Räddaren i nöden?

Vem tar ansvar för att Hammarby IF efter fyra år i Superettan åter blir en allsvensk klubb? Den nya tränaren, skulle man kunna tro. Men då vet man inte mycket om hur Nanne Bergstrand jobbar.

– Kennedy, du slår en hörna från vänster.

Kennedy Bakircioglü, lagkapten i Hammarby IF, joggar ut mot hörnflaggan på Årsta IP:s konstgräsplan. Hans lagkamrater stannar kvar i straffområdet och väntar på vidare instruktioner från tränaren. Lugnt men bestämt visar Nanne Bergstrand spelarna hur de ska placera sig inför hörnan. Han är helt klädd i svart: svart värmejacka, svarta överdragsbyxor, svarta sportkängor med rundad sula. Runt halsen hänger en svart visselpipa. När han talar lyssnar spelarna uppmärksamt, likt en samling elever som vill visa sig lydiga och vetgiriga inför den nya magistern.

De elva spelare som ska starta morgondagens träningsmatch mot Gefle IF, den andra för året, möter de övriga på en komprimerad spelyta. Jag är med i reservelvan. Tanken var egentligen att jag skulle stå vid sidan av och iaktta Nanne Bergstrand i hans nya miljö. Men när jag ringde och frågade om jag kunde få följa laget i några dagar föreslog han att jag skulle träna med Hammarby. »Du ville ju komma nära laget, och då kommer du så nära det bara går.«

Annons

Så nu är jag här på en konstgräsplan i Årsta, i träningskläder med Hammarbys klubbmärke på, och spelar för första gången fotboll med ett elitlag som inte heter Kalmar FF. Det känns märkligt, men på ett sätt också naturligt. För jag har ju Nanne bredvid mig. Precis som jag hade under nästan hela min elitkarriär.

När Kennedy gör sig redo för att slå hörnan tar jag plats i andrabollsytan, utanför straffområdet. Inspelet rensas undan av backen Thomas Guldborg Christensen, och Amadayia Rennie, Hammarbys anfallsvärvning från Degerfors, sätter genast fart för att jaga ifatt bollen. Jag står lugnt kvar på min plats. Jag vet att det ska slås fler hörnor.

– Stopp! ropar Nanne. Kennedy, slå en hörna till.

Hammarbys mest meriterade spelare lägger upp bollen för ännu en hörna. Resten av gänget tittar frågande på mig. Vad gäller? Ska de spela på den här, eller kommer det fler hörnor?

– Det blir nog några till, säger jag.

– Vi kör några hörnor till! gastar Nanne.

Thomas Guldborg Christensen ler mot mig.

– Du kan det här, säger han.

Jo, jag kan »det här«. Det vill säga: jag kan Nanne Bergstrand. Varje övning är bekant och förberedelsen inför match är precis likadan som i Kalmar FF. Startelvan mot övriga spelare, på en yta ungefär hälften så stor som en riktig plan, i ett tvåmålsspel med begränsat antal tillslag. »För att driva upp tempot«, som Nanne uttrycker det.

När Andreas Haddad, anfallare i startelvan, tvingas lämna ifrån sig bollen efter att ha förbrukat sina två tillslag slår han frustrerat ut med armarna.

– Hur fan ska man kunna göra något med bara två tillslag? muttrar han.

 

Envis. När Nanne skulle möta Hammarby med Kalmar 2008 var spelarna slitna. Han förbjöd dem att prata skavanker med medierna och vägrade rotera i startelvan. Hammarbyspelarna gnällde däremot över det täta spelschemat, och tränaren Tony Gustavsson ändrade i startelvan. Kalmar vann matchen med 1–0.

För mig är igenkänningsfaktorn en trygghet. Men för denna framgångstörstande klubbs skull hade jag hoppats upptäcka en ny Nanne Bergstrand. Efter fyra års ökenvandring i Superettan behöver Hammarby en vägvisare som inspirerar och entusiasmerar.

Medan träningspasset lider mot sitt slut kan jag inte låta bli att fundera på om Nanne verkligen är den personen. Sanningen är att han under sina sista år i Kalmar mest av allt var stingslig.

 

Annons

Den 8 juli 2013 kallade Nanne Bergstrand till presskonferens på Guldfågeln Arena. En halvtimme före mötet med journalisterna samlade han oss spelare på träningsplanen. Han gick rakt på sak: »Jag har bestämt mig för att inte förlänga mitt kontrakt som tränare i Kalmar FF. Det är dags att gå vidare.« Vi försökte se neutrala ut. Ingen sade något. Några sökte varandras blickar. »Nu ser vi till att resten av säsongen blir bra«, fortsatte Nanne. Sedan lämnade han träningsplanen.

Den assisterande tränaren Patrik Hansson tog över passet och vi fick jogga några varv runt planen för att prata av oss. När en tränare som har lett ett lag i elva raka säsonger plötsligt meddelar att han tänker flytta uppstår givetvis en viss osäkerhet. Samtidigt kom beskedet som en lättnad för många i spelartruppen.

Nanne Bergstrand

Född: 28 april 1956

Klubbar som spelare: Markaryds IF –1976, Halmstads BK 1976–1978, Markaryds IF 1979–1980, Kalmar FF 1981–1982, Markaryds IF 1983–1988

Klubbar som tränare: Traryds IF 1983–1984, Markaryds IF 1985–1991, Växjö Norra IF 1992–1993, Östers IF 1994–1996, IK Oddevold 1997, Kalmar FF 1998–1999, Helsingborgs IF 2000–2001, Kalmar FF 2002–2013, Hammarby IF 2014–

Meriter som spelare: Svenska cupen-guld (1981)

Meriter som tränare:  Svenska cupen-guld (2007), SM-guld (2008), Årets ledare på Idrottsgalan (2009), Årets tränare på Fotbollsgalan (2008), TT:s Idrottsledarpris (2008)

Medan vi fortsatte träna inledde Nanne sin presskonferens på arenan. Där berättade han om ett beslut som vuxit fram de senaste åren. »Jag har en dröm om att få komma till Champions League igen«, förklarade han. En dröm han alltså omöjligt såg skulle kunna uppfyllas i Kalmar.

Tre och en halv månad senare befann jag mig på en restaurang i Kalmar när mobilen ringde. Eftersom jag inte kände igen numret lät jag mobilsvaret gå igång. När jag lyssnade av meddelandet hörde jag Suleyman Sleymans röst. Sleyman, som sitter med i Hammarbys sportråd, berättade att han hade några viktiga frågor att ställa och bad mig ringa upp. Innan jag gjorde det hann jag tänka tanken att Hammarby ville värva mig. Men det gällde Nanne Bergstrand, som fortfarande inte gjort klart med någon ny arbetsgivare.

»Skulle han passa i Hammarby?« frågade Suleyman Sleyman.

I mitt huvud vände jag på resonemanget och undrade tyst för mig själv om Hammarby verkligen skulle passa Nanne. Där skulle han knappast komma närmare sin Champions Leaguedröm.

»Hur är han som tränare?« fortsatte Sleyman.

Jag berättade om Nannes goda sidor. Hans förmåga att staka ut en riktning och sedan följa den. Hans fingertoppskänsla när det kommer till förändringar i startelvan. Noggrannheten. Detaljögat. Skickligheten i att göra ett spelsystem begripligt och skapa tydliga roller åt spelarna.

Men jag berättade också om andra saker.

»Sedan är han väl inte heller den enklaste personen att förstå sig på«, lade jag till.

Sleyman svarade att Hammarby inte var ute efter en tränare de förstod sig på, utan efter någon som kunde ge dem framgångar. Sedan tackade han för samtalet och lade på. En månad senare presenterades Nanne Bergstrand som Hammarbys nya huvudtränare.

Suleyman Sleyman hade uppenbarligen inte låtit sig skrämmas av det där andra jag berättade.

 

Som spelare nådde Kurt-Arne Nanne René Bergstrand – född den 28 april 1956 i Markaryd, på gränsen mellan Skåne och Småland – allsvensk nivå. Varken i Halmstads BK eller i Kalmar FF lyckades han sätta något större avtryck på planen. Viktigare var kunskapen han sög i sig från två ytterligheter till tränare: Roy Hodgson i HBK och Bo Johansson i KFF. Hodgson var den pedagogiska instruktören vars skicklighet i att organisera ett lag var oöverträffad i Allsvenskan, Johansson var humanisten som mer än någon annan intresserade sig för spelarnas mentala förmåga. »Tankestyrning«, kallade han det.

Organisation och psykologi. När Nanne Bergstrand själv började sin tränarbana, i lilla Traryds IF, tog han med sig erfarenheterna från Hodgson och Johansson. 1985 blev han tränare för moderklubben Markaryds IF  i division två, men lusten att leda andra var större än viljan att själv klättra i seriesystemet. För Nanne räckte det gott med att se spelarna utvecklas. Han trivdes med arbetet som fritidsledare och såg tränarsysslan som en hobby. Det var emellertid en hobby som han tog på stort allvar, och i Markaryd fanns ingen som kunde utveckla honom som ledare. Så när tillfälle gavs åkte han på studieresor till andra länder tillsammans med andra svenska tränare.

En av tränarresorna, till England i slutet av 80-talet, blev särskilt viktig. En manager från den engelska högsta ligan höll en föreläsning och under de nästföljande dagarna fick gästerna från Sverige visa vad de gick för på träningsplanen. Engelsmannen granskade dem noga. Vid ett tillfälle kom han fram till Nanne och sade: »Med din kompetens kan du träna lag högre upp.«

För Nanne blev bekräftelsen ett uppvaknande. Tidigare hade han aldrig haft bilden av sig själv som elittränare.

Via Växjö Norra IF hamnade han 1994 i allsvenska Östers IF. Tre år senare tog han över IK Oddevold, som just hade åkt ur den högsta serien. Samma säsong kom Nanne för första gången i kontakt med Pumt, genom idrottspsykologen Lars-Eric Uneståhl vid Skandinaviska ledarhögskolan i Örebro. Pumt står för Personlig kompetensutveckling genom mental träning och vill förklara hur mycket människor själva kan påverka med hjälp av konkreta framtidsbilder.

Nanne Bergstrand kände att metoden var som gjord för honom och började genast använda Pumt i sitt ledarskap. När Oddevold 1997 åkte ur ännu en serie stod tränaren på Rimnersvallen i Uddevalla och såg för sitt inre hur han ledde ett svenskt lag på de största arenorna i Europa.

 

Det tog honom tre år att lyckas.

På San Siro i Milano ledde Nanne det Helsingborgs IF som slog ut storklubben Inter och därmed gick vidare till ett gruppspel i Champions League, med motståndare som Paris Saint-Germain och Bayern München. Samma säsong tog han HIF till en andraplats i Allsvenskan. Trots det fick han sparken året efter. Ledningen ville se mer »underhållande fotboll« på Olympia och ersatte honom med Sören Cratz.

Hos nästa arbetsgivare – Kalmar FF – var tålamodet större. Nanne krävde en långsiktig satsning, klubben gav honom ett femårskontrakt. Den här gången var hans inre framtidsbild att jojoklubben KFF skulle bli ett stabilt allsvenskt topplag. För att lyckas blev han först tvungen att övertyga spelarna om att det faktiskt gick.

– Att skapa framtidstro är en ledares viktigaste uppgift, säger Nanne. Som tränare kan jag inte göra så mycket när det väl bränner till ute på planen. Det jag kan göra är att förbereda sinnestillståndet hos spelarna. Få dem att tro.

Annons

Nanne tog upp KFF till högsta serien igen 2003. Sedan följde fem allsvenska säsonger med tabellplaceringarna 5-3-5-2-1. Från lindansargäng till bäst i Sverige. Jo, nog lyckades han få spelarna »att tro«, oavsett om de kom från Rio de Janeiro eller Listerby. Men hur bar han sig åt?

»Ju längre jag håller på med det här yrket, desto mer går jag på magkänsla. Intuition. Det kan låta konstigt och nästan oansvarigt, tycker en del.«

Mycket handlade om att få spelarna att lyssna till den inre drivkraften. Varför ville de lyckas på planen? Var det för att behaga supportrarna? För att slippa skäll från tränaren? För att få beröm i medierna? Jakten på yttre bekräftelse måste tryckas bort, förklarade Nanne. Den egna viljan ska styra. När tränarens budskap gick fram kände varje spelare ett större eget ansvar. Ett ansvar som växte ännu mer i och med att han uppmuntrade spelarna, särskilt de utländska, att använda sina egenarter – istället för att sudda ut dem av rädsla för att få en trupp med för många spretiga individer.

Nannes tanke: Bara den som känner sig trygg och tillåts vara sig själv kan prestera fullt ut.

Det yttersta beviset för att teorin fungerade även i praktiken kom den 9 november 2008, då KFF säkrade SM-guldet i Halmstad. Nanne firade triumfen med en kopp pulvercappuccino i omklädningsrummet på Örjans vall.

Sedan hände något.

Fjärdeplatsen i Allsvenskan 2009 var visserligen ingen katastrof, men Nanne började förändras. Hans tålamod minskade. Han tappade humöret, uppträdde irriterat och verkade allmänt trött. Flera gånger kritiserade han spelarna offentligt, vilket skapade en uppgivenhet i gruppen. Trodde han inte på laget längre? Spelarnas missnöje växte för varje säsong som gick och resultaten blev svagare. Kritiken mot tränaren nådde sällan utanför omklädningsrummet, men det var illa nog. Avsaknaden av feedback från tränaren gjorde flera spelare förvirrade och osäkra.

När Nanne Bergstrand sommaren 2013 meddelade att han var färdig med Kalmar FF kom beskedet därför inte som en chock för truppen. Många tyckte att det var lika bra. Det fanns en mättnad, både från spelarnas och Nannes sida. Men vad händer med Hammarby om han kliver in där och uppträder på samma sätt som han gjorde under den sista tiden i Kalmar?

Svårförstådd. Hammarbyspelarna granskar den nya tränarens instruktioner som vore de en del av ett högskoleprov. »Jag har inget emot att uppfattas som flummig«, säger Nanne, som i Kalmar skrev filosofiska krönikor i tidningen Barometern och föreläste om målbilder för stadens företagare.

Lördag morgon på Hammarbys kansli. Det är fyra timmar kvar till träningsmatchen mot Gefle, Nanne Bergstrands första på hemmaplan. I Kalmar arbetade han i ett fräscht och rymligt kontor som bara han hade tillgång till. I Hammarby delar han både rum och skrivbord med sin assisterande tränare Carlos Banda.

– Fast jag fick byggets obekvämaste stol, säger Nanne.

– Sist in får välja sist, replikerar Banda.

Kontoret är lika slitet och opersonligt som allt annat på den gamla scoutanläggningen i Årsta där Hammarby huserar. På skrivbordet framför Nanne ligger några vita pappersark. Nanne tar en penna och ritar upp olika uppställningar som visar hur Hammarby ska agera på fasta situationer i eftermiddagens match.

Jag sätter mig på stolen mittemot Nanne och ber honom jämföra Hammarby IF i dag med det Kalmar FF som han kom till 2003.

– Framtidstron är starkare här, säger han. Däremot fanns ett inarbetat försvarsspel i Kalmar, här får vi börja mer från grunden. Men jag börjar, precis som jag avslutade i Kalmar, med anfallsspelet. Försvarsspelet ska vara inbyggt i anfallsspelet. Det är den stora utmaningen, det är framtidens fotboll och där har jag förändrat min syn. Svensk fotboll har ju bestått av bra försvarsspel och så har anfallsspelet byggts därifrån. Det försöker jag vända på.

I Kalmar betonade du spelarens eget ansvar när det kommer till den egna motivationen. Att du bara kan ge nycklar, men att spelaren själv måste låsa upp. Kommer du att jobba så i Hammarby också?

– Ja, men jag måste lära känna spelarna lite bättre först. Jag tar det första halvåret till det. Och säkert kommer jag att använda nya arbetssätt också. Ju längre jag håller på med det här yrket, desto mer går jag på magkänsla. Intuition. Det kan låta konstigt och nästan oansvarigt, tycker en del. Åtminstone de som är vänster hjärnhalva. Men för mig handlar det om att svaren finns inom oss. Man måste bara lita på att de dyker upp.

Han byter ställning i den obekväma kontorsstolen och fortsätter:

– Bodil Jönsson, vet du vem det är? Hon införde begreppet ställtid. Man låter det undermedvetna jobba och så kommer svaren. Det gäller att ha tillit. Säger man så är man »flummig«, men jag har inga problem med att någon tycker jag är flummig. Det kanske är mitt uppdrag, att sprida ställtidsbegreppet.

Medan Nanne pratar håller han hela tiden händerna sysselsatta. Vänder papper. Flyttar pennor. Fingrar på glasögonen. Han är ingen person som borrar in blicken i sin samtalspartner.

– Det positiva i Hammarby hittills är att ambitionsnivån är hög. Och att attityden till den här är så bra.

Han pekar på den manual som han har sammanställt till hammarbyarna. I den står hur spelarna ska agera utifrån sina positioner i försvarsspel och anfallsspel. I Kalmar hade vi också ett kompendium med instruktioner, men då handlade det om baskunskaper.

– Den här är lite tjockare, säger Nanne.

Varför behövs en manual?

– 2012 märkte jag att mitt budskap inte gick fram till alla spelare, trots att jag tyckte att jag var tydlig. När man har något att utgå från, som manualen, blir det lättare för spelarna att prata fotboll. Jag upplever också att tidsandan är annorlunda. Går man tio år tillbaka i tiden byggde svensk fotboll på taktisk förståelse. I dag är det mer individuellt och vi ser en teknikutveckling. Men vi har tappat mycket av spelförståelsen. Manualen är ett sätt att hjälpa spelarna.

 

Det är ingen tillfällighet att Nanne hänvisar till 2012. Efter den säsongens tiondeplats i Allsvenskan riktades för första gången offentlig kritik mot honom i Kalmar.

På kontoret i Årsta frågar jag om han noterade förändringen själv.

– Det började efter guldet 2008, medger han. Arenabygget var inne i sitt viktigaste skede, vilket innebar att mycket pengar avsattes till det. Ändå fortsatte de sportsliga målen att vara lika höga. Där blev jag nog frustrerad. Och ni spelare fick ta stryk av det.

Att Nanne var dålig på att ge spelarna feedback håller han däremot inte med om. Eller snarare: han tror inte på att arbeta så.

– Jag vet att jag fick kritik för utebliven feedback i Kalmar. Men en stor del av dagens feedback är värdelös. Det är som att släppa en sten i vatten och så blir det krusningar. Men efter ett tag är det stilla igen. Det svåra är att få spelaren att bortse från sitt eget ego, för egot ser bara sina egna fördelar. »Vad ska jag göra för att få spela?« kan de fråga mig. Men de vet egentligen själva svaren, de behöver bara någon att skylla på. Dagens feedback, som är som ett kvartssamtal, bygger inte ett skit på hjärnforskning.

Så hur ska man göra?

– Två personer som samtalar får inte upp samma bilder i huvudet. För att det ska bli optimalt krävs att man använder sig av rörliga bilder som båda ser. Men då måste det till stora tekniska resurser, resurser som inte finns inom svensk fotboll.

Hur tänker du jobba i Hammarby?

– För mig handlar det istället om att ge spelarna trygghet. Om en spelare kan sin roll på planen får han självförtroende. I Hammarby kommer vi att jobba med en mindre trupp för att komma åt varje spelare bättre. Då blir det lättare att ge feedback kontinuerligt, i träningsmiljön.

Hammarbys sjukgymnast Mikael Klotz sticker in huvudet genom dörren och påminner Nanne om att han ska säga till avbytarna i Geflematchen att de ska löpa efter slutsignalen. Nanne nickar. Sedan återgår han till sina fasta situationerritningar på skrivbordet. Efter ett tag tittar han upp igen.

– Var var vi?

Du talade om att göra spelarna medvetna om sina roller. Att använda bilder är ett sätt, att ställa frågor till spelarna ett annat. Före träningen i går hade du en videogenomgång med bilder från er senaste match. Men när du ställde frågor var det få som vågade svara.

– Än så länge är spelarna här rädda för att säga fel. Det vill vi få bort, och det ska vi lyckas med genom att visa dem mer förtroende. Ju mer positiva vi kan vara, desto bättre. Men för att vi ska lära oss måste jag också visa negativa exempel, utan att det blir för personligt. Och det hoppas jag att det inte blev.

Du visade två sekvenser där du ville att Kennedy Bakircioglü skulle agera på ett annat sätt. Det påminner om hur du använde mig i Kalmar. Det var framför allt mig du kunde gå till hårt angrepp mot. Är det för att visa att ingen i gruppen har immunitet som du gör så? 

– Jag gör det nog omedvetet numera. Att visa att ingen är större än någon annan är en del av processen. Det visar också att alla kan göra fel. Kennedy har också saker att lära, han är inte fullärd. Men det är en jättebra människa. Som kan behöva pushas på.

Nanne reser sig från stolen och går fram till en kopiator som står i ett angränsande rum. Han vill ha 20 kopior – en till varje spelare – av instruktionspapperet med de fasta situationerna. Spelarnas namn är markerade med initialer. Längst ner på papperet står det vem som är riktkarl, vem som rusar mot motståndarnas frisparksskytt, vilka som utgör muren, vem som är lagkapten och vem som tar en eventuell straff.

Nanne får inte kopiatorn att fungera. Han trycker på några knappar, men ingenting händer.

– Nähä, säger han.

Han letar upp lagledaren Peter Thunell för att be om hjälp. Thunell trycker på en knapp. Kopiatorn börjar genast spotta ut blad.

– Jaha, säger Nanne.

»Att visa att ingen är större än någon annan är en del av processen. Det visar också att alla kan göra fel. Kennedy har också saker att lära.«

Målvakten Johannes Hopf kom till Hammarby 2008. Han berättar att klubben sedan dess har haft »en lite sydeuropeisk inställning« till tränarens position.

– Bara en gång har jag fått ha samma tränare från januari till december, säger han.

Hopf hoppas att Nanne Bergstrand blir kvar längre än så. Han gillar att den nya tränaren kopplar ihop kropp och psyke i sitt ledarskap och berättar att det hittills bara har uppstått tveksamhet vid ett tillfälle.

– Det var i första träningsmatchen, säger Hopf. Mot Öster. Tidigare har vi haft en tränare som sköter de sista direktiven i omklädningsrummet före match. Men Nanne stod tyst. Det blev fem, tio sekunders tomrum innan vi spelare drog igång.

Tystnaden ingår i Nannes sätt att göra spelarna medvetna om sin egen del i förberedelserna. Jag minns hur förvirrande vi tyckte det var när han gjorde samma sak under sin första tid i Kalmar. Vi var vana vid att tränaren vrålade i gång oss vid varje träning och match. Om någon inte sprang livet ur sig fick vederbörande en ordentlig avhyvling. Så alla kutade. Av rädsla. Men Nanne skrek inte; istället föreläste han för oss om det egna ansvaret. Han frågade om vi sprang för att tränaren skrek, eller för att vi förstod syftet med att springa mer i matcherna.

Det fanns de som tyckte att Nannes metod var feg. En tränare ska ju ansvara för allt, även för spelarnas attityd och motivation. Att inte ha en tränare att skylla ett eventuellt misslyckande på skrämde vissa. Men de flesta av oss upplevde en befrielse i att bli betrodda med ett eget ansvar. Vi sprang mer än någonsin. Men inte av rädsla för bestraffningar, utan för att vi förstod att om vi orkade mer så blev allt roligare.

Hammarbys sjukgymnast Mikael Klotz ser just den här delen av Nannes ledarskap som central för klubben.

– Det är en sådan skillnad gentemot de två senaste åren, säger Klotz. Det är ett medmänskligt ledarskap. Inget ont om Gregg [Berhalter, Hammarbys tidigare tränare], men han krävde resultat och satte press på killarna. Men det finns ju redan ett tryck utifrån. Det behövs inte ett inifrån också.

Men detta är trots allt sagt på försäsongen, en tid då varje klubb letar efter anledningar till optimism. Det är en sak att alla i Hammarby är nöjda med Nanne Bergstrand nu, när allt fortfarande ligger framför honom, men hur blir det om Hammarbys spel börjar hacka i Superettan? I Kalmar blev det inte mycket liv ens efter sju raka matcher utan seger. I Hammarby har ledare och tränare avgått eller sparkats när resultaten har gått emot. Nanne själv tycks inte bekymra sig för det yttre trycket. Men allt är heller inte upp till honom.

