Sin egen värsta fiende

När Sebastian Eriksson äntligen får uppleva det han alltid har drömt om hamnar han utanför.

En servitris i rosa klänning och vitt förkläde väntar tålmodigt på att ta emot Sebastian Erikssons beställning medan han ögnar igenom menyn på den 50-talsinspirerade lunchdinern Egg & Milk i Göteborg. Lesley Gores hitlåt It’s My Party strömmar ur högtalarna och runt om i lokalen står lackröda soffor som påminner om bilsäten. När han slutligen bestämmer sig för en omelett frågar hon vilken sorts bagel han vill ha till, och börjar räkna upp:

– Fullkorn, vallmo …

Annons

Det plingar till i Sebastian Erikssons telefon. Han gräver i fickan.

– … solros, pumpa, blåbär, sesam eller vanlig?

Hans blick fastnar på meddelandet i telefonen. Kvinnan tittar frågande på honom. I fem sekunder står de tysta framför varandra.

– Eh …

Blicken far mellan telefonen och servitrisen. Det ser ut som om han i sitt huvud försöker spola tillbaka scenen för att få en repris av vad hon just sagt.

– Vanlig? svarar Sebastian Eriksson frågande. Blicken far tillbaka ner på telefonen medan han lommar ut mellan borden och hittar ett ledigt bås.

– Fan, jag är alldeles darrig.

Han håller ut handen ovanför bordet. Den vibrerar i luften.

– Varför då? frågar jag.

– Jag fick precis ett SMS från Marcus Allbäck.

Jag tittar på Sebastian och försöker läsa av honom. Ingenting i hans ansikte skvallrar om att han är glad över att höra från landslagets spelaransvarige.

Det är början av juli, ett drygt halvår har gått sedan Sebastian Eriksson återvände till IFK Göteborg, klubben där han slog igenom som 18-åring, efter fyra år i Cagliari.

Sedan dess har de blåvita supportrarna haft anledning att glädja sig. Inte bara åt en omtyckt trotjänares återkomst. Från sin mittfältsposition har Sebastian Eriksson styrt IFK:s offensiva spel med sina direkta passningar – därtill har han utgjort en kugge i den starka centrallinje som bidragit till att laget knappt släppt in några mål och parkerat i toppen av serien.

– Allbäck, upprepar jag. Vad skriver han, då?

– Han undrar om jag fått ett mejl, börjar Sebastian, och läser igenom SMS:et igen innan han fortsätter:

Annons

– »Om spelare som är aktuella för landslaget.«

– Har du fått det mejlet?

– Jag vet inte så noga …

Sebastian fipplar lite med telefonen. När han hittar mejlapplikationen ser han att han har 749 olästa mejl. Blicken faller ner på tallriken, där den där vanliga bageln nu ligger framför honom.

– Blir du inte glad? frågar jag.

– Nej, inte nu. Det är bara ångest. Jag vet ju inte hur många spelare de har i den där banken. Det kan vara 200.

Han stannar upp, som om han kommer på att professionella fotbollsspelare inte brukar uttrycka sig så uppriktigt, och försöker för en sekund ge ett mer friserat svar.

– Det är en seger, absolut, men … det överraskade mig – jag blev alldeles spak. Det känns så jävla bittert fortfarande. Jag kommer aldrig att bli av med den där bitterheten.

De sista orden nästan spottar han fram.

– Jag hade tagit mig tillbaka från skadan – det tog tre år – och tog mig ända till landslaget, och så … Fan, jag är alldeles skakig i benen. Allt kommer tillbaks, du vet.

Sebastian Eriksson

FÖDD: 31 januari 1989

KLUBBAR: IFK Göteborg 2007–2011, Cagliari 2011–2014, IFK Göteborg 2015–

MERITER: Tolv U19-landskamper, 16 U21-landskamper, fem landskamper för A-landslaget

En dryg månad senare står den sedvanliga blandningen av åskådare vid Kamratgårdens sidlinje: gamla gubbar, ungdomsspelare, familjer med barn iklädda IFK-tröjor, joggare som stannat till på sin runda genom Delsjöskogen, och längst bort vid hörnflaggan den klick med lokaltidningsreportrar som alltid bevakar lagets träningar.

