Foto: Benoit Tessier/Bildbyrån

Det stora språnget

Offside landade i Frankrike med blandade mästerskapskänslor: bra för utvecklingen att omvärlden har tagit in år av försprång. Men tråkigt för Sverige. Så skönt det kan vara att ha fel ibland.

Daniel stannar till på trottoaren när vi svängt upp från Seine och in på Rue du Pont Louis-Philippe. Vi befinner oss i Paris fjärde arrondissement när han stryker fingrarna över sin häl.

– Skoskav. Hur fan kunde jag köpa nya skor precis före avresan? Ska vi inte sätta oss och äta lunch nu?

– Bara lite till, säger jag. 

Annons

Han rättar till kameran över axeln och traskar vidare. 

– Jag har artros i fötterna och har inte ens fått en bild som går att använda. 

– Bit ihop nu, Danne! säger jag. Snart har vi bränt av två mil. 

Stegmätaren i min telefon visar att vi har avverkat 19 764 steg sedan croissanten till frukost i morse. Vi har vandrat genom Montmartres kurviga gränder och duckat för karikatyrkonstnärerna med sina stafflier, förbi de neonblinkande porrkvarteren i Pigalle, tråcklat oss igenom turistklungorna vid Louvrenpyramiden, stannat till vid de rasade byggnadsställningarna vid Notre Dame, knallat över Pont Neuf-bron där Carmela i sista säsongen av The Sopranos stod med glansiga ögon och sade att Paris gjorde att hon kände sig levande igen. Nästan fem timmar på Paris gator i Daniels nya sneakers och inte ett enda tecken på att Coupe du Monde Féminine de la Fifa, som Fifa valt att kalla världsmästerskapet, sparkar igång i kväll. När vi marscherar genom Marais och stadsdelens frodiga uteserveringar säger jag till Daniel att det ändå är en onödig distinktion från männen på huvudkontoret i Zürich. Han replikerar med att han måste hitta ett apotek som säljer plåster. Det är inte läge för genusdiskussioner nu. 

Att vi inte har sett en enda Fifaflagga, inte en enda supporter i landslagströja, inga barer som lockar med kvällens sändningar från öppningsmatchen – däremot visar varannan bistro semifinalen i Franska öppna mellan Rafael Nadal och Roger Federer – är ändå något som Daniel orkar reflektera över:

– Tråkigt, säger han.

Vi pinnar vidare. Daniel ger ifrån sig ett segerjubel när han konstaterar att han passerat två mil och vid ett övergångsställe berättar han om hur stor skillnad det är jämfört med alla andra mästerskap han har bevakat som fotograf under åren. När han blev attackerad av »aggressiva vägglöss« i Paris under herr-EM 2016 var den franska huvudstaden betydligt mer fotbollspyntad, bedyrar han. Det närmaste vi har kommit VM-stämning i dag är ett gäng sydkoreanska turister som plåtade av Moulin Rouge och en alkis som skrålade »Allez, Les Blues«. 

Det mullrar på den parisiska himlen och när vi når de afrikanska kvarteren och de färgglada textilierna som smyckar gatorna runt Place du Chateau Rouge faller regnet. Vinden tilltar och det fladdrar i solblekta markiser. Om sex timmar är det avspark på ett enligt rapporterna utsålt Parc des Princes. Kan det vara möjligt med tanke på likgiltigheten som Paris visat upp under dagen? Det är inte utan att jag undrar hur det här världsmästerskapet ska bli. 

Och Sverige: Hur fan ska det gå för Sverige? 

 

Johanna Frändén kindpussas med den slimmade (svart bälte i jujutsu) och solbrända (han är tydligen lika bra på surfing) Bixente Lizarazu i pressrummet på Parc des Princes. Världsmästaren från 1998 har ett vackert leende och ser helt avslappnad ut inför sitt stundande kommentatorsuppdrag. 

Jag trycker i mig en Twix, rör om i mitt pulverkaffe och ser mig omkring. Drygt en handfull svenska reportrar har tagit sig till invigningsmatchen. En av dessa är Sydsvenskans Janne Jönsson. Janne ska kuska runt i Frankrike så länge Sverige är kvar i mästerskapet och han ser ensam ut där han sitter vid ett bord och låter pekfingrarna dansa över tangenterna. Han är också ensam i Frankrike – »solokvist hela jävla VM«, som han glatt säger på klingande malmöitiska. Det passar Janne finfint. Varje gång han är på mästerskap går han in i »en bubbla«, han blir som »besatt« av att hitta pigga vinklar och vassa formuleringar. Med 45 minuter kvar till avspark kliar han sig i pannan bakom sin laptop och trycker upp kaffefilter med skivad ingefära i käften – det hemmasnickrade substitutet för snus som han kört med sedan han lade av med prillorna för ett och ett halvt år sedan. Janne gillar att förbereda sig noga och har ett par olika utkast redo beroende på utgången av kvällens match. Men det innebär inte att han chillar: hela tiden är det »en pågående process i skallen« om nya uppslag. Kanske göra något på att samtliga startspelare i Frankrike hämtats från den inhemska ligan och att sju av dem tillhör Olympique Lyonnais? Eller att sex av Sydkoreas startspelare till vardags spelar för de regerande mästarna Hyundai Steel Red Angels i den inhemska halvprofessionella ligan? Kan man göra något på att Sydkorea spelade sin första damlandskamp så sent som 1990 och att förbundskaptenen inför 1–13-förlusten tvingades hämta in vältränade kvinnor från andra idrotter för att få ihop ett lag? Att Sydkorea har 1 500 registrerade damspelare jämfört med Frankrikes 150 000? Eller är det mer talande att påminna om att Sydkorea gick från att inte få ihop ett lag 1990 till att man i Kanada-VM 2015 tog sig förbi gruppspelet? Janne funderar vidare och jag tar plats på pressläktaren ett par stolar bort från Parisbon Johanna Frändén. 

När vi timmen tidigare traskade i väg tillsammans för att äta något annat än Twix noterade vi Qatar Airways trumslagare utanför Parc des Princes, något hon också kommer att nämna i den matchkrönika som hon strax ska börja fila på. »Utanför arenan höll ihärdiga sambatrumspelare stämningen uppe«, ska hon skriva för Aftonbladet. »Orkestrar sponsrade av Qatar Airways. Damfotbollen står med en fot i den entusiastiska amatörkulturen och den andra halvvägs inne i det nya idrottsuniversum där saker som inte nödvändigtvis har med fotboll att göra styr.« 

Annons

Poängen är bra. Damfotbollen lever i ett parallellt universum jämfört med herrfotbollen (för nio dagar sedan skickades Frankrikes damlandslag abrupt ut från träningsanläggningen Clairefontaine eftersom herrlandslaget skulle checka in inför en träningsmatch mot Bolivia), men även inom damfotbollen är skillnaderna i förutsättningar enorma. I ena änden ett landslag som Frankrike där trots allt det mesta pekar uppåt för damspelare, i andra änden: sydkoreanskor, argentinskor, thailändskor, sydafrikanskor och ett gäng andra VM-deltagare som är glada om de ens får ersättning för förlorad arbetsinkomst när de är i väg med sina klubblag, som själva tvingas betala för sjukhuskostnader om korsbandet rykt när de spelat fotboll i en högstaliga och som kliver upp mitt i natten för att hinna jobba ett helt skift innan det är fotbollsträning. Och mitt i allt detta dyker numera också internationella storföretag upp och trummar utanför en VM-arena där en damlandskamp ska spelas. Tilltaget bör märkligt nog troligen ses som ett framsteg – allt fler företag har förstått att man kan vinna på att synas även utanför herrfotbollens väggar, och sakta men säkert regnar resurser ner över andra än oss med penisar. 

Frankrike dominerar denna junikväll. De är starkare, snabbare, mer tekniska och mer samspelta. Frankrikes sämsta avbytare hade varit en stjärna i Sydkorea. Nio minuter in i matchen gör Eugénie Le Sommer, som lyfter drygt fyra miljoner kronor i grundlön i Lyon varje år, 1–0. De 45 261 personer som befinner sig på Parc des Princes (publikrekord för en damfotbollsmatch i Frankrike) blir så till sig att de minuten senare försöker dra i gång vågen på läktarna.

