»Repetera, mata, tjata. Tills fan kommer och hämtar dem!«

Norge hade misslyckats i ännu ett kval och var i akut behov av någon som kunde ge landet slutspelsdrömmar igen. En nybliven pensionär tog fram ett gammalt recept.

En korthårig Bob Dylan dyker upp på Lars Lagerbäcks datorskärm. »I never knew what I had until I threw it all away«, hörs från laptoppens högtalare. 

– En skitbra trigger, säger Lagerbäck.

Många är de som genom åren försökt tolka Dylans texter, men förmodligen är Lagerbäck och Per Joar Hansen, hans assisterande förbundskapten i Norge, först i världen med att koppla textraden från 1969 till misslyckade fotbollsinkast. På ett av teoripassen under den senaste landslagssamlingen fick spelarna först se musikklippet med Bob Dylan, därefter en sekvens från bortamötet med Bulgarien där ett norskt inkast på egen planhalva alldeles för snabbt hamnade vid bulgariska fötter.

Annons

Lagerbäck lutar sig bakåt i stolen och studerar det klipp han redan har sett många gånger.

– Här ser du hur Bulgarien kommer till ett av sina tre inlägg i matchen. Bara för att vi slänger bort ett inkast. Så det här har vi jobbat mycket med. 

Han klickar vidare på datorn där varje genomgång finns sparad. För den som är bekant med Lagerbäck känns mycket igen. Systematiken står i centrum. Om spelare X gör si ska spelare Y automatiskt göra så. Sådant kräver sina timmar av nötande, säger han.

– Repetera, mata, tjata. Tills fan kommer och hämtar dem! 

Han är medveten om att det inte är så kul att lyssna på alla gånger. Därför försöker han lätta upp genomgångarna med »lite humor« (exempel: ett klipp där landslagets sportchef Nils Johan Semb somnar på en presskonferens) och inspirerande citat. 

– Jag älskar till exempel den här mannen, säger Lagerbäck och trycker fram en bild på Albert Einstein följt av citatet: »Genialitet är att göra det svåra enkelt, inte att göra det enkla svårt.«

Andra bilder och meningar från hans genomgångar handlar om attityd. 

– I’m hot and smart enough to be a pain in the ass, läser Lagerbäck från skärmen och drar lite på munnen. Det är det vi vill vara för motståndarna: a pain in the ass.

När Lagerbäck tillträdde som norsk förbundskapten i februari 2017 upplevde han spelarna som »lite för snälla«. Det tycker han inte längre. Matandet och tjatandet har gett effekt. Men han påminner hellre en gång för mycket än en gång för lite, så därför: vidare en stillbild som visar en norsk hörna där en orange cementblandare har klistrats in bland motståndarskallarna. 

– Enkel symbolik, säger Lagerbäck. Man måste vara tuff och våga sticka in huvudet i den. Jag vet inte om du vill se mer? Du får säga till om du inte tycker att det är intressant.

Vi sitter i ett konferensrum på ett hotell i Solna, en kvarts promenad från hans bostad. Gårdagen ägnade han åt att se på fotbollsmatcher från kvart över tolv på dagen (Vitesse Arnhem–Fortuna Sittard) till strax före midnatt (LA Galaxy–Houston Dynamo). 

Jag tittar på hans skärm – just nu dominerad av texten »15 000 steg = run like hell!« – och ber honom fortsätta.

– I så fall kan vi ju ta och kika på ett jättebra klipp med Pep, säger han.

Han trycker igång en videofil där Manchester Citys manager Pep Guardiola intervjuas i en TV-studio. Temat för samtalet är löpning. En passionerad Guardiola förklarar för programledaren varför kutandet är heligt. De effektiva passningskombinationerna, de eleganta målen – allt bygger på att spelarna är beredda att springa skiten ur sig.

Annons

– You don’t run, you don’t play, säger Guardiola i intervjun.

– Simple as that! säger Lagerbäck framför datorn.

Sedan kommer han in på något avgörande: det är lättare att få spelare att springa, och att tjata tills fan kommer och hämtar dem, om de märker att det ger resultat. 

– Om mina isländska spelare hade svarat ärligt kan jag lova dig att de inte tyckte att träningarna var så roliga. Så in i helvete mycket vi repeterade hur vi skulle spela alltså. Men får du resultat så …

Samma sak håller nu på att ske i Norge. Med två matcher kvar under 2018 har Norge vunnit sju av åtta landskamper under året. Laget toppar sin grupp i Nations League. Kvällstidningen Verdens Gang har, efter fyra raka hemmamatcher utan insläppt mål, döpt om nationalarenan Ullevaal till Fort Lagerbäck. 

– Vi har haft ett sagolikt bra år, om jag får skryta lite, säger han.

Han hade inte räknat med att han 70 år gammal skulle ha ännu ett mästerskap i tankarna. Efter sitt senaste – EM 2016 – hade han bestämt sig. Islands sensationella kvartsfinal var det perfekta slutet på ett långt och strävsamt tränarliv. 

 

När Norges dåvarande toppfotballsjef  Nils Johan Semb sent i november 2016 slog Lars Lagerbäcks nummer var läget dystert för norsk fotboll. Från utmärkelsen »Europas bästa landslag« av tidningen France Football 1999 och EM-spel året efter till åtta missade mästerskap i rad. Nio, om man räknade in det pågående VM-kvalet. Norge låg näst sist i sin grupp och hade under hösten endast lyckats besegra San Marino i en match som inte lockade mer än 8 214 åskådare till Ullevaal. Nu hade Per Mathias Høgmo precis lämnat uppdraget som förbundskapten. Det var upp till Nils Johan Semb att hitta en ersättare som på trovärdiga grunder kunde få en svältfödd publik att våga hoppas igen.

Lars Lagerbäck svarade.

»Island ville också att jag skulle fortsätta, men jag hade redan före EM bestämt mig för att sluta. Jag var helt inställd på att pensionera mig.«

Norrmannen behövde inte presentera sig närmare. De båda männen lärde känna varandra redan under tidigt 90-tal när de jobbade för sina hemländers respektive U21-landslag. Efter det hade de behållit kontakten och senaste gången Semb pratade med Lagerbäck hade varit inför EM ett halvår tidigare. Han gratulerade honom då till Islands starka kvalspel och följde sedan skrällagets äventyr i Frankrike. Men när Adressavisen efter turneringen frågade Semb om Lagerbäck inte kunde vara en man för Norge framöver, skakade han på huvudet: »Han var väldigt tydlig med att han är klar med det här.«

Och nu satt han alltså ändå där med frågan på tungan. 

– Samtalet inleddes lite trevande, säger Semb. Lasse var avvisande. Och när han väl öppnade upp lite grann var det mer i termer av att kanske »hjälpa till lite«. Men jag kände att det nog fanns mer där och efter hand blev han mer intresserad. Jag tror att han triggades av att Norge inte hade varit i ett slutspel på så länge. 

När Lagerbäck väl presenterades var de norska reaktionerna försiktigt positiva. 

– Men många förvånades ändå av att Lasse satt där, säger Semb. Det läcker ju alltid så jävligt till medierna, så under processen med Lasse hade vi hållit korten väldigt nära bröstet. Vi kände att vi hade fått en av Europas bästa landslagstränare. Kanske världens bästa när det kommer till att prestera resultat med lag som inte har de största resurserna. 

Lars Lagerbäck 

FÖDD: 16 juli 1948 i Katrineholm.Föräldrarna flyttade kort senare till Medelpad.

