En dag med Superettankungen

38-årige Pär Cederqvist snickrar på dagarna och drygar ut sitt överlägsna målrekord på kvällarna. Men kunde det blivit mer än det blev?

Iklädd blåa hantverkarshorts, väst och limegrön bygghjälm står Pär Cederqvist lutad över en eldriven skruvdragare. Han stödjer vänsterknäet mot det träspåniga betonggolvet. När det dova borrljudet tystnar sträcker han ut kroppen och fäller hjälmens öronkåpor bakåt.

– Syll, förklarar han och pekar på den avlånga plåtregeln som han just har skruvat fast i betongen. Det används som upplag för ytterväggen.

Pär står ensam i ett blivande vardagsrum på Pilagårdsgatan i Värnamo och monterar en yttervägg. Hans makliga, lätt entoniga småländska lyckas nätt och jämnt överrösta oväsendet från 30 snickare, elektriker och svetsare som sätter 140 lägenheter till världen. Då är ändå halva företaget iväg på den fallskyddsutbildning som Pär ska gå i morgon. 

Annons

I morgon ska han också spela sin 349:e Superettanmatch. Matchdagar jobbar han aldrig. Det har han bara gjort en gång, inför hemmaderbyt mot Jönköpings Södra 2015, och då ådrog han sig en bristning i lårets baksida efter 22 minuters spel.

– Det är nästan enda gången som jag har haft en sådan skada, säger han och steppar upp på en bock för att mäta med en gul trälinjal i taket.

Jag påpekar att det trots allt låter vidskepligt att aldrig snickra inför match på grund av ett enstaka missöde.

– Lite, men det handlar främst om att vara utvilad. Spelar vi klockan 19 och jag har gått upp vid sex på morgonen för att börja jobba kvart i sju, då blir det en lång dag. För att kunna ladda upp ordentligt måste jag sova någon timme till.

När Pär för fem år sedan återvände till sin hemstad bad han klubben att fixa ett dagsjobb för att förbereda honom för livet efter fotbollskarriären. Hans kropp skulle snabbt bli rastlös på en kontorsstol, så ett händigt yrke kändes givet. »Snickare« dök direkt upp i huvudet – han brukade hjälpa sin pappa med små byggprojekt i villan under uppväxten. Klubben drog i en tråd, Pär testade och tyckte att det var »sjukt kul«, och fem halvtidsår som vuxenlärling senare har han snart avverkat de 5 800 jobbtimmar som krävs för att bli fullbetald.

– Det har nog förlängt min fotbollskarriär, säger han. När jag kommer till träningen är jag varm och mjuk i kroppen. I Jönköping var jag väldigt stel i ryggen, jag var lite över 30 och satt mest hemma och spelade TV-spel. Den stelheten känner jag inte alls av i dag. Du, vad är klockan?

– 08.57, svarar jag.

– Dags för frukost.

 

På väggen i ett av byggbarackens trånga matutrymmen hänger två almanackor. Den ena visar en halvfärdig byggplats i Istanbul, den andra är mindre och pryds av fyra inoljade kvinnor i bikini. I övrigt rymmer rummet tre mikrovågsugnar staplade på varandra i ena hörnet, ett litet kylskåp och ett långsmalt matbord.

Pär slår sig ner vid bordets kortsida och kallpratar om den ihärdiga majvärmen med tre kollegor. Efter en halvminuts bananätande och apelsinskalande under tystnad svär någon åt målvaktstabbarna som avgjorde helgens Champions League-final. Samtalet leds vidare in på Värnamosonen Viktor Claesson, som brukar träna med moderklubben om somrarna, och landar slutligen i Superettanjumbons risiga resultatrad. Den ser de fotbollsintresserade på bygget till att nästan dagligen påminna Pär om. En av kollegorna har sin strategi klar:

– Nu måste ni sparka tränaren eller målvakten, någonting!

Pär ger sig inte in i diskussionen utan skrattar bara försiktigt. Han greppar en grön plastflaska som det står »PC« på, lutar tillbaka huvudet och klämmer in en vattenstråle i munnen innan han återgår till syllen på byggplatsens andra våning.

Annons

Efter ytterligare fyra timmars skruvande, mätande och vinkelslipande byter Pär ut sin tunga hantverkarmundering mot en tunn vit t-shirt, jeansshorts och vita sneakers. Om en timme samlas laget för att träna och taktiksnacka inför hemmamötet med Falkenberg.

Medan Pär svänger in sin leasade Volkswagen på Gästgivargårdens restaurangparkering, tre minuter från bygget på Pilagårdsgatan, gör han ett försök att förklara lagets svaga säsongsinledning. En rejäl spelaromsättning, en ovanligt ung spelartrupp, för enkla försvarsmisstag och en gnutta oflyt, sammanfattar han med sitt ständigt sansade tonläge. Jag frågar om han har varit med om en lika kritisk situation tidigare i karriären.

– Jo, det har ju blivit några säsonger i Superettan. Vissa har varit tuffa. Så jag känner igen situationen.

Han förbetalar lunchen, förser tallriken med småpotatis och kycklingskivor, och när vi slår oss ner vid ett ledigt bord har han funderat vidare.

– Men fem poäng på nio matcher har jag nog inte varit med om tidigare. Fan, vi måste ta tag i det här nu.

 

»Några säsonger i Superettan« är i själva verket 15 stycken. Men det började med ett allsvenskt försök. Att som 22-åring byta ut en kravlös division två-miljö med IFK Värnamo mot en försäsong med de regerande svenska mästarna i Djurgårdens IF innebar »en jävla omställning«. Van vid fyra pass i veckan tvingades han ställa om till tio fyspass på fem dagar. Under de första veckorna i Stockholm hade Pär seriösa problem med att resa sig ur sängen. Därtill kände han sig inte hemma i den jäktiga huvudstadsmiljön.

Pär Cederqvist

Ålder: 38

Matcher/mål i Superettan: 354/134

Matcher/mål i Allsvenskan: 20/1

Klubbar: IFK Värnamo 1998–2002, Djurgårdens IF 2003–2004, Åtvidabergs FF (lån) 2003, Östers IF 2004–2006, Raufoss IL 2006, Walsall FC 2007, Landskrona Bois 2007–2009, Jönköpings Södra 2010–2012, IFK Värnamo 2013–

Utlånad till Åtvidaberg under hösten 2003 gjorde han sina första sex mål i Superettan, och när de korta allsvenska inhoppschanserna bara blev kortare under den efterföljande våren valde han att flytta tillbaka till Småland. »Mycket intressant på sikt«, hade Djurgårdens tränare Sören Åkeby sagt om Pär ett år tidigare, men klubben överansträngde sig inte direkt för att hindra hans permanenta flytt till Öster och Superettan.

Där small det däremot till. Den intensiva djurgårdsfysen förvandlade smålänningen till en svårstoppad målmaskin i näst högsta serien. För första gången nätade Pär tvåsiffrigt på elitnivå (12 mål på 17 seriematcher och sex mål på fyra Uefacupkvalmatcher), och ett år senare upprepade han sånär målskörden (elva mål) när Öster gick upp i Allsvenskan.

I hemmamatchen mot Gais i juli 2006 gjorde Pär sitt första (och än i dag enda) allsvenska mål. Strax därefter kontraktstrulade han sig bort från Växjöklubben och hamnade i Norges tredjedivision. 2007, efter en mållös vända i England och League Two, återvände han till Superettan och sedan dess har svensk herrfotbolls andraserie inte blivit av med honom.

 

– Så han jobbar som snickare på riktigt?!

Mitt i Värnamos omklädningsrum står lagets mångårige vicekapten Freddy Winsth barbröstad och spelar förvånad när jag berättar om förmiddagen på bygget.

Ingen i laget har sett lagkaptenen med skruvdragare och verktygsbälte, så de har börjat undra om han under fem års tid bara har lurat i dem att han jobbar vid sidan av fotbollen.

Pär ler åt Freddys internpik, kommenterar den inte.

– Har ni med er Supermandräkten? fortsätter Freddy och refererar till en intervju som Aftonbladet gjorde med Pär inför säsongen.

Med sig hade tidningens reporterteam en blåröd superhjältetrikå som de prackade på målkungen för att kunna döpa honom till »Superettans Superman« i sin fotbollsbilaga. Jag frågar Pär om han kände sig helt bekväm i den situationen. Han trär en vit Pumastrumpa över foten.

– Nja, det var en kul grej.

När träningen drar igång vinkar Pär och Freddy till sig hela gruppen och tar gemensam tät i joggingledet. Deras respektive ledarroll är tydlig: 27-årige vänsterbacken Freddy, som halvtidsjobbar som IT-säljare, är den verbale och skojfriske pådrivaren, medan den mer tystlåtne och tio år mer erfarne Pär utstrålar pondus. Eller om det är respekt från lagkamraterna? Det är svårt att sätta fingret på vad det exakt är, men ute på planen framstår Pär som självklar. Sävligheten är borta. Allt han gör, även om det bara är att jogga, är distinkt.

Efter ett tvåmålsspel som fick tränaren Roar Hansen att efterlysa rakare passningsvägar till lagets spjutspets (»Hela jävla bolljäveln på ytan! Sedan är det PC:s uppgift att springa efter den!«), får Pär och Freddy detaljrika instruktioner av Jonas Thern, som hjälper klubben med individuell träning. Äldst i truppen är också de som stannar kvar längst, duon lämnar planen fem minuter efter de yngre lagkamraterna. På väg till omklädningsrummet berättar Pär att Thern försökte få med honom till Halmstads BK redan 2002, innan Pär valde Djurgården.

Annons

– Det klubbvalet är nog det jag tänkt mest på genom åren, säger han.

Han slår sig ner vid ett bänkbord tätt utanför lagets omklädningsrum.

– Jag ångrar inte beslutet, det hårda träningsåret i Dif gjorde mycket för min karriär. Men i Halmstad hade jag fått mer speltid direkt.

I juni 2014 slog du rekordet för antal gjorda Superettanmål och nu är du uppe i svårslagna 132. Känner du en bitterhet över att vara målkung i just andraserien?

– Det är skitkul att ha den stämpeln, jag tycker ändå att jag har haft en jävligt bra karriär. Det är klart att jag hellre hade gjort de matcherna och målen i Allsvenskan, men det gäller att ha lite flyt i sin karriär också, att vara het vid rätt tillfälle.

Hur menar du?

– Min bästa period i nästan alla klubbar har varit första säsongen. Som i Landskrona, då var det många som hörde av sig, men jag satt på ett treårskontrakt. Är du het i Allsvenskan spelar ett längre kontrakt inte lika stor roll, klubbar köper dig ändå. I Superettan gäller det att vara het samtidigt som du sitter på ett lite kortare kontrakt. Men jag tror att jag hade hållit på allsvensk nivå ganska länge i min karriär.

Samtidigt visar statistiken från ditt allsvenska halvår med Öster tolv matcher, 706 minuter och bara ett mål. Kan det inte vara så att Superettan faktiskt är exakt rätt nivå?

– Absolut, jag har alltid presterat bra i Superettan, men spelar du i rätt lag och utnyttjas på rätt sätt så kan det räcka även i Allsvenskan. Jag vet inte hur många allsvenska lag jag har nätat mot i cuper och träningsmatcher. Så svårt är det inte, och så stor är inte skillnaden. Jag tror att jag kan vinna en nickduell mot de flesta mittbackarna i Allsvenskan, det handlar om rätt tajming och rätt bollar.

Likväl är det länge sedan telefonen ringde. Istället för att spela allsvensk fotboll med Assyriska eller Syrianska, som erbjöd kontrakt flera gånger i slutet av 00-talet, spelade han hellre i Superettan med Landskrona och Jönköping för att ha nära hem till Värnamo. Som om han nöjde sig med att vara kung i ett litet rike istället för att försöka erövra ett större. En ofrånkomlig fråga ligger där och gnager: Har han verkligen maximerat sin karriär? Med sina mål och säsonger i Superettan är han trots allt ett fenomen. Freddy Winsth berättade att Pär »kändes lite överkvalificerad för Superettan« när han kom till Värnamo 2013, men han lät också säker på att 38-åringens trygghetsbehov inte påverkat hans kravbild på sig själv. Tvärtom är lagkaptenen en »sjuk tävlingsmänniska« och »grovarbetare« som alltid ställer höga krav på planen.

 

Pär noterar att den intilliggande parkeringen har börjat tömmas.

– Vad är klockan?

– 16.51.

– Oj. Då har vi lite bråttom, säger han lugnt och joggar in i duschen.

Tre minuter senare återvänder han ombytt och styr bilen mot förskolan Pepparmyntan. Dottern Zoe och sonen Jack ska helst hämtas före klockan fem. På vägen pratar vi om stämningen i lagets omklädningsrum, som enligt Pär präglas av den låga medelåldern. Han minns när han själv slog sig in i Värnamos A-trupp som 16-åring, fyra år yngre än division två-lagets näst yngsta spelare.

– Du vet vem »Micke Mördarn« är, va? säger han utan att lyfta blicken från vägbanan, och tänker på den gamle landslagsmittbacken Michael Svensson. Jag höll på att bli hans offer direkt. Under min debutträning med A-laget satte han in en sjuk benknäckartackling, inte direkt på boll. Som tur var lyckades jag hoppa undan, och jag lärde mig av det. Jag kan sakna den mentaliteten lite, vi är nästan lite för mesiga i dag.

Mesiga?

– Det ska inte vara mobbning, men det ska ställas höga krav. Annars kommer du ingenvart. Jag hade aldrig klarat av den tuffa träningen i Djurgården om det inte hade funnits dårar som »Mördarn« i Värnamo.

Men kraven på dig själv då – har de varit tillräckligt höga?

– Jag har ju satsat. När jag flyttat har jag varje gång valt en klubb med ambitionen att gå upp till Allsvenskan. Jag gick upp med Öster, i Landskrona gick det inte vägen fastän vi hade laget för det, och Jönköping gick upp två år efter att jag lämnade. Så jag har varit och nosat på Allsvenskan och hela tiden presterat. Det hade jag inte klarat utan krav.

 

En dagishämtning, timslång sovmorgon och fallskyddsutbildning senare leder Pär in sin moderklubb på Finnvedsvallens gräs. Det blir förlust igen, 1–4, och den här känns extra tung. Värnamo spelade ut Falkenberg under första halvlek, skapade chanser på precis de sätt de pratat om. Ändå gick bortaspelarna skrattande in i pausvilan med en 2–1-ledning.

Pär går mållös av planen med sänkt huvud.

Han somnar inte förrän vid ettiden. Om fem timmar ringer väckarklockan. Då ska ytterväggen på Pilagårdsgatan gipsas upp.