Janne Jönsson sitter avslappnat och gör några anteckningar, Johanna hamrar mer intensivt på sin dator och jag känner att det här kommer att bli bra, spelet är för bra för att Ove från Sollentuna eller Sven-Erik från Kungsbacka ska kunna gnälla på den tekniska kvaliteten, målvakternas spänst eller matchens tempo. Och stämningen på läktarna är suverän. Oron från eftermiddagen om att det här mästerskapet kanske ändå inte skulle kunna leva upp till den hajp som byggts upp under våren från spelare, förbund (här räknar jag inte in det svenska fotbollsförbundet) och medier sveper bort med de kyliga vindarna som drar in över läktarna.

Jag tänker på vad Johanna, Daniel och jag pratade om kvällen innan när vi satt på en restaurang och åt fisk och drack vin: hur härligt det ändå är att världens bästa spelare inte vill delta i världens största mästerskap. Jag sade att Ada Hegerbergs misstänkta divalater och alla frågetecken som omgärdar hennes nej tack till Norges landslag piggar upp en, att det behövs mytbildningar och superstjärnor i damfotbollen. Det behövs bråk, schismer och skandaler som inte nödvändigtvis har med jämställdhet att göra (även om Hegerberg har antytt just brist på förutsättningar som en anledning) – att damfotbollen får ett eget sammanhang där personligheter och historier frodas utan motsatsförhållanden. Jag blev glad när Johanna strax före avsparken berättade att Montpellierforwarden Valeri Gauvin enligt rapporter i franska medier bänkas på grund av att hon inte kommit i tid till ett par träningar de senaste dagarna. Lika glad blev jag när jag läste att den franska förbundskaptenen Corinne Diacre sagt att allt annat än VM-guld är en besvikelse, att man känner att man har hämtat in försprånget som klassiskt framgångsrika landslag som Tyskland och USA tidigare haft. Det här VM:et behöver fler utmanare om medaljerna än vad det var i Kanada för fyra år sedan, och på förhand känns kommande veckor mer ovissa än någonsin. England åker till Frankrike med hög svansföring, Nederländerna bländar med sitt snabba och EM-vinnande spel, Australien ska tydligen vara ruggiga offensivt och hur bra är Japan? Är Norge verkligen ett lag att räkna bort? Plötsligt är Sverige bara ett lag i mängden och jag vågar inte satsa mer än en pastis på blågul seger mot Spanien eller Italien om vägarna korsas efter gruppspelet. Det är nya tider och Sverige har ett starkare förflutet än en ljusnande framtid. Detta Sverige, som i genrepet i Göteborg före avresan mot Rennes och uppladdningen inför premiären mot Chile (hur bra är Chile!?) med nöd och näppe besegrade Sydkorea. Ett Sydkorea som fortsätter att bli utspelat i Paris. Efter 45 minuter står det 3–0. De franska fansen står upp och applåderar sina spelare när de vandrar ut från planen för halvtidsvila. Jag vänder mig om mot Janne Jönsson på pressläktaren för att säga att han kan börja kika på en hemresa efter åttondelen. Det här kommer aldrig att sluta väl för Sverige. Men han är borta.

Daniel kastar upp kameraväskan på axeln.

– Jaha, då ska vi se hur stämningen är i Reims, säger han. 

Det är strax efter lunch och vi har parkerat hyrbilen som rullat 15 mil från Paris under förmiddagen. 

Tre timmar senare, och enligt Daniel 11 000 steg, har vi inte sett en enda nigeriansk supporter. På gatan Cours Jean-Baptiste Langlet hajade vi till när vi såg åtta personer i Norgetröjor värma sig i solen med varsin öl, men det var inga scener som fick Daniel att lyfta på kameran. Den har bara åkt upp en gång i Reims och det var när vi stannade till vid ett så kallat »Fifa Fan Experience« – ett inhägnat område stort som en fotbollsplan där barn kan skjuta några skott, få ansiktsmålning och föräldrar goodie-bags från några av de företag som sponsrar Fifa. En DJ spelade alldeles för hög musik för det klientel som anlänt och en vakt styrde bort barn från den sponsorbil som blänkte vid utgången. När jag stod på tå för att nå över stängslet såg jag mest lokala Reimsungar härja runt. »Ta på dig skorna, lilla Jean-Pierre – de där Fifa har byggt en ny lekplats vid katedralen!« har någon förälder sagt tidigare i dag.

Jag såg hur besviken Daniel blev av den uteblivna VM-stämningen och försökte trösta med att det skulle bli bättre när vi närmade oss Stade Auguste-Delaune på andra sidan Aisne-Marne-kanalen. När vi anländer – Daniel har börjat halta igen men inte lyckats hitta plåster – är det ödsligt utanför arenan. 

– Det är vi som är tidiga, säger jag till Daniel. 

Han hänger kvar i kvällssolen i jakt på supporterstämning, jag tar mig in i pressrummet för att titta på matchen som ska föregå Norge–Nigeria: Spanien–Sydafrika. Ingen TV visar den och jag ber en Fifaanställd person i grå kostym – de har alltid gråa kostymer – att slå på matchen som spelas i Le Havre. 

Not possible, får jag som svar. 

Med lågt blodsocker, svett rinnande längs med ryggen i det syrefattiga och soliga pressrummet och påverkad av ett tidigare bråk med en nitisk parkeringsvakt från Fifa levererar jag en arg replik om att det är för jävligt att Fifa inte kan lösa så att vi reportrar kan se på matcher från andra arenor, innan jag övergår till svordomar som handlar om att det inte finns något annat än Twix och Snickers att handla i matväg. 

Do you want us journalists to die? 

När jag var i Ryssland förra sommaren för herr-VM beklagade jag mig ofta över den usla maten som såldes i mediecentren. Överkokt pasta som var kall för en hundring, sallader som var tröttare än en koalabjörn. På Luzjnikistadion i Moskva fick jag kraftig diarré efter att ha tvingat i mig en understekt burgare, och när jag kom ut från ett av många toalettbesök stod svensken Hans Hultman, högsta mediechef på Fifa, där i grå kostym och såg nöjd ut. Hultman berömde Fifamaten som erbjöds i Ryssland och jag sade att det var det jävligaste jag hört. Men i Ryssland fanns det åtminstone mat att köpa, även om den smakade skit och gav rännskita. I Frankrike verkar Hultman och Fifa helt ha lagt ner ambitionerna. I Ryssland var det också en självklarhet att pressrummen, som ofta samlar ett par hundra journalister till varje match, visade matcherna som spelades på andra arenor. Det må framstå som petitesser och självömkan, men det är mer än så. Det tar mig två dagar att konstatera att Fifa inte bara gör språklig skillnad på ett VM och ett »dam–VM« – allt är lägre prioriterat. Slappare. Marknadsföringen, synligheten i VM-städerna, bemötandet av oss som jobbar under mästerskapen, och nu verkar det även som om Fifa har gjort bort sig gällande biljetthanteringen. Personer som köpt biljetter garanteras inte stolar bredvid varandra, och enligt reportern Rob Harris på nyhetsbyrån AP stämmer inte Fifas på förhand positiva budskap om succéförsäljning av biljetter. På Twitter har han börjat antyda att några matcher kommer att spelas inför fler tomma än fyllda åskådarstolar.

»Det senaste året har också dam- och herrlandslaget delat jämnt på de pengar som förbundet tillhandahåller, sex miljoner till damerna, sex miljoner till herrarna.«

När klockan är 18 är det avspark i Le Havre-matchen, men istället för att titta på Sydafrikas första VM-minuter följer jag en aggressiv schäferhund – och en matte i polisuniform med en k-pist över axeln – som springer runt och sniffar på journalisternas väskor och svettiga fötter i jakt på … bomber? Eller är det likhundar?   

