Foto: Bildbyrån

Barças fallna ängel

Alla känner till hans nycker och utspel, men vad driver fotbollsmänniskan Mourinho?

Jublet som utbröt på Stamford Bridges norra läktare när domaren blåste av matchen den 3 maj i år var öronbedövande. Fansen hoppade så att betongfundamentet gungade och konfettikanoner fyrade av glittrande remsor som singlade ner mot gräset, där de trasslade in sig i de firande Chelseaspelarnas skor.

1–0-vinsten över Crystal Palace var inte någon storartad prestation, men så hade också Chelsea sett tröttkörda ut i flera månader. De släpade sig över mållinjen på tunga ben, tacksamma över att ingen konkurrent kunde bjuda allvarligt och uthålligt motstånd.

Så när klubbens första ligatitel på fem år nu äntligen var bärgad uppstod en märklig känsla av både lättnad och glädje. Runtom läktarna skrålade fansen, med brittisk brytning: »Joooo-seeyy Mou-rin-yo!  Joooo-seeyy Mou-rin-yo!«

Annons

Föremålet för hyllningarna såg dock mest sur ut. Det var som om han bestämt sig för att vägra att le. Såg han dessutom inte lite sjavig ut? Slipsknuten var lossad och den välskräddade kavajen hängde snett över axlarna.

Mourinho kunde kanske ha förlåtits om han framstått som utmattad, men han utstrålade varken trötthet eller glädje när han mötte pressen några minuter senare. Presskonferenser efter ligaguld brukar vara avslappnade, och frågorna snälla: »Berätta om segern!« »Vilken spelare har betytt mest?« »Vilken var nyckelmatchen?« Och kanske, ifall någon ambitiös journalist inte bara vill skriva samma tillbakablickande artikel som alla andra: »Hur ska ni bli ännu bättre nästa säsong?«

Men Mourinho tycktes ha beslutat att denna glädjens dag var det perfekta tillfället att avfyra en ny salva i den konflikt som mer än någon annan har präglat hans karriär.

– Jag vet att jag kunde ha varit smartare, började han kryptiskt. Jag har fått många erbjudanden, och jag skulle kunna göra som vissa andra managers, och istället ta ett lag i en liga där det är lätt att vinna. Där de kan sitta i lugn och ro och njuta av sin framgång.

Han nämnde inte Pep Guardiolas namn, men för alla som följt portugisens karriär var anspelningen uppenbar. Guardiola och Mourinho hade en gång varit vänner, på den tiden när Guardiola var mittfältare i Barcelona och Mourinho var managern Bobby Robsons assistent. Sedan dess hade mycket vatten flutit under broarna. Och nu hade Guardiola alltså gått till en megaklubb i ett land där frågan inte var vilket lag som skulle ta hem titeln, utan snarare hur många poäng Bayern München skulle vinna med. Guardiolas titlar, antydde Mourinho, var mindre värda än den som han själv just hade bärgat.

– Jag har valt att återvända till en liga där det är svårt att vinna. Med ett lag som saknar tradition av att vinna titlar. Jag tog en risk. Chelsea har inte vunnit ligan sedan 2010. Jag har vunnit ligan med alla klubbar jag har tränat. Jag har varit i Inter, Real Madrid och Chelsea. Alla titlar är viktiga, att vinna spanska ligan på 100 poäng, före tidernas bästa Barcelona, var en stor bedrift. Men i framtiden måste kanske jag också bli smartare och välja en klubb i ett land där vem som helst kan bli mästare. Jag kanske borde flytta till ett land där materialförvaltaren kan bli manager och ta hem titeln.

Det var inte första gången Mourinho riktade insinuanta anklagelser mot människor med koppling till Barcelona, men även med hans mått mätt var uttalandet konstigt. Han kunde ha kastat ur sig floskler om att han hade återvänt till Chelsea eftersom han kände starkt för klubben, han kunde ha berättat om de problem han ställts inför, hyllat den tuffa konkurrensen i Premier League.

Men i triumfens ögonblick valde Mourinho att håna Pep Guardiola.

 

Historien om Mourinhos relation med Barcelona tar sin början 1992, när Bobby Robson utsågs till manager för Sporting Lissabon. Eftersom den gamla brittiske anfallsstjärnan bara talade engelska behövde han någon som kunde tolka åt honom under träningar och presskonferenser.

Någon föreslog att Ovarenses 29-årige scout skulle passa för jobbet. José Mourinho talade inte bara skaplig engelska, han hade också en djup inblick i den portugisiska fotbollen. Hans farfar hade varit president för Vitória de Setúbal. Hans pappa hade varit tränare för Rio Ave. Själv hade José redan som tonåring hjälpt fadern att sammanställa fakta om motståndarna.

»I efterhand ter sig Camp Nou i slutet av nittiotalet som den förnämsta tränarkursen någonsin.«

Efter att ha arbetat som idrottslärare för funktionsnedsatta lågstadiebarn, och studerat på Instituto Superior de Educação Fisica i Lissabon, hade han dessutom inpräntats att det inte räckte för en tränare att kunna fotboll. Han måste också vara psykolog, retoriker och insatt i aktuell forskning.

