Den 20 april 2002 mötte Bayer Leverkusen Werder Bremen på hemmaplan. Med tre omgångar kvar av ligasäsongen och med fem poäng till godo på Borussia Dortmund, som samtidigt spelade mot FC Köln, låg det förväntningar i luften ovanför BayArena. Till och med de mörka regnmoln som hade skymt solen de senaste veckorna skingrade sig lagom till avspark. Det här var den första riktigt fina vårdagen, »en bra dag att bli tysk mästare på«, som Süddeutsche Zeitung skrev.
Men Leverkusen inledde svagt och hamnade tidigt i underläge efter att gästernas Krisztian Lisztes dragit iväg ett långskott. Avslutet var inget vidare och i princip alla inne på stadion var eniga – målvakten Hans-Jörg Butt borde ha räddat skottet. Efter en dryg halvtimme kvitterade Zé Roberto. Strax därefter missade Leverkusen en straff; 1–1 i paus alltså.
En stund efter pausvilan kom så de berömda fem minuterna som alla närvarande än i dag pratar om. Anslagstavlan på BayArena visade plötsligt att Köln hade kvitterat i Dortmund. Om det stod sig behövde Leverkusen bara göra ett mål för att dra ifrån till sju poängs försprång, vilket skulle innebära att de hade säkrat ligatiteln. Konstaterandet innebar att hela publiken blev som tokig. Spelarna hajade fansens budskap och satsade allt framåt, trots att det återstod mer än en halvtimme av matchen. När supportrarna och spelarna fem minuter senare tittade upp på samma anslagstavla hade Ailton gjort 2–1 till Bremen efter en kontring, samtidigt som Dortmund hade satt 2–1 på en feldömd straff mot Köln. Plötsligt var Bayer Leverkusens försprång ynka två poäng.
När den nyduschade Michael Ballack, spelmotor och stjärna i Leverkusen, stegade ut på parkeringsplatsen timmen efter slutsignalen försökte han framstå som oberörd inför journalisternas frågor:
