»Då var då och nu är nu«

Pendeln slog tillbaka när Janne Andersson dunkade näven i bordet och skapade en lyckad syntes. Jesper Högström beskriver återfödelsen av en klassisk svensk modell i nyutgåvan av Blågult – historien om Sveriges herrlandslag i fotboll.

2016–

När en efterträdare till Erik Hamrén skulle utses fick dialektiken styra på nytt. Efter kostymerna och retoriken om anfallsfotboll kom nu Janne Andersson, en företrädare för svensk fotbolls grundläggande principer. Andersson, som uppgav att hans favoritsyssla var att stryka sina skjortor, hade lett ett Halmstads BK som förvaltade arvet efter traditionalistiska tränare som Roy Hodgson och Tom Prahl, och senare fört IFK Norrköping till ett sensationellt allsvenskt guld. Han företrädde också ett prestigelöst och kollektivt ledarskap som bröt av mot Hamréns aspirationer på det karismatiska – den assisterande förbundskaptensposten återinfördes omedelbart och tilldelades Peter Wettergren, beprövade krafter som Jonas Thern och Tom Prahl knöts till landslaget och till med den före detta förbundskaptenen Lars Lagerbäck gavs en rådgivande roll (även om han snart lämnade den, efter att ha erbjudits posten som norsk förbundskapten). Andersson hade också ett nytt sätt att hantera det ständigt växande mediala trycket: han lät helt enkelt låta bli att läsa tidningarna. Hans fru Ulrika fick gå igenom dem och referera det som han borde känna till. Sin grundinställning redovisade han i ett reportage i Offside: »Först ordning och reda, sedan arbetsglädje utifrån det.«

Han fick ta över med känslan av att börja om från början. Det var inte bara Zlatan Ibrahimovic och hans generationskamrater Andreas Isaksson och Kim Källström som hade pensionerat sig efter EM i Frankrike. Även yngre spelare som Erik Johansson, Pontus Wernbloom och Erkan Zengin förklarade att de hade gjort sitt i landslaget. Spelarmaterialet var det minst namnkunniga en svensk förbundskapten haft till sitt förfogande sedan Laban Arnessons dagar. Det bestod av hyggliga yrkesmän i en fotbollsvärld som tycktes mer oöverblickbar än någonsin. Typiskt var att kaptensbindeln gick till Andreas Granqvist, som spelade i en klubb grundad för mindre än tio år sedan i en sydrysk boomtown av en miljardär i livsmedelsbranschen. Granqvist var också en av de endast fyra spelare från startuppställningen i EM-avslutningen mot Belgien som fanns kvar i Janne Anderssons inledningsmatch, mindre än tre månader senare. Tre av fyra mittfältare hade aldrig inlett en tävlingslandskamp förr: Oscar Hiljemark, Alexander Fransson och Marcus Rohdén. Det hade inte målvakten Robin Olsen heller. Och lagets största »stjärnor«, Emil Forsberg och Marcus Berg, spelade i föga glamourösa klubbar, Leipzig i Tyskland respektive Panathinaikos i Grekland. Inledningsmatchen var dessutom en VM-kvalmatch mot stormakten Holland, i en grupp som utöver holländarna innehöll sommarens EM-finalist Frankrike – och endast ett lag skulle gå direkt till VM. Det var inte underligt att förväntningarna var nedskruvade och att målet uttalat sades vara EM 2020.

Annons

De låga förhoppningarna visade sig tydligt. Endast 36 000 åskådare kom till Friends Arena, den lägsta publiksiffran i en tävlingsmatch mot viktigt motstånd sedan arenan invigdes. Men Marcus Berg, som drivit in och ut ur landslaget under hela Hamréns tid, lyckades ge Sverige ledningen med ett påpassligt lobbmål efter 42 minuters spel och sedan kom det framimproviserade laget undan med 1–1 trots en ihållande holländsk press under andra halvlek och ett tveksamt bortdömt holländskt mål på övertid. I nästa hemmamatch, mot Bulgarien, kom en lika viktig sekvens när ett missförstånd mellan det nya mittbacksparet Andreas Granqvist och Victor Nilsson Lindelöf ledde till ett bulgariskt friläge. Sverige hade precis tagit ledningen med 1–0, det var någon minut kvar till halvtidspausen, och en kvittering för Bulgarien skulle ha varit psykologiskt tung. Men Ivelin Popov sköt tätt utanför och i nästa anfall ökade Oscar Hiljemark på till 2–0 för Sverige. Det blev 3–0 till slut och en viktig bekräftelse på att det nya landslaget var på rätt väg.

