Foto: Bildbyrån

»Ingen förstod vad jag sa«

Ramsan hördes på läktare runt hela Sverige: »Rädda våra liv, rädda våra barn, bort med ›Dala‹ från fotbollsplan!« Offside bad Sven Dahlkvist att förklara vad som väckte så starka känslor.

»Eftersom jag spelade back, och ofta var den som stod i vägen, retade jag många. Men det var ju inte bara jag. Hela backlinjen – Göran Göransson, Björn Kindlund, Göran Karlsson och jag – fick smeknamnet ›Dalavallen‹ eftersom vi var svåra att passera. Genom åren svetsades vi samman; vi jobbade med små detaljer, tänkte i målbilder och försökte alltid vara bättre förberedda än motståndarna.

För mig var det inga konstigheter. Det var så jag lärde mig överleva när jag kom till AIK hösten 1974. Då var jag 19 år, hade aldrig varit i Stockholm och flyttade från lilla Gagnef. Jag lämnade trygghet och vänner, men jag lovade mig själv från första dagen att aldrig flytta tillbaka, för vad skulle jag göra hemma i Gagnef? Jag hade inget val.

Mycket var nytt för mig. Bland annat minns jag att jag var oerhört imponerad av att AIK-spelarna kunde namnen på alla motståndare, de visste vad alla i till exempel Landskrona hette. Själv hade jag bara sett landslaget på TV och kände till spelarna där, men jag hade aldrig intresserat mig för Allsvenskan. Det första året höll jag också väldigt låg profil. Jag talade ordentligt dalmål, ingen förstod vad jag sa, vilket gjorde att jag i praktiken inte sa någonting.

Annons

Jag hade nog med att se och lära. Omställningen från division sex till Allsvenskan frestade på. Plötsligt var det viktigt hur muren ställdes upp på träningen, att man stod rätt i markeringen – sådana saker. Om jag missade sa folk åt mig, det hade jag aldrig upplevt tidigare.

Mest krävande var ändå dusterna med tränaren, engelsmannen Keith Spurgeon. Han ogillade mig starkt. Om du frågar någon av mina gamla lagkamrater kommer de att säga att Keith var en riktig tyrann mot mig. Han tyckte att jag var slö – och sanningen är att jag var oerhört trött. Att träna sex gånger i veckan, i det tempot, körde slut på mig. När jag kom hem gick jag direkt i säng för att spara kraft till nästa dags pass. Ove Nilsson, som också var nyförvärv, försökte få med mig ut. ›Vi nya måste hålla ihop‹, sa han. Jag tackade alltid nej. Det skulle ha tagit för mycket av min energi.

En gång ville Keith att jag skulle stanna kvar efter träningen. Han sa: ›Tänk att du står under ett äppelträd. Det är mycket äpplen där uppe, men du ska inte tro att du bara kan sträcka ut handen och vänta på att ett ska ramla ned. Du måste hoppa upp och ta äpplena.‹ Sedan gav han mig en högerkrok i magen så jag tappade luften. Det var hans ledarstil. Vi fick inte kalla honom annat än ›Mister Spurgeon‹ eller ›Boss‹.

Strax före seriestarten 1975 skulle truppen på tränings­­läger och två lärlingar skulle få följa med. Inget tydde på att det skulle bli jag. Sedan, vid en träning på Skytteholms grus, blev Keith arg för att mittbackarna Börje Marcus och Jan-Olov Wallgren inte spelade iväg bollen tillräckligt snabbt. Han ersatte Marcus för att själv visa hur det skulle gå till.

Jag insåg att detta var min chans att ge igen. Nu var tränaren spelare, och på samma nivå som jag. Jag smög upp bakom Keith och när han fick bollen gick jag in i en sten­hård tackling. Han var oförberedd, flög flera meter med huvudet före och skrapade upp ansiktet i gruset. Sedan kröp han av planen utan att säga ett ord. Jag tänkte: ›Det var det. Nu finns det inte en chans att jag kommer med på träningslägret.‹ Ett par dagar senare kom assisterande tränaren Jim Nildén och sa att jag var uttagen: ›Mister Spurgeon säger att han ser en tuffhet i dig nu som han inte såg tidigare.‹

Efter det vände min karriär. Jag debuterade mot Gif Sundsvall den våren, men minns ingenting av matchen – jag var så nervös att jag hade tunnelseende.

Sven »Dala« Dahlkvist

Född: 1955

Karriär: Gagnefs IF (-1974), AIK (1975-87), Örebro SK (1988-92). Cupmästare 1976 och 1985.
39 landskamper, fyra mål.

Allsvenskan: 256 matcher i AIK, 79 i Örebro SK. Allsvensk seriemästare 1983. Stora silver i grundserien 1984.

Gör i dag: Regionschef på Sensus Studieförbund i Örebro. Har ingen kontakt med fotbollen mer än att dottern Lisa spelar för Umeå IK.

Under de här första åren var jag forward som jag alltid hade varit. Det roligaste jag visste var att göra mål. Därför var jag skeptisk när tränaren Gunnar Nordahl sommaren 1977 ville att jag skulle spela mittback i en B-lagsmatch. Vi hade problem med försvaret. Jan-Olov Wallgren hade flyttat före säsongen, och Börje Leback var skadad. Det gick bra i B-laget, jag blev uttagen som mittback i derbyt mot Djurgården och gjorde succé. Jag fick DN-pokalen för derbyts bästa spelare, men var inte glad. ›Det var ju skit att hamna här nere i backlinjen‹, tänkte jag.