– Undra om vi får prata med Sebastian i dag, eller om han fortfarande är grinig, säger en journalist.

– Han har gått runt som i sin egen bubbla det senaste. Det kanske kan vara bra ibland, men inte i det här läget, svarar en annan.

Vid det laget har IFK Göteborg förlorat det självklara spel man visade upp under våren. Tydligast har kollapsen varit hos just Sebastian Eriksson. I takt med att allt färre av hans passningar hittat fram till medspelarna har han under sensommaren sett alltmer frustrerad ut. De senaste veckorna har han till och med vägrat att prata med de reportrar från GP och GT som nu betraktar honom från sidlinjen.

Ute på planen överröstar Sebastians ilskna stämma tränaren Jörgen Lennartssons uppmanande utrop.

– Men vad är det där för passningar! skriker han efter en framspelning som inte är tillräckligt distinkt. När han missar en nedtagning utstöter han ett vrål som är så högt att han påminner om en dålig skådespelare som träffats av ett pistolskott.

Efter träningen ligger han demonstrativt kvar i gräset medan lagkamraterna talar med supportrar och medier. När han efter en stund lunkar bort till sidlinjen frågar jag hur han mår. Sebastian suckar.

– Just nu vet jag ingenting. Jag vet inte vad jag ska göra när jag får bollen, inte hur jag ska ladda inför en match … Om jag ska skita i allt och bara ha kul när jag spelar, om jag ska vara glad eller arg eller taggad. Allt är bara en enda sörja i huvudet.

Det är ingen överdrift att påstå att Sebastian Eriksson föddes till ett liv inom fotbollen.

På 60-talet grundade farfar Tore föreningen Åsebro IF i det dalsländska samhället med samma namn. Under Sebastians uppväxt arbetade pappa Sune som ledare och alltiallo för Åsebros A-lag, där han städade lokalerna, beställde skor till spelarna och såg till att de dök upp på träningarna.

Eftersom familjen Eriksson bodde på en gård mitt ute på landet – utan mycket att göra för en ung pojke – tillbringade Sebastian sin mesta tid med pappan kring Åsebros fotbollsplan.

Han identifierades tidigt som föreningens mest lovande talang. Snart spelade han inte bara med sin egen årskull, 89:orna, utan också med dem som var två och tre år äldre. Han tyckte om att spela med de äldre; med de jämnåriga gick det för lätt. Utanför träningsplanen var han dock relativt ointresserad av fotboll – det fanns egentligen bara ett lag han brydde sig om: IFK Göteborg. Några gånger om året reste familjen Eriksson till Göteborg för att se Blåvitt spela på Gamla Ullevi, och Sebastian drömde själv om att någon gång få representera klubben, och vinna Allsvenskan med dem.

Som fjortonåring flyttades han upp till seniorlaget, som spelade i division tre. Det var tufft, inte bara att spela, utan också att umgås med människor som var många år äldre. Men målmedvetenheten lönade sig: samtidigt som han tog en plats i A-laget blev han uttagen till elitpojklägret i Halmstad, dit föreningar från hela landet skickade sina mest lovande spelare. Den lille mittfältarens vinnarskalle och kämpaglöd gjorde intryck, och efter att ha provspelat med IFK Göteborg erbjöds han en plats i deras ungdomsakademi.

»Ibland hoppade jag in i min bil och körde runt planlöst. Jag kunde fantisera om att köra ner i diket – bara för att se vad som skulle hända.«

Så när hans kompisar började gymnasiet i Mellerud flyttade Sebastian in i en tvårummare i östra Göteborg med sin sex år äldre bror Alexander, som skulle plugga till pilot på Säve flygskola.

