»Eftersom jag spelade back, och ofta var den som stod i vägen, retade jag många. Men det var ju inte bara jag. Hela backlinjen – Göran Göransson, Björn Kindlund, Göran Karlsson och jag – fick smeknamnet ›Dalavallen‹ eftersom vi var svåra att passera. Genom åren svetsades vi samman; vi jobbade med små detaljer, tänkte i målbilder och försökte alltid vara bättre förberedda än motståndarna.
För mig var det inga konstigheter. Det var så jag lärde mig överleva när jag kom till AIK hösten 1974. Då var jag 19 år, hade aldrig varit i Stockholm och flyttade från lilla Gagnef. Jag lämnade trygghet och vänner, men jag lovade mig själv från första dagen att aldrig flytta tillbaka, för vad skulle jag göra hemma i Gagnef? Jag hade inget val.
Mycket var nytt för mig. Bland annat minns jag att jag var oerhört imponerad av att AIK-spelarna kunde namnen på alla motståndare, de visste vad alla i till exempel Landskrona hette. Själv hade jag bara sett landslaget på TV och kände till spelarna där, men jag hade aldrig intresserat mig för Allsvenskan. Det första året höll jag också väldigt låg profil. Jag talade ordentligt dalmål, ingen förstod vad jag sa, vilket gjorde att jag i praktiken inte sa någonting.
Jag hade nog med att se och lära. Omställningen från division sex till Allsvenskan frestade på. Plötsligt var det viktigt hur muren ställdes upp på träningen, att man stod rätt i markeringen – sådana saker. Om jag missade sa folk åt mig, det hade jag aldrig upplevt tidigare.