Efter 20 spelade minuter jublar några journalister från England och Tyskland. En gråkostym har löst så att rörliga bilder från Le Havre visas. Fem minuter senare gör Thembi Kgatlana – Afrikas bästa spelare 2018 och tillhörande Beijing BG Phoenix – Sydafrikas första mål i ett VM på Sydafrikas första skott på mål i ett VM, och med tanke på Tysklands 1–0-seger över Kina tidigare på eftermiddagen är kanske mästerskapets första skräll på gång? Precis som i gårdagens match mellan Frankrike och Sydkorea är mötet i Le Havre också en kamp mellan två olika världar. »Banyana Banyana«, som Sydafrikas landslag kallas, gjorde sin första landskamp 1993 och fick inte en halvprofessionell liga förrän 2009 då ett energibolag valde att satsa en slant på damfotbollen i utbyte mot namnrättigheterna. Nu leder de mot Spanien – en fotbollsnation som ser fler och fler av de stora klubbarna satsa på damverksamhet. FC Barcelona har till exempel värvat nederländskan Lieke Martens, Englands Toni Duggan och Norges Caroline Graham Hansen, tre spelare som tillhör världens bästa på sina positioner. Och i april kom det över 60 000 åskådare till Estadio Metropolitano när Atlético Madrid tog emot Barcelona i ligaspelet. I den sydafrikanska högstaligan, Sasol League, spelas många matcher inför färre än 50 personer. Majoriteten av de sydafrikanska VM-spelarna – endast fem spelar utomlands – lever på annat än fotbollen. Även på landslagsnivå är förhållandena usla: så sent som 2018 vägrade landslagsspelarna att lämna tillbaka sina landslagsdräkter i protest mot förbundet då de inte fått den lilla ersättning som de blivit lovade. 

När domaren i Le Havre blåser för full tid har Spanien vänt och vunnit med 3–1. Matchen som vi ska se i Reims är en timme bort.

– Det är helt dött där ute, säger Daniel och lunkar in i pressrummet.

Han är glansig i pannan. 

– Lite skolbarn, några norrmän. 

– Det blir nog bättre till matchstart, säger jag. Norrmännen är rika jävlar, de har inga ursäkter för att inte åka till Frankrike. 

– Det vete i fan, säger Daniel.

 

 

Annons

Vad ska man ha för förväntningar på Norge? Nästan allt som rapporterats inför deras öppningsmatch mot Nigeria har handlat om Ada Hegerberg, Lyonforwarden som i fjol utsågs till världens bästa spelare, och väldigt lite om hur laget ser ut utan henne. Drygt en vecka före kvällens match pratade jag med förbundskaptenen Martin Sjögren. 

– Vi lärde oss otroligt mycket i EM 2017, sade han.

Norge åkte hem efter gruppspelet i Nederländerna med tre raka förluster och noll gjorda mål. Sjögren, som hade tagit över landslaget sex månader tidigare, hängde på en skör tråd. Kritiken var »enorm« i Norge, menar han.

– Det är lite som i Sverige när det kommer till Norge, sade han. Historiskt har Norge varit ett av världens mest framgångsrika landslag på damsidan. Men endast de verkligt intresserade av norsk damfotboll är medvetna om hur snabbt och mycket fotbollen har utvecklats i världen, att konkurrensen är väldigt annorlunda jämfört med när Norge vann VM 1995 eller OS 2000. Därför blev EM senast ett wake-up call för många. 

Sjögren berättade att det norska fotbollsförbundet tillsatte en kommitté som skulle utreda vad som krävdes för att göra landslaget framgångsrikt igen. Resurser tillsattes på ett sätt som aldrig tidigare varit aktuellt och Norge blev ett av de första fotbollsförbunden i världen som införde jämställda bonusar för herrarna och damerna. Det senaste året har också dam- och herrlandslaget delat jämnt på de pengar som förbundet tillhandahåller, sex miljoner till damerna, sex miljoner till herrarna. 

– Jag upplever att Norge är ett steg längre fram än Sverige gällande synen på damfotboll. Allt fler av de traditionella herrklubbarna i högstaligan satsar på damverksamhet, medan man i Sverige fortsätter att diskutera möjligheterna. 

Jag frågade Sjögren hur förutsättningarna är för dem som spelar i den norska Toppserien, kan spelarna leva på sin fotboll?

– Nja, det är inte det lättaste för alla. Många pluggar eller har jobb vid sidan av och några kommer att ta med studiematerial till Frankrike. Lönenivån är lägre i Norge än i Sverige, samtidigt har man ett stipendiesystem här som hjälper en grupp spelare som måste få hjälp om de inte ska sluta med fotbollen. 

Efter en stunds samtal pausade Sjögren mitt i en mening.

– Alltså … nu är det bara en vecka kvar tills vi ska möta Nigeria i VM och ändå pratar vi om jämlikhet. Min önskan är att vi pratar om fotbollen, om hur mycket bättre fotbollen har blivit bara de senaste två, tre åren. Vi har bestämt att vi från och med nu, när vi ska in i VM-bubblan, inte ska fokusera på de frågorna som vi alltid förväntas prata om. Vi ska inte stå på några barrikader i Frankrike. Det får vi göra efter VM.

Och Ada Hegerberg, ville han förklara vad som egentligen pågår? Nej, inte riktigt:

– Jag är ju medveten om att det är spännande och intressant att rota i och jag förväntar mig nya frågor när den internationella pressen samlas i Frankrike. För mig är det enkelt: Ada har tackat nej till att spela för landslaget och jag tänker inte övertala någon. Det är klart att jag vill ha henne i landslaget, det vill alla förbundskaptener i världen, men det är inget vi fokuserar på nu. Jag har 23 spelare som vill spela och som kommer att göra allt för att nå framgång i Frankrike.

Psykning? Efter att Norge besegrat Sydafrika i genrepet inför VM med 7–2 sade Martin Sjögren att motståndet var perfekt eftersom Sydafrika, liksom Nigeria, var oorganiserat. Kul att höra för Thomas Dennerby.

 

Jag tar plats på pressläktaren samtidigt som nationalsångerna spelas och noterar att Nigerias förbundskapten Thomas Dennerby – också han i en grå kostym som ser svettig ut i den ljumma Reimskvällen – irriterat vinkar upp avbytarna från bänken när Norges hymn sprakar ur högtalarna. 

Stand up! hör jag honom ropa, och att jag kan höra det från min plats skvallrar om den avslagna läktarstämningen. 

Nigeria satsar helhjärtat på kontringsspel och backar hem så mycket i försvarsspelet att ytorna blir minimala för Norge. Med sina snabba offensiva spelare är Dennerbys taktik tydlig: så fort man bryter en boll ska den skickas upp långt för anfallarna att springa på. Norges backlinje ser inledningsvis förvirrad ut, och när mittfältet gång på gång försöker rulla runt blir det inte bra. Bäst på plan är ändå Caroline Graham Hansen, 24-åringen som för bara några veckor sedan skrev på ett tvåårskontrakt med FC Barcelona som gör att hon blir lagkamrat med nigerianskan Asisat Oshoala. 2015 blev Oshoala den första afrikanska spelaren att spela i engelska Super League och några år innan dess hamnade hon i bråk med sina föräldrar när hon som 14-åring bestämde sig för att hoppa av skolan hemma i Lagos för att satsa på fotbollen. Det skulle visa sig vara ett genidrag: Oshoala uppges tjäna drygt tre miljoner kronor om året i Katalonien. 

»Dåligt spel, ännu sämre stämning«, skriver jag i mitt block. Fler stolar är lediga än upptagna på stadion som tar 21 000 åskådare och jag har nästan rätt: 11 058 åskådare blir den officiella siffran. Desto roligare rapport levereras på Twitter när jag av tristess över det svaga spelet skrollar igenom flödet. Det berättas att Frankrike–Sydkorea lockade mer än tio miljoner TV-tittare bara i Frankrike, vilket innebär att man mer än dubblade det gamla rekordet. 

»Nya Fifakostymer, ny arena, nytt pressrum, ny match, men samma sak återigen: ingen pressmat är tillgänglig i Nice, ingen sändning av Brasilien–Jamaica på TV-skärmarna.«

I den 17:e matchminuten får så Norge in 1–0 genom Guro Reiten. Förstrött jubel runt om på läktarna, desto gladare framför Norges avbytarbås där samtliga reserver och ledare ställer sig upp och applåderar. Sjögren knyter näven för sig själv och Dennerby gnuggar sig i ansiktet. Ungefär samma saker upprepas när Norge gör 2–0. Vid 3–0 hoppar flera lyckliga spelare på Sjögren – nästan som om de vill visa att de till skillnad från Ada Hegerberg står bakom sin tränare. Sjögren kämpar för att hålla balansen så att han inte faller ner och får gräsfläckar på sin åtsittande vita skjorta. De norska spelarna utstrålar sammanhållning, de nigerianska allt mer uppgivenhet, och publiken sitter mest som fågelholkar. Några rader från mig sitter Fifabossen Gianni Infantino och gäspar. Både han och jag har fått uppleva något helt annat och betydligt sämre än feststämningen och Frankrikes uppskruvade tempo i Paris kvällen innan. Peakade VM på Parc des Princes på öppningskvällen eller blir kvällen i Reims ett undantag?