Men jag spelade naturligtvis där tränaren ville ha mig. Klubben behövde stabilitet – senaste SM-guldet tog man 1937, laget brukade hamna i mitten av Allsvenskan och vi var på den här tiden en bra bit efter giganter som Malmö FF och Öster. Dessutom hade IFK Göteborg precis börjat sin satsning mot toppen.

Så här i efterhand är jag tacksam att Nordahl gjorde mig till mittback. Jag hade kanske aldrig blivit landslagsman som forward. Jag hade inte snabbheten och i backlinjen var det lättare att kompensera med placerings­säkerhet. När ska jag gå in i en duell? När ska jag backa? Det jobbade jag med under hela karriären. Om jag mötte Johnny Ekström, och vi låg jämsides, visste jag ju att han vann varje löpduell – men när det var match vann han aldrig eftersom jag såg till att ha flera meter till godo. Det handlade om att tänka snabbare och lära sig bedöma avstånd.

För att orka koncentrera sig på allt det där krävdes bra fysik. Därför löptränade jag mycket på egen hand, och det var inte vanligt på 70-och 80-talet. Spelarna var inte genomtränade som i dag. De som tränade extra blev bäst och min egen träning var också anledningen till att jag aldrig var skadad – jag missade två matcher på tolv år, båda gångerna på grund av feber. Andra gången trodde tränaren Rolf Zetterlun­d inte mig. Han kom hem för att kontrollera att jag verkligen var sjuk.

Annons

 

Det fanns säkert saker med den där noggrannheten som irriterade motståndarfansen. Jag fick mycket skit från läktarna. Eftersom jag aldrig missade några matcher, och var lagkapten för ett lag som i sig alltid har väckt känslor, blev jag en tacksam måltavla. Man tyckte att jag var oteknisk, man sa att jag stod för en tråkig fotboll och det var ofta elaka kommentarer och ramsor.

Samtidigt vill jag förstås tro att mycket grundade sig i att jag faktiskt var bra. När jag blev mittback kom mitt huvudspel till sin rätt. Dels var jag lång, dels hade jag starka ben – och att vara bra på huvudet handlar mycket om att skapa sig en yta. Om du blir tacklad samtidigt som du nickar blir det ingen bra nick, det gäller att se situationen tidigt, ta tacklingen innan och sedan gå upp i luftrummet så du kan nicka i lugn och ro.

Det här spelet skapade förstås en hel del när­kamper, vissa hetsigare än andra. Som på Värends­vallen när jag markerade Jan ›Lill-Damma‹ Mattsson, som satte ut en armbåge, varpå jag flyttade mig och armbågen i stället träffade ›Lill-Dammas‹ egen målvakt Thomas Ravelli. Brorsan Andreas Ravelli trodde att det var jag som hade armbågat Thomas och det blev en del hårda ord.

En annan gång fick jag känna på Martin Dahlins armbåge i en luftduell. Då knäckte jag näsan. Det var så det var. Man gav och tog. På planen var det sällan några problem, från läktarplats kanske det kändes allvarligare och folk frågade ibland roat hur det var att vara ensam
AIK:ar­­­e bland alla IFK Göteborgs- och Malmö FF-spelare i landslaget. Jag upplevde aldrig det som ett problem. Tvärtom hade jag bra kontakt med Strömberg, Hysén, Torbjörn Nilsson och flera andra. Vi kom från olika håll. De hade mycket jargong medan jag var stor, lugn och tyst. De tyckte nog att jag var udda, men också lite underhållande eftersom jag hade den där fokuseringen hela tiden.

Jag ville helt enkelt bli så bra som möjligt. Och det mentala spelet var en av mina styrkor. Till exempel tänkte jag aldrig på en match som 90 minuter, snarare som många femminutersperioder. Varje femminutare skulle klaras av så bra som möjligt. Om jag mötte riktigt tufft motstånd – som Västtyskland borta med Karl-Heinz Rummenigge på topp – kunde jag till och med bara fokusera situation för situation. Om jag hade tänkt att ›nu ska vi stå emot det här starka laget i 90 långa minuter‹ skulle det ha varit lätt att ge upp. Jobbade jag minut för minut, knäcktes motståndarna till slut. Man fick dem att känna ›det går inte att göra mål i dag‹.

Jag brukar jämföra med att spela golf – om du vid utslaget bara tänker ›hoppas det blir hole-in-one‹ fokuserar du mer på hur bollen ska rinna ner i koppen än på att träffa perfekt – och då kan du ge dig fan på att du inte får till ett bra utslag. Du har tanken hundra meter framför dig i stället för här och nu.

Vi i ›Dalavallen‹ anammade det här tankesättet allihop, och det gjorde oss mentalt starka. Jag kan tänka mig att det var frustrerande att möta oss, och vi blev ju också ett större hot med åren; vi vann allsvenska serien 1983, kom tvåa 1984 och året därpå vann vi Svenska cupen. 1983 släppte vi dessutom bara in tolv mål, och vann många matcher med 1-0 efter att ha satt en boll sista kvarten. På något sätt var jag symbolen för det där, för många blev jag den som skulle passeras för att göra mål.

Och det måste jag säga; lika avskydd som jag var av motståndarsupportrarna, lika älskad var jag av AIK-­fansen. För mig räckte det gott.«