Robson, en öppen och pratglad person av den gamla skolan, blev omedelbart förtjust i sin tolk. Han diskuterade gärna taktik med Mourinho och uppskattade både hans rättframma sällskap och initierade åsikter om spelet. När Robson flyttade till Porto tog han med sig Mourinho, och när han sommaren 1996 blev erbjuden tränarjobbet i Barcelona tackade Robson ja, med villkoret att han fick ta med sig sin skyddsling. Den katalanska klubben accepterade motvilligt, och snart flyttade Mourinho till Barcelona.

Till en början rådde osäkerhet om hans otydliga roll i staben. På presskonferenserna var han tolk, på träningarna var han instruktör, inför viktiga matcher var han scout – och snart fick han också ett allt större taktiskt inflytande över laget.

Annons

I spanska TV-arkiv finns underbara inspelningar från presskonferenser som ger en inblick i hur duons samspel fungerade. Den gråhårige Robson flaxar med armarna och söker orden medan Mourinho, ung och vacker som en filmstjärna, sitter kaxigt tillbakalutad och fyller i. Inte sällan slutar det med att Mourinho helt tar över med egna taktiska utläggningar medan Robson nickar nöjt åt sin adept.

Under två säsonger vann de Cupvinnarcupen, ligan, spanska supercupen, samt spanska cupen två gånger.

När Robson ersattes av Louis van Gaal lade han in ett extra gott ord för sin portugisiske tolk och hjälpreda, och van Gaal erbjöd Mourinho att bli kvar som en officiell del av tränarstaben.

Mourinho behövde ingen lång betänketid – FC Barcelona var under mitten av 90-talet troligen fotbollsvärldens mest åtråvärda arbetsplats. Inte bara för att man sportsligt dominerade La Liga, utan också för att klubben styrdes utifrån taktiska principer som allt fler försökte efterapa.

Den sprudlande totalfotbollsfilosofi som managern Vic Buckingham utvecklat i Ajax på 60-talet – och sedan tagit med sig till Barcelona när han tog över klubben 1970 – hade förfinats och moderniserats under Rinus Michels och Johan Cruijff, innan ansvaret nu lades i Louis van Gaals händer.

Vi kan, för enkelhets skull, kalla filosofin för Barçajax-skolan.

Alla övningar, träningar och matcher genomsyrades av en strävan efter stort bollinnehav, hög offsidelinje, hård press och ideliga positionsväxlingar.

Vid just den här tiden hade klubben dessutom lockat till sig en skara människor som var sällsynt läraktiga och dynamiska, och i efterhand ter sig Camp Nou i slutet av nittiotalet som den förnämsta tränarkursen någonsin. Reservmålvakten Julen Lopetegui är i dag manager för Porto; mittbackarna Laurent Blanc och Frank de Boer basar över Paris SG respektive Ajax; mittfältarna Guardiola, Luis Enrique och Phillip Cocu leder Bayern München, Barcelona respektive PSV Eindhoven. Lägg därtill den tränarstab som senare skulle nå ännu större framgångar: Ronald Koeman, Louis van Gaal, Mourinho …

»Bara prestationen skulle räknas, inte relationen. Jag var inte i toppform och blev den som han valde för att demonstrera detta.«

Van Gaal uppfattade till en början Mourinho som »en arrogant ung man utan respekt för auktoriteter«, men blev efterhand alltmer imponerad av dennes arbete med positionsspelet: »Han var inte underdånig utan sa emot mig när han tyckte att jag hade fel. Efter ett tag kom jag att lyssna mer på honom än på mina andra assistenter.« Snart coachade Mourinho laget i vänskapsmatcher och höll taktiska genomgångar i halvtid.

Under deras första två säsonger tillsammans försvarade de ligatiteln och vann Copa del Rey.

Men efter fyra år i Barcelona ville Mourinho pröva sina egna vingar. Han insåg att chanserna var större i hemlandet – och efter en rörig sejour i Benfica fick han i juli 2001 ta över managerrollen i den lilla klubben União de Leiria. Han var frustrerad över klubbens begränsade budget, som inte tillät honom att pröva de idéer han tillskansat sig i Barcelona, men med hjälp av tuff omställningsfotboll förde Mourinho på ett halvår upp dem till tredje plats i ligan. Det räckte för att Portugals storklubbar skulle få upp ögonen för honom. Året därpå utsågs han till ny manager för Porto. För första gången skulle han få chansen att pröva sina idéer på en nivå som han själv ansåg matchade hans begåvning.

 

Bland det första Mourinho gjorde var att demonstrera sin makt. I Porto fanns en man som kände honom bättre än någon annan. Målvakten Vítor Baía hade spelat för både Porto och Barcelona samtidigt som Mourinho varit där i sin unika roll som tolk och Robsons alltiallo.

