att hinna sköta klubbens bokföring, innan han tog tag i andra sysslor som att planera träningar eller skriva kontrakt.
Slitet hade gett framgångar: som ungdomsansvarig hade han fått se klubben fostra landslagsspelare som Fredrik Ljungberg, Niclas Alexandersson, Mikael Nilsson, Petter Hansson och Stefan Selaković. Och som andretränare under Tom Prahl hade han fått uppleva en osannolik storhetstid för den lilla halländska klubben: två SM-guld inom loppet av fyra säsonger. Men sedan guldet 2000 hade det gått sämre: Prahls sista år slutade med en sjundeplats, och under Jonas Therns två följande säsonger blev klubben sexa och nia. När så Thern lämnade 2004 fick Janne slutligen kliva fram ur den skugga han så länge verkat i.
