Talangen som gick vilse

Som 15-åring lade han av med fotbollen helt och hållet. Som 21-åring gjorde han comeback i d­ivision fem. Två år senare slet fansen av honom kläderna när han vann S­M-guld med IFK Göteborg. För Offsides Malin Jonson berättar Mathias Ranégi­e om tungt drogmissbruk, usel självkänsla och dagen som förändrade allt.

IFK Göteborgs ungdomsansvarige Roger Gustafsson brukar säga att »en talang är en spelare som orkar träna 10 000 timmar«. Det var hårt arbete som gav Gustafsson – då A-lagstränare – och hans spelare de stora Champions League-framgångarna på 90-talet. Det är samma hårda krav som nu – enligt Gustafsson – gett IFK Göteborg rykte om att vara bäst i Sverige på att fostra unga talanger.

Mathias Ranégie hade som tur var inte hört Roger Gustafssons krassa talangdefinition när han sprang ut på Hjällbovallen i september 2006. Mathias hade högst 500 träningstimmar i kroppen från de senaste sju, åtta åren. Ändå var IFK Göteborgs Thomas Gertmo – sportchefen Håkan Milds högra hand – på plats för att studera Mathias Ranégie. Mathias visste att även Öis, Häcken och Gais, ja till och med holländska Groningen och Heerenveen, intresserade sig för det här förortsderbyt i den svenska fjärdedivisionen.

Mathias tänkte på hur han lika gärna hade kunnat stå uppställd på andra planhalvan. Eller inte stått på planen överhuvudtaget. Gunnilse – dagens motståndare – hade varit på väg att skriva kontrakt med honom men backat ur eftersom de hört hur han var som ung. Inte heller Lärje/Angereds tränare ville ha honom till laget. När Mathias svarade med att dominera ett par testmatcher med Lärje körde styrelsen över sin tränare och gav Mathias ett kontrakt. De ansåg att hans kunnande på fotbollsplanen var viktigare än hans bakgrund.

Annons

Mathias kände direkt att han hade hamnat rätt. Han öste in mål och lyfte laget till tabelltoppen nästan på egen hand. Hemma på Bläsebovallen kunde han ofta höra åsikterna från supportrarna som stod bakom räcket som gick runt planen. Han lärde känna många av dem och visste att fotbollen betydde mycket i deras liv.

Nu förbannade han vädret – det ösregnade och planen var tung, inget underlag för en 196-centimetersspelare med begränsad kondis. Men redan direkt efter avspark förstod Mathias att han var mycket snabbare än den långa back som Gunnilse hade satt att punktmarkera honom. Efter en kvart kom Mathias perfekt tajmad på ett inlägg från vänster och nickade in sitt första mål. Sex minuter senare kom ett nytt inlägg och Mathias tryckte in tvåan med vänstern. Några minuter efter det fixade Mathias en straff som han själv missade. När halvtidspausen närmade sig kom en långboll längs marken. Mathias mötte bollen, vrickade sig förbi backen och laddade för skott i en rörelse. Vänsterskottet från 25 meter blåste förbi en chanslös Gunnilsemålvakt.

En bit in i andra halvlek petade Mathias in sitt fjärde mål och fastställde slutresultatet till 61. När domaren blåste av kastade Mathias en blick mot Thomas Gertmo som stod vid sidan av planen. Han visste att Gertmos rapporter till Kamratgården skulle bli positiva. Han visste att han hade rott det allsvenska kontraktet i land.

På andra långsidan stod Håkan Sandblad och Bosse Davidsson, Mathias pojklagstränare i Masthuggets BK. De hade haft konstant ståpäls i 90 minuter. Att se deras stora talang, som så sorgligt slutade spela fotboll som 15-åring, vara lika överlägsen som då kändes surrealistiskt. Det var som om tiden stått still. Även Sandblad och Davidsson förstod att kontraktet med IFK var klart. De var lyckliga över att deras stjärna skulle få testa vingarna på allvar men kunde ändå inte låta bli att undra: »Vet Håkan Mild vem han värvar?« Davidsson vände sig till Sandblad och sa:

– Har du tänkt på en sak? »Matte« har alltid varit bäst, det har aldrig funnits någon som ens varit nära. Hur ska det gå nu, i Allsvenskan?

Mathias Ranégie

Född: 14 juni 1984

Längd: 196 cm

Vikt: 91 kg

Klubbar: Masthuggets BK 1993-2000, Levallois SC 2002, Majornas IK 2005, Lärje/Angereds IF 2006, IFK Göteborg 2007-2008, Go Ahead Eagles 2008, BK Häcken 2009-

Mathias Ranégie var sju år när Håkan Sandblad såg honom spela fotboll för första gången. Då hade Mathias redan flera års sparkande bakom sig. Han gick alltid omkring med en boll i famnen, till och med när han sov hade han bollen hos sig. Mathias och hans pappa Felix spelade i Slottsskogen eller så smet Mathias själv in på Majvallen där vaktmästaren var hans eviga fiende.

Felix hade växt upp på Guadeloupe och flyttat till Paris som 19-åring. Efter en tid fick han veta att det fanns snygga tjejer i Sverige och flyttade vidare till Göteborg där han fick jobb på Volvo, träffade sin svenska Agneta och fick två barn. Ett par år senare tröttnade han på Sverige och flyttade tillbaka till Paris. Kvar lämnades Agneta med två barn: femårige Mathias och lillebror Nicholas. Ansvaret för Mathias fotbollsfostran lämnade Felix till GFF, Göteborgs fotbollsförening.