– Vi hade haft en jättebra relation, men när han kom till Porto ville han visa vem som var chef, säger Vítor Baía. Kompisar utanför planen, fotbollsspelare på den. Bara prestationen skulle räknas, inte relationen. Jag var inte i toppform och blev den som han valde för att demonstrera detta.

Under en av de första träningarna skällde Mourinho ut Baía, som kände sig orättvist behandlad och sade ifrån. Mourinho svarade med att stänga av målvakten från klubben i en månad.

Baía blev rasande, men i efterhand har han omvärderat managerns beteende.

– Jag var förstås inte glad över det då. Numera, efter många samtal med honom och lagets assisterande tränare från den tiden, vet jag att alltihop ingick i Mourinhos plan. Alla visste hur de skulle bemöta mig, prata med mig, alla var förberedda. Efter en månads avstängning blev jag välkomnad tillbaka med en kram och sedan fick jag direkt tillbaka min plats i startelvan.

Kulturen i Porto låg väldigt långt från Barcelonaskolans fokus på bollinnehav. Den portugisiska klubben var starkt influerad av sin utbildningschef Vítor Frade som föredrog ett lågt försvar som backade hem och absorberade anfallen.

Mourinho hade andra idéer.

– Han ville ha väldigt hög press, säger mittfältaren Maniche. Han ville att laget skulle hugga snabbt när motståndarna tappade bollen, så att vi kunde erövra den på deras mittfält. Hela laget deltog i pressen, inte bara en eller två spelare. Han brukade förbereda oss för helgens match under hela veckan. Om han visste att den ena mittbacken var sämre med bollen sa han åt oss att pressa den andra mittbacken, för att tvinga den sämre att ta hand om bollen.

Samtidigt sög Mourinho åt sig av de mer pragmatiska ideal som genomsyrade Porto, och vidareutvecklade den filosofi som Barcelona uppfostrat honom i. Hans Porto kunde anpassa sig mer efter förutsättningarna för dagen, skador i truppen, tabelläget … De brukade pressa, men kunde också falla tillbaka. Till skillnad från i Barcelona fick bollinnehavet aldrig bli en fetisch.

I praktiken innebar det att Porto ofta använde en 4-3-3-uppställning i ligan medan man i Champions League spelade 4-4-2 med en mittfältsdiamant bestående av Costinha på den defensiva positionen, Maniche till höger, Alenitjev till vänster och Deco som nummer tio bakom Carlos Alberto och Derlei. Bredden i anfallen fick laget genom att Paulo Ferreira och Nuno Valente gick upp från sina ytterbackspositioner.

– Men sifferkombinationerna bestämde inte om vi spelade offensivt eller defensivt, säger mittbacken Jorge Costa, som Mourinho utsåg till lagkapten. Han skilde inte offensiven från defensiven, utan såg taktiken som en helhet.

»Över hela världen riktade klubbcheferna sina blickar mot portugisen som tycktes kunna utföra mirakel.«

Det var i Porto Mourinho formulerade den sentens som senare blivit förknippad med hans sätt att se på fotboll: »Ju längre bollen passas runt på mittfältet, desto sannolikare är det att motståndarna tar den ifrån oss.«

– En av de viktigaste sakerna José inpräntade i oss är att det ska vara det andra laget som anpassar sig, säger mittfältaren Costinha. Man ska behålla sin egen identitet. Naturligtvis försåg han oss med detaljerade uppgifter om nästa motståndare i början av träningsveckan, och särskilt om de spelare som man skulle möta på sin del av planen: »Hur funkar den där killen? Brukar han dra på sig många kort? Hur rör han sig?« Det var nytt för många av oss på den tiden. Vi hade stor nytta av det och kom mycket bättre förberedda till matcherna.

Många av spelarna från den tiden minns särskilt hur noggrann Mourinho var med detaljer och planering.

– Ibland var det som om han kunde se in i framtiden, säger Vítor Baía. En gång när vi skulle möta Benfica förberedde han oss hela veckan för hur vi skulle spela efter att vi hade gjort mål. Han sa att Benficas tränare José Antonio Camacho då skulle göra ett visst byte och ändra taktik. Han tränade oss också på att spela med tio man eftersom han visste att domaren inte skulle kunna stå emot trycket. Både Camachos byte och det röda kortet kom – men vi var hundra procent förberedda, och vann.

Som huvudansvarig fick Mourinho också möjlighet att för första gången pröva sina psykologiska idéer om ledarskap. Han använde presskonferenserna för att reta motståndarna och sätta press på domarna. Samtidigt – och detta är en ofta förbisedd pusselbit – finslipade han en förmåga att skapa anmärkningsvärt starka band med sina spelare.

Annons

»Jag är inte vilken tränare som helst, jag är europeisk mästare. Jag tror att jag är a special one

Vítor Baía, som håller Mourinho som den bästa tränaren han någonsin haft, framhåller just att han var en förstklassig personalchef:

– Han kände alla på ett så djupt plan att han kunde kontrollera våra känslor i varje läge. Mig behövde han bara ge en klapp på axeln så var jag redo att köra. Men det fanns andra spelare som behövde motiveras eller berömmas, och han visste precis vilka de var. Det var det som gjorde honom så bra.

Under Mourinhos första säsong vann Porto både Uefacupen och den inhemska cupen samtidigt som man sopade hem ligan på rekordpoäng.

Säsongen därpå försvarade laget ligatiteln och vann dessutom Champions League.

Över hela världen riktade klubbcheferna sina blickar mot portugisen som tycktes kunna utföra mirakel. I Chelsea, som just köpts av den stormrike oligarken Roman Abramovitj, genomförde man en storsatsning. De var på jakt efter en manager som kunde göra dem bäst i Europa.

 

När Chelsea den 2 juni 2004 kallade till presskonferens och presenterade José Mourinho gjorde han omedelbart intryck på de brittiska journalisterna:

– Var vänliga att inte kalla mig arrogant, för det jag säger är sant, sade han och blickade ut över presskåren. Jag är inte vilken tränare som helst, jag är europeisk mästare. Jag tror att jag är a special one.

Under sina första månader i Chelsea försökte han använda samma mittfältsdiamant som fungerat så väl för Porto i Champions League. I de första matcherna patrullerade Claude Makélélé området framför fyrbackslinjen medan Frank Lampard hade den offensiva rollen bakom Didier Drogba och Eiður Guðjohnsen eller Mateja Kežman. På kanterna sprang antingen Geremi, Aleksej Smertin, Joe Cole eller Tiago Mendes.

Mourinho var dock betydligt försiktigare än han varit i Porto. Ytterbackarna tilläts sällan gå över mittlinjen, och laget pressade inte alls lika högt, delvis för att mittbacken John Terry var så pass långsam.

Diamanten fungerade så tillvida att Chelsea bara släppte in ett mål och tog fjorton poäng på de sex första matcherna – men de gjorde å andra sidan bara sex mål. Lampard verkade inte trivas som nummer 10, han hade svårt att spela med ryggen mot målet och saknade både den tekniska skickligheten och den rätta blicken för att kunna göra vad Deco gjort i Porto. Mourinho talade om vikten av att inte bara träna anfallsspel och försvarsspel utan också skiftningarna från anfall till försvar och tvärtom, och han introducerade uttrycket »vila med bollen« för den brittiska allmänheten – det vill säga att passa runt bollen en stund i backlinjen så att laget skulle kunna hämta andan. Men Chelseas spel gick på kryckor och var, ärligt talat, en smula tråkigt.

»Vid flera tillfällen skrattade han demonstrativt åt Sjevtjenkos klantiga förstatouch.«

Mot Middlesbrough i september 2004 bytte Mourinho taktik till 4-3-3. Han lät Damien Duff gå in till vänster medan Guðjohnsen sattes ut på högerkanten, samtidigt som Lampard flyttades ner ett steg i banan till en löpkrävande roll som passade hans förmåga bättre. Tretton gånger under säsongen tog han sena ruscher in i straffområdet som resulterade i mål.

När säsongen var över hade Mourinho inte bara lett klubben till dess första ligatitel på 50 år. Trots ett anmärkningsvärt lågt bollinnehav hade man vunnit med rekordsiffror: aldrig tidigare hade något lag släppt in endast 15 mål på 38 matcher, eller lyckats erövra 95 poäng.

 

Sin vana trogen konstaterade Mourinho att han bara gladdes åt sina titlar i 15 minuter. Därefter började han oroa sig över hur han skulle kunna försvara dem. Men i Chelsea tvingades han också hantera ett problem som han inte var van vid: Roman Abramovitj.

Den ryske ägaren hade investerat så mycket pengar att han ansåg sig ha rätt till större underhållning.

Den följande tiden påminde alltmer om en dragkamp mellan de två. Abramovitj värvade stjärnor som Hernán Crespo, Michael Essien och Shaun Wright-Phillips. För att gå honom till mötes experimenterade Mourinho med två anfallare, innan han dömde ut försöket och återgick till 4-3-3. Resultatet blev inte lika imponerande som föregående år, men man vann ändå ligan åtta poäng före Manchester United.

Det viskades dock allt högre om att Abramovitj var missnöjd. Inför nästa säsong köpte han fler stjärnor: Andrij Sjevtjenko, Ashley Cole, Michael Ballack, Salomon Kalou, John Obi Mikel …

Mourinho var inte imponerad. Han gjorde ett par valhänta försök att klämma in Sjevtjenko på kanten i ett snävt 4-3-3, men den 30-årige ukrainaren verkade inte riktigt ha återhämtat sig från en gammal knäskada.

Många har påpekat hur svår den tredje säsongen kan vara för tränare. Efter två säsonger har managern lärt ut allt han har att erbjuda, spelarna börjar uppleva motivationstalen som tjatiga och motståndarna har lärt sig hur de ska hantera taktiken.

Detta tycks särskilt gälla tränare som lägger mycket tid på mentala trick och mediala utspel.