Ett av målen gjordes av Ola Toivonen, ytterligare en av de spelare som åkt in och ut ur laget under Hamréns tid men som nu återförenats med sin partner från U21-tiden, Marcus Berg. Året avslutades med en ny stark prestation, på bortaplan mot Frankrike, där Emil Forsberg sensationellt gav Sverige ledningen på frispark. Domarens ingripanden gick denna gång Sverige emot: Frankrike vände till seger efter två mål som båda föregåtts av tveksamma domslut. Men det var ingen tvekan om att landslaget nu hade vänt blad. Peter Wettergren uttryckte den klassiska svenska landslagsfilosofin: »Vi kan vara bäst i världen på organisation. Och den som är bäst organiserad har alltid en bra chans. Det låter kanske osexigt, men visst finns det något häftigt där också?«

Stämningen levde vidare under kvalets fortsättning. Janne Anderssons landslag hade hittat sin form, med Robin Olsen i mål, Andreas Granqvist som solid mittback i par med Victor Nilsson Lindelöf, Ludwig Augustinsson från det EM-vinnande U21-landslaget som vänsterback, Emil Forsberg som en lika löpstark som kreativ mittfältare och ett pånyttfött anfallspar i Toivonen och Berg. Den hopskrapade skaran av ärrade veteraner och ungdomar tycktes verkligen ha lyckats kombinera organisationen och riskminimeringen från Lagerbäcks dagar med det självförtroende och den spelglädje som präglat U21-succén.

I juni 2017 kändes det som om Sverige kunde vara belåtet med en poäng mot de franska världsstjärnorna, sedan Jimmy Durmaz kvitterat ett mål av Olivier Giroud. Men på övertid hetsade avbytaren Sebastian Larsson den utrusande franske målvakten Hugo Lloris att slå ett uppspel in i plan. Bollen landade framför fötterna på Ola Toivonen, som befann sig på egen planhalva men påpassligt slog till direkt och fick se bollen dala in i det övergivna målet. Det var den första svenska segern mot tungt motstånd i en match som gällde något för båda parter sedan matchen mot Spanien på hösten 2006.

 

Det var förmodligen oundvikligt att det skulle komma ett bakslag. Mot Bulgarien på bortaplan, när förbundskapten Andersson var sängliggande med magsjuka, kändes det unga svenska landslaget som en tillnyktrad alkoholist som missat ett AA-möte. Återfallet kom helt följdriktigt: vid ställningen 2–2, när Sverige jagade ett segermål, kontrade i stället Bulgarien in 3–2. Därmed var hoppet om att gå förbi Frankrike och bli etta i gruppen rejält försvagat. Men Janne Anderssons landslag studsade tillbaka efter motgången. Målskillnad skulle nu bli avgörande i kampen om gruppens andraplats och Sverige reagerade på förutsättningarna genom att besegra Vitryssland på bortaplan med 4–0 och Luxemburg hemma med 8–0. Det senare resultatet var inte bara den största svenska tävlingssegern sedan 12–0 mot Korea i OS 1948 och den största mot ett europeiskt landslag någonsin, den hade också tagits i ett läge där det just var av vikt att göra många mål, en situation som av tradition har verkat förlamande på svenska landslag. Att Luxemburg, i matchen före, spelat 0–0 på bortaplan mot Frankrike gjorde prestationen ännu mer anmärkningsvärd.

Sverige kunde åka till kvalets avslutningsmatch, borta mot Holland i Amsterdam, och klara ett nederlag på sju mål. Effekten blev, föga förvånande, en blek svensk insats och nederlag med 2–0. Det oroade dock mindre än lottningen till playoff som gav Sverige tuffast möjliga motstånd: Italien, som inte missat ett VM-slutspel sedan 1958. Men Janne Andersson reagerade med en utläggning som interpunkterades av en knytnäve som dunkade i bordet och som Offsides Johan Orrenius fångade på band: »För helvete! (bank) Du har 90 minuter på dig här och 90 i Italien att göra någonting. Vi har en plan, vi har en idé och våra roller. Jävlar i det. Jävlar i det! (bank, bank) Ge dig själv chansen genom att verkligen … (bank) gör alla det på en fotbollsplan så är min absoluta övertygelse att då går det att vinna, även om de andra råkar heta vad fan de nu heter. Hur bra de än är … i fotboll går det! (bank, bank, bank) I fotboll går det.«