Fyra år senare bytte Mathias klubb till Masthuggets BK. Det var där hans klasskompisar spelade, framför allt var det där hans bästa kompis Niklas spelade. Masthuggets 84:or leddes av Niklas pappa Bosse Davidsson och Håkan Sandblad. Att Mathias var bättre än de andra i laget stod snabbt klart. Han blev speldirigent och målskytt i samma person.

– Vårt A-lag spelade i division sju, men 84-laget var bland de bästa i Göteborg i sin årgång, minns Håkan Sandblad. Matte var fullständigt avgörande för vårt lags framgångar. Han hade steget, blicken, tekniken, spänsten, huvudspelet, skottet… Jag dömde en match när de var elva eller tolv år, det var sjumanna och vi fick en frispark just framför mittlinjen. Matte tittade på mig och frågade: »Håkan, ska jag ta den med högern eller vänstern?« »Vänstern«, svarade jag och så tryckte han den stenhårt tätt över ribban. Då hade han lärt sig skjuta med vänstern över sommaren.

Annons

– Han är den största talang jag någonsin har sett på en fotbollsplan. Det enda han inte hade var inställningen. Och det var det han föll på.

Håkan såg Mathias som ett klassiskt fall: en frånvarande pappa och en mamma som inte hinner eller orkar med. Mathias missade ofta tider, glömde benskydden, struntade i träningar. Håkan och Bosse såg ofta till att Mathias sov över hos Niklas om de skulle på turneringar eller hade viktiga matcher. På det sättet kunde Bosse hålla koll på var Mathias var, att han åt frukost och att han kom i tid.

När spelarna blev tonåringar eskalerade problemen. Mathias var inte den enda i laget som strulade och tränarna hotade med att de inte skulle få spela matcher om de inte kom på träningarna. Problemet var att om de ställde över Mathias var det skillnaden mellan att vinna eller komma tvåa i en turnering.

– Jag kände att Matte gled mellan maskorna. Det fanns ingen, förutom jag och Bosse, som ställde krav. Han kom på träningarna varannan vecka, ibland fick vi syn på honom innan och släpade dit honom. Jag tog kontakt med hans klassföreståndare för att diskutera problemet, men möttes av oförstående svar när jag ifrågasatte bortförklaringar som »jag ska till tandläkaren«. Då ringde jag kuratorn på skolan. Hon sa att hon skulle prata med Matte – sedan hörde jag inte ett piss därifrån. Jag insåg att det enklaste sättet att få Matte att lyssna – kanske det enda sättet – var genom fotbollen. Det var många klubbar som ryckte i honom och fotbollen var fortfarande det som gav honom hans stora identitet. Han var på väg in i stadslaget och talangmässigt var det inget snack om att han skulle med. Jag ringde distriktskaptenen och bad honom ta ett snack med Matte, försökte få honom att kräva att Matte skulle träna regelbundet för att komma med i stadslaget. När inget hände var jag på distriktskaptenen en andra gång, men i stället för att ringa Matte struntade han helt enkelt i att ta med honom i laget.

Masthuggets 84:or var på väg upp i Pojkallsvenskan men skulle knappast klara det utan sina strulpellar.

– Inför den avgörande matchen åkte vi runt och plockade upp flera spelare, berättar Håkan. Matte hämtade vi i Slottsskogen någonstans. Vi sa: »Vi kräver att ni ställer upp på det här, sedan får ni göra som ni vill.«

Efter att ha tagit upp Masthuggets BK till Pojkallsvenskan slutade Mathias spela fotboll. Han skulle precis fylla 16. Mathias hann trots allt göra ett sista avtryck i tränare Håkan Sandblads minne:

– När Pojkallsvenskan började drabbades vi av en målvaktsskada, så Bosse ringde Matte och frågade vädjande om han kunde stå i mål de två första matcherna. Första var hemma på Majvallen och när vi hämtade Matte kom han ut, gäspade och sa att han inte kunde hitta benskydden. Efter två minuter får de ett friläge och Matte lämnar mållinjen. Sedan gör han exakt rätt. Han går ut, täcker av vinkeln och räddar. Han var grym i mål de två matcherna och Bosse frågade om han inte tyckte att det var kul och ville fortsätta. Men då var Matte bestämd: »Jag sa två matcher. Det blir inget mer.«

Vad blev det i stället?

– Han försvann från fotbollen och vi hörde att han skolkade mycket. Det var mycket tjejer och fest. De var ute på nätterna, drack öl och rökte. Vad han gjorde mer vill jag inte veta, vi hörde rykten om både stölder och bråk.

 

Den ende som riktigt vet vad som hände de där åren är Mathias Ranégie själv. Han säger:

– När jag gick i åttan tappade jag fästet. Jag slutade träffa Niklas och började vara med en kille som jag kände igen mig i, han hade inte heller någon pappa hemma. Han introducerade mig för droger och jag började röka hasch. Allt tynade bort – jag var lycklig i sjuan och hade bra vänner och jag märkte att det här mörkret kom snabbt. Men jag fann mig i det, första tiden var det ju roligt. Sedan gick det snabbt utför. Jag träffade nya vänner och testade amfetamin, kokain, ecstasy… jag hade ingen respekt för droger. När jag var 15, 16 missbrukade jag tungt. Alla mina vänner var missbrukare. Alla som har tagit droger vet att ruset är så onaturligt så det är inget du kan uppleva om du inte tar dem. Det var ett lyckorus och en känsla av att vara snygg och stark som jag tyckte om.

Reagerade ingen?

– Jag distanserade mig från min familj, jag och min bror blev mer olika. Jag gjorde bort mig för släkten – en gång hos morfar i Stockholm hade jag tagit så mycket rohypnol att jag sov i nio timmar, mitt på dagen. Morfar ringde efter ambulans och efter den gången pratade jag inte mer med honom innan han dog. När problemen blev synliga hade jag ingen förebild som tog tag i mig och till exempel såg till att jag fortsatte med fotbollen. Mamma var väldigt ledsen för allt jag höll på med. Vi skrek mycket på varandra. Men mamma var lättare att köra över.

Önskar du att någon hade ställt krav på dig?

– Jättemycket hade jag önskat det.

Vem skulle ha gjort det?

– Farsan.

Mathias blir tyst. Han tittar ner i bordet och sedan upp igen. Det glänser till i ögonen.

Vad hade fotbollen betytt för dig tidigare?

– Fotbollen var blod, svett och tårar då. Adrenalinet pumpade innan match, jag grät när vi förlorade. Men det var automatik, det var för att det var så roligt. Jag var ofta hemma hos Niklas och spelade på gården, mest man mot man. Jag gjorde 2 446 trixar när jag var tio år, jag fattar inte, i dag har jag svårt att koncentrera mig om jag ska göra ett par hundra. Det var alltid en duell med Niklas. Båda var dåliga förlorare. Vi bråkade mycket också. Jag var snäppet bättre, kanske det han ville nå. Och Niklas hade det jag ville ha: rutiner, pingisbord i källaren, fick nya kläder när som helst.

Vad hände när du började missa träningar?

– När jag var 14 fick jag chansen att träna med Frölunda ett par gånger i veckan, de ville att jag skulle byta lag. Men jag hade hjärta för Masthugget, jag kände att jag inte kunde svika kompisarna och gå till Frölunda. Jag hade nog behövt den utmaningen. I Masthugget fanns ingen nästa nivå, det var ett tjockt A-lag som till och med vi skulle ha vunnit mot. Mitt engagemang ebbade ut när det är som viktigast att ha det. Det var på gång med Häcken också, hade jag gått dit kanske jag hade fått träna med Kim Källström och deras 83:or och 82:or. Då hade jag blivit pushad att bli seriös. Nu tappade jag det helt i stället.

Vad var det som blev droppen?

– Jag har tänkt ganska mycket på det. Jag har kommit fram till att det var en stadslagsgrej som jag inte kom med på – min första motgång på fotbollsplanen. Då sket jag i det fullständigt.

Hur mådde du då?

– Jag kände mig ofta ensam. Jag kan fortfarande känna mig ensam, fast jag har tjej och barn och fotbollen nu. Om jag ser på min son Noah så vill han aldrig vara ensam utan sover alltid med mig eller Linnea, han ligger nära och håller handen på min kind. Jag fick nog inte den närheten när jag var liten, mamma saknade pappa mycket. Jag har alltid blivit kär lätt, för att få ha någon. Jag tror jag är en beroendemänniska, jag kan fastna lätt i ett förhållande. Och jag fastnade lätt i drogerna.

 

Mathias började sno mobiltelefoner och annat som gick lätt att sälja för att ha råd med drogerna. Han hamnade i slagsmål och åkte fast för ringa narkotikabrott när han var 15. Socialen kopplades in och ett år senare sa de att han måste bort från Göteborg, annars skulle han bli tvångsomhändertagen. Våren när Mathias Ranégie skulle fylla 17 tvingade hans pappa och mamma honom att flytta till Paris.

Annons

I Frankrike började han på gymnasiet men omställningen, med nytt språk och ny omgivning, blev för stor. Han slutade efter ett halvår men Felix fick snabbt in honom på en kockutbildning där han gick tre terminer. Pappans strategi var att hålla sonen sysselsatt så att han inte kunde hitta på några dumheter.

– Jag ville verkligen inte åka, säger Mathias. Jag kände mig övergiven av mamma, som att hon slängde bort sin son. Pappa låtsades som att inget hade hänt och trodde att han helt plötsligt kunde ställa en massa krav på mig, men jag var fortfarande bitter över att han hade lämnat oss och inte funnits där när jag behövde honom.

– Jag slutade med de flesta drogerna i Paris men fortsatte röka hasch och hade fortfarande ett väldigt behov av att berusa mig – jag kunde köpa en massa öl och bara sätta mig och dricka någonstans. Pappa hade en ny fru som jag inte gillade och tre månader efter att jag kom ner fick han en ny son. Pappa hade inte gjort ett piss för mig och så skulle han skapa en ny familj! Jag blev svartsjuk på den där lilla bebisen. Jag var sjukt ensam och saknade mamma jättemycket.

– På sommaren köpte pappa en resa till Korsika i tio dagar för 10 000 kronor till mig, för att jag skulle lära känna lite folk. Det var en skitcool resa där vi fick åka jetski. Det var två skitsnygga tjejer där. Men jag fuckade upp det helt. Jag rökte hasch och blev hemskickad efter två dagar. Pappa skämdes väldigt mycket över mig och det gjorde att jag mådde ännu sämre. Meningen var att jag skulle stanna i Frankrike men jag klarade det inte. Jag kom tillbaka till Göteborg två år efter att jag flyttat ner.

Vad hände då?

– Jag märkte att alla mina vänner hade slutat knarka och fått ordning på sina liv. Det gav mig en riktig tankeställare. Jag gick ju på socialbidrag och låg mest på sängen hemma hos mamma. Sommaren 2003 satte jag in mig på ett behandlingshem i Angered. Där träffade jag för första gången på länge människor som i alla fall fick mig att tro att de ville hjälpa mig.