BOR: Solna

KLUBBLAG SOM HUVUDTRÄNARE: Kilafors IF 1977–1982, Arbrå BK 1983–1985, Hudiksvall ABK 1987–1989

A-LANDSLAG SOM HUVUDTRÄNARE: Sverige 2000–2009, Nigeria 2010, Island 2011–2016, Norge 2017–

MERITER: Fyra EM-slutspel och tre VM-slutspel. EM-kvartsfinal med Sverige (2004) och Island (2016).

FOTBOLLSKONSUMTION: »Jag ser fruktansvärt mycket. Under VM senast missade jag bara två dagar. Vi har många norska spelare att följa också. Har jag varit upptagen av något privat en lördag sätter jag mig med Wyscout på kvällen och kollar igenom spelarna som varit i farten. Det blir som en drog. Tyvärr händer det numera för sällan att jag går på match längre ner i seriesystemet. Det älskar jag egentligen, ta en korv som Janne Andersson och bara njuta av atmosfären.« 

 

I konferensrummet i Solna berättar Lagerbäck att han fick flera olika anbud efter succén med Island. Han tackade nej till rubbet.

– Det var inga toppklubbar eller topplandslag som hörde av sig, men en hel del andra. Jag erbjöds bland annat ett 18-månaderskontrakt som hade gett mig mer pengar än vad jag har tjänat under hela min landslagstid. 

Ett landslag utanför Europa?

– Mm. 

Du lockades inte av pengarna?

– Jag har nog aldrig drivits av pengar. I så fall hade jag ju kunnat träna andra lag än Norge. Mina drivkrafter har främst varit sportsliga. Det har varit uppdrag där jag har känt att det går att utveckla något. 

Annons

Ett citat från dig i Expressen 2004: »Jag hoppas att jag är så klok att jag inom överskådlig framtid drar mig tillbaka. Jag gillar att gå och loda lite grann.« 

– Ja, herregud. Efter ett tag lärde jag mig att istället svara »Jag stänger inga dörrar« på frågor om framtiden. Island ville också att jag skulle fortsätta, men jag hade redan före EM bestämt mig för att sluta. Jag var helt inställd på att pensionera mig. 

Och så här sa du till Yle i augusti 2016: »Jag har lovat mina nära och kära att jag inte ska hoppa på ett nytt hundraprocentigt jobb om det inte är något väldigt, väldigt speciellt.« På vilket sätt var Norge väldigt, väldigt speciellt?

– Mycket berodde på Nils Johan Semb. Ståle [Solbakken] hade tackat nej, det var ju honom de absolut ville ha först. Hade jag inte känt Nils Johan tror jag inte att jag hade tagit det. Det fanns människor i min närhet som ifrågasatte mitt omdöme. Som sa: »Sluta nu, när det har gått så bra.« 

Men?

– Det är så spännande att undersöka vad man kan åstadkomma med en grupp människor. Fotbollen är speciell på det sättet. I många andra sporter vet man mer eller mindre på förhand vem som kommer att vinna. Men i fotbollen har ett välorganiserat sämre lag alltid chansen mot ett bättre, åtminstone i enstaka matcher. Det är det som är så fascinerande med fotboll.

Man hör dig ofta säga så, inte minst i Viasats Champions League-sändningar när en mindre klubb stulit två poäng av en bjässe. Är det däri din kärlek till fotbollen ligger?

– Så är det nog. Den största kicken jag får i jobbet är när jag ser att spelarna tar till sig det vi arbetat med och gör det i matcherna. Då mår jag riktigt bra. Nästan lika bra som när vi vinner. Just det här, vad man kan åstadkomma tillsammans, var nog det som tidigt fångade mig med fotbollen.

Vilket är ditt första fotbollsminne?

– Jag var 12, 13 år när jag började spela fotboll, för i Alby FF fanns det bara ett P16-lag. Före det var vi ett gäng som spelade fotboll på åkern hela somrarna. Jag minns också hur jag som nioåring tog cykeln de fem kilometerna för att se Albys A-lag spela. Och när jag fick debutera där som 15-åring kändes det ofantligt stort. Men mitt starkaste fotbollsminne från barndomen är definitivt när jag såg på TV första gången. Under VM 1958 hade TV:n inte kommit till Ånge, men på min mormor och morfars gård i Sörmland fanns en TV. På den såg jag semifinalen mellan Sverige och Västtyskland.