Mourinho, som under hela sin sejour i Chelsea byggt lagkänslan genom att skapa konspirationer och bråka med domare, motståndare och journalister, tycktes nu ha förbrukat flera av de kort han hade på hand. När han fortsatte att rada upp passivt-aggressiva utspel om att domarna var emot honom verkade såväl journalister som spelare och motståndare ha tröttnat.

Själv tycktes han bara bli alltmer stingslig.

Vid flera tillfällen skrattade han demonstrativt åt Sjevtjenkos klantiga förstatouch. När Chelsea mötte League Two-laget Wycombe i ligacupens semifinal tvingades Mourinho, på grund av skador, spela med mittfältaren Essien och högerbacken Paulo Ferreira som mittbackar. Matchen slutade 1–1, och när han mötte Abramovitj i det lilla rum invid Adams Park där tränarna brukar dricka te, beklagade sig Mourinho på sitt typiskt tjuriga sätt över en värvningsstrategi som gjorde att han hade ett överskott på anfallare men helt saknade backreserver.

Åtta månader senare lämnade han Chelsea. På bara tre säsonger hade han förändrat klubben i grunden, och lett den till två ligatitlar, två ligacupguld och en seger i FA-cupen. Många kring klubben drog en lättnadens suck, men det berättas också att flera spelare grät när han kramade dem farväl.

 

Efter några veckors ledighet bjöds José Mourinho in till ett möte med Barcelonas tekniska direktör Txiki Begiristain. Han berättade att klubbledningen var missnöjd med den dåvarande managern Frank Rijkaards förmåga att gjuta in ny energi i truppen, och var nu på jakt efter en ersättare.

Mourinho insåg själv att han skulle passa perfekt. Efter att ha fostrats i klubben hade han utvecklat en egen tolkning av Barçajax-filosofin. Att få chansen att pröva den i Barcelona vore en osannolikt poetisk cirkelslutning.

»Medan Guardiola förvaltade Barcelonas filosofi rörde sig Mourinho ännu längre bort från den.«

Efter att ha beskrivit förutsättningarna förklarade Begiristain att det slutgiltiga beslutet skulle fattas av Johan Cruijff. Mourinho, som var bekant med holländarens roll i klubben, förstod: Cruijff hade ingen officiell roll, men han sågs som en levande symbol för klubbens ideologi, och som sådan hade han en auktoritet som stod över den formella hierarkin.

Vad Begiristain inte berättade var att det slutgiltiga valet stod mellan två kandidater: José Mourinho och Pep Guardiola. För att avgöra vem som var mest lämpad för uppdraget skissade klubben upp ett antal kriterier som kandidaterna bedömdes utifrån.

Båda två ansågs uppfylla kraven på förståelse för organisationsmodellen, på förmågan att leda träningar och nå resultat, på »proaktiva ledaregenskaper i omklädningsrummet« och på erfarenhet av matcher på högsta nivå. Men Mourinho brast på en rad punkter: hans spelstil hade rört sig för långt bort från klubbens ideal och han verkade inte ha förmågan att »främja rätt värderingar i omklädningsrummet«. Därtill litade man inte på att han skulle kunna representera Barcelona på ett sätt som man ansåg passande, till exempel genom att hålla en låg profil i medierna.

Men detta visste Mourinho inget om när han ringde upp Barcelonas president Joan Laporta och bad att få tala med Cruijff för att övertyga honom om att han var rätt man för jobbet.

Laporta svarade att något sådant samtal inte var nödvändigt. Beslutet var redan fattat. Barças nya huvudtränare var Pep Guardiola.

För detta tycks Mourinho ännu inte ha förlåtit Barcelona.

Istället hamnade han i Inter. En klubb som på många sätt är Barcelonas motsats. Verksamheten präglades fortfarande av Helenio Herrera, den ultracyniske tränare som anklagades för att spela alltför avvaktande »anti-fotboll« när han under sextiotalet ledde Inter till klubbens största framgångar någonsin.

José Mourinho sågs som en passande arvtagare.

Och medan Guardiola förvaltade Barcelonas filosofi rörde sig Mourinho ännu längre bort från den. Istället sammanställde han en egen lista för hur man når framgång, som närmast skulle kunna beskrivas som antitesen till Barçajax-stilen:

1. Matcher vinns av det lag som begår minst misstag.

2. Spelet gynnar det lag som kan tvinga motståndarna till flest misstag.

3. När man spelar borta lönar det sig mer att få motståndarna att begå misstag än att försöka vara bättre än dem.

4. Det lag som har bollen löper större risk att begå misstag.

5. Det lag som avstår från att ha bollen minskar risken för misstag.

6. Den som har bollen är rädd.

7. Den som inte har bollen är därför starkare.

Och under de följande säsongerna blev antagonismen mellan Mourinho och Barcelona allt tydligare.

Redan säsongen 2010 ställdes de båda lagen mot varandra i en symbolisk och ödesmättad Champions League-semifinal.