 

Nya Fifakostymer, ny arena, nytt pressrum, ny match, men samma sak återigen: ingen pressmat är tillgänglig i Nice, ingen sändning av Brasilien–Jamaica erbjuds på Allianz Rivieras TV-skärmar förrän jag hamnar i bråk med ett par gråkostymer. Kaffet är också slut. I väntan på England–Skottland sjunker jag utmattad ner vid ett skrivbord och surfar runt på nätet för att uppdatera mig om läget i den svenska truppen som verkar leva en regnig tillvaro uppe i Rennes. Två dagar före premiären mot Chile tycks lagkaptenen Caroline Seger ha fortsatta problem med ryggen. Jag läser att Fifa tvingade Sverige att byta spelarhotell för att de bokat in Tysklands landslag på samma anläggning. En annan artikel berättar att franska skolbarn grät när de fick träffa de svenska spelarna. Jag funderar på om det verkligen kan stämma och klickar mig vidare till en text där Stefan Löfven kritiserar Fifas ojämlika fördelning av prispengar. I inför match-knäcken avslöjar Hanna Glas att Chiles målvakt Christiane Endler, Glas lagkamrat i PSG, är som svagast när man skjuter lågt längs med marken. Nilla Fischer berättar att hon tränat på att täcka skott med händerna bakom ryggen för att undvika VAR-straffar.   

Jag avbryts i surfandet av att en Fifagubbe knackar mig i ryggen. Han pekar på en röd resväska som står ensam i ett hörn och frågar om det är min. Jag skakar på huvudet. 

Kommande minuter står han bara där och får sällskap av en, två, tre, fyra – till sist är de fem personer i gråa kostymer runt resväskan. Jag börjar formulera några meningar på min dator om att scenen som utspelas framför mig är talande för Fifa: prioriteringarna som man ständigt gör – oavsett vad det handlar om – är sällan rimliga. För några dagar sedan stod Gianni Infantino och log självgott när han berättade att Fifa har ökat sitt eget kapital i rekordfart sedan han tillträdde som ordförande. Numera ska man ha 2,7 miljarder dollar i skattkistan. När Australiens spelarförening ett par dagar innan dess skickade ett brev till Fifa där man anklagade Fifa för diskriminering – man menar att det är orimligt att herrarna fick dela på fyra miljarder kronor i prispengar under VM i Ryssland 2018 och att damerna får nöja sig med 7, 5 procent av det i Frankrike 2019, cirka 300 miljoner kronor, men framför allt att den procentuella ökningen från föregående VM var större för herrarna än för damerna – var det tyst från Fifa. Men att fem personer diskuterar en röd resväska går för sig. 

Daniel kliver in svettig och röd i pannan av solen i Nice och frågar om det finns någon mat. Jag säger att det inte finns någon mat. Han skakar på huvudet, mumlar »skoskav« och går ut igen. 

När Erin Cuthbert prick klockan 18.00 i Nice gör avspark mot England blir hon den första skotskan som rör bollen i ett VM. Det är inte orimligt att tro att stödet är betydligt bättre hemma i Glasgow, Edinburgh och Inverness än vad det är på franska Rivieran denna kväll (ett par hundra supportrar sitter bakom det enda målet och gör sitt bästa för att höras, vilket inte är jättesvårt då de engelska fansen inte anstränger sig särskilt mycket). 28 555 åskådare såg Skottland genrepa mot Jamaica på Hampden Park före VM, vilket var publikrekord för damfotboll i Skottland, och nästan två miljoner av landets fem miljoner invånare förväntas följa VM-debuten framför TV:n. 

Mycket har hänt sedan Skottland förlorade med 6–0 mot England i EM för två år sedan, och symboliskt för utvecklingen är att förbundet har skjutit till drygt en miljon kronor till de spelare som till vardags arbetar (drygt en handfull) så att de under det sista halvåret kunnat ta tjänstledigt från sina jobb som sjuksköterskor och hotellreceptionister för att helt vara i stånd att fokusera på fotbollen. 

– Det jag är stoltast över är hur attityden i Skottland har förändrats, sade Anna Signeul när jag pratade med henne före min avresa till Frankrike. Hur synen på damfotboll har förändrats.

Anna var Skottlands förbundskapten mellan 2005 och 2017. 

– De första tre åren gjorde jag nästan inget annat än att försöka sälja in damfotboll. Till förbundet, till sponsorer, till medier … Det var så långt ifrån hur det är i dag att det inte går att jämföra. Spelarna i landslaget festade dagen före en landskamp eftersom de inte hade några krav på sig, ingen brydde sig. Det fanns ingen stolthet i att tillhöra ett damlandslag. Nu visas det dokumentärer om damfotbollens utveckling på bästa sändningstid, politiker och kända personer ger sitt stöd till landslaget, journalister undrar varför inte herrklubbarna har damfotboll och förbundet satsar nästan lika mycket på damlandslaget som på herrarna. Det är fantastiskt att se. 

Ännu mer har hänt i England de senaste åren, och det visar sig att avsparkaren Cuthbert inte ska få röra bollen igen på ett tag. Omedelbart är det England som blir bollförande. Konstigt vore det annars. För om Skottland skjutit till resurser har engelsk damfotboll injicerats med ofantligt mycket mer pund. Fem av startspelarna i England spelar för storsatsande Manchester City (ytterligare tre sitter på avbytarbänken) i engelska Women’s Super League, som på bara några år gått från att vara en medioker liga till att vara en av de bästa i världen, med lönevillkor som gör att endast en spelare funnit det värt att spela utanför landets gränser: Lyonspelaren Lucy Bronze. 

Kanske har utvecklingen i fotbollsvärlden faktiskt gått snabbast i just England? För tre år sedan var den högsta divisionen i England en sommarliga med mestadels amatörspelare. De bästa spelarna hade inte en tanke på att spela i England, de drog till Tyskland, USA eller till och med Sverige. I dag vill många av världens bästa spela för City, Chelsea, Arsenal, Liverpool eller Manchester United, som till hösten debuterar i högstaligan. Den engelska banken Barclays skrev nyligen ett avtal med ligan som börjar gälla efter sommaren, ett avtal som garanterar 150 miljoner kronor de kommande tre åren. Det engelska förbundet ställer också höga krav på klubbarna som deltar i WSL, samtliga måste till exempel ha heltidsanställda ungdomstränare och juniorlag. Finansieringsplaner för all verksamhet måste godkännas. FA har bestämt sig för att göra en unik kraftsamling, man har lagt stora resurser på att marknadsföra engelsk damfotboll – både landslag och klubblag. De har bestämt sig för att damfotboll ska lyfta och att den ska förbli populär även efter mästerskapet. 

Efter 45 minuter står det 2–0 till England. De skotska fansen har tystnat. 

När de 13 188 åskådarna annonseras i andra halvlek är England inne i en period där de är så överlägsna att målvakten Karen Bardsley i perioder sätter sig på sin rumpa i gräset och njuter av kvällssolen. Dessutom spelar Lucy Bronze utan högersko i drygt en minut. 

Matchen slutar 2–1 och några timmar senare har Daniel och jag landat på en takterrass som tillhör Englands spelarhotell vid Promenade des Anglais. Vi tittar ut över Medelhavet med varsin öl i handen. Än en gång är Daniel besviken över stämningen på läktarna. De åskådare som kom lyfte inte matchen. Han har, precis som jag, noterat att publiken skiljer sig jämfört med när det är ett herrmästerskap och inte bara i antal. Det är betydligt jämnare fördelat vad det gäller kön. Och det är många barnfamiljer: pappor med sina döttrar, mammor med sina söner. Det är långt ifrån »Kanna på«-stämning på torgen inför matcherna, det är mer läskedryck än bira. Det går att höra gälla barnskrik från läktarna när det är på väg att bli ett farligt läge och det är inga köer till pissoarerna på arenornas toaletter. 

När solen går ner bakom våra ryggar vet vi inte om det är fint eller bekymmersamt.  

 

I hyrbilen på väg till Sverigelägret i Rennes säger Daniel att han börjar få ont i ryggen. Det är molnigt längs med väg A11 och vi lyssnar på fransk radio utan att förstå ett ord. Jag berättar för Daniel om det skotska upplägget där flera spelare har kunnat ta tjänstledigt från sina anställningar för att kunna fokusera på att vara så väl förberedda inför VM som möjligt. 

