»Jag hade konstant dåligt självförtroende«

När en gammal hjälte återvänder som storsponsor till klubben i sitt hjärta borde det vara upplagt för succé. Hammarbyikonen Magnus Lefvert mötte en annan verklighet.

Inför säsongen 2015 fick Hammarby en ny huvudsponsor som inte många hade hört talas om. Det som skulle pryda den nya tröjan var logotypen för LW AB, en plåtslagarfirma från Tyresö söder om Stockholm. Vanligtvis brukar det stora trycket på den allsvenska tröjan vara vikt åt välkända företagsbjässar som Pepsi eller Coop. Men den här gången var det en före detta spelarprofil som satsade pengar, en som på många sätt personifierade myten om Hammarby. Magnus Lefvert var den uppoffrande allroundspelaren från söderort som drev plåtslagarfirma parallellt med spelarkarriären. Under en tid när hjältarna var få blev den otekniske killen kultförklarad och förärad egen supportertröja med porträtt och texten »En plåtis från Bagis«.

Allt kändes helt rätt. För vad kunde vara bättre än en lokalt förankrad sponsor med tydlig historik i klubben? Särskilt i en tid när många fans reagerar mot hyperkommersialiseringen med slagord som »Mot Den Moderna Fotbollen«. Och visst blev det starka reaktioner. Men i stället för hyllningar sågades tröjan hårt av fansen, som närmast tävlade i att dissa utseendet.  På sociala medier -började det storma. »Gör om, gör rätt«, »Katastrof«, »Loggan ser för jävlig ut« och »AVGÅ!« var bara några av omdömena.

Själv var jag förbluffad. Jag föreställde mig hur en gammal legendar förväntansfullt sett fram emot mottagandet bara för att mötas av denna … avsky. Hur kunde det bli så här?

Annons

 

Magnus Lefvert var stor i Hammarby under en tid när laget inte var särskilt bra och fotbollen över lag mådde rätt illa. 1992 låg vårt publiksnitt i division ett på 1 700 åskådare. Samtidigt skapade det låga intresset en speciell närhet mellan spelarna och de fans som trots allt fanns där. Det var inte heller något större ekonomiskt gap mellan dem som fick sin A-lags-tröja av klubben och dem som köpte den. Lefvert klädde hustak med tunnplåt mellan klockan sex och tre och gick sedan och tränade. Hans liv såg inte särskilt annorlunda ut jämfört med dem som hojtade om plåtisen från Bagis när hans hundra kilo tryckte till en motståndaranfallare.

Magnus Lefvert var arbetarklass, söderort, en som alltid tog en smäll för laget. Sådana egenskaper räcker en bra bit för att bli Hammarbyhjälte. Men det ska helst till några specifika händelser också, och Lefvert bidrog även på den punkten. Som med pangskottet från långt håll i Eskilstuna 1989 som gav 3–2 i slutsekunderna. Eller i det allsvenska kvalet mot Kalmar 1994, då han räddade oss med en förlösande strumprullare. »KUNG LEFVERT«, stod det på ljustavlan efter slutsignalen. För att inte tala om den gången han skulle knyta skon före avspark mot Sirius och menisken låste sig, varpå han fick bäras av planen innan matchen ens börjat.

I Lefverts fall fanns dessutom ytterligare en dimension i legendarbygget: knasiga uttalanden. En gång hörde jag talas om när bortamatchbussen stannat vid en vägkrog och Johan Hammarström valde korvgryta istället för köttgryta, varpå Lefvert frågade lagkamraten om han blivit vegetarian. En annan gång fick vi fans höra om Lefverts försök att få ut svenska pengar ur en holländsk bankomat. En tredje gång var det historien om hur Lefvert, när stämningen i laget var dålig, röt ifrån: »Det här måste vi fan ta och snacka om, det är inget att snacka om!«

Magnus Lefvert

FÖDD: 31 augusti 1966

Moderklubb: Kärrtorps BK

Klubbar som senior: Bagarmossen Bellevue 1982–1987, Hammarby IF 1988–1995, Nacka FF 1996–1997, Älta IF 1998–2009

Meriter: Två allsvenska uppflyttningar med Hammarby, tremålsskytt och SM-guldvinnare i five-a-side 1994.

Gör i dag: VD för LW Sverige AB

Låter det som en person man hånskrattar åt? Så skulle det naturligtvis kunna vara, men något i Lefverts personlighet gjorde att folk snarare garvade med honom. På planen var han den som alltid gav järnet, vid sidan av en snäll och ödmjuk kille som bjöd på sig själv efter devisen »jag pratar först och tänker sen«. Och bygger man en fotbollskarriär med lojalitet som ledstjärna, ja, då blir man omtyckt.

Det var inte heller någon dålig fotbollskarriär. Lefvert fick vara med om två uppflyttningar, ett lyckat kval och faktiskt också ett SM-guld i five-a-side 1994, där han själv stod för tre av målen i finalsegern mot Gif Sundsvall inför 5 000 åskådare i Globen.

Efter att han avslutade Hammarbykarriären 1995 späddes myten om antihjälten bara på. Även supportrar som själva inte upplevt honom på -planen kunde relatera till begreppet »en plåtis från Bagis«.

