Reportaget om Kalle Karlsson skrevs 2019.
Jag får syn på honom först och betraktar honom i några sekunder innan han upptäcker mig. Han kommer gående i duggregnet uppför Götgatsbacken med en svart träningsväska över axeln. Det där lite stela steget som jag minns så väl från Expressens redaktionsgolv. Vänsterknät som spökat i över 15 år nu.
– Det kommer tyvärr aldrig att bli bra, säger han.
Vi väljer ett kafé i farten för att komma undan det tilltagande regnet. Kalle sneglar på telefonens display som visar att det återstår knappt tre timmar till fredagens träning med Karlbergs BK. Fyra pass i veckan leder han A-laget i KB, som klubben kallas, och på helgerna är det matcher i division två. KB ligger fyra i sin serie men har bara två poäng upp till andraplatsen som innebär kval till ettan. I morgon väntar hemmamöte med Valbo. När det är avklarat ska Kalle direkt hem för att skriva om Liverpools Premier League-match mot Arsenal för Sportbladet.
– Säg att jag lägger 50 procent av tiden på journalistiken i dag, säger han. Och 65 på tränaruppdraget.
– Det blir 115 procent, påpekar jag.
– Jag vet, säger Kalle. Någonstans vet jag väl att det inte är hållbart i längden. Dessutom har jag valt två av de mest osäkra branscher som finns i Sverige. Men det är så fruktansvärt kul där ute på träningsplanen.