– Det finns stora förhoppningar runt omkring laget, säger Nanne. Hammarby har i fyra år försökt ta sig tillbaka till Allsvenskan. Man har sökt olika lösningar och har därför blivit kortsiktiga. I Kalmar fanns en tydligare och mer långsiktig tanke från början, andra gången jag kom dit skrev vi ett femårskontrakt. Och det är ju tanken här också. Samtidigt finns det en stor supporterskara, vilket gör det lätt att säga att man har en långsiktig ambition. Först när det börjar blåsa vet man om de styrande klarar av att stå emot.

Återigen betonar han vikten av att spelarna blir tryggare om de lyssnar till den inre drivkraften. Att uppskatta den stora publikmassan på läktaren – ja. Att låta sig styras av den – nej.

– Det var intressant att se hur spelarna reagerade när vi hade en öppen träning på Tele2 Arena. Då såg man hur bekräftelsebehovet kom direkt, man ville visa upp sig för publiken och tappade strukturen som vi hade jobbat med. Det blev istället individuell fotboll. Det var jättebra att få se, för det måste jag jobba bort.

Lumparpolare. Nanne och Mats Jingblad, ny sportchef i Hammarby, gjorde lumpen tillsammans på 70-talet. De trivs ihop, trots sina olikheter. Mats är rapp i käften och har nära till känslorna, Nanne är sävlig och föredrar Tage Danielssons underfundiga humor.
Överskattad? Tränarens betydelse för ett lag har försvagats på senare år, tycker Nanne. »Man är inte lika involverad i lagbygget eller i utvecklingen av föreningen. Dessutom är de sportsliga värderingarna i dag försvagade jämfört med marknadsvärderingarna.«

Faktum är att Nanne under större delen av sin tid i Kalmar ofta var som bäst i motgång. I framgång blev han däremot närmast paranoid.

En vacker septemberkväll 2007 spelade vi cup-final mot IFK Göteborg hemma på Fredriksskans. Vi gjorde en formidabel insats. Blåvitt krossades med 3–0 och jag fick lyfta pokalen – KFF:s första titel på 21 år – inför en extatisk publik. I omklädningsrummet fortsatte jublet. Klubbchefen Svante Samuelsson gratulerade spelarna å styrelsens vägnar och förklarade att vi nu var värda en segerfest på en restaurang i Kalmar. Klubben ville bjuda.

Nanne Bergstrand blev rent ut sagt skitförbannad. Styrelsens beslut om att anordna en fest var inte förankrat hos honom. Vi befann oss fortfarande i en allsvensk guldstrid och skulle möta Malmö FF fyra dagar senare. Därför var det förkastligt att fira, menade Nanne. Där man genast borde börja förbereda sig för MFF-matchen prioriterades istället fest!

Nanne vägrade följa med till restaurangen. Han satte sig i bilen och åkte raka vägen hem till Öland. Framför sig såg han hur hans spelare gav efter för njutningen och festade bort tätkänningen i Allsvenskan. Han oroade sig i onödan. Vid det laget var vi spelare så präglade av det egna ansvaret. Vi firade i stillhet på restaurangen och fyra dagar senare besegrade vi MFF.

I tyngre perioder visade Nanne emellertid sällan någon oro. Han drabbades aldrig av panik. Han började inte ändra för ändrandets skull för att visa sig handlingskraftig. Han vågade tro på kraften som fanns i gruppen. Om han i medgång bekymrade sig över att vi skulle bli bekväma och inte löpa de där sista meterna, så visade han full tillit i motgång. När vi kom in i svackor ville han att jag som lagkapten skulle samla gruppen för att prata om situationen. Utan närvarande ledare.

Många tränare skulle se det som riskfyllt att låta spelarna hålla egna möten i utsatta lägen. Inte Nanne Bergstrand. I pressade situationer har han inte själv velat leverera färdiga svar, utan har hellre sett att spelarna löst knuten. Syftet är dels att skapa en större gemenskap i gruppen, dels att få spelarna att förstå hur mycket de själva kan påverka en situation.

De gånger han själv tog befälet i ett utsatt läge fokuserade han sällan på rena fotbollsdetaljer. Sommaren 2007 förlorade vi två raka matcher – mot IFK Göteborg och Helsingborgs IF – med 5–0. Förlusterna kom oväntat.

Vi var ett allsvenskt topplag med en plötsligt havererad defensiv. Och i nästa omgång väntade ett formstarkt Djurgården på bortaplan.

Två dagar efter matchen mot HIF träffades hela laget i det lilla samlingsrummet på Fredriksskans. Vi kände skam efter de senaste matchernas pinsamma resultat. Nanne ställde sig längst fram och började prata, lugnt och sansat. Han skällde inte på oss. Han ifrågasatte inte vår arbetsmoral. Han lade ingen skuld på våra redan tyngda axlar. Istället log han och visade på tavlan att det återstod åtta matcher av Allsvenskan.

»Jag ska visa er åtta olika scenarier«, förklarade han.

Utifrån statistik visade han oss var i tabellen vi sannolikt skulle hamna om vi vann samtliga åtta matcher. Sedan fick vi se vår troliga slutplacering vid seger i sju av de återstående omgångarna. Han fortsatte så, ända ner till var vi sannolikt skulle sluta om vi inte vann en enda match till under resten av säsongen. Vi satt där i rummet och såg med egna ögon – inte ens vid ett sådant scenario skulle vi åka ur Allsvenskan.