Så kom vintern 2015.

Annons

 

Jag träffar Magnus Lefvert på LW:s huvudkontor i en företagspark ett par kilometer från Tyresö centrum. Receptionen i den rejäla träbyggnaden är modernt snygg och mötesrummets rustika träbord, hämtat från hotell Reisen, signalerar något annat än plåtslagarkontor i förorten.

– Jag har byggt företaget på samma sätt som man bygger ett fotbollslag, säger Lefvert. Jag var spelaren som jobbade hårdast och drog med mig folk. Samma med företaget – jag är tränaren som bygger teamkänsla och den som gör mest. Det är inte många elitspelare som blivit storföretagare, jag är jättestolt över att ha haft två karriärer.

Efter Hammarby spelade Lefvert med Nacka ett par år och fick då möta Bajen i Norrettan. Sedan blev det Älta IF, men framför allt fullt fokus på företagandet. 2001 köpte han ut de andra – brorsan Johan, pappa Lars och kompanjonen Bengt Westerlund – och resan mot betydligt större affärer tog fart.

Kämpe. »Plåtslagare från Bagarmossen vann 5-manna-SM åt Hammarby«, löd TT:s rubrik den 26 december 1994. Lefvert, som gjorde hattrick i finalen mot Gif Sundsvall, sade: »Jag har inget av det som många av Hammarbys spelare har, men jag springer tills jag stupar. Publiken uppskattar väl sånt.«
Foto: Bildbyrån.

– Jag har sett till att ha människor omkring mig som kan det jag inte kan, förklarar han framgången.

Jag frågar hur han så här flera år senare ser tillbaka på sin första karriär.

– Jag värvades till Hammarby 1988 när Hasse Backe tränade laget. Han använde mig som forward, året efter var jag mittback. Min plats var där de ville ha mig. Jag kom från Bagarmossen Bellevue i division fyra, och det var jävligt roligt att hamna på den nivån och att få spela för Hammarbys publik.

Samtidigt: det hade kunnat vara ännu bättre.

– Jag hade konstant dåligt självförtroende, både som spelare och utanför planen, säger han.

I ungdomsåren spelade han för Djurgården, men fick inte fortsätta när han fyllt 15 eftersom ingen trodde på honom. Han tog då en paus från fotbollen.

– Jag brukar påstå att jag »satsade på tjejerna« – men jag hade ingen direkt framgång där heller. Det blev bättre när jag började med Bagis som 16-åring och fick spela seniorfotboll. Men självförtroendet var ändå stukat, jag var ju aldrig någon som kunde jonglera till 100. Och i skolan hade jag sjukt svårt för att lära mig språk, jag var dyslektiker utan att fatta det själv. Jag trodde bara att jag var dum helt enkelt.

Först efter 30-strecket kom han till insikt om dyslexin. Då släppte mycket.

– När jag sedan skilde mig vid 35 började jag gå till psykolog för att lära känna mig själv. Det är det bästa jag gjort. Men hade jag haft bättre självförtroende från början så hade jag också blivit en bättre fotbollsspelare.

Å andra sidan har han kunnat utnyttja insikterna i sin andra karriär. Plåtslagarfirman som en gång startades av tre man med kontor på fickan lyckades Lefvert förvandla till en koncern inom tak och fasad med en omsättning på 260 miljoner kronor. I dag har LW 180 anställda.

– Fotbollen försvann helt under många år, säger han. Men så tog min nuvarande fru med mig på Hammarby–Jönköping, matchen när Hammarby gick upp i Allsvenskan 2014. Jag blev hänförd av fansens engagemang och tittade lika mycket på dem som på matchen. »Ska du inte sponsra«, frågade min fru.

Tanken var väckt. Magnus hörde av sig till Hammarby och blev hänvisad till Klacksparkens Vänner, där mindre sponsorer samlas. Lefvert förklarade att en liten klisterlapp på ärmen inte var intressant. Killen som en gång påstod att »nu är ni ute på halt vatten« var tillbaka för att synas. LW tecknade treårsavtal som huvudsponsor.

Sedan drog kritikerstormen igång på allvar.

– Jag tyckte det var jättejobbigt, säger Lefvert. För mig blev det personligt. Jag var ju stolt över mitt företag och vår logga.

Jag säger att jag också blev överraskad. Kanske avslöjade det något om motsägelsefullheten som råder på läktarplats – å ena sidan finns en skepsis mot fotbollens kommersialisering och likriktning, å andra sidan en känsla av att matchtröjan bör prydas av ett stort internationellt företag som alla känner till. Eller var det så enkelt att det undertryckta behovet att få gnälla på sin klubb fick en given kanal?

Magnus Lefvert rycker på axlarna, han har inte brytt sig om att analysera det vidare. Han säger att han aldrig ångrat sitt beslut om att bli sponsor åt klubben i hans hjärta. För samtidigt som han led personligen insåg han att företaget tjänade på att vara omtalat.

– Diskussionen gjorde att vi syntes överallt i sociala medier. Och hos allmänheten växte mitt företag från litet till ett större. De här tre åren har gett precis vad jag hoppats.

Han ler:

– Förresten, är Coops logga så jävla snygg egentligen?