»Då var då och nu är nu«

Pendeln slog tillbaka när Janne Andersson dunkade näven i bordet och skapade en lyckad syntes. Jesper Högström beskriver återfödelsen av en klassisk svensk modell i nyutgåvan av Blågult – historien om Sveriges herrlandslag i fotboll.

2016–

När en efterträdare till Erik Hamrén skulle utses fick dialektiken styra på nytt. Efter kostymerna och retoriken om anfallsfotboll kom nu Janne Andersson, en företrädare för svensk fotbolls grundläggande principer. Andersson, som uppgav att hans favoritsyssla var att stryka sina skjortor, hade lett ett Halmstads BK som förvaltade arvet efter traditionalistiska tränare som Roy Hodgson och Tom Prahl, och senare fört IFK Norrköping till ett sensationellt allsvenskt guld. Han företrädde också ett prestigelöst och kollektivt ledarskap som bröt av mot Hamréns aspirationer på det karismatiska – den assisterande förbundskaptensposten återinfördes omedelbart och tilldelades Peter Wettergren, beprövade krafter som Jonas Thern och Tom Prahl knöts till landslaget och till med den före detta förbundskaptenen Lars Lagerbäck gavs en rådgivande roll (även om han snart lämnade den, efter att ha erbjudits posten som norsk förbundskapten). Andersson hade också ett nytt sätt att hantera det ständigt växande mediala trycket: han lät helt enkelt låta bli att läsa tidningarna. Hans fru Ulrika fick gå igenom dem och referera det som han borde känna till. Sin grundinställning redovisade han i ett reportage i Offside: »Först ordning och reda, sedan arbetsglädje utifrån det.«


Prenumerera digitalt för 39 kronor i månaden!

Läsning på sajten och app för e-tidning. Avsluta när du vill.

Prenumerera

Har du redan ett konto? här. Sugen på en pappersprenumeration? Teckna här.

Artikeln publicerades 15 maj 2018 och är skriven av .