– Så nu har de fått träna för fullt och fått känna på hur det livet är och när VM är slut ska de återgå till sin vardag? säger Daniel.

Vi lyssnar vidare på fransk radio. Efter ett par omkörningar säger han:

– Tror du Sverige tar flyget till Nice efter matchen i Rennes eller åker de buss? 

Jag säger att det hade varit otroligt om de inte flyger med tanke på att det tar en hel dag att färdas den sträckan i en buss. 

– Man vet ju inte, säger han och sträcker på ryggen och grimaserar. 

Jag berättar om Chiles landslag, som lades ner 2014 eftersom den dåvarande presidenten i fotbollsförbundet Sergio Jadue kände för det och att Chile i nästan tre år inte hade något damlandslag. Fifa raderade Chile från världsrankningen då man ansåg att landslaget var »inaktivt«. 

– Man ska ju inte klaga, säger Daniel.

– Nej, säger jag. Det kan inte vara så …

– Men jag måste stanna på en mack och sträcka på ryggen snart. 

Vi kör ett par kilometer till. Everybody Hurts med REM spelas på radion. 

 

Caroline Seger utstrålar lugn. Men ännu viktigare: hon säger att hennes rygg är helt bra nu. 

Ett 20-tal svenska journalister är på plats när Sveriges förbundskapten Peter Gerhardsson och lagkapten Seger håller presskonferens ett dygn före avsparken mot Chile. Aftonbladets Simon Bank har flugits in och då vet man att det närmar sig allvar. Bank känner att han har serverats ett »smörgåsbord« i Frankrike, att det i varje deltagande land nästan finns för många oberättade historier som det går att lyfta fram kommande veckor. TV4:s Olof Lundh är också på väg till Rennes, likaså Lasse Granqvist. SVT:s Jane Björck, som bevakat alla mästerskap sedan 1995 – förutom det svenska silvret i USA 2003 – är här. DN har två reportrar på plats. Janne Jönsson är givetvis här. Fotbollskanalens Andréas Sundberg är arg för att Fifas teknologi inte fungerar och fick ur sig både ett »vad fan är det som händer?« och ett »faaaaaan« när Chiles förbundskapten José Letelier nyss pratade och Fifas digitala tolksystem inte översatte. 

Jag förstod en sak som José sade och det var »Suecia favorito«, men nu är det Expressens Anna Friberg som frågar Gerhardsson om han har startelvan klar. Det har han. Men han vet inte hur bra Sverige faktiskt är, säger han. Och det vet ingen av oss andra heller.

Kvalet till VM var både och. Förlust mot Ukraina, men vinst mot Danmark på bortaplan. Därefter ett par intetsägande träningsmatcher där målskyttet var det stora problemet, en iskall Stina Blackstenius, ett allt långsammare försvar, en 36-årig målvakt som knappt spelat under våren … Hur många av spelarna i Gerhardssons startelva i morgon har blivit bättre sedan EM i Nederländerna för två år sedan, då Sverige vann en match och gjorde totalt fyra mål på fyra matcher? Det går att lyfta Sveriges rutin i ett försvarstal: Seger, Lindahl och Fischer har nästan 600 landskamper ihop och nästan lika många mästerskap. Men när omvärlden rustat, förnyat och blivit så mycket mer tekniska och snabbare, är fortfarande Sveriges tre viktigaste spelare 105 år tillsammans. 

Kanske är det här det sista mästerskapet där ett avancemang från gruppspelet för svensk del ses som en självklarhet. Troligen är det så med tanke på hur den franska, spanska, tyska, engelska och snart också den italienska och den nederländska ligan utvecklas. Damallsvenskan, som levererar 14 av 23 svenska spelare till VM i Frankrike, kommer att tappa i konkurrenskraft. Fler spelare i de utländska ligorna och en svagare allsvensk serie är prognosen. Utvecklingen är bra för världen, men kanske sämre för Sverige. 

Caroline Seger ger inte sken av att tänka negativa tankar om framtiden. Hennes skinande trygghet och förmåga att svara på journalisternas frågor signalerar att hon tror på Sveriges möjligheter i Frankrike. Men att det finns något mer att spela för än tre poäng mot Chile kommer fram mot slutet av presskonferensen. 

– Med tanke på frammarschen i damfotbollen vet man hur mycket en framgång som att vinna VM skulle påverka damfotbollen, säger hon. Mycket står på spel – man spelar för mer än bara Sverige.   

Min fråga till Seger lockar inte fram ett lika dynamiskt svar. Jag undrar om hon redan i dag vet vad hon ska säga i omklädningsrummet i morgon, minuterna innan de går ut till VM-premiären. Det vet hon inte, säger hon. »Det kommer spontant.« 

Sedan är presskonferensen över. 

 

Drygt tio minuter är spelade av den andra halvleken när regnet börjar ösa ner och vindarna hastigt ökar i styrka. Det står 0–0 i matchen och det har varit en märklig timme som passerat ute på gräset i Rennes. Dels har Sverige inte på något sätt framstått som ett landslag som har fått minst 25 års försprång mot det andra, dels har Chilespelarna uppvisat förvånansvärt bra försvarsspel, med Christiane Endlers räddningar som grädde på moset. Målvakten har räddat nickar från Sofia Jakobsson och Stina Blackstenius, avslut från Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö. Mycket har handlat om att slå inlägg och lite om att förflytta bollen i högt tempo med kvicka positionsbyten. Det har varit onödigt chansartat från Sveriges sida när motståndets taktik mest verkar gå ut på att backa hem med åtta, nio spelare. 

Men det mest anmärkningsvärda var sången som hördes i första halvlek. Plötsligt ställde sig vad som måste ha varit 500 personer upp på en läktare och med ljus och försiktig ton hördes en körsång. Eller snarare: kampsången L’Hymne du MLF från 1971, skriven av författaren Monique Wittig. Tydligen är det Rennes borgmästare som bett en lokal kör att träna på sången inför kvällens match, och den som kan sin franska kunde höra:»Vi som inte har någon dåtid: kvinnorna

Vi som inte har någon historia

Sedan tidernas begynnelse: kvinnorna

Vi är den okända kontinenten

Stå upp, förslavade kvinnor

Vi befriar oss från våra bojor

Stå upp, stå upp«

 

Som sagt: det är ganska långt ifrån Kanna på-stämning under VM i Frankrike. Nu visar matchtavlan på 65 spelade minuter och i ösregnet gör Sverige ett dubbelbyte: ut går Rolfö och Blackstenius, in kommer Hurtig och Anvegård. Jag tänker på Daniel, som jag ser dra på sig en plastpåse över huvudet bakom Chiles mål. När vi gick genom sömniga Rennes tidigare i dag och det duggade lätt från den grå himlen rekommenderade jag honom att köpa ett paraply. 

– Äh, det ska inte regna så mycket, svarade han då. 

»Två minuter senare drar Asllani upp 1–0 i nättaket. Jag skriver ›ett grismål avgör en usel match‹, men ska på övertid få se Janogy göra ett av mästerskapets hittills vackraste mål.«

I den 70:e matchminuten, precis när Chile börjar se trötta ut och tillåter Sverige att rulla runt allt mer utanför deras straffområde, hörs en rejäl knall på himlen som sekunden senare tänds upp av en blixt. Ett gällt skrik hörs från publiken och det påminner om hur det kan låta när en skolklass går in på spökhotellet Gasten på Liseberg. Det blir än en gång tydligt att stora delar av läktarna, i dag är det 15 875 på plats, är fyllda av barn.

Det är som om temperaturen på bara några minuter sjunker med tio grader och jag huttrar på min plats. Några sekunder senare avbryts matchen och ovädret är ett av det intensivare jag upplevt. 

När matchen återupptas drygt 20 minuter senare är det något helt annat vi får se. Publiken behövde kanske dramat – nu har några chilenska fans hittat en trumma som de bankar på och de utspridda gula klickarna på läktarna står upp och sjunger. Spelet anpassar sig efter stämningen och Sverige har bättre tryck i sina passningar och både Anvegård och Hurtig framstår som rörligare än Blackstenius och Rolfö. I den 81:a minuten byts Piteåspelaren Madelen Janogy in för Elin Rubensson och två minuter senare drar Asllani upp 1–0 i nättaket efter att bollen studsat runt i straffområdet. Jag skriver »ett grismål avgör en usel match«, men ska på övertid få se Janogy göra ett av mästerskapets hittills vackraste mål.

Jag äter upp min Twix och skyndar mot värmen i pressrummet. Där sitter Janne Jönsson och kör pekfingervalsen på sin dator. Jag frågar om han har hela vinkeln klar. 

– Ja, jag tror jag kör något med vädret redan i rubriken, säger han. Just nu är det »Skyfall, blixtar och nära svenskt dunderfiasko«. Helt okej, va?

Jag nickar.

– Ja, det får duga i dag, säger han och fortsätter knappra på tangentbordet. 

 

Vi byter stad igen och klockan är strax efter midnatt när Daniel och jag vinglar fram i Montpelliernatten. 100 mil på vägarna från Rennes under dagen och några glas i den svettiga kvällen var det enda som krävdes för att vi skulle fnissa oss hem till vår skabbiga hyrlägenhet. Daniel känner inte av skoskavet överhuvudtaget och berättar med inlevelse historien om Janne Jönssons gamla kollega på Sydsvenskan som åkte till herrarnas VM i Japan 2002 med en nerpackad konservburk med Bullens pilsnerkorv. Han har berättat den förr, men nu är han på så gott humör att han drar den igen. 

Några timmar tidigare såg vi Frankrike–Norge på en hårdrocksbar i Montpelliers gamla kvarter. Bartendern bar en Rage Against the Machine-tröja och hade en fläta i skägget. Mastodon dönade från högtalarna och han hällde upp öl till gästerna, hela tiden med ett öga på TV:n i hörnet. Kanske såg han och vi VM:s bästa match hittills? Tempot var genomgående högt, Norge visade sig hålla jämn nivå med Frankrike och båda målvakterna stod för klassräddningar. Caroline Graham Hansen framstod än en gång som en världsspelare, och när vi satt där kände jag stark avund gentemot Norge, som inte bara har världens bästa fotbollsspelare som inte ens är med i Frankrike, utan också en spelare i VM som kan göra skillnad på egen hand om hon så måste. 

– Var Norge så här bra mot Nigeria? frågade Daniel mig.  

– Du var ju själv där, sade jag. 

– Ja, men jag är så inne i min kamera under matcherna att jag inte får någon känsla för om spelet är bra. Vad blev det nu igen? 

Då gjorde Frankrike 2–1 efter en straff av Le Sommer och vi glömde bort vad vi pratade om.

På vägen hem, några hundra meter från turistfällorna och trubadurerna runt torget Place de la Comédie, hör vi ett högt bankande ljud. Hammare som slår mot plåt. Vi svänger runt hörnet och ser några nattjobbande byggarbetare nita fast en ny fasad på en affär. Oljudet studsar i kvarterets väggar. 50 meter längre ner på gatan ligger hotell Pullman där Brasiliens landslag bor inför morgondagens match mot Australien. De kan omöjligen sova. Jag frågar Daniel om han tror att något liknande hade tillåtits pågå om det varit ett herrmästerskap och Neymar och de andra bott på hotellet istället för Marta och hennes lagkamrater. 

– Fifa hade skjutit byggarbetarna på plats, säger Daniel och hickar. 

– Arkebusering på öppen gata från gråkostymerna? frågar jag.

– Men Brasilien hade inte ens bott på Pullman, säger han. De hade bott på något palats. 

Rekord. 35 mil­joner brasilianare ser åttondelsfinalen mellan Brasilien och Frankrike på TV, vilket är den högsta TV-siffran någonsin för en dammatch i ett enskilt land.

 

Daniels skoskav är tillbaka när vi på eftermiddagen promenerar in i pressrummet till Stade de la Mosson. Eller snarare: ett svettdoftande partytält som gassar i solen. Som förväntat kryllar det av brasilianska reportrar i tältet – den brasilianska mediekåren kan inte stava till nedskärningar när det kommer till fotbollsbevakning – och även om min portugisiska är lika svag som min franska förstår jag att de tisslar och tasslar om Marta. Hon ser ut att starta efter att ha inlett premiärmatchen på bänken med en öm lårmuskel. Skulle hon göra mål mot Australien innebär det att hon gjort lika många mål som VM:s bästa målskytt genom tiderna, Miroslav Klose. 16 stycken. Expressens Tomas Pettersson är också här. Han säger att det är svårt att »bygga intresse« inför Sveriges stundande match mot Thailand i Nice, så en avstickare från stängda träningar kändes på sin plats. Han berättar att hans mest lästa artikel på Expressens sajt under VM är den som handlade om USA:s tidigare landslagsmålvakt Hope Solos kritik mot landslagets nuvarande förbundskapten Jill Ellis. 

– Det är sådant som går hem, säger han och suckar. Det tabloidiska. 

Jag skummar igenom vad andra sajter hemma i Sverige skriver om. Johanna Frändén har dykt ner i debatten om huruvida det var »bra för damfotbollen« att USA kunde krossa Thailand med 13–0. »Man kan ifrågasätta Fifas kvalificeringssystem, de ojämna ekonomiska villkoren och hur vi ser på överlägsenhet på herr- respektive damsidan. Men låt oss inte hacka på USA för att de gör det de är bäst på.« Johanna fortsatte: »Uttrycket ›det är inte bra för damfotbollen‹ dyker alltid upp i samband med mästerskap och det kan gälla lite vad som helst. För ojämna matcher, för mållösa matcher, för lite publik, för dåliga domslut. När det kommer till tvåsiffriga slutresultat är det bara att hålla med. Det är inte nödvändigtvis dåligt för damfotbollen, men efter en rad jämna och spännande uppgörelser i turneringens första omgång gav den oss faktiskt en nödvändig påminnelse om världsfotbollens fortsatta problem. De är kanske Fifas, mer än något annat, och de grundar sig i den goda tanken att alla ska med.«

Än en gång formulerar Johanna sig fram till en rimlig poäng. För bara ett par dagar sedan lyckades Argentina, ett land som fram till i år inte haft en inhemsk liga för damfotboll, spela 0–0 mot Japan. Argentina som fram till Thailands förlust var det land som förlorat med störst marginal i VM:s historia, 0–11 mot Tyskland i VM 2007. Argentina som har en målvakt i Vanina Correa som 2014 fick tvillingar efter IVF-behandlingar och som följaktligen lade av med fotbollen för att orka med livet och istället jobbade extra i en livsmedelsbutik, men som gjorde comeback häromåret för att få chansen att spela ett VM till. Thailand må ha förlorat med historiska siffror, men om två eller tre mästerskap kanske de också kan spela 0–0 i ett VM? De som skrattar åt årets slagpåse måste hela tiden påminnas om att damfotbollen i många länder ännu inte lämnat barndomen.

Den australiensiska klacken nedanför min plats på läktaren är i form när domaren blåser för avspark. 

– Aussie, Aussie, Aussie – oi, oi, oi! 

En uppblåst känguru flyger runt i luften. »The Matildas« får inte förlora matchen efter nederlaget mot Italien i öppningsmatchen, och inledningsvis öser de på. Gång på gång kommer de fram på kanterna, men inläggen som siktas mot lagets stora stjärna Sam Kerr nickas enkelt bort av Brasiliens mittbackar. 

Chicago Fire-forwarden Kerr, en av få i truppen som är fotbollsspelare på heltid. De flesta av hennes lagkamrater spelar i den inhemska W-League som pågår mellan november och februari. Några spelare åker efter avslutad säsong till USA för att spela där några månader, andra återgår till att studera eller arbeta i Australien tills säsongen drar i gång igen. Men som med så många andra berättelser som finns i det här mästerskapet finns det också en som understryker hur mycket som har hänt på senare år. Inför OS i Sydney 2000 var förutsättningarna för The Matildas så dåliga att spelarna kände sig tvingade att ge ut en bikinikalender för att få in pengar. Det var ingen idé som var på tapeten inför avresan till Frankrike. 

I den 27:e matchminuten dömer domaren straff till Brasilien efter en tröjdragning i straffområdet. 33-åriga Marta rullar in det historiska målet i målvaktens vänstra hörn. Janne Jönsson vet nu vad han ska jaga in efter matchen för den artikel han ska skicka hem – några citat från Marta om att hon nu är i delad ledning med Klose och han »är himma«, som han säger. Sju minuter senare gör Cristiane 2–0. Den uppblåsbara kängurun syns inte till förrän precis före halvtidspausen, då Caitlin Foord gör 1–2. 