Det var som om man hörde Janne Anderssons knytnäve dunka i bordet under hela de båda matcherna mot Italien. I den mån man kan tala om klassiska svenska kämpainsatser så blev detta inte bara en, utan två – man kunde tänka tillbaka på matcher som de mot England på Wembley 1988 eller mot Argentina i VM 2002. En perfekt defensiv insats i den första matchen, med Andreas Granqvist i rollen som försvarsklippa i Glenn Hyséns, Patrik Anderssons och Johan Mjällbys tradition, kröntes med ett stilriktigt mål där Jakob Johanssons skott tog på en italienare och styrdes förbi Gianluigi Buffon. Jakob Johansson var en annan spelare som kändes typisk för detta svenska landslag: ett tämligen anonymt 27-årigt proffs som aldrig gjort en tävlingslandskamp förr men nu hade getts chansen och fått fortsatt förtroende trots att det var han som hade gjort misstaget som resulterat i Bulgariens segermål i Sofia. När han gjorde målet mot Italien hade Johansson precis bytts in istället för skadade Albin Ekdal. Och när Johansson sedan bars av plan med ett skadat knä efter bara 13 minuters spel av returen i Milano ersattes han av Gustav Svensson, en annan ganska bortglömd spelare som en gång slagit igenom i U21-EM 2009 och nu spelade i Seattle Sounders i USA efter tidigare utflykter till Ukraina och Kina.

Men detta var ett svenskt landslag där helheten åter var större än summan av delarna. Resultatet 0–0 betydde inte bara en sensation som uppmärksammades i hela fotbollsvärlden och att Sverige gått till VM efter ett uppehåll som var lika långt som under de magra åren på 60- och på 80-talen. Det betydde också att en klassisk svensk modell var återfödd. Först ordning och reda, sedan arbetsglädje. Bäst i världen på organisation. Det går att vinna, även om de andra heter vad fan de nu heter. Jävlar i det! Jävlar i det (bank, bank, bank). Den svenska allmänhetens glädje och stolthet minskades knappast av de bilder som publicerades dagen efter, där förbundskaptenen sågs gå omkring i omklädningsrummet på San Siro och plocka upp tomma snusdosor och vattenflaskor.

 

»Då var då och nu är nu«, lyder Janne Anderssons favoritsentens. Det hindrar inte att hans landslag är det senaste inlägget i en debatt som funnits så länge svenska landslaget har existerat. Den diskussionen har handlat om laget och den enskilde spelaren, om kollektivets förhållande till individen. Även om paralleller mellan fotboll och politiska system för det mesta resulterar i klyschor eller poänglösa generaliseringar är det ett faktum att exakt samma diskussion har präglat ett land som, enligt historikerna Henrik Berggren och Lars Trädgårdh och deras bok Är svensken människa?, har statsindividualismen som samhälleligt kännemärke. Det starka kollektivet vill möjliggöra individens frihet; individens frihet bidrar i sin tur till det gemensamma bästa. Hur de båda idealen ska balanseras mot varandra är grunden till all politisk diskussion. I fotbollssammanhang blir diskussionen mycket konkret, vilket inte hindrar att den, under de 110 år som i skrivande stund har gått sedan den första landskampen, har fått en mytologisk dimension och kopplats till det som dagens historiker kallar »föreställningar om svenskhet«. Vad är alltså ett svenskt landslag? Är det en kollektiv enhet där man jobbar hårt för varandra? 1916 års lag, som kämpade ner de danska individualisterna med kondition och fighting spirit? Åby Ericsons svenska fotbollsgrabbar, som ändå var konstnärer och individualister? Från Lars Lagerbäcks disciplinerade lagbygge och pragmatiska saklighet slog pendeln under 2010-talet över långt åt andra hållet, till ett lag helt dominerat av en enda stjärnspelare; under Janne Andersson har den, återigen, slagit tillbaka. När detta skrivs, fyra månader före ett nytt VM, kan man bara konstatera att Sverige varit som bäst när statsindividualismen har fungerat – när systemet, organisationen, har utgjort en tydlig ram inom vilken individerna har kunnat utveckla sin frihet. Så har de stora svenska framgångarna vunnits – i OS 1948 och VM 1958, i VM 1974 och VM 1994, i EM 2004. Gunnar Gren och Kurre Hamrin, Ralf Edström och Tomas Brolin, Henrik Larsson och Zlatan Ibrahimovic, alla har de varit individualisterna som blomstrat inom kollektivet och som i sin tur lyft kollektivet till en ny nivå. Då var då och nu är nu, men vissa saker måste förbli desamma om de ska bli bra.

Annons


Fotnot: Detta är ett utdrag ur Jesper Högströms nyutgåva om det svenska herrlandslagets historia. Du har just läst ett av bokens nyskrivna kapitel. Beställ boken i vår webbshop!

Ytterligare ett nyskrivet smakprov – om de förvirrade Hamrénåren – finns att läsa här. Läs också bokens allra första kapitel – berättelsen om Blågults första, stapplande steg.