Annons

Inte långt efter att han anlänt till U-laget blev han uttagen i pojklandslaget, som leddes av Jörgen Lennartsson. Sebastian själv hade svårt att se vad han gjorde där. Det var en sak att spela mot småföreningar på vischan i Dalsland, en helt annan att möta och spela med alla de bolltrollande, vindsnabba talanger som befolkade landslaget. Han kände inte att han platsade.

Men Jörgen Lennartsson hade identifierat en särskild egenskap hos 15-åringen.

– Sebastian var ingen tidig supertalang, säger Jörgen Lennartsson. Han hade en bra vänsterfot och en speluppfattning utöver det vanliga, men det som särskiljde honom från alla andra var hans vinnarmentalitet. Han hade en otrolig glöd och entusiasm att prestera på en så hög nivå som möjligt.

Samma egenskaper gjorde honom populär hos IFK:s A-lagstränare Stefan Rehn och Jonas Olsson, som tog ut honom som lärling på vänsterbacksplatsen.

Sebastian gav sig fan på att ta för sig: han sparkade på stjärnor som Pontus Wernbloom och George Mourad för att sätta sig i respekt och tränade hårdare än någonsin.

Ensam. »När jag flyttade till Italien fattade jag direkt att jag bara var ett utbytbart stycke kött. Alla var det. Man fick bara tänka på sitt eget bästa hela tiden, och på något konstigt sätt fungerade det.«

Samma säsong som Sebastian Eriksson flyttades upp belönades han med ett A-lagskontrakt som sträckte sig över fyra år. Han gjorde debut i Svenska cupen, och säsongen därpå tog han plats som vänsterback i flera allsvenska matcher. I Champions League-kvalmötena mot FC Basel startade han som innermittfältare.

Emellanåt syntes dock tecken på att den där okuvliga vinnarmentaliteten hade en baksida. Efter dåliga matcher tycktes hela tillvaron rasa samman. Sebastian kunde fastna i spiraler av negativa tankar som fick spelet att låsa sig.

I umgänget med de andra spelarna handlade det mesta om fotboll – även när de var lediga. Sebastian började istället umgås allt mer med lagets kock, Fredric Bergstrand.

– Han hade ett jäkla driv som jag imponerades av, säger Bergstrand. Han hade en speciell blandning av att vara vänlig och lojal mot alla, och samtidigt vara väldigt arg och hängiven.

I den fjorton år äldre Fredric fann Sebastian någon som kunde skingra tankarna från fotboll. Fredric hade helt andra intressen, och Sebastian tyckte att han lärde sig så mycket att han började kalla sin nye vän »Yoda«, efter den visaste och mäktigaste av alla jediriddarna i Stjärnornas krig.

Det dröjde inte länge innan Sebastian hade adopterat två av Fredrics största hobbyer: champagne och bilar. Han började följa med Fredric på vinprovningar. När Fredric köpte en gammal Dodge skaffade Sebastian en Mercury Cougar från 1968. Snart åkte de på veteranbilsträffar tillsammans.

På planen gick det allt bättre. Under de kommande åren utvecklades Sebastian till en nyckelspelare i IFK Göteborg. 2009 var han nära att uppfylla sin ungdomsdröm om att vinna Allsvenskan med sitt älskade Blåvitt, men i ligans allra sista omgång förlorade de mot AIK, som istället tog hem titeln. Vid 21 års ålder hade han spelat över 80 allsvenska matcher och till och med utsetts till lagkapten under en period. I januari 2010 tog Erik Hamrén ut honom till A-landslagets januariturné.

 

Halvvägs in i säsongen 2011 kallade IFK Göteborgs sportchef Håkan Mild upp Sebastian Eriksson till Kamratgården och berättade att de fått en förfrågan från den italienska klubben Cagliari om att värva honom. Sebastian blev förvånad – han hade inte hört något om några scouter på matcherna, inte förvarnats på något sätt om att det fanns ett intresse för honom. Han hade länge drömt om att bli proffs, men nu hopade sig tvivlen: Var han tillräckligt bra för Serie A?

Sebastian visste ingenting om Cagliari – vare sig som stad eller klubb – och förstod inte varför de ville ha just honom. Samtalet med Mild gjorde inte saken mycket klarare. Det enda Sebastian fick veta var att en italiensk agent rekommenderat honom till Cagliaris president Massimo Cellino.

Cellino, som gick under smeknamnet il mangia-allenatori – »managerätaren« – på grund av den uppsjö av manager han sparkat under sina drygt 20 år i klubben, var känd för att vara lika impulsiv när han köpte spelare. Ville han ha någon såg han helt enkelt till att skaffa sig honom. Och i det här fallet hade han bestämt sig för att värva Sebastian Eriksson.

 

Övergången var så gott som klar då Sebastian reste till Borås för att möta Elfsborg. Efter 38 minuter rundade han Daniel Mobaeck och placerade ur minimal vinkel bollen bakom Ante Čović i Elfsborgsmålet.

Femton minuter senare försökte han återigen skära in på Elfsborgs planhalva när Anders Svensson mötte med ett hårt motlägg. Sebastian tog ett lätt skutt, men när fötterna landade på plastgräset kände han hur knäet vred sig i sidled. Smärtan som strålade genom kroppen fick honom att skrika rakt ut. Han viftade omedelbart på sjukvårdare och fick en ömkande klapp av Anders Svensson. Efter matchen bekräftade magnetröntgen vad han redan kände i hela kroppen: det främre korsbandet var av.

I tidningarna läste Sebastian att skadan definitivt betydde slutet på hans proffsdröm. Men Cagliaris Massimo Cellino hade bestämt sig. Efter operationen på Sahlgrenska sjukhuset flögs Sebastian ner till Sardinien där han inkvarterades på ett gammalt golfhotell som nu tjänstgjorde som Cagliaris träningsanläggning. Situationen var märklig. Han hade tagit sig ända till Serie A, men nu betraktade han ändå allt från sidan. Dagarna ägnades åt att göra styrkeövningar i gymmet. Knappt någon i klubben talade engelska, så den ende Sebastian kunde prata med var Albin Ekdal. På morgnarna hade han svårt att ta sig upp ur sängen eftersom han inte kunde röra på sitt skadade ben. När lagkamraterna såg honom halta runt på träningsanläggningen skämdes han. De enda ljuspunkterna var utforskandet av den italienska matkulturen och MMS:en med bilder på nya veteranbilsfynd som trillade in från Fredric Bergstrand.

För att manifestera sin hemlängtan gick Sebastian till en tatuerare, lade fram sin arm och bad honom gadda in »Göteborg« i skinnet.

Han pinades av att se matcherna från läktaren, särskilt de tillfällen då Marcus Allbäck eller någon annan från svenska landslaget kom för att se Albin Ekdal spela från start. Det påminde alltför mycket om hur hans egen karriär kunde ha artat sig.

»Jag är inte bekväm med vad jag ska göra när jag får bollen. Jag springer och letar efter alternativ, när jag egentligen borde ha klart för mig vad jag ska göra.«

I januari 2012 konstaterade läkarna att skadan inte läkte som den skulle. Han skickades till Rom för att rensa bort slagg och blod som fortfarande var samlat i knäet, men när inte heller det hjälpte verkade det ett tag osäkert om han någonsin skulle kunna spela igen.

Och medan knäet fortsatte krångla fylldes huvudet av allt mörkare tankar.

– Ibland hoppade jag in i min bil och körde planlöst runt på vägarna. Jag kunde fantisera om att svänga över mot en mötande bil, eller om att köra ner i diket – bara för att se vad som skulle hända.

Efter ett halvår i gymmet kunde han försiktigt halta ut på träningsplanen. Sebastian, som varit utanför laget under hela säsongen, kände för första gången att han faktiskt var i Serie A. Han studerade backen Davide Astoris följsamma försvarsspel och lagkaptenen Daniele Contis passningsspel, och försökte efterlikna dem så gott han kunde.

När han stod felplacerad, eller inte löpte dit en passning levererades, fick han skäll av lagkamraterna. Sebastian upptäckte att det passade honom perfekt. När han tvingades upp på tå kände han hur glöden kom tillbaka. Långsamt återerövrade han passningsprecisionen och drivet i steget.

Under hösten fick han göra sporadiska inhopp i ligan; när man mötte Juventus i Coppa Italia startade Sebastian på mittfältet. När klubbens gamle trotjänare Diego López tog över tränarrollen fick Sebastian alltmer speltid från start. Självförtroendet sköt i höjden; nu spelade han trots allt på en högre nivå än han gjort före skadan.

Och när förbundskapten Erik Hamrén i maj 2014 tog ut sin trupp till en träningslandskamp mot Danmark fanns Sebastian Eriksson med bland mittfältarna. Uttagningen motiverades visserligen med att klubbkamraten Albin Ekdal och Torinos Alexander Farnerud var skadade, men ändå: Sebastian hade äntligen tagit sig tillbaka till landslaget.

 

Med en veckas ledighet mellan det italienska säsongsslutet och landslagssamlingen reste Sebastian hem till Göteborg för att slappna av inför landskampen. Men efter några lugna dagar satte oron in: kom han till samlingen utan att ha rört en boll på en vecka skulle han hinna tappa alltför mycket av det spel han övat upp under säsongen. Därför körde han, dagen före landslagssamlingen, upp till Kamratgården för att träna med IFK Göteborg. Det stred egentligen mot alla regler att träna med en annan klubb än Cagliari, men det struntade han i – landskampen var hans livs chans.

Under tvåmålsspelet placerade tränaren Mikael Stahre honom på vänsterbacken. Sebastian kände sig i form. Han tog det lugnt, spelade enkelt och säkert.

Vid matchens slut lade Stahre till tre minuters övertid, och det återstod bara någon minut då Sebastian slog en missriktad passning framåt i planen. Bollen studsade tillbaka in mot mittplan, där den landade hos May Mahlangu i motståndarlaget. Sebastian rusade till för att pressa, men en felträff från Mahlangu fick bollen att ändra riktning. Sebastian, som var på väg åt höger, svängde åt vänster mitt i steget.

Då vek sig knäet.

Den här gången behövde han inget läkarutlåtande för att vara säker på vad det var som hade skett. Förra gången var det vänster korsband. Nu hade det högra slitits av.

 

För Sebastian Eriksson kändes det som om han sprungit ett helt maraton, och sedan snubblat på upploppet. Allt han kämpat för under tre år hade glidit utom räckhåll i den sista övertidsminuten.

Under kvällen ringde han de jobbigaste telefonsamtalen i sitt liv: först till Marcus Allbäck för att berätta att han inte kunde följa med landslaget, därefter till Cagliari för att förklara att han skadat sig under träning med ett annat lag. Den italienska klubbens dom var hård: eftersom Sebastian gjort sig skyldig till kontraktsbrott skulle de inte stå för några rehabiliteringskostnader. Ville han operera sig fick han betala själv.

»Det är en sådan jävla pissmentalitet i Sverige. I Cagliari var de på en direkt om man stod en meter fel. Och jag lärde mig otroligt mycket av det.«

Kvällen innan han flög till Rom för sin tredje operation haltade Sebastian Eriksson till Nya Ullevi för att se Håkan Hellström spela. Han var uppriven och förtvivlad, men där han stod på innerplan och stöttade sig mot ett räcke kände han att det var den bästa konsert han sett. Efteråt lät han på den ena underarmen tatuera in låtstrofen: »Man måste dö några gånger.« Och på den andra: »Innan man kan leva.«

Så betalade han de 14 500 euro som ingreppet kostade och tog in på ett hotell i närheten av kliniken, för att varje dag kunna träna rehabilitering mellan klockan åtta och fem. Hotellnotan kostade honom ytterligare 10 000 euro.

Från rehabcykeln såg han samtidigt hur klubben runt om honom kollapsade: laget slogs under nedflyttningsstrecket, hans beskyddare Massimo Cellino sålde klubben och den nytillträdde tränaren Zdeněk Zeman hade aldrig hört talas om svensken. En återkomst i Serie A kändes alltmer avlägsen. Skulle han kämpa hela året med förhoppningen om att eventuellt få speltid säsongen därpå? Eller vänta lika länge som han tvingats göra efter sin första skada?

I december 2014 ringde han till IFK Göteborgs sportchef Mats Gren och sade som det var: »Jag vill komma hem.«

 

Den nytillträdde tränaren Jörgen Lennartsson hade snabbt identifierat att en spelartyp saknades i truppen: en central mittfältare som kunde driva boll på motståndarnas planhalva och servera de offensiva spelarna med distinkta passningar. Samtalet från hans hemvändande adept från ungdomslandslagstiden erbjöd lösningen.

– Det syntes direkt att han spelat på en annan nivå, säger Lennartsson. Han hade ett tempo i spelet och en hårdhet i sina passningar som många saknade. Det var tydligt att det var han som skulle sätta nivån: »Så ska vi alla i laget spela.«

Sebastian Eriksson spelade alltmer under försäsongen, och lagom till den allsvenska premiären mot Åtvidaberg var han redo. Det var genom honom IFK skulle bygga sitt offensiva spel. Och han axlade ansvaret med självklarhet: under den allsvenska våren slog han frisparkar, hörnor och straffsparkar. Han rörde sig över hela planen och dirigerade medspelarna med sina yviga gester.

Belöningarna var omedelbara. I juni fick han det där landslagsmejlet av Marcus Allbäck som han aldrig läste, och när Allsvenskan tog sommaruppehåll ledde Blåvitt serien med fem poäng.

Mycket tydde på att Sebastian, under sin gamle pojklandslagstränare, skulle leda Blåvitt till det första allsvenska guldet på åtta år.

 

Sebastian Eriksson trycker försiktigt ner gaspedalen på sin blå Volvo 142 från 1969 och svänger ut på E20:an söderut från Göteborg. Eftersom hastigheten inte blir högre än 90 kilometer i timmen lägger han sig i högerfilen så att andra bilar kan köra om. Bakom honom följer Fredric Bergstrand, »Yoda«, i en stor, brummande Dodge Coronet.

Efter några minuter ansluter alltfler veteranbilar omkring oss, alla lugnt rullande i samma riktning. När karavanen nått Nääs Slott utanför Lerum parkerar Sebastian och Fredric sina samlarobjekt invid en lång rad av nitiskt polerade bilar som blänker i solen vid sjön Sävelångens strand. Gräsmattan runt dem är full av – som Sebastian säger – »människor i allväderskläder som bott i garaget hela året«, vilka minglar runt och beundrar varandras fordon.

För de flesta av dem är det en återkommande tradition att samlas här på soliga sommarmåndagar för att gå på raggarbilsträff. För Sebastian Eriksson är det dessutom ett sätt att skingra tankarna och sluta älta den senaste tidens resultat på fotbollsplanen.

Eller som Fredric säger:

– Det kan vara bra att glömma allt annat och bara lyssna på vrålet från en V8.

Sex matcher har gått sedan serien drog igång efter sommaruppehållet, och laget letar fortsatt efter det vägvinnande spel de visade upp under våren. Efter oavgjorda matcher mot Sundsvall och toppkonkurrenten IFK Norrköping led de en förnedrande 1–0-förlust mot bottenlaget Falkenberg. Det getingbo av topplag som länge var på behagligt avstånd från IFK i tabellen har ätit sig i kapp.

Petad. »Somliga är väldigt duktiga på att skaka av sig när det går dåligt och skylla på andra. Men jag har inte den försvarsmekanismen. Jag blir bara ledsen, arg och förbannad på mig själv.«

Tränaren Jörgen Lennartsson har talat om att laget har problem med att förvalta chanserna i den sista fjärdedelen. Men problemen tycks vara större än så. Blåvitts anfallsspel har varit otympligt och ensidigt. Och på det centrala mittfältet har Sebastian Eriksson inte lyckats göra det som Lennartsson hela tiden efterfrågat: styra det offensiva passningsspelet.

