Foto: Bildbyrån

»Ingen förstod vad jag sa«

Ramsan hördes på läktare runt hela Sverige: »Rädda våra liv, rädda våra barn, bort med ›Dala‹ från fotbollsplan!« Offside bad Sven Dahlkvist att förklara vad som väckte så starka känslor.

»Eftersom jag spelade back, och ofta var den som stod i vägen, retade jag många. Men det var ju inte bara jag. Hela backlinjen – Göran Göransson, Björn Kindlund, Göran Karlsson och jag – fick smeknamnet ›Dalavallen‹ eftersom vi var svåra att passera. Genom åren svetsades vi samman; vi jobbade med små detaljer, tänkte i målbilder och försökte alltid vara bättre förberedda än motståndarna.

För mig var det inga konstigheter. Det var så jag lärde mig överleva när jag kom till AIK hösten 1974. Då var jag 19 år, hade aldrig varit i Stockholm och flyttade från lilla Gagnef. Jag lämnade trygghet och vänner, men jag lovade mig själv från första dagen att aldrig flytta tillbaka, för vad skulle jag göra hemma i Gagnef? Jag hade inget val.

Annons

Mycket var nytt för mig. Bland annat minns jag att jag var oerhört imponerad av att AIK-spelarna kunde namnen på alla motståndare, de visste vad alla i till exempel Landskrona hette. Själv hade jag bara sett landslaget på TV och kände till spelarna där, men jag hade aldrig intresserat mig för Allsvenskan. Det första året höll jag också väldigt låg profil. Jag talade ordentligt dalmål, ingen förstod vad jag sa, vilket gjorde att jag i praktiken inte sa någonting.

Jag hade nog med att se och lära. Omställningen från division sex till Allsvenskan frestade på. Plötsligt var det viktigt hur muren ställdes upp på träningen, att man stod rätt i markeringen – sådana saker. Om jag missade sa folk åt mig, det hade jag aldrig upplevt tidigare.

Mest krävande var ändå dusterna med tränaren, engelsmannen Keith Spurgeon. Han ogillade mig starkt. Om du frågar någon av mina gamla lagkamrater kommer de att säga att Keith var en riktig tyrann mot mig. Han tyckte att jag var slö – och sanningen är att jag var oerhört trött. Att träna sex gånger i veckan, i det tempot, körde slut på mig. När jag kom hem gick jag direkt i säng för att spara kraft till nästa dags pass. Ove Nilsson, som också var nyförvärv, försökte få med mig ut. ›Vi nya måste hålla ihop‹, sa han. Jag tackade alltid nej. Det skulle ha tagit för mycket av min energi.

En gång ville Keith att jag skulle stanna kvar efter träningen. Han sa: ›Tänk att du står under ett äppelträd. Det är mycket äpplen där uppe, men du ska inte tro att du bara kan sträcka ut handen och vänta på att ett ska ramla ned. Du måste hoppa upp och ta äpplena.‹ Sedan gav han mig en högerkrok i magen så jag tappade luften. Det var hans ledarstil. Vi fick inte kalla honom annat än ›Mister Spurgeon‹ eller ›Boss‹.

Strax före seriestarten 1975 skulle truppen på tränings­­läger och två lärlingar skulle få följa med. Inget tydde på att det skulle bli jag. Sedan, vid en träning på Skytteholms grus, blev Keith arg för att mittbackarna Börje Marcus och Jan-Olov Wallgren inte spelade iväg bollen tillräckligt snabbt. Han ersatte Marcus för att själv visa hur det skulle gå till.

Logga in eller skapa ett konto för att läsa vidare

Kom igång med din gratis provperiod!

0 kr första två månaderna. Därefter 35 kr / månad. Avsluta när du vill. Pengarna dras varannan månad.

  • Magasinet i din brevlåda
  • Alla utgåvor som PDF
  • Allt webbinnehåll
  • Avsluta när du vill
Kom igång nu!

Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto

Har du redan konto?

Glömt lösenord?