Andra halvlek blir en känslofylld och annorlunda tillställning. Tacklingarna nere på gräset blir hårdare och fulare för varje minut som går, de brasilianska spelarna förstärker och söker straff så fort de är i straffområdet, australiskorna öser på med full fart framåt och de 17 032 i publiken gillar vad de ser. När Chloe Logarzo gör 2–2 i den 58:e matchminuten firar Australiens avbytarbänk som om de vunnit VM. Australien tar över mer och mer och framstår som fysiskt starkare, mer uthålliga. Eller är det bankandet utanför hotell Pullman från föregående natt som påverkar brasilianskorna? Med drygt 20 minuter kvar att spela blir det fullkomlig kalabalik. Ett inlägg från Australien seglade in i mål efter att bollen snuddat en brasiliansk försvarare, men alla trodde att det var offside eftersom Kerr till synes påverkade spelet. Domaren tittar länge på VAR-skärmen innan hon till sist pekar mot mittcirkeln. 3–2 till Australien, vilket också blir slutresultatet. Marta är skogstokig på domarna efter slutsignalen och hålls tillbaka av lagkamrater, men några minuter senare står hon vid Janne Jönsson i den mixade zonen och pratar om att hon minst ska göra ett mål till i mästerskapet. 

Janne vecklar in sig i baksätet på vår hyrbil. Framför oss väntar tre timmars körning innan vi är framme i Nice där Sverige ska möta Thailand. Morgonsolen skiner och någonstans i Montpelliers utkanter surrar det till i Jannes telefon. 

– Jaha, nu ringer det från Perstorp, säger han.

Han svarar inte och förklarar att han glömde att avregistrera sig från Sydsvenskans telefonsystem innan han åkte till Frankrike, vilket gör att en del samtal nu växelkopplas till honom. 

Janne berättar att när han anländer till Nice ska han köpa ny ingefära, den han tog med sig från Sverige börjar ta slut. Men han har också börjat röka. »Mästerskapsrökning«, som han kallar det.

– Jag blir så jävla konstig i huvudet när jag ska skriva mina texter. Så jag behöver de där rökpauserna för att bli klar i skallen. En bra text kan kräva fem, sex Marlboro Light. Sliter jag med en formulering kan några bloss göra skillnad. Jag skriver några meningar på mitt hotellrum, sedan springer jag ner och tänder en. Jag började med ciggen på mitt första mästerskap, Frankrike-VM -98. 

Han tystnar någon sekund i baksätet, men är snart i gång igen. Janne är sällskapssjuk efter många dagar som solokvist. Han berättar gamla skrönor om pensionerade sportreportrar, att han en gång snöade in på »impressionisterna« och att de smala och spetsiga granarna som vi rullar förbi längs med vägen är cypresser. 

– Van Gogh gillade att måla cypresser.  

»Jag kan ju inte vara ›peppig‹ bara för sakens skull. Sverige var inte alls bra mot Chile, och mot Thailand lär vi inte heller få någon värdemätare. Det ser trubbigt ut, långsamt.«

Jag frågar hur hans texter tagits emot hemma i Sverige, om han märker av någon VM-feber.

– Ah, det är ganska lugnt faktiskt, säger han. Jag filar på en text nu om Formiga i Brasilien. Kan jag få in Formiga och MFF i rubriken, hon spelade ju där i början av 2000-talet, ja, då är jag himma. Då klickas det. Då blir de glada på redaktionen. Men annars är det ganska svalt. Det krävs nog att Sverige vinner i åttondelen för att det ska bränna till. 

– Det gör vi nog inte, säger jag och både Daniel och Janne håller med.

– Jag fick förresten ett mejl från en Inga-Lisa efter Chilematchen, säger Janne. Inga-Lisa var lite arg och undrade varför jag var så negativ till Sveriges insats. »Vem var det som vann egentligen?« skrev hon. »Kan vi inte bara glädjas lite med tjejerna?« Men jag kan ju inte vara »peppig« bara för sakens skull. Sverige var inte alls bra mot Chile, och mot Thailand lär vi inte heller få någon värdemätare var vi står. Nej, jag har ingen bra känsla. Det ser trubbigt ut, långsamt. 

 

Nikita Parris står vid straffpunkten och Daniel och jag hänger vid en bardisk i Nices hamnkvarter och ser på TV:n hur Argentinas målvakt Vanina Correa, hon med tvillingarna, gör sig redo på mållinjen. England och Argentina har pågått i 27 minuter och skulle Correa rädda straffen har Argentina snart hållit nollan i tre raka halvlekar i detta VM. För ett år sedan släppte de in fyra mål i Copa América när de mötte Chile. Correa slänger sig åt höger och får händerna på bollen, som styrs i stolpen. Correas lagkamrater kastar sig över henne av glädje. 

När vi släntrade in på sportbaren visade ingen av skärmarna matchen som spelas i Le Havre. Istället var det golf som sändes. Av femtiotalet gäster är det bara Daniel och jag som följer matchen. 

Efter att vi flängt runt i Frankrike i tio dagar och varit i fem olika VM-städer för matcher är det inte stämningen inför matcherna eller trycket på läktarna som jag kommer att minnas, även om premiären i Paris var mäktig. Inte heller lär jag få gåshud när jag tänker tillbaka på Fifas arrangemang och servicekänsla. Däremot har jag upplevt många ögonblick och flera sekvenser där jag genuint känt: »Helvete, vad bra de spelar!« Tidigare mästerskap som jag följt från TV-fåtöljen har kantats av mål som inte sällan mest kommit till eftersom målvakterna helt enkelt inte varit tillräckligt bra. En hög boll in i straffområdet var nästan förenat med det som i dag kallas för xG: expected goal. Så är inte fallet längre. Det går snabbt, det smäller i närkamperna och både tekniskt och taktiskt är fotbollen stundtals minst lika sevärd som när de bästa herrarna spelar. 

Ju mer insatt jag har försökt bli de senaste veckorna, desto mer har jag förstått att damfotbollen också har en ingrediens som herrfotbollen börjar sakna: smörgåsbordet av oberättade historier som Simon Bank pratade om. I varje lag finns det enastående levnadsöden, i varje lagdel en story som aldrig har berättats tidigare. Till skillnad från i herrfotbollen svämmar också damfotbollen över av smarta personer, spelare som av olika anledningar utbildat sig till raketforskare (Celia Jiménez Delgado, Spanien) eller sjuksköterska (Nicola Docherty, Skottland). När de pratar om vad de gått igenom för att kunna spela fotboll är det andra formuleringar än »at the end of the day« och de är inte rädda för att säga vad de tycker och tänker i frågor som rör politik, jämlikhet och moral. Damfotbollen har tillgångar som herrfotbollen lyckats radera ut längs med vägen.   

»Man ska inte jämföra«, kanske man kan invända. Argumentet finns hela tiden runt hörnet och ibland bör jämförelser givetvis undvikas. Men den största jämförelsen av alla är svår att blunda för och det är att herrfotbollen fått ett enormt försprång som aldrig lär gå att hämta in. Kanske kan det minska när allt fler storklubbar ger sig in i damfotbollen eftersom de förstått att det finns både marknadsintäkter och titlar att vinna. Och kanske kan TV-rekorden som slås var och varannan dag under VM i nästan alla deltagande länder få fler mediebolag och fler sponsorer att justera prioriteringarna framöver. Men oavsett hur mycket som blir bättre kommer avståndet att fortsätta vara kolossalt och så har det varit sedan spelet fotboll uppfanns. 

USA:s landslag är ett bra exempel på hur det hade kunnat vara i ett parallellt universum. När fotboll blev populärt i Nordamerika på 70-talet sågs den nya sporten som en idrott för alla. Kvinnor som män. Man började på lika villkor, och medan USA:s damer anses vara världens bästa landslag och åkte till Frankrike som regerande världsmästare, har herrarna aldrig nått längre än till en kvartsfinal. Fler kvinnor än män spelar fotboll i USA och collegesystemet gör det möjligt för tusentals elitsatsande kvinnor att fortsätta med fotboll efter tonåren. USA:s damlandslag genererar också mer intäkter än herrarnas, och redan 2016 stämde Alex Morgan och fyra andra landslagsspelare USA:s fotbollsförbund. Målet var tydligt: damlandslaget fick en fjärdedel av vad herrarna fick i ersättning trots att de drog in 200 miljoner kronor mer till förbundet i reklamintäkter. Kvinnorna vann den gången, men så sent som i våras var det dags igen. Den 8 mars stämde damerna än en gång förbundet för diskriminerande ersättning då flera landslagsspelare på damsidan fick 38 procent av vad en del herrlandslagsspelare fick – detta trots att man genererar mer kommersiella intäkter än männen och har fler TV-tittare. Tvisten är ännu inte löst, men för den som menar att det är så enkelt att »damfotbollen får väl bli populärare innan dess utövare klagar på att de ska få mer pengar« – som hörs så fort en damspelare pratar om orättvisor – räcker det att blicka mot andra sidan Atlanten för att förstå att det snarare handlar om strukturell ojämlikhet och uppenbar diskriminering som män i alla länder aktivt eller naivt nog valt att blunda för i många decennier. 

Några minuter före elva på kvällen är det över i Le Havre. Argentina förlorade med 1–0. 

 

Mikael Seger har packat ner landslagströjan i sin ryggsäck. Där är också den svenska flaggan som han alltid har med sig när det är landskamp, den med bokstäverna »SEGER« påklistrade i det gula korset. När han ställer sig med sin hustru Birgitta och Carolines storasyster Jenny på läktaren i kväll för matchen mot Thailand innebär det att han sett sin dotter spela i fem mästerskap.

– Jag grämer mig som bara fan att jag inte åkte till Brasilien när det blev silver i OS, säger Mikael i skuggan på ett kafé i Nices turistfyllda gamla kvarter. Men det var så satans dyrt. Flyget skulle kosta 62 000, så »Carro« sa »skit i det, pappa«.

Det är inte svårt att se att han är Carolines pappa. Och skulle man inte se det så hör man det. Samma tydliga skånska som Sveriges lagkapten, samma raka personlighet. 

Han berättar om när hans dotter som 19-åring skrev på sitt första allsvenska kontrakt med Linköpings FC 2005. 

– Vi var innan dess uppe hos Pia [Sundhage] som tränade Örebro på den tiden. De erbjöd 3 000 kronor i månaden och det var: »Wow, det är ju lika mycket som du tjänar på ett helt år i Stattena!« Men så hörde Linköping av sig och erbjöd 6 000 och då var det bara: »Var skriver jag på?« Det var ju helt makalöst bra, men det räckte inte ens till hyran. Vi fick hjälpa henne varje månad, och vi hade tur som kunde göra det. Jag har sett så många duktiga tjejer som tvingats lägga av med fotbollen för att de inte fått ihop det. Det gör ont i hjärtat, men så har det sett ut. Carro och hennes lagkamrater i Linköping kunde vara allsvenska stjärnor och spela i landslaget och tjäna mindre i månaden än vad de gjorde om de jobbade extra en helg på Stadium. 

Han dricker upp sitt kaffe och fortsätter.

– Mycket har hänt, men samtidigt så lite. Jag märker själv hur det låter i dag jämfört med för 10, 15 år sedan. Då var det »det är kossor på grönbete som spelar« och man var allmänt tradig i sin syn på tjejer som spelade. I dag vill folk som jag knappt känner höra med mig hur det är med Carro, om hon ska stanna i den eller den klubben. Och jag ser det själv också, spelet har utvecklats något otroligt de senaste åren. Man pratar om damfotbollen på ett helt annat sätt och det är så jävla roligt att märka av. Jag vet hur mycket det betyder för Carro. Nej, jag är så satans stolt över henne. Fy fan, vad hon har kämpat. Vilket pannben hon har. Ja, det har ju alla som är på hennes nivå. 

– Du sa också att så »lite har hänt«, påminner jag.

Mikael nickar.

– Jag trodde att det skulle gå snabbare ändå, säger han. I dag kan de bästa spelarna i Damallsvenskan tjäna 30–40 000 i månaden. Snittlönen är väl under 10 000. Man kan klara sig, men det finns inte en krona över den dagen du lägger av. Du kan ta en veckas ledigt, sedan är det bara att börja jobba. Carro började inte tjäna bra förrän hon flyttade till Frankrike och det är ju inte som så att hon kan bygga en pool som Granqvist precis.

Han skrattar. 

– Carro och han var klasskamrater och … Ja, i alla fall. Jag var hemma hos honom när han flyttade hem till Helsingborg och byggde sitt hus. Flott som fan. Ja, jag var där för att min granne skulle göra hans pool och jag skulle hjälpa till. Då såg man ju skillnaden. »Granen« var inte ens en av de hundra bästa i världen, men vad tjänade han där i Ryssland? Ja, det var en jävla massa miljoner. Carro var en av de tio bästa i världen och ändå är det han som sitter där med sina Havannacigarrer och mår. Jag unnar honom allt det där, men är det inte lite snurrigt? Jag tycker i alla fall det. Ada [Hegerberg] har väl 4,5 miljoner om året i Lyon, men det snyter många herrspelare ut genom näsan. 

Mikael ska strax möta upp övriga i familjen.

– På ett sätt kan jag tänka att Carro var några år för tidig. Jag känner ju att det håller på att vända nu, det är bara att se på alla rekord som slås överallt. TV-tittandet är större än någonsin, sponsorerna börjar intressera sig, fler och fler klubbar i Europa satsar. Men Carro skulle aldrig klaga. Allt hon fått vara med om under åren … alla titlar, alla landskamper. I dag blir det nummer 196. Det är helt otroligt! Jag är bara väldigt glad att hon kunnat göra det hon älskar mest i hela världen. Och snart kommer nog fler tjejer att få den chansen. 

Daniel kommer emot oss på kaféet. Han är lätt i steget, glad i ansiktet. Han har hittat ett plåster till sin häl.

 

 

Halvtidsvila på Allianz Riviera i Nice. Sverige har gjort tre mål och målskyttarna heter Linda Sembrandt, Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö. Jag tvättar händerna på toaletten när TV4:s och C Mores expertkommentator Malin Swedberg jäktar in. 

– Fy fan, vad dåliga de är! säger hon.

– Vilka av dem? undrar Andréas Sundberg.

– Thailand! De borde inte vara här, vad gör de ens i VM?

Tillbaka på pressläktaren möter jag Janne Jönsson i trapporna.

– Jaha, då var man himma, säger han glatt och går med lätta steg i andra riktningen – mot pressrummet för att börja skriva på sin matchkrönika. 

Pettersson på Expressen sänker några klunkar vatten och berättar att det är kass stämning på tidningens livekommentering. Många hemma i Sverige gnäller över Blågults spel.

– Det hatas något så in i helvete, säger han. 

Så dåliga har inte Sverige varit. Det har sett långsamt ut som mot Chile i perioder och varit lite för många chansinlägg när snabbt spel längs med gräset borde vara mer vägvinnande. Sofia Jakobssons och Stina Blackstenius ersättare i startelvan – Lina Hurtig och Anna Anvegård – har uträttat förvånansvärt lite mot det lag som Swedberg inte anser förtjänar en VM-plats. Men det är varmt ute på planen och det står 3–0. 

»På min lilla monitor ser jag jubelbilder från Thailands bänk och jag ser en kvinna i vit och prydlig kavaj omfamna förbundskaptenen. Hon ser ut att gråta glädjetårar.«

Gerhardsson plockar av Rolfö i pausen och kastar in Janogy och efter två spelade minuter av den andra halvleken är hon bara en reflexräddning från att göra mål igen. 

Istället är det Lina Hurtig som gör 4–0 med en nick. Spelet är lika sömnigt som stämningen på läktarna – de 9 454 som tagit sig hit i eftermiddag bidrar till VM:s sämsta publiksiffra – fram till den 91:a matchminuten, då plötsligt Thailand kommer över mittlinjen i en kontring. De tre thailändska journalisterna på pressläktaren ställer sig upp när anfallsförsöket tillåts fortsätta pågå. Och när Kanjana Sungngoen till sist dundrar in 1–4 bakom Hedvig Lindahl hoppar de ivrigt upp och ner av glädje innan de avslutar euforin med en mer kontrollerad gruppkram. På min lilla monitor ser jag jubelbilder från Thailands bänk och jag ser en kvinna i vit och prydlig kavaj omfamna förbundskaptenen. Hon ser ut att gråta glädjetårar. Nualphan Lamsam, som 53-åringen heter, är Thailands landslagschef. Men hon är också »Madam Pang«, en av Thailands rikaste kvinnor. Som dotter till en finanspamp och ägare till ett av Thailands största försäkringsbolag spelar hon en avgörande roll för damfotbollen i Thailand. Utan någon som helst uppbackning från förbundet valde Madam Pang