Lyckades de?

– Jag slutade röka hasch och blev lite klarare i huvudet. Men jag tog subutex hela tiden så jag kom inte från beroendet. När jag kom därifrån spårade jag ur igen. Jag träffade en gammal kompis som fortfarande knarkade och så var det tillbaka till amfetamin igen. Och så började det bli kallt ute… jag vet att jag sagt att jag aldrig var sjuk eller förkyld under hela tiden jag missbrukade, men jag kanske var det fast jag aldrig fattade det. Man stänger av alla signaler och hör inte när kroppen säger ifrån. Jag mådde fruktansvärt dåligt både fysiskt och mentalt.

 

15  kilo tunnare än sin matchvikt kraschlandade Mathias Ranégie på Linneahuset, ett kristet behandlingshem i centrala Göteborg. Där blev han för första gången tvungen att rätta sig efter rutiner: varje morgon var det väckning klockan åtta och bibelläsning. För Mathias, som inte var kristen och gärna låg och grubblade sent på kvällarna, blev det en pärs. Att alla var så snälla gjorde livet ännu jobbigare. Det fanns ingen att hälla ut all ilska på. Det där fromma, det töntigt käcka, fick honom också att tvivla på ärligheten i personalens välvilja. Han rymde ett par gånger, trött på städdagar, veckopeng och läggningstider, men kom alltid tillbaka. Han började diskutera mycket med personalen, ifrågasatte det kristna budskapet. När han kände att personalen inte väjde, att deras stil inte var någon fasad, blev de hans vänner. Det han hade strävat efter – att kunna umgås socialt – gick bättre och bättre.

Sommaren 2004 åkte Mathias till ett kristet läger i Örebro med några andra från Linneahuset. Efter tre dagar kände han paniken komma. För mycket okänt folk, för nära. Han gick till Jonas, den i personalen han tyckte mest om, och sa: »Vad i helvete gör jag här? Jag vill åka hem.« Jonas tyckte att han skulle stanna en dag till, han kunde åka hem dagen efter om han fortfarande kände likadant.

– Där hände någonting, säger Mathias. På dagen var det en fotbollsturnering där vi spelade fyra mot fyra. Jag körde skiten ur dem och sedan var jag domare när mitt lag inte spelade. Det var fruktansvärt roligt och en kille kom fram och sa att han spelade med Jonsered i division två och att jag skulle börja spela med dem. På kvällen var det en massa tält där de spelade gitarr och hade små konserter, och i en lada stod en pastor och sa grejer. Det var en jättefin sommardag och det var musik överallt. Det var helt koko, men jag blev frälst. Varje gång någon sa något om Jesus lyste det i ögonen på mig. Det var inte orden om Jesus egentligen, det var mer alla som var där. Alla var ett, det var en sjuk gemenskap och jag kände mig nästan hemma. De kristna hade en speciell glöd i ögonen som gjorde att jag kände mig varm, jag mådde bra.

– Jag orkar inte vara religiös i dag, men jag vågar inte säga annat än att jag tror på det – om det händer något skulle jag vända mig dit. Den tomhet jag kände blev plötsligt fylld med något. Det är coolt att jag har den dagen färsk på näthinnan, jag blev mer mottaglig där. Där sprack skalet. Det var inget speciellt som hände, jag tror det är något konstigt med det. Men vad vet lilla jag? Det jag vet är att jag har Linneahuset att tacka för i stort sett allt. De vände på allting.

Efter lägret i Örebro följde Mathias ibland med Jonas hem till Hönö där de brukade åka ut med Jonas båt. Mathias bodde kvar på Linneahuset och läste in gymnasiets matte, svenska och engelska A. Han kände att livet kunde vara ganska gott. Han kände också att han ville spela fotboll igen.

 

Tankarna på Jonsered ebbade ut. Mathias kompis Dejan, som spelade med Mathias i Masthugget och framför allt var nära kompis till Mathias under de jobbiga åren innan han åkte till Frankrike, låg på honom att han skulle spela med Majorna i division fem.

– Det var ett katastrofgäng, säger Mathias. Vi fick en massa röda kort, det var bråk på matcherna, vårt lag bestod av en massa olika nationaliteter och vid sidan av planen stod supportrar som tyckte att de svenska lagen var rasistiska. Där fanns gängmedlemmar som hotade domaren. Men det var kul att spela fotboll. Jag gjorde 21 mål och vann skytteligan.

Majorna klarade sig kvar i division fem tack vare ett mål av Mathias i sista matchen men sedan lades laget ner. Och Mathias ville vidare. Peter Andersson som jobbade på Linneahuset hade en kontakt i Gais som försökte få Roland Nilsson att titta på en match, men det blev inget. Till slut landade Mathias hos Lärje/Angered.

– I min första match spelade vi på en isig plan mitt i vintern. Jag kommer ihåg hur jag tog ner en boll på bröstet, vände mig om och pangade den ribba in. Efter matchen kom tränaren, som inte velat ha mig, fram och sa: »Det här kan gå din väg.«

I samma veva hjälpte personalen på Linneahuset Mathias att fixa en egen lägenhet. Han lämnade Linneahuset efter två år.

När Mathias hösten 2006 summerade säsongen hade han gjort 25 mål på 19 matcher, blivit utsedd till de svenska division två-seriernas bästa anfallare, tagit nykomlingarna Lärje/Angered till en andraplats i serien och fixat kontrakt med IFK Göteborg.

