Förmodligen gick det att räkna ut hur många Blåvittmatcher vi sett tillsammans, men ingen orkade, och oavsett vilket var det inte det som var frågan – utan vilken som varit den sämsta. Det föreslagna svaret utspelades framför våra ögon: IFK Göteborg–Varbergs Bois, den i övrigt ljuvliga sensommarkvällen den 23 augusti 2021.
Jag mumlade att vi gjorde några legendariskt usla matcher säsongen 2002, då vi fick kvala oss kvar i Allsvenskan, men invände snart själv att dåtidens undermåliga lag åtminstone begrep hur de borde spela. Bredvid mig muttrade Gustaf om förlusten mot division tre-laget Veberöd 1993, men det var i Svenska cupen där vad som helst kan hända, så det räknades inte. Sedan blev det tyst. Alltså talade mycket för att vi genomled IFK Göteborgs sämsta prestation på minst tre decennier.
Ett förtydligande: vår dysterhet handlade inte om krossade förhoppningar efter den föregående veckans seger mot MFF. Den matchen drog ingen några som helst växlar på, inte i det här gänget. Snarare hade den bekräftat vår uppgivenhet: så totalt jävla utspelade blev vi numera av kvalitetslag. Poängen i Skåne bokfördes på kontot universums outgrundliga slumpmässighet, som när den norrländska bonden Ludvig Lundgren år 1900 fälldes av en nedstörtande meteorit.
Nu mötte vi alltså Varberg. Förvisso uppstyrda av den lurige Joakim Persson, men ändå: ett högst jordnära motstånd.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara medlem för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden eller 99 kr första kvartalet!
Har du redan ett konto? Logga in här.
