– Kennedy, du slår en hörna från vänster.
Kennedy Bakircioglü, lagkapten i Hammarby IF, joggar ut mot hörnflaggan på Årsta IP:s konstgräsplan. Hans lagkamrater stannar kvar i straffområdet och väntar på vidare instruktioner från tränaren. Lugnt men bestämt visar Nanne Bergstrand spelarna hur de ska placera sig inför hörnan. Han är helt klädd i svart: svart värmejacka, svarta överdragsbyxor, svarta sportkängor med rundad sula. Runt halsen hänger en svart visselpipa. När han talar lyssnar spelarna uppmärksamt, likt en samling elever som vill visa sig lydiga och vetgiriga inför den nya magistern.
De elva spelare som ska starta morgondagens träningsmatch mot Gefle IF, den andra för året, möter de övriga på en komprimerad spelyta. Jag är med i reservelvan. Tanken var egentligen att jag skulle stå vid sidan av och iaktta Nanne Bergstrand i hans nya miljö. Men när jag ringde och frågade om jag kunde få följa laget i några dagar föreslog han att jag skulle träna med Hammarby. »Du ville ju komma nära laget, och då kommer du så nära det bara går.«
Så nu är jag här på en konstgräsplan i Årsta, i träningskläder med Hammarbys klubbmärke på, och spelar för första gången fotboll med ett elitlag som inte heter Kalmar FF. Det känns märkligt, men på ett sätt också naturligt. För jag har ju Nanne bredvid mig. Precis som jag hade under nästan hela min elitkarriär.