– Allt gick väldigt bra där. Först i Majorna, sen i Lärje, jag mådde bra i kroppen, träffade Linnea, fick Noah. Jag kände att jag hade Jesus med mig.

Hur kändes det att få komma till Allsvenskan och laget i ditt hjärta?

– Att Blåvitt var laget i mitt hjärta var mest som jag sa till alla. Jag har aldrig haft någon idol eller något favoritlag. Det var nog större för alla runtom mig. Jag tyckte att jag hörde hemma i Allsvenskan, att jag var så bra.

Tillbaka. I Häcken vill Mathias börja om från börja­n. Drömmarna om pengar och utlandsspel finns fortfarande kvar, men fokus ligger på att få upp u­thålligheten i benen så han kan springa i 90 minuter. Orkar han det vet han att det kommer att bli en bra säsong.

Mathias Ranégie blev en snackis i Fotbollsgöteborg inför Allsvenskan 2007. Lärje/Angereds fotbollsansvarige, Roy Eliasson, spådde att Mathias skulle vinna den allsvenska skytteligan och Håkan Mild jämförde Mathias boxspel med Kennet Anderssons. Samtidigt undrade många hur stjärnskottet Ranégie skulle klara bolltempot i Allsvenskan.

Mathias själv kände att steget inte var så stort fotbollsmässigt. Han var mer orolig för hur hans kropp skulle hålla. Lärje/Angereds tre halvdana pass i veckan byttes ut mot nio tuffa tvåtimmarspass. Kroppen värkte och benen kändes sega. Han var inte heller förberedd på alla andra krav som ställs på en elitfotbollsspelare. När han kom till ortopedteknikern upptäckte han att skorna var kvar på Kamratgården. När han kom sent till en träning kallades han in till ledarstaben för att ge svar på frågan: »Vill du verkligen det här?«

Mathias hade alltid kommit och gått som han själv känt för, han hade knappt någon arbetserfarenhet och nu var hans nya sambo Linnea gravid. Mönstret från åren i Masthugget gick igen – han missade tider, glömde grejer, mobilen kunde ringa mitt i en samling. Han toppade ofta bötestavlan i omklädningsrummet och blev osäker; varje gång han öppnade munnen skrattade alla, han blev den roliga killen, även när han ville komma med en seriös fråga. Han visste aldrig om de andra spelarna skrattade med honom eller åt honom, han kände sig som en måltavla – »nu väntar vi till Mathias gör någon jävla kråka«.

Vi sitter i köket i Mathias lägenhet och pratar om hans tid i Blåvitt.

– Spelarna kunde vara as. Förstå mig rätt, de här personerna har blivit mina vänner, och efter ett år trivdes jag jättebra. Jag vet att de ville bryta ner mig för att sedan bygga upp mig, men jag förstår inte att man måste vara så elak. När jag oroade mig så mycket för vad de tisslade och tasslade om, så glömde jag ännu mera grejer.

Linnea kommer in i köket.

– Har du berättat om den gången när du kom hem och grät? frågar hon.

– Är det du eller jag som pratar med journalisten? svarar Mathias och skickar iväg en lång blick.

Han fortsätter:

– Du vet, jag är inte Henke Larsson. Jag är en öppen person. Jag hade gjort en intervju och svarat när journalisten frågade mig vilka jag trodde jag kunde få spela premiären med. Så skrev han det som att jag sa »jag kommer att spela med…« och andra självsäkra grejer, som att jag tyckte att det var givet att jag skulle spela. När jag kom till träningen hade någon skrivit ut en massa kopior av artikeln och strukit under kaxiga saker som jag hade sagt. Jag vet inte riktigt vad det stod, jag ville inte ens läsa. När jag kom hem till Linnea brast det.

Förstod någon i laget att du mådde dåligt?

– Jag tror inte många insåg att jag hade det så tufft, jag förnekade det för mig själv också.

Hur länge höll det på?

– Tre, fyra månader. Tills matcherna började ungefär. Då, när jag fick vara med där, då var det som att man var en i gänget helt plötsligt.

IFK Göteborgs Pontus Wernbloom, två år yngre än Mathias, bekräftar att många i laget störde sig på Mathias till en början:

– Han hade problem med att komma i tid och många irriterar sig på sånt. Han fick alltid böter och folk jagar alltid in extra mycket från dem som slarvar mest. Själv tänkte jag: »Vad sysslar han med? Kommer man från division två då ska man vara först på plats och hålla käften för att vinna respekt.« Jag vet själv hur jag var när jag kom upp, jag satt tyst och var nästan alltid först på plats.

– Sedan blir jag irriterad när jag ser någon slarva bort en sådan potential, när det blir andra grejer än fotbollen som gör att du inte får spela. Men Mathias är en jävligt skön gubbe, de växer inte på träd. Vi blev väldigt nära vänner sedan.

 

En formtoppad Mathias Ranégie är precis en sådan anfallare som dagens tränare letar efter: stor, teknisk och snabb. När den allsvenska starten närmade sig kände Mathias sig mest… stor.

Efter att ha hoppat in i de första två matcherna trodde Mathias att han hade tränarnas förtroende inför tredje omgången. I slutet av matchträningen, dagen före match, brukar startelvan gå iväg och träna fasta situationer och få specialinstruktioner inför matchen. Den här gången var Mathias en av de elva. Det var en av hans sämsta träningstimmar någonsin. Han kände sig tung i kroppen – benen var döda – och det syntes i spelet. Han var sen in i situationerna och sparkade i luften när han skulle avsluta.