Avdramatiseringen fungerade. Och med KFF:s historia som lindansarlag var insikten att vi omöjligt kunde rasa ner i Superettan viktig. Det fanns ingenting att vara rädd för längre. Nanne fick oss att känna framtidstro, trots två raka storförluster.

Sex dagar efter mötet slog vi Djurgården med 3–1 på Stockholms stadion. Av de åtta avslutande omgångarna vann vi sju.

 

Det finns givetvis en fara med Nannes ledarskap. Om fel personligheter styr gruppen kan ansvaret och tilliten utnyttjas. Vad händer i Hammarby om, låt säga, Pablo Piñones-Arce får begränsat med speltid? Eller om tränaren känner sig tvingad att placera Kennedy Bakircioglü på bänken? Klarar de i ett sådant läge ändå av att ta sitt ansvar som informella ledare, fortsätter de att jobba hårt på varje träning?

Nanne resonerar så här: Ju större spelargrupp, desto större risk för ansvarsflykt. Under vintern har han därför, tillsammans med nya sportchefen Mats Jingblad, bantat Hammarbys trupp. Tolv spelare har lämnat klubben, nio har tillkommit. Nanne och Jingblad, lagkamrater i Halmstad på 70-talet och dessutom gamla lumparpolare, har legat i.

– Det är en fördel att ha en sportchef som man känner, säger Nanne. Tillsammans har vi byggt en grupp som har en styrka när det gäller de informella ledarna.

Jag förstår att han även i Hammarby tänker lita mycket på spelarna. Hans verkliga utmaning blir att hålla fast vid den linjen, oavsett vad som händer. Och om spelarna skulle svika och tvinga bort Nanne från tränarposten vore det mest ett underbetyg till dem själva, som inte förmådde omvandla ansvaret till något bra.

 

Nanne Bergstrand flinar mot mig.

– Du kommer att känna igen dig, säger han.

Hammarbys spelartrupp sitter i samlingslokalen på Årsta IP och väntar på tränarens matchgenomgång. På den vänstra sidan i rummet finns en hylla fylld av lagbilder på klubbens A-trupper från 1996 och framåt. Bredvid hyllan hänger ett signerat kort från Erkan Zengin. På bilden sitter den före detta Bajenmittfältaren på en chopper iförd fotbollsskor, kortbyxor och Hammarbytröja. Lokalens främre vägg är målad grön och täcks delvis av en whiteboard.

Nanne ställer sig framför whiteboarden och inleder genomgången. Som vanligt roas jag av hans fumlighet, när han blir engagerad är det som om hans motorik försämras. Han tappar sitt papper. Han råkar gå in i ställningen med blädderblocket. Jag känner också igen stencilerna med instruktioner för de fasta situationerna, de som Nanne inte lyckades kopiera själv och som Hammarbyspelarna nu försöker förstå sig på.

Ändå är det en annan Nanne som pratar nu jämfört med den tränare som jag lyssnade på varje dag i Kalmar förra året. Jag noterade det inte på Hammarbyträningen i går, men nu ser jag förändringen. Nanne är … gladare.  Mer engagerad. Och inbjudande på ett sätt som jag nästan hade glömt bort att han hade i sig.

Under Nannes sista tid i Kalmar utstrålade han många gånger en aggressivitet mot oss. Han ställde frågor, men var sällan nöjd med svaren. Ofta kände jag det som om han per automatik ville gå emot vår syn. För att visa att det ändå var han som satt på facit.

På genomgången inför Geflematchen frågar Nanne Hammarbyspelarna:

– Var vill ni att förstapressen ska starta för att få bästa effekt?

Det blir knäpptyst i rummet. Det givna svaret är »högt upp i planen«, eftersom motståndarna då inte kommer lika djupt in på Hammarbys planhalva. Då kan Hammarby vinna bollen högre upp.

Ingen säger det. Men Nanne ser fortfarande mild ut.

Nanne fortsätter ställa frågor. Ibland är de överdrivet enkla, men jag förstår vad han är ute efter. Han vill få igång spelarna, tvinga dem att reflektera över spelet. Även om de inte vågar svara just nu kommer de att medvetandegöras. Det är så Nannes process ser ut.

– Frågor är den vises bästa vapen, säger tränaren.

Han ler klurigt mot gruppen av spelare framför sig.

– Vad kan jag mena med det?

Efter ytterligare några sekunders tystnad svarar till slut Pablo Piñones-Arce:

– Att frågor ger kunskap.

Nanne ser lycklig ut. Jag tänker på hur skönt det måste vara för honom att slippa positionera sig i Hammarby. Bilden av honom som skicklig lagbyggare är redan cementerad sedan tiden i Kalmar. Nu behöver han bara förstärka den. I en ny miljö kan jag också, från min plats längst bak i lokalen, se de goda egenskaper han sällan visade upp i slutet av Kalmartiden. Eller om det var vi spelare som blev blinda för dem. Jag vet inte. Det blev väl som med vilken relation som helst där lågan slocknar: till slut glömmer man bort varför man bråkar.