Först fick den isländska vulkanen Eyjafjallajökull ett utbrott som tvingade Barcelona att ta bussen till Milano. Väl där mötte de ett Inter som ställde upp med en nästan provocerande defensiv 4-2-3-1-uppställning. Samuel Eto’o, Wesley Sneijder och Goran Pandev skulle stå för det kreativa offensiva spelet bakom toppforwarden Diego Milito, men det anmärkningsvärda var hur de drillats att snabbt dra sig tillbaka och bilda ett kompakt femmannamittfält.

»I Real Madrid var han mer besatt av att vinna på sitt sätt, för att stärka bilden av sig själv som en taktisk nyskapare.«

Inter vann matchen förvånansvärt lätt med 3-1, men det var i returen på Camp Nou som Mourinho fick sin verkliga revansch.

I den 29:e minuten blev Inters Thiago Motta utvisad efter en filmning av Sergio Busquets. Mourinho beordrade då sina spelare att backa hem ännu lägre, så att de under återstoden av matchen hade samtliga nio utespelare bakom bollen.

Ibland såg det till och med ut som om de frivilligt lämnade ifrån sig bollen för att kunna hålla ihop sin defensiva organisation. Om och om igen stormade Barça fram – och om och om igen stod den låga försvarsmuren och väntade på dem, en ogenomtränglig blåsvart massa som inte gav något utrymme för katalanernas snabba kortpassningsspel.

Inter hade ett skott på mål mot Barcelonas femton, bollinnehavet stannade på 19 procent och man förlorade med 1–0. Ändå gick man vidare med 3–2 sammanlagt.

När Barça slog på vattenspridarna samtidigt som Interspelarna firade på planen blev vidden av Mourinhos seger än tydligare. Han hade inte bara vunnit, han hade dessutom provocerat Barcelona till en småaktig, idiotisk hämnd som fick deras gloria att hamna på sned.

 

Sedan Mourinho lämnade Porto hade han splittrat fotbollsvärlden i två läger. Å ena sidan de som uppskattade hans stöddiga attityd och resultatfokusering. Å andra sidan de som ogillade hans cyniska spel och höga svansföring. Real Madrids president Florentino Pérez tillhörde de sistnämnda, men Inters seger mot Barcelona gjorde att han var beredd att bortse från sina invändningar. Kanske var Mourinho, trots allt, precis den klubben behövde för att få stopp på Barças imperium?

I maj 2010 presenterades han som Reals nya tränare. Fem månader senare var det dags för bortamatch på Camp Nou, Mourinhos första El Clásico som manager.

Hans plan var att göra samma sak som sju månader tidigare. Men föregående säsong hade Barça haft Ibrahimović som forward. Nu hade de Pedro, Messi och David Villa och därmed ett rörligare anfallsspel. Efter 14 minuter ledde Barça med 2–0. Mourinho bytte till hög press, men utan resultat. Barça vann med 5–0.

»Mourinho anklagade hela fotbollsvärlden för att ha gått ihop i en konspiration för att främja Barcelona.«

Diego Torres, som under arbetet med sin biografi om Mourinho talade med många förstklassiga källor inifrån omklädningsrummet, hävdar att managern i ett avgörande avseende betedde sig annorlunda i Real Madrid: tidigare under karriären hade allt handlat om att vinna, i Real Madrid var han mer besatt av att vinna på sitt sätt, för att stärka bilden av sig själv som en taktisk nyskapare.

Han talade mycket om sin trivote, en triangel av aggressiva, defensiva mittfältare som kunde pressa högt och i teorin antingen erövra bollen högt upp i banan eller bilda ett ogenomträngligt block framför backlinjen. Trots att flera spelare protesterade vägrade han att överge sin trivote. Även i matcher där den gjorde begränsad nytta och innebar att spelare måste placeras på fel positioner.

 

När Real Madrid återigen ställdes mot Barcelona i Champions League-semifinalen våren 2011, var motsättningarna starkare än någonsin.

Mourinho ställde upp med en hårdför trivote bestående av Diarra, Xabi Alonso och Pepe. Han beordrade laget att spela tufft, sjunka ner lägre än vanligt och låta Barcelona äga bollen. När 25 minuter var spelade hade katalanerna ett bollinnehav på 83 procent.

Även om Barcelona gnällde och filmade så var det i grund och botten ett möte mellan ett lag som passade och dribblade och ett annat som sparkade och slogs. Vitt mot svart, fotboll mot anti-fotboll.

I andra halvlek kastade sig Pepe in i en närkamp med dobbarna först och träffade Dani Alves knä. Högerbacken föll ihop på gräset, och domaren Wolfgang Stark visade det röda kortet.

Mourinho protesterade, vände sarkastiskt upp tummen mot fjärdedomaren och gav Dani Alves en nedlåtande klapp på kinden. Domaren Stark visade upp Mourinho på läktaren. Inte långt därefter gjorde Messi två mål.

»En Unitedtränare skulle inte kunna bete sig som Mourinho gjorde mot Tito Vilanova.«

Efteråt var Mourinho rasande och anklagade hela fotbollsvärlden för att ha gått ihop i en konspiration för att främja Barcelona. Han kände sig »äcklad« över att överhuvudtaget arbeta med fotboll.

– En dag skulle jag vilja att Josep Guardiola vann den här tävlingen på ett rättvist sätt, sade han. Han är en fantastisk coach. Men jag har vunnit två Champions League-titlar, och han har vunnit en – en som jag skulle skämmas över om jag vunnit.

Sedan började han rada upp namn på domare som han ansåg hade favoriserat Barcelona genom åren.

– Om jag berättar för Uefa vad jag verkligen tror och känner, skulle min karriär vara slut i dag. Istället vill jag bara ställa en fråga som jag hoppas att jag en dag ska få svar på: Varför? Varför? Varför, Ovrebo? Varför, Busacca? Varför, De Bleeckere? Varför, Stark?

Madrid förlorade bara tre gånger till den säsongen, men det räckte ändå inte. Barça vann inte bara ligatiteln utan också Champions League.

Den bittra rivaliteten fortsatte nästa säsong, som inleddes med ett dubbelmöte mellan Barça och Madrid i spanska supercupen. Efter 2-2 på Bernabéu vann Barça med 3-2 på Camp Nou, sedan Messi gjort segermålet två minuter före slutsignalen. På tilläggstid kastade sig Real Madrids Marcelo över Cesc Fábregas och blev utvisad, varpå ett jättebråk utbröt framför spelarbåsen. I tumultet smög Mourinho upp till Barcelonas assisterande tränare Tito Vilanova bakifrån och petade in sitt högra pekfinger i hans öga.

Real Madrid vann förvisso ligan det året – men den följande säsongen upprepade sig ett mönster från Mourinhos tredje säsong i Chelsea. Också Realspelarna tycktes ha tröttnat på hans drastiska utspel och monotona förberedelser. Efter att ha petat lagkaptenen Iker Casillas utbröt fullt krig mellan dem, och de andra spelarna klagade på att man tränade för mycket på snabba omställningar istället för på att möta samlade försvar.

»Den som inte använder omställningar är bara korkad.«

Stämningen blev inte bättre av att Real återigen förlorade ligatiteln till Barcelona. I Champions League slogs man ut i semifinalen av Borussia Dortmund, som framstod som betydligt vassare på just de spelvändningar som skulle vara Mourinhos starka sida.

Våren 2013 tvivlade därför ingen på att hans tid i klubben var över. Frågan var bara vart han skulle ta vägen. Själv hade han länge sett sig som en lämplig efterträdare till Alex Ferguson i Manchester United. Men, som Uniteds dåvarande styrelsemedlem Bobby Charlton sade till tidningen The Guardian:

– En Unitedtränare skulle inte kunna bete sig som Mourinho gjorde mot Tito Vilanova.

Alla utspel och cyniska vinster hade haft ett högt pris. Mourinhos möjligheter var begränsade. Vid sidan av Paris Saint-Germain var Chelsea den enda storklubb som fortfarande kunde tänka sig att anlita honom.

 

Därför är det kanske inte så konstigt att Mourinho vid återkomsten till Chelsea sommaren 2013 lovade att han hade lugnat ner sig – att han numera var »the happy one«.

Ett tag verkade det riktigt trovärdigt. Med en uppställning där Oscar, Eden Hazard, Juan Mata, André Schürrle och Willian opererade bakom en ensam forward gjordes till och med försök att spela roligare fotboll. Det varade till december, då Chelsea fick stryk av Sunderland i ligacupens kvartsfinal. Efter matchen talade Mourinho om att det var dags att återgå till grunderna. Nio dagar senare kvävde Chelsea Arsenal på Emirates i en otroligt tråkig 0–0-match. Efteråt var Mourinho rent av uppspelt.

Med samma taktik dominerade Chelsea ligan den nästföljande säsongen. Medan motståndarfansen skanderade »boring Chelsea« stängde man match efter match och gick mot en säker ligaseger.

När titeln bärgades, efter den där 1–0-vinsten över Crystal Palace, hade man bara förlorat två matcher på hela säsongen. I medierna övergick diskussionen till att handla om huruvida Chelsea verkligen var värdiga vinnare. Det rådde ingen tvekan om att de var bättre än något annat engelskt lag på att stänga matcher efter behag, men var de inte alltför tråkiga?

När Mourinho fick frågan på en presskonferens i våras fnös han sarkastiskt:

– Folk pratar om vacker fotboll, men vad är det? Ibland funderar jag på framtiden, och kanske är fotbollens framtid en underbart grön gräsmatta utan målställningar där det lag som har störst bollinnehav vinner.

Han lät sin mörka blick svepa över reportrarna.

– Folk säger att det har kommit en ny generation tränare som säger: »Vi bygger spelet bakifrån, vi dominerar bollinnehavet, vi satsar inte på omställningsspel.« Människor med dessa idéer har till viss del påverkat allmänheten. Men den som inte använder omställningar är bara korkad. Om man erövrar bollen när motståndarlaget är i obalans har man en fantastisk chans att göra mål. Fotbollen kommer aldrig att förändras på den här punkten: fotboll handlar om att vinna.

 

Just det har Mourinho dock haft problem med i år. Inför säsongen drog han igång försäsongsträningen senare än vanligt eftersom så många av spelarna sett slitna ut under förra säsongsslutet. Idén var naturligtvis att nå formtoppen senare under säsongen, men greppet resulterade i gengäld i att nyckelspelare som Branislav Ivanović, Cesc Fábregas och Eden Hazard har varit i dålig form. Backlinjen har bjudit motståndarna på alltför enkla mål, och John Terry har varit långsammare än någonsin.

Därtill har Mourinhos tredjesäsongsmönster förstärkts ytterligare: han har redan hunnit bråka med Arsène Wenger, offentligt läxat upp klubbens läkare och anklagat klubbledningen för att inte ha köpt de spelare han bett om.

Men trots dåliga resultat och dålig stämning så har Mourinho hela tiden hållit fast vid sina taktiska principer. Och kanske är just detta hans allra största problem.

Att kontinuitet är en bärande princip för Barçajaxskolan är inte så konstigt. Om man vill inpränta en tydlig spelidé i en klubb måste man skapa en långsiktig klubbkultur, från ungdomslagen och uppåt. Men historien har visat att tränare som i högre grad anpassar sig efter motståndarna, som är mer intresserade av att utnyttja motståndarnas misstag än att själva styra spelet, har svårare att bygga den sortens imperier. Till och med catenaccions överstepräst, Helenio Herrera, såg hur hans framgångsrika Inter på 60-talet gick under när spelarna blev för ängsligt fokuserade på motståndarna.

Bilden som Mourinho målade upp på presskonferensen – om att de som efterlyser mer underhållande fotboll helst skulle vilja plocka bort målställningarna från planen – är fyndig och typisk för Mourinhos cyniska charm. Den framstår ofta som tilltalande jämfört med den skenheliga attityd som många av Barçajaxskolans företrädare kan visa upp. Många gäspade trots allt av uttråkning när Spanien kortpassade sig till VM-guldet 2010 och EM-guldet 2012. Och nog var det roligare att se den typ av snabba kontringsspel som Tyskland visade upp 2010, eller som Dortmund spelade under Jürgen Klopp?

Men Mourinhos argumentation döljer ändå en djup ironi.

När han talar om fotboll tycks han fortfarande vara mer upptagen av vad han inte är, än vad han faktiskt står för.

Som hans besatthet av Pep Guardiola antyder så må Mourinho ha förkastat Barcelona på samma vis som de förkastade honom. Men så länge kärnan i hans filosofi är att vara vad Barcelona inte är, så definieras han likafullt fortfarande av dem.

Översättning: Johan Nilsson

José Mourinho

Född: 26 januari 1963

Klubbar som tränare: Benfica 2000, União de Leiria 2001–2002, Porto 2002–2004, Chelsea 2004–2007, Inter 2008–2010, Real Madrid 2010–2013, Chelsea 2013–

Övrigt: Har fem rekordnoteringar i Guinness rekordbok: Flest poäng under en säsong i ­Premier League (95), flest Champions League-titlar med olika klubbar (2), yngsta manager med 100 Champions League-matcher (49 år och 12 dagar), flest hemmamatcher utan förlust i Premier League (77) och längsta svit utan förlust på hemmaplan (nio år – mellan 22 februari 2002 och 19 februari 2011).

Titlar med Porto (2002–2004)

Primeira Liga (2003, 2004)
Portugisiska cupen (2003)
Portugisiska supercupen (2003)
Uefacupen (2003)
Champions League (2004)

Titlar med Chelsea (2004–2007 och 2013–)

Premier League (2005, 2006, 2015)
FA-cupen (2007)
Engelska ligacupen (2005, 2007, 2015)
Community Shield (2005)

Titlar med Inter (2008–2010)

Serie A (2009, 2010)
Coppa Italia (2010)
Italienska supercupen (2008)
Champions League (2010)

Titlar med Real Madrid (2010–2013)

La Liga (2012)
Copa del Rey (2011)
Spanska supercupen (2012)

Individuella utmärkelser i urval
Onze d’Or, årets manager enligt tidningen Onze Mondial (2005, 2010). Årets manager, Guldbollen (2010). Världens bästa klubb­manager enligt Internationella organisationen för fotbollshistoria och statistik (2004, 2005, 2010, 2012). Årets manager i Primeira Liga (2003, 2004). Årets manager i Premier League (2005, 2006, 2015). Årets manager i Serie A (2009, 2010). Den gyllene bänken, årets bästa tränare enligt italienska fotbollsförbundet (2010). Årets manager på Uefas fotbollsgala (2003, 2004). Manager för årets lag, som röstas fram på Uefas hemsida (2003, 2004, 2005, 2010). Årets manager enligt tidningen World Soccer (2004, 2005, 2010). Årets manager på galan BBC Sports Personality of the Year (2005). Årets man enligt La Gazzetta dello Sport (2010). Världens bästa manager enligt AIPS (2010). Invald i Henrik Sjöfararens orden. Hedersdoktor vid Lissabons tekniska universitet.