När IFK Göteborg klev in på Stockholms Stadion dagen efter var det Marcus Berg som tog plats bredvid Selakovic. Mathias Ranégie lunkade mot bänken. I den åttonde matchminuten tryckte Marcus Berg Adam Johanssons inlägg från högerkanten i mål. Mathias kom in i den 85:e minuten men hann inte göra några avtryck i matchen. Matchen slutade 2-1 till IFK.

Under tågresan hem kände Mathias hur det pulserade och värkte i högerknät. Han tvingades till operation och det dröjde till näst sista omgången innan Mathias spelade allsvenskt igen. Sex dagar senare var Mathias på planen när domaren blåste slutsignalen för Allsvenskan 2007 och Ullevi stormades av guldjublande supportrar. När Mathias stod där på planen, i bara kalsonger efter att fans tiggt av honom matchkläderna, var han givetvis glad. Men han kände sig inte delaktig.

När nästa säsong drog igång var Mathias säkrare och tryggare på Kamratgården. Och benen var lite piggare. Men konkurrenssituationen var tuff och i valet mellan Mathias Ranégie och Jonas Wallerstedt valde tränarna den senare eftersom de ansåg att han jobbade mer för laget.

– Efter en match blev jag och »Sella« (Stefan Selakovic) inkallade till tränarstaben. »Ni springer för dåligt«, sa de och så fick vi pappren med statistik upptryckta i ansiktet. Då hade vi kommit in i 75:e minuten. Det kändes extremt orättvist. Hur mycket man springer beror på matchbilden, och du måste springa rätt också. Det kan inte bara vara en siffra på ett papper som styr. Om du som forward springer efter hela backlinjen och jagar boll, då orkar du inte ta löpningen när ni vinner bollen. Men det ger många meter på pappret.

Strax före EM-uppehållet fick Mathias en bristning i ljumsken.

– Jag var extremt hungrig på att träna mer och bli bättre när jag kom till Blåvitt, men benen fixade inte träningen. Vi körde otroligt hårt och mina ben blev helt kaputt, jag fick kramp i vaderna. Jag har alldeles för lite information för att veta hur det ligger till, men jag tror att det är väldigt individuellt. De som har spelat i Sverige sedan de var barn ska nog inte göra något annorlunda. Jag har inte tränat på det sättet och mig passar det inte. Och utländska spelare skräms bort. Det jag känner att jag måste köra är bål, rygg och ben. I Blåvitt var mina ben tunga hela tiden och då är det svårt att få ut det man vill på planen. Den tuffa träningen var också det som förstörde mina knän.

IFK Göteborgs sjukgymnast Stina Hedin säger att Mathias knäskada var en akut skada som han hade kunnat få när och var som helst. Fystränaren Jonas Hellberg håller däremot med om att Mathias tunga ben förmodligen berodde på att det blev för mycket.

– När Mathias kom till oss var han väldigt engagerad och lätt att träna med, säger Jonas Hellberg. När de andra var på semester i november körde han och jag extra på ett gym i Masthugget för att öva in tekniken. Sedan kollade jag lite extra på de nya spelarna – Mathias, Jakob Johansson, Eldin Karisik – men när det gällde Mathias fys kände jag aldrig att det var något problem.

– Spelarna vet inte om det, men de är indelade i olika grupper på styrketräningen utifrån vad de behöver, och Mathias fick mycket bålstabilitet och skadeförebyggande träning med lätt belastning. Han var naturligt stark i kroppen trots att han inte har tränat så mycket. På konditionstesterna låg han på den övre halvan.

Klagade Mathias på att benen kändes tunga?

– Han sa att han var orolig för det. Men han var inte ensam, det var flera som kände sig tunga i kroppen. Vi hade nya tränare 2007 och alla tränare kör lite tuffare när de är nya. De vill checka av gruppen, det är många nya övningar och de vill försäkra sig om att den fysiska statusen är bra. Vi har alltid pulsklockor och där kan man få bra indikationer om någon är väldigt sliten. Men jag såg aldrig något sånt på Mathias. Jag har sett etablerade allsvenska spelare som har kommit och presterat sämre på gymmet, på fotbollsplanen och i träningsmatcherna än vad Mathias gjorde.

– Problemet är att det inte finns någon markör för att kolla överbelastningssymptom i musklerna, man får gå på fingertoppskänsla. Det kan ju ha varit att det blev för mycket.  Men man kan inte plocka bort en spelare för ofta heller, då gör man dem en björntjänst. Är en spelare inte med på passen blir han inte riktigt accepterad: »Vad fan är inte du med och tränar för?«

– Det är alltid svårt att komma utifrån också, det blir så mycket på en gång. För Söder och Bärkroth, som kommer underifrån, blir steget inte lika långt. De har haft mig på gymnasiet och vet vad som gäller både i träning och utanför. Jag har ingen aning om hur Mathias var utanför fotbollen, men ska du klara en sådan omställning träningsmässigt är det otroligt viktigt att du sköter mat och sömn.

Sportchef Håkan Mild:

– Mer tid och kraft än vad vi lagt på Mathias Ranégie i alla avseenden är det få andra spelare som har fått. Som elitidrottsman är det inte bara träningen det handlar om. I min värld var det något annat som var fel. Du måste äta bra, sova bra, passa tider och vara dedikerad. Säger vi att du ska ha en puls på 100 på cykeln så ska du ha det. De här bitarna hade Mathias problem med hela tiden, även om det gick i vågor. Vissa kanske inte klarar av att vara på elitnivå.

Ändå erbjöd ni honom ett treårskontrakt förra våren?

– Vi vet en del om hans bakgrund. Vi ville ge honom en möjlighet till.

Mathias ville ha mer betalt än vad IFK erbjöd och förhandlingarna fortsatte in på sommaren. Samtidigt kom det ett bud från Go Ahead Eagles i den holländska andradivisionen. När Mathias var i Holland för att förhandla ringde han sin gamla pojklagstränare Håkan Sandblad som Mathias hade tagit upp kontakten med på nytt. Håkan satt och såg på IFK Göteborgs match mot Djurgården. I 90:e minuten avgjorde 17-årige Robin Söder matchen med sitt första allsvenska mål.

Under Mathias knappa två år i Blåvitt hade två andra unga anfallare gjort dundergenombrott. Mathias hade redan släppt tanken på att fortsätta i klubben, och nu förstod han att klubben knappast var intresserad av honom heller.

Zlatan? Som stor, teknisk anfallare har Mathias ofta hört att han påminner om S­veriges största fotbollsstjärna. Själv önskar Mathias att han hade Zlatans bålstyrka för att kunna skydda bollen bättre.

Mathias ljumskskada gjorde dock att Go Ahead Eagles ville låna honom för att sedan kunna köpa loss honom efter säsongen. Stina Hedin ordnade en läkartid för att undersöka Mathias ljumskskada. Mathias dök aldrig upp.

– Jag hade missuppfattat det och trodde att det var dagen efter, säger Mathias. Då fick tränarna nog och sa att de inte ville fortsätta jobba med mig. Jag hade redan bestämt mig för Holland så det gjorde ingenting. Jag passade inte in i Blåvitts spelsystem, det är alldeles för oindividuellt, och den holländska fotbollen med mycket boll och inlägg lockade. Sedan var det helt andra pengar.

Ljumskskadan fördröjde debuten i det nya laget och bara ett par månader efter att den gett med sig åkte han på en meniskskada i vänsterknät. Det blev bara fem matcher och ett mål i Holland. Go Ahead Eagles ville inte köpa loss en spelare som varit så mycket skadad. Efter flytten till Holland hade Mathias avslutat samarbetet med sin agent, Martin Dahlin. Hans pappa Felix hade sagt att han ville jobba mer med sin son och Mathias, som hade fått en mycket bättre relation med sin pappa de senaste åren, tyckte att det vore roligt att få in honom och behålla pengarna i familjen. Då Felix insåg att han var tvungen att fixa agentlicens och skaffa sig kontakter drog han sig ur.

– Helt plötsligt stod jag där själv. Jag sa till pappa att »hallå, jag har sparkat en av världens mest kända agenter och så skiter du i det!?«.

Så stod Mathias Ranégie där. 24 år, tillbaka i Göteborg hos sin 1,5 år gamla son och ett förhållande som varit på och av i olika omgångar. Utan agent hade han inte många kontakter, men Häcken, som blivit blåst på talangen Ranégie två år tidigare, var fortfarande intresserad.

Häckens sportchef Sonny Karlsson hade hört en hel del dåliga ord om Mathias. Men han visste också vilka färdigheter Mathias hade på fotbollsplanen. Den 196 centimeter långa anfallaren var den targetspelare som Häcken behövde och efter förhandlingar skrev Mathias ett treårskontrakt med Häcken. En nyexaminerad agent från Stockholm som Mathias var i kontakt med tyckte att han bara skulle skriva på för ett år, och efter ett pangår gå utomlands igen som Bosman. Men den Mathias Ranégie som två år tidigare pratade om pengar, att bli kung i stan och »the sky is the limit« talade nu i stället om arbetsro, spelglädje och kontinuitet. 

Öppen. Mathias tror inte att Gud bara vill oss gott. »Om vi skiter i honom så kommer han att göra det tufft för oss, därför vågar jag inte säga annat än att jag tror.«

– Det första ni ska tänka på när ni ska spela curling är att ni kliver ner på isen med den fot som inte har den hala sulan.

Häckens trupp lyssnar till hallvärdens instruktioner. Några minuter senare glider Mathias Ranégie ner till bana fyra där han med sitt »lag Paulinho«, som även innehåller de två andra anfallarna Vinícius Lopes och Jacob Johansson, ska möta försvararna i »lag Johan Lind«. Mathias tittar bort mot boet där brassarna Paulinho och Vinícius halkar omkring. Han ser tveksam ut och rycker på axlarna.

– Så lyckas man hamna med två brassar. Vi blir nog inte långvariga i den här tävlingen.

Tom Söderberg spelar den första stenen som glider in mitt i boet. Mathias, som innan spelets början spått att han förmodligen är bäst som »sprängaren«, spelar sina stenar för hårt. De rinner rakt igenom boet. Efter ytterligare ett par gula missar smeker Tom Söderberg in sin andra sten i boet. Han glider över banan, beundrar sin sten och säger:

– Det här var inte så svårt.

Mathias kastar en blick på Tom som kan döda. Det närmaste hans lag har kommit boet var när Vinícius ramlade och placerade sig själv på poänggivande plats. Mathias återgår till sin skippersyssla. Sista stenen i omgången ska spelas, och Paulinho måste krocka bort någon av de orange stenarna om de ska undvika underläge med 0-2.

Ey, Paulinho! It’s up to you now. Here! Ici!

Frustrerad över kommunikationsproblemen i sitt lag tar Mathias till franskan. Förgäves. Andra omgången fortsätter som den första, förutom att även de orange stenarna nu har problem att placera sig i boet. Mathias känner att de har slagläge.

Samtidigt som han släpper i väg stenen åker han på ändan. På något sätt lyckas han med en dubbelkrock på de orange stenarna och hans sten placerar sig närmast boet. Springande över banan, med sopen höjd i luften, ropar han:

– Gula är bäst? Gula är bäst! Jaa!

Vinícius skickar ett förnedrande »hejdå!« – det enda svenska ord han kan – när motståndarnas sista sten glider förbi boet medan Paulinho dansar segerdans på isen.

Mathias leende är bredare än Zlatans efter segern. Han har varit i Häcken i en månad men han har inte gjort många träningar med det nya laget. Han hade meniskskadan med sig när han kom hem från Holland och nu kämpar han på egen hand för att ta igen den grundträning han har missat. Tränare Peter Gerhardsson, massör Carl Persson och Mathias har pratat mycket om att inte stressa fram den här gången. Benstyrkan måste tillbaka innan han får delta i fotbollsträningen. Mathias känner sig lugn. Det är långt kvar till seriestart och han vet att han kommer att få chansen. Han har fått veta att han finns med i en tänkt förstauppställning.

– Jag behöver känna mig viktig i en grupp för att prestera.

Hur hanterade du konkurrensen i IFK?

– Jag såg det som att jag rent fotbollsmässigt skulle ha spelat, men mina skador och min fysik gjorde att jag hamnade utanför. Min förklaring blev att jag satt på bänken för att jag inte orkade 90 minuter. Jag tror jag gömde mig bakom det ibland.

Talangernas klassiska dilemma, de har haft det för lätt och klarar inte när de får en motgång?

– På fotbollsplanen har jag inte haft många motgångar, men i livet i stort har jag haft motgångar. Man får tänka på att jag bara haft en riktigt bra säsong, i division två. För en anfallare kan det räcka med att göra en massa mål en säsong. Det sticker i ögonen på många, för de flesta som spelar i Allsvenskan har tagit sig dit genom hårt jobb. För en anfallare är det mycket tillfälligheter, får du ett enkelt mål kommer du att få chansen av tränarna igen.

Som Marcus Berg fick under din första säsong i IFK?

– När det stod 1-1 mot AIK i andra matchen på säsongen gick Pontus upp i en nickduell med några minuter kvar, alla ramlade och jag fick min chans. Hade jag gjort mål där hade det kanske sett annorlunda ut. I stället vann AIK med 2-1 och i matchen efter gjorde Berg mål. Gerhardsson berättade om hur Arsène Wenger tolkar tur. Han menar att har man tur så har man gjort sitt jobb, är förberedd. Otur har man när man är oförberedd, ofokuserad. Jag håller inte helt med Wenger, men jag fattar vad han menar.

Inställningen som Håkan Sandblad saknade hos dig, finns den kanske nu?

– Inte kanske. Den finns. Jag är inte en ung talang längre. Jag har familj nu och det här är mitt jobb. Det är lite läskigt – när mitt kontrakt går ut är jag 27 år. Då ska jag vara i mitt esse. Det är en jätteviktig period, jag har inte råd med fler skador. Jag vill gärna utomlands igen, men det är inte aktuellt nu.

Vad är alternativet om du inte lyckas?

– Det finns inte. Det skulle vara jäkligt tufft att börja plugga igen. Intressant, men jättetufft. Jag vet hur privilegierad jag är som ofta kan sluta tidigt på dagarna och komma hem till Noah. Tänk att jobba nio till fem. Jag ser på kompisar som jobbar så, det är tufft.

Vad har du lärt dig som kan hjälpa dig den här gången?

– Att man måste vara professionell, det är inte bara för dig själv du kommer i tid utan för hela gruppen. Jag har lärt mig hur man ska fungera i en grupp. Du kan inte spela ut dig helt, du måste ha vissa restriktioner. Kommer du in i ett nytt lag måste du ta hänsyn till att vissa spelare har vissa roller. Vara lite mer laid back och känna av stämningen, var du passar in. Och jag har lärt mig att vara ödmjuk. Förut tyckte jag att jag inte hade något behov av att vara ödmjuk – jag tyckte inte att mamma skötte sig, pappa var inte där, i fotbollen behövde jag inte vara det. Jag tror aldrig jag har varit ödmjuk till uppgiften, jag har alltid varit småkaxig på planen. Men ödmjukhet är något jag har eftersträvat väldigt mycket på senare år. Jag har insett att jag inte har så mycket att vara stolt över. Och så tycker jag om människor mer nu. Det är relationer som gör livet rikt. Fotboll är en del, inte allt. Du blir bara en grönsak som springer runt och sparkar på en boll.

Och Jesus?

– Jag tappade honom lite när jag flyttade från Linneahuset. När alla skador kom och det var tufft i IFK funderade jag en del… är det någon som vill göra livet hårt för mig?

Mathias kämpar med sig själv. Han vill. Han vet att han inte får klanta bort det här.

– Jag önskar att jag inte var så slarvig. Du får en stämpel och den är jävligt svår att ändra på senare. I Häcken känns det som att jag har fått börja om från noll, de bryr sig inte om vad jag har gjort tidigare. De har haft struliga spelare förut och vet att det fungerar. Herregud, det handlar om att jag har svårt att passa tider och sånt, jag har inte kört rattfull. Jag vill väldigt gärna spela i år, göra lite mål och täppa till truten på alla som sagt att jag inte fixar det, säger Mathias och smäller av ett brett leende.

Efter några sekunders tystnad blir han allvarlig igen:

– Jag skulle bli väldigt besviken på mig själv om jag inte fixade det den här gången.