Nanne gjorde rätt som gick vidare. Han var en man i skriande behov av en ny utmaning, inser jag nu. Den tränare som vårvintern 2014 står och ler i ett slitet samlingsrum på Årsta IP och försöker få Hammarbys A-trupp att hitta svaren inom sig själva, påminner mycket om den inspirerande ledare som kom till Kalmar 2003.

Manualen. Det första Nanne gjorde när han kom till Hammarby var att sammanställa en manual för lagets spel. Tränarens önskan är att spelarna ska ifrågasätta instruktionerna när de inte håller med. »De är lite för snälla fortfarande«, tycker han.

Stadshagens konstgräsplan är sliten och hård. Jag står bredvid Hammarbys avbytarbås i ett par tjocka, fodrade byxor som materialförvaltaren Anders Bitén har lånat ut. Nanne står tre meter snett framför mig, i likadana byxor.

Den ena långsidan på Stadshagen har läktare och är fullsatt. Trots att det är OS-sändningar på TV har över 2 000 personer kommit för att se Hammarby träningsspela mot Gefle i två minusgrader. Det är ett åskådarantal som Nanne Bergstrand aldrig upplevde på en träningsmatch i Kalmar, men han tycks oberörd av folkmassan. Han förefaller inte ens registrera sångerna och applåderna, hela hans fokus ligger på spelet. Så är Nanne heller inte dummare än att han vet att spelarna tittar på honom. Vill han få dem att följa den egna drivkraften och inte söka publikens bekräftelse måste han själv föregå med gott exempel.

Under matchens inledning står Nanne tyst och betraktar spelet. Men allt eftersom ökar hans engagemang.

– Våga! skriker han efter en kvart, när spelet blir låst och avvaktande.

Och lite senare:

– Press! Press!

När backlinjen faller och låter Gefles två anfallare, Johan Oremo och Jonas Lantto, vända upp med bollen vrålar Nanne:

– Stöt upp!

Tre minuter före halvtid får Hammarby straff. Medan Kennedy kliver fram för att slå den lutar sig Nanne mot den röda gaveln på avbytarbåset. Armarna ligger i kors. När Kennedy säkert sätter straffen rör tränaren inte en min. Istället plockar han lugnt upp sitt anteckningsblock och plitar ner något.

I pausen betonar han att laget ska fortsätta jobba med strukturen och organisationen i spelet.

– Höj bolltempot i backlinjen och våga stöta upp. Geflespelarna ska inte få bli rättvända.

Gefle är sällan rättvänt på hemmalagets planhalva i andra halvlek. 1–0 står sig tiden ut och Nanne Bergstrand tar sin första seger som Hammarbytränare. Segern i sig är inte viktig för honom, men han låter ändå nöjd när han efter slutsignalen ger en intervju i Fan-TV. Han ler också artigt när artisten och AIK-supportern Niklas Strömstedt kommer fram till honom och skakar hand.

– Se nu till att få upp Hammarby, säger Strömstedt. Vi vill ha derbymatcher mot Bajen.

– Tack, säger Nanne. Ja, vi får se hur det går.

Förhoppningar. Sedan Hammarby åkte ur Allsvenskan 2009 har sex tränare – Michael Borgqvist, Jesper Blomqvist, Roger Franzén, Roger Sandberg, Gregg Berhalter och Thomas Dennerby – misslyckats med att ta laget tillbaka. Nanne Bergstrand ger inga löften till supportrarna. Istället ber han om tålamod.

Vi blir i mångt och mycket till i blicken från andra. Den kan göra oss bättre, och den kan göra oss sämre. Kanske var det så att blickarna Nanne fick på slutet i Kalmar FF gjorde honom svagare. Och att blickarna han nu får i Hammarby gör honom starkare.

Kanske har också min blick förändrats. Nanne Bergstrand är inte längre min tränare. Han är inte längre den som avgör om jag får spela eller inte. Min tillvaro styrs inte utifrån hans intuition. Då blir det enklare att se hans skicklighet som ledare. Han menar själv att han inte har något att bevisa längre. Som Hammarbyanhängare bör man inte skrämmas av den insikten, snarare är den ett gott tecken. Nanne vill istället vara ett hjälpmedel. Lusten ligger i att få spelarna att upptäcka hur mycket de har att bevisa. För sig själva, inte för någon annan.

När jag lämnar Stadshagen och de frusna men glada Hammarbysupportrarna kommer jag att tänka på något Nanne sa till mig tidigare under dagen, i det spartanska kontorsrummet på Årsta IP:

– Jag har kommit tillbaka till det här klassiska, att jag vill hjälpa. Och att kunna hjälpa en så stor och klassisk förening som Hammarby tillbaka till Allsvenskan … Det ger en enorm tillfredsställelse.

Han fick inte Champions League-laget han drömde om, han fick Hammarby IF i Superettan. Förmodligen passar det en nytänd byggherre betydligt bättre.