Lika enkelt som det är att prata med Tommy Söderberg, lika svårt är det att intervjua honom. När vi talas vid över telefon – och det gör vi ganska många gånger under hösten – är han alltid närvarande, glad och artig. Ibland pratar han samtidigt som han går sin dagliga träningspromenad, och i takt med att andningsfrekvensen ökar berättar han hur underbart det är att känna »samklang med naturen«. Så frågar han hur man själv mår och när samtalet går mot sitt slut säger han:
– En synnerligen angenäm fortsättning på dagen önskar jag dig och din familj i den välgörande staden Göteborg!
En annan gång lägger vi på efter ett mer normalt adjö. Då ringer han strax upp igen.
– Det blev inget riktigt bra hej då. Jag får passa på att skicka med en förhoppning om en god och stärkande helg till dig och din omgivning.
Det är när man ställer frågor som handlar om honom själv som det blir lurigt. Dels för att han är skrattretande rädd att säga något som skulle kunna uppfattas som självförhärligande, dels för att hans hjärna gör sådana häftiga språng att man snabbt hamnar på en helt annan plats än den man tänkt sig. Jag kan fråga om han tittar mycket på fotboll nuförtiden, Tommy kan svara med en utläggning om svensk äldrevård.
Likadant är det när man träffar honom ansikte mot ansikte. Vid ett tillfälle besöker vi ett fik tillsammans. Tommy beställer en kopp chai-te.
– Du dricker inte kaffe? frågar jag.
Och Tommy svarar:
– Kaffe drack man tidigt med morbror Allan på hans gård i Skåne. Det var sommar. Tidig väckning. Morbror Allan upp i brynja och ut till sin biodling. En annan var lite rädd för bina, men morbror var pedagogisk. Lärde en hur systemet fungerande. Gångarna i systemet. Och så honungen. Vilken honung! Man lade den på grovt bröd. Grovt bröd, honung och en »ostabit«. Det var morbror Allans frukostmacka och den fortsatte jag med som vuxen. Du skulle sett killarna i U21-landslaget: »Vad är det där du äter, Tommy?« »Det är morbror Allans frukostmacka«, sa jag. Jadå, jodå, så var det. Det var det gamla livet, det enkla livet. Ibland funderar jag på om det inte också var det rätta livet. Man levde i harmoni med naturen och hade tid för varandra. Gemensamma middagar. Söndagssteken med sky, kokt potatis, gelé och pressgurka. Alla vid ett och samma bord. »Hur har din dag varit?« och så vidare.
