»Då var då och nu är nu«

Pendeln slog tillbaka när Janne Andersson dunkade näven i bordet och skapade en lyckad syntes. Jesper Högström beskriver återfödelsen av en klassisk svensk modell i nyutgåvan av Blågult – historien om Sveriges herrlandslag i fotboll.

2016–

När en efterträdare till Erik Hamrén skulle utses fick dialektiken styra på nytt. Efter kostymerna och retoriken om anfallsfotboll kom nu Janne Andersson, en företrädare för svensk fotbolls grundläggande principer. Andersson, som uppgav att hans favoritsyssla var att stryka sina skjortor, hade lett ett Halmstads BK som förvaltade arvet efter traditionalistiska tränare som Roy Hodgson och Tom Prahl, och senare fört IFK Norrköping till ett sensationellt allsvenskt guld. Han företrädde också ett prestigelöst och kollektivt ledarskap som bröt av mot Hamréns aspirationer på det karismatiska – den assisterande förbundskaptensposten återinfördes omedelbart och tilldelades Peter Wettergren, beprövade krafter som Jonas Thern och Tom Prahl knöts till landslaget och till med den före detta förbundskaptenen Lars Lagerbäck gavs en rådgivande roll (även om han snart lämnade den, efter att ha erbjudits posten som norsk förbundskapten). Andersson hade också ett nytt sätt att hantera det ständigt växande mediala trycket: han lät helt enkelt låta bli att läsa tidningarna. Hans fru Ulrika fick gå igenom dem och referera det som han borde känna till. Sin grundinställning redovisade han i ett reportage i Offside: »Först ordning och reda, sedan arbetsglädje utifrån det.«

Han fick ta över med känslan av att börja om från början. Det var inte bara Zlatan Ibrahimovic och hans generationskamrater Andreas Isaksson och Kim Källström som hade pensionerat sig efter EM i Frankrike. Även yngre spelare som Erik Johansson, Pontus Wernbloom och Erkan Zengin förklarade att de hade gjort sitt i landslaget. Spelarmaterialet var det minst namnkunniga en svensk förbundskapten haft till sitt förfogande sedan Laban Arnessons dagar. Det bestod av hyggliga yrkesmän i en fotbollsvärld som tycktes mer oöverblickbar än någonsin. Typiskt var att kaptensbindeln gick till Andreas Granqvist, som spelade i en klubb grundad för mindre än tio år sedan i en sydrysk boomtown av en miljardär i livsmedelsbranschen. Granqvist var också en av de endast fyra spelare från startuppställningen i EM-avslutningen mot Belgien som fanns kvar i Janne Anderssons inledningsmatch, mindre än tre månader senare. Tre av fyra mittfältare hade aldrig inlett en tävlingslandskamp förr: Oscar Hiljemark, Alexander Fransson och Marcus Rohdén. Det hade inte målvakten Robin Olsen heller. Och lagets största »stjärnor«, Emil Forsberg och Marcus Berg, spelade i föga glamourösa klubbar, Leipzig i Tyskland respektive Panathinaikos i Grekland. Inledningsmatchen var dessutom en VM-kvalmatch mot stormakten Holland, i en grupp som utöver holländarna innehöll sommarens EM-finalist Frankrike – och endast ett lag skulle gå direkt till VM. Det var inte underligt att förväntningarna var nedskruvade och att målet uttalat sades vara EM 2020.


Prova Offside i två månader för 20 kronor!

Därefter 39 kronor/månad. Avsluta när du vill.

Beställ här

För dig som redan är prenumerant är det bara att logga in och botanisera i vårt digitala arkiv.

Glömt lösenord?


Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto