Den försvunne förloraren

Vecka 29 år 1990 inleddes med en jordbävning i Filippinerna som tog 1 621 människors liv och avslutades med att Roger Waters framförde Pink Floyd-albumet The Wall inför nästan 500 000 åhörare i Berlin. Däremellan blev Tomas Brolin klar för Parma, Olle Nordin avskedad från förbunds­kaptensjobbet och Björn Borgs villa i Nacka ­taxerad till tio miljoner av Kronofogden. Affärsmannen Donald Trump var bara några minuter från en personlig konkurs.

Dagarna mellan den 15 och 21 juli 1990 bjöd också på soligt väder runt om i Sverige, vilket gladde många av de svenskar som var mitt uppe i semestrar och skollov. En som däremot ­jobbade var fotografen Peter Widing. En dag begav sig 22-åringen till Heden i centrala Göteborg för att bevaka Gothia Cup för sin arbetsgivare ­Expressen. Vid en av grusplanerna stannade han till och lyfte sin kamera. Eventuellt kände han att han fångade något speciellt, men det var först när han framkallade filmrullen som han kunde se resultatet.

Första gången jag själv såg vad Peter fångat var 16 år senare, sommaren 2006. Jag praktiserade på Offside och på redaktionens väggar hängde nio uppförstorade och inramade foton. Samtliga var tagna av Peter Widing, Offsides bildchef. Ett var från ett fullsatt Maracanãstadion, ett annat på Peter Schmeichel när han hämtar ut en boll från nätmaskorna under EM 1992. Men det som jag fastnade för var fotografiet som Peter tog den där julidagen 1990. Två blonda, nästan tvillinglika killar som firar ett mål eller en vinst. Tröjorna är prydligt instoppade i shortsen. Framför dem: en knubbig och ledsen motståndare som får sina drömmar krossade. Fotografiet hade inte varit lika drabbande om det tagits en sekund tidigare eller en sekund senare. Det är ett ögonblick som kräver de blonda killarnas synkroniserade segerrörelser, vilket i sin tur inte betytt ett dugg om det inte var för den kontrasterande killen i tårar och åtsittande matchtröja. Ta bort en av killarna och det hade bara varit en bra bild. Nu blev det ett verk som jag har älskat i elva år.

När jag efter en tid på Offside fick ett eget rum lyfte jag med mig fotografiet och spikade upp det på väggen ovanför mitt skrivbord. Otaliga gånger har jag nyfiket tittat på de tre killarna och undrat: »Hur blev deras liv?« Ibland sade jag till Peter att vi någon dag skulle söka upp dem. Men han ryckte mest på axlarna och sade något i stil med: »Äh, det kommer aldrig att gå.« Det var ett karaktäristiskt svar av Peter. Han var aldrig en man av stora ord och på Widingska betydde det snarare: »Jag hjälper gärna till om vi verkligen bestämmer oss för att vi ska göra det här.« Det gjorde vi aldrig.