Det är rimligt att anta att det hårda matchschemat tagit ut sin rätt. De flesta spelare som drabbas av dubbla korsbandsskador tvingas trots allt inse att karriären är över. Lyckas man ändå rehabilitera sig är det naturligt att formen dippar. Under den första halvan av säsongen spelade Sebastian Eriksson trots allt lika många matcher som han gjort under de fyra föregående åren.

Sebastian själv tycks dock ha svårt att acceptera den förklaringen. Istället har han verkat alltmer irriterad och vilsen. Jag har sett honom rada upp felpassningar, skälla ut Lasse Vibe efter noter och gå in i vårdslösa närkamper som renderat honom onödiga varningar. Han berättar att han legat vaken till sent på nätterna och grubblat över sin egen plats i universums oändlighet. I varje match har han på klassiskt Erikssonmanér försökt elda igång sig själv och publiken genom att veva med armarna när han slår hörnor, men rörelsen har utstrålat mer frustration än spelglädje och vilja.

»Jag springer omkring och tänker igenom varje situation för mycket. Jag är väldigt självkritisk, så börjar det gå åt helvete tycker jag att jag är sämst.«

När jag tidigare talat med Jörgen Lennartsson har han påtalat att Sebastians humör vid »95 procent av tillfällena är en styrka, men att den vid 5 procent blir kontraproduktiv«. Efter sommaren ser den kontraproduktiva delen ut att ha tagit över.

I Europa League-kvalet mot portugisiska Belenenses byttes han ut efter drygt sjuttio minuter, och i toppmötet med Malmö FF några dagar senare fick han kliva av planen redan i pausvilan.

På parkeringen vid Sävelångens strandkant får Sebastian motta uppskattande tillrop för sin välskötta 142:a, men när vi promenerar runt bland de blänkande bilarna är det tydligt att han har svårt att släppa tankarna på formsvackan.

– Det har slagit knutar i huvudet på mig, säger han. Jag är inte bekväm med vad jag ska göra när jag får bollen. Jag springer och letar efter alternativ, när jag egentligen borde ha klart för mig vad jag ska göra innan jag får bollen.

Påverkas du fortfarande av sviterna efter skadorna?

– Jag tror de åren har påverkat mig mer som människa än som fotbollsspelare. Jag kan inte ta någonting för givet. Fotbollen har varit allt för mig, och nu kan min karriär ta slut i morgon. Det räcker med ett felsteg så åker jag på en tredje korsbandsskada. Jag oroar mig fortfarande för det, varje dag.

Du verkar fortfarande gräma dig över de där skadorna.

– När jag skadade mig andra gången var jag arg och tänkte hela tiden på vad som kunnat hända »om inte«: Om inte Ekdal och Farnerud skadat sig före landskampen hade jag kanske inte blivit uttagen. Om jag inte hade tränat med IFK, om inte Stahre hade lagt till extratid på träningen … Att se forna lagkamrater spela i landslaget, och veta att man med lite tur också hade kunnat vara där – det fyller mig fortfarande med vemod, bitterhet och någon form av avundsjuka.

Han suckar.

– Men jag fattar att det inte går att tänka på det viset. Om jag inte skadat mig den dagen hade jag skadat mig en annan dag. Jag får vara glad att jag inte skadade mig när jag var 17, som några polare till mig gjorde. Det blev aldrig något av dem alls.

Hur har det varit att byta matcher mot Juventus och Milan i Serie A mot möten med Åtvidaberg och Falkenberg i Allsvenskan?

– Jag gillar inte att säga det, men ibland är mina lagkamrater inte med på den passning jag slår. När jag spelade i Cagliari kunde jag kolla upp innan jag fick bollen, slänga en blick över axeln och sätta bollen framåt. Det kom alltid någon som ville ha den. Här i Sverige missar jag fler passningar. Ibland för att de är felriktade, ibland för att någon inte löper där jag slagit den. Det har gjort att jag fått en osäkerhet i mitt spel. Jag springer omkring och tänker igenom varje situation för mycket. Jag är en extrem pessimist, och väldigt självkritisk, så börjar det gå åt helvete tycker jag att jag är sämst.

Du är vald till att ha en ledande roll i laget. Hur går det ihop med att skälla ut lagkamrater?

– Det är en sådan jävla pissmentalitet i Sverige. I Cagliari var de på en direkt om man stod en meter fel. De skrek på mig varje dag i två år. Och jag lärde mig otroligt mycket av det. I Sverige får man inte skälla på någon om de gör fel. Men om jag slår en passning och min medspelare inte är där jag slagit passningen, då blir jag arg. När det händer tio gånger på två månader – då tappar jag det.

Baksidan med den sortens temperament är att du tycks ha lättare än andra att falla ur balans?

– Jag har alltid spelat som bäst när jag fått visa känslor, skrika och vifta med armarna. Det blev inte bättre av att jag bodde i Italien, där alla är tre gånger värre än vad jag själv någonsin kommer att bli. Men när jag kom hem fick jag helt plötsligt inte röra en min. Men så fort jag missar en passning eller ett läge beror det tydligen på att jag är för arg. Det gör mig faktiskt bara förbannad när folk säger till mig att jag inte ska göra så, för det är sådan jag är.

Svårmodig. När Sebastian blir ombedd att beskriva sina styrkor på fotbollsplanen blir han svarslös. Men en sak vet han: »Jag ger aldrig upp och är aldrig likgiltig. Blir man det kan man lika gärna hoppa från Eriksbergskranen.«

Två dagar senare presenterar IFK Göteborg ett nyförvärv. Mads Albæk är en dansk innermittfältare från Stade de Reims. När klubbens sportchef Mats Gren beskriver den 25-årige dansken kan jag inte låta bli att tänka på Sebastian: »En central mittfältare som har en väldigt bra passningsfot och bra skott. En kreativ spelare med mycket erfarenhet.«

I det efterföljande allsvenska mötet med Häcken tar han mycket riktigt Sebastians plats. Från bänken ser Sebastian hur den nye konkurrenten omedelbart tar för sig och bidrar till att laget skåpar ut lokalkonkurrenten med 4–0.

Även i de följande matcherna, mot Kristianstad, Åtvidaberg och Gefle, ställs Sebastian utanför startelvan. Samtidigt vinner IFK alla nämnda matcher och återtar greppet i den allsvenska guldstriden.

Återigen ser det ut som om Sebastian är på väg att falla på målsnöret. Efter SMS:et från Allbäck som meddelade att han var aktuell för landslaget har han inte hört något mer, men han vet att han har spelat sig allt längre från en plats. Och när han äntligen tycktes vara på väg att få leda sitt IFK Göteborg till ett allsvenskt guld – och samtidigt spela sig till en landslagsplats – hamnade han återigen i en alltför bekant position: vid sidan av.

Efter ett kort inhopp mot Åtvidaberg, där Sebastian knappt hann röra bollen, frågar jag hur han ser på sin nygamla situation.

– Det senaste har jag funderat mycket på hur fan jag tog mig till Italien. Nu när man är mitt inne i den här skiten, när det inte går så bra, då undrar jag … Var det bara någon galen italienare som såg mig i en match och köpte mig? Varför går det åt helvete och varför är jag inte bättre än så här? Jag har dålig teknik och sätter inte mina passningar.

Han gör ett pruttljud med läpparna.

– Jag blir alltid sådan när jag tycker att fotbollen går åt helvete. Då blir inget annat kul heller. Men jag fattar ju att jag inte bara kan gräva min egen grav djupare och djupare. Jag har varit nere på botten så många gånger, och har tagit mig upp om och om igen.