På din Wikipediasida står det att din position på planen var halvback och ytterhalv.

– Jag spelade nog mest mittfält men avslutade karriären som libero i Gimonäs. Tyvärr var jag född med för långsamma muskler för att kunna bli riktigt bra. Jag har mina allra bittraste minnen från Gimonäs. Vi vann gamla division två vid två tillfällen men torskade i kvalet till ettan. Det sved. Att vinna serien utan att få gå upp.

Var du taktiskt intresserad även som spelare?

– Det var jag nog. Men du vet, jag slutade 1974 och då var Sverige så oerhört Tysklandsinspirerat. Libero och markering, ingen tanke på att man även kunde organisera laget anfallsmässigt. Jag hade ändå en bra tränare, Calle Lindelöf, som såg något i mig. Han uppmuntrade mig att gå tränarutbildning och under de sista åren som spelare jobbade jag även på Gimonäs kansli. Jag ansvarade för all ungdomsverksamhet. Det var säkert tack vare det jag kom in på GIH:s fotbollslinje sedan, jag togs ju in på praktiska meriter.

Du hade inte betygen i ryggen?

Frågan får Lagerbäck att brista ut i skratt.

– Långt därifrån, säger han. Jag tog mig knappt igenom gymnasiet. Jag gick till och med om realskolan för att vara säker på att komma in på gymnasiet. Men sedan räckte det med gymnasiebetyg för att få läsa på universitetet. I alla fall för de ämnen jag ville läsa.

Du läste statskunskap i Umeå före flytten till Stockholm?

– Statskunskap, nationalekonomi, företagsekonomi och pedagogik.

Umeå var väl ett väldigt rött universitet?

– Kan man lugnt säga. Jag var inte färgad av det från min uppväxt, jag kom från ett borgerligt hem. Men jag var tidigt intresserad av politik och påverkades nog mycket av tiden i Umeå. 

Vilken blev din första bostad i Stockholm?

– Jag flyttade in hos en faster i Rotebro. 

Är Stockholm hemma för dig i dag?

– Jag har kommit på att jag är väldigt anpassningsbar. Jag säger att jag ska »hem« oavsett om jag är på väg till Stockholm eller till min föräldragård i Ovansjö. Till och med Hilton i Reykjavik kändes som hemma ett tag.

Vad var det som stämde så väl mellan dig och landet Island?

– 300 000 människor har byggt upp en hög standard och människorna påminde mig om min uppväxttid på 50-talet. De är – om jag får måla lite i svartvitt – så där norrländskt strama, egensinniga på ett positivt sätt. De tar tag i saker utan att behöva hålla en massa möten först. Jag upplever också samhället som hyfsat solidariskt. Ingen kan gömma sig på Island. Några bankdirektörer kunde inte bo kvar efter finanskraschen. Det kastades till och med rutten frukt på dem.  

 

Ingen har någonsin kastat rutten frukt på Lars Lagerbäck. Men han vet hur det är att vara hårt ansatt i sin yrkesroll. Värst tycker han att det var hösten 2000. Ett misslyckat EM-slutspel med Sverige följdes upp med en uddamålsseger över Azerbajdzjan och en kryssmatch hemma mot Turkiet i VM-kvalet. 

– Kalle Corneliusson drog på sig en straff på övertid, minns Lagerbäck, som då ledde Sverige tillsammans med Tommy Söderberg.

»Jag har ett mått av dubbelmoral. Jag är ingen kommunist, men ska vi skapa en bättre värld tror jag att solidaritet behövs.«

Inför bortamötet med Slovakien kokade det på sportsidorna, men inte bara där. Expressens ledarsida gav förbundskaptensfrågan högsta prioritet och publicerade en osande svada med den tydliga rubriken: »Avgå, Lars-Tommy!« Mot Slovakien klarade sedan Sverige med nöd och näppe 0–0, efter att målvakten Magnus Hedman stoppat flera slovakiska avslut.

– Det är nog Magnus Hedmans största match i livet, säger Lagerbäck. Han räddade oss då.

Menar du att han räddade era jobb?

– Ja, det är frågan om han inte gjorde det. Hade vi förlorat där så vete fan hur det hade gått. Efter Slovakien hade vi ett möte med Lars-Åke [Lagrell, dåvarande ordförande i Svenska fotbollförbundet]. Han var nog tveksam. Men han lade upp det ungefär som: »Orkar ni själva fortsätta?« Och det gjorde vi. Vi vann åtta raka efter det.

I samma Expressenintervju från 2004 där Lagerbäck berättar att han »gillar att gå och loda lite grann« står det att han ser varje möte med journalister som ett nödvändigt ont. I dag tycker han inte att det stämmer. Presskonferenserna upplever han som »intellektuellt stimulerande, ganska skoj«. På en av de senaste i Oslo påminde en reporter förbundskaptenen om ett uttalande från i fjol då Lagerbäck jämförde spelarna med labradorer, apropå hans uppfattning om dem som för snälla. Nu, efter en rad starka landslagsinsatser, fiskade journalisten efter en ny djurliknelse:

– Så, från labrador till …?

Han hoppades förstås få svaret »pitbull«. Så långt ville Lagerbäck inte gå, men han mötte honom halvvägs:

– Det börjar bli en bra kombination mellan en nordnorsk häst och ett fullblod.

Han har aldrig försökt ta några genvägar till popularitet och har varit noga med integriteten. För den här intervjun ville jag helst komma hem till honom, men i lägenheten »släpps inga journalister in«. Ett gemensamt besök på skogsgården i Ovansjö var han »mycket tveksam till« och det blev inget av med det heller. 

– Men jag diskuterar jättegärna med journalister, säger han. De gånger jag reagerar är när folk från din kår inte håller sig till fakta. 

Han nämner ett exempel från sin tid som svensk förbundskapten: en debatt i Sturegallerian med Dagens Nyheters sportkrönikör Johan Esk om bland annat talangutveckling. Lagerbäck »kommer inte ihåg detaljerna« men menar att han med statistik »drog ner byxorna« på Esk i debatten och att journalisten blev »skitsur« efteråt.

– DN är den enda tidningen jag läser ordentligt och som jag prenumererar på. Och han sticker gärna till mig fortfarande. Han är ju min svurna fiende sedan långt tillbaka.

När jag ringer till Johan Esk för att be om hans minnesbilder av debatten i fråga, kommer han inte ihåg särskilt mycket.

– Mina mycket vaga minnen från den där stunden är att det var en avslappnad och givande stund för alla inblandade, säger Esk. Om Lasse Lagerbäck känner att han vann en debatt jag knappt minns är jag glad för hans skull.

Att händelsen skulle ha påverkat hans texter om fotbollstränaren förnekar han bestämt.

– Jag har kritiserat alla förbundskaptener jag har bevakat. Att min kritik mot Lagerbäck grundar sig i en debatt för 12, 14 år sedan känns rätt fantasifullt.

»Som sagt, jag har lärt mig att inte stänga dörrar. Men jag skulle bli synnerligen förvånad om det inte blir så. Jag måste ju fan göra något annat i livet också.«

En av Johan Esks krönikor från i år anklagade Lars Lagerbäck för dubbelmoral. Hur kan han, som gärna talar om solidaritet och som »äcklas« av de enorma övergångssummorna på spelarmarknaden, kritisera den moderna fotbollsvärlden samtidigt som han är en del av den? De lukrativa TV-avtalen gör rika klubbar ännu rikare och sedan några år tillbaka sitter som bekant Lagerbäck i Viasats studio och analyserar Champions League-fotboll.

När jag tar upp ämnet med Lagerbäck använder han själv ordet »dubbelmoral«.

– Jag har ett mått av dubbelmoral, säger han. Jag är ingen kommunist, men ska vi skapa en bättre värld tror jag att solidaritet behövs. Jag förvånas över att statsmakterna inte går in och momsbelägger spelarövergångar, för att bromsa det. Det här är ett slags verksamhet som … den stämmer inte med mina värderingar.

Hur motiverar du i så fall din egen roll i den här verksamheten?

– Jag tycker fortfarande att jag kan se mig själv i spegeln. Jag har fortfarande jävligt bra betalt jämfört med en normalinkomst, men det finns tränare i norska och svenska ligan som tjänar mer än jag. Jag har i princip alltid tagit den lön som erbjudits, utan förhandling. Och även om jag inte skrattar när jag betalar skatt så gör jag det gärna.

 

I Norge har Lagerbäck hösten 2018 i princip bara en offentlig kritiker. Medan resten av fotbollslandet jublade efter oktobersegern mot Slovenien var den tidigare landslagshjälten Kjetil Rekdal, numera tränare i Start, bekymrad i VG:s TV-studio. Förutom segern fanns enligt Rekdal inget att glädjas åt: »Om det är så här vi ska spela i landskamperna lär vi förbli på C-nivå ganska länge.« 

Man fick nästan känslan av att Kjetil Rekdal offrade sig för debatten. Under de senare åren av hans spelarkarriär upplevde norsk fotboll en storhetstid. Både landslaget och klubblaget Rosenborg nådde framgångar, och eftersom de hade diametralt olika spelstilar – Egil »Drillo« Olsens långbollsraka landslagssystem kontra Nils Arne Eggens Hollandsinspirerade 4–3–3-modell – diskuterades det flitigt vilken väg som egentligen var den bästa för Norge. Sådant är lättare att debattera i goda tider. När det istället har varit dystert under en längre period är man framför allt beredd att lyssna på den som kan få ett lag att vinna matcher igen. Hur det går till blir en senare fråga, och det Rekdal inte nämner är att Norges spelarmaterial knappast är av europeisk toppklass. 

Lagerbäcks entré och påbörjade resa med Norge påminner om den som Lars Arne Nilsen har gjort med Bergenklubben SK Brann. När Nilsen tog över Brann låg klubben i andraligan efter att ha misslyckats kapitalt under tränaren Rikard Norling. Med en betydligt rakare fotboll förde Nilsen upp laget till Elitserien igen. På vägen bad han i intervjuer mer eller mindre om ursäkt för att fotbollen inte var den mest attraktiva (något Lagerbäck inte skulle göra, begreppet »attraktiv fotboll« tycker han är problematiskt), men få Brannsupportrar klagade. Klubben avslutade årets säsong med en medalj.

– En skillnad jämfört med Sverige och Island är ändå att tränarna i Norge kan vara jäkligt kritiska mot varandra, säger Lagerbäck. På så sätt finns debatten medialt. Men det har blivit något konstigt i Norge efter alla de här åren utan mästerskap.

På vilket sätt?

– Alla experter, mer eller mindre kunniga, har skapat en felaktig debatt i norsk fotboll. När jag kom handlade det bara om: »In med nya spelare!« Men när vi hade satt upp 40–45 spelare på papper fanns det nästan inga som inte Per-Mathias [Høgmo] redan hade provat. De är lite fixerade vid … om du tar Ødegaard [Martin, supertalangen som debuterade i landslaget som 15-åring] som exempel. Han måste ju in och bli en spelare att bygga kring, tycker man. Men han är inte där än. Troligtvis kommer han att bli en av Norges bästa, han är fortfarande bara 20 år. Och alla som skapar den här debatten, de tittar bara på de 45–60 sekunderna som en spelare har bollen i en match. 

Du har kontrakt med Norge över EM 2020?

– Jag har över 2019, och så förlängs det ett halvår om vi går till slutspel.

Blir det ditt sista tränarkontrakt? 

– Som sagt, jag har lärt mig att inte stänga dörrar. Men jag skulle bli synnerligen förvånad om det inte blir så. Jag måste ju fan göra något annat i livet också.

Som vadå?

– Jag stormtrivs uppe på min gård. Det finns fortfarande massor av uthus stående, där det finns gott om bråte som behöver rensas för kommande generationer. Jag skulle väl kunna tänka mig att hjälpa till i mindre skala, som jag gjorde med Janne [Andersson] och Peter [Wettergren] under deras första tid med Sverige. Men jag tror faktiskt inte att det blir så heller.

Jag har känslan av att du sällan tittar tillbaka på ditt tränarliv. Är det så?

– Privat är jag nog ganska nostalgisk. Men inte i mitt yrke. Det är inte bra att vara sentimental i mitt jobb. Att vara tränare är ganska speciellt: man talar hela tiden om för människor om de duger eller inte. Med spelarna får man också olika relationer. Vissa människor gillar man mer och då är det nog lätt att man överskattar den spelarens prestation. Det gäller att vara väldigt noga: Värderar jag verkligen den här spelaren rätt? 

Du skulle aldrig gå in på Youtube och mysa framför ett fint fotbollsögonblick du har varit en del av?

– Jag går aldrig in på Youtube. Jo, förresten. Jag lyssnar på en del musik där, och så kan jag leta efter historiska dokumentärer. Eller om det är något klipp som kan vara användbart i mitt jobb. Men aldrig för att bara minnas tillbaka.

Det omvända, då? Tänker du aldrig tillbaka på bittra ögonblick och grämer dig?

– Jo, det är klart. Fast mest när jag blir påmind om det. Då känns det fortfarande surt.

Vilka ögonblick handlar det om då?

– Främst tänker jag på det halvdramatiska efterspelet efter straffarna mot Holland 2004 [kvartsfinalförlust i EM]. En del spelare var helt förstörda efteråt. Och Olof [Mellberg] med sitt tävlingshumör … han var så förbannad att vi nästan fick hålla i honom. Men också Nigeria. Den där jävla missen av Yakubu mot Sydkorea som hade tagit oss vidare. Men jag har också varit på andra sidan marginalen. Ta mitt EM med Island. Det var ett oerhört starkt kollektiv, plus en kolossal mental styrka. Men åttondelen mot England – jag vet inte vad som hände med England där – är den enda match där jag kan säga att vi var det bättre laget och förtjänade att vinna. 

Kommer du att skriva dina memoarer någon gång?

– Jag har blivit tillfrågad flera gånger.

 

Och så berättar Lars Lagerbäck varför han hittills alltid har tackat nej. Han drar sig för att avslöja detaljer som kan såra gamla spelare och kollegor. Han fruktar att han inte är tillräckligt skicklig med pennan. Och dessutom: Är folk verkligen så intresserade av 70-plussaren som vid sina föredrag gärna inleder med att han kallats »Sveriges tråkigaste människa«?

– Fotboll är en färskvara också, säger han. Om något år är det ingen som kommer ihåg Island.

Islands skrällar kommer nog att leva längre än så.

– Tror du det?

Ja. Särskilt om Island återgår till att bli ett landslag långt från mästerskapen.

– Ja, jo. Och så blir det säkert. Erik [Hamrén, Islands förbundskapten] har nog tagit på sig en hopplös uppgift. De är fortfarande bra om han låter dem spela på det sättet de kan bäst. Det ska inte gå för Island att ta sig till slutspel en tredje gång. Men, men. Med fotboll vet man aldrig.

Det är det som är så fascinerande med fotboll?

– Exakt.