Ögonblickens röst

I en lägenhet näst högst upp i centrala Stockholm, med fönster ut mot Birger Jarlsgatan, är ett av de sex rummen Arne Hegerfors alldeles egna. De 15 kvadratmeterna är anspråkslöst inredda och skiljer sig därmed från övriga rum i lägenheten som Arne flyttade in i på 70-talet. En enkelsäng utan gavel med omatchade sängkläder, ett nattduksbord med en digital klocka som visar tiden med hjälp av fem centimeter stora siffror och en bastant svart skinnfåtölj med massagefunktion som är placerad en meter från TV:n. Bakom fåtöljen står en motionscykel som inte används längre. Kerstin har slutat med att försöka få upp sin man på sadeln.

Det som fångar ens uppmärksamhet är bokhyllorna. På översta hyllplanet reser sig en rad utmärkelser som Arne fått under sina nästan 45 år i TV-rutan. Det yr damm från dem när de lyfts på. Men det är inte på priserna blicken fastnar, snarare är det på de hundratals, kanske så många som tusen, DVD-fodral som står uppradade med prydligt handskrivna ryggar. Arnes minimala skrivstil avslöjar att det rör sig om allt från Frank Sinatras spelning i New York 1971 till Elvis Presleys sista roll som skådespelare i filmen Change of Habit från 1969. 

På sistone har han dragit ut fodral från bokhyllan där beskrivningen säger att han själv figurerar, sjunkit ner i fåtöljen och tryckt på play. Kerstin har från TV:ns högtalare då kunnat höra sin friska mans röst. En 34-årig Arne under ett sensationellt bragdcykellopp i OS i Montreal, en 38–årig fästman från en hockeymatch i Lake Placid eller en 52-årig make som säger att vi ska fira midsommar i Pontiac Silverdome. Den vänliga och lugna röst som bidrog till att han blev Sveriges mest omtyckta TV-personlighet är fortfarande vänlig och lugn. Humorn, den som han i alla år kämpade för att tona ner när han jobbade med sport men som fick utrymme under åren med underhållningsprogrammen Kryzz och Det kommer mera, finns också kvar. 

Arne får fortfarande Kerstin att skratta många gånger varje dag. Men skärpan, självklarheten, i hans röst är inte densamma. Upprepningarna har tagit över, förvirringen är aldrig långt borta. Det blir lätt så efter en stroke och en hjärntumör. När närminnet är helt raserat, när man går vilse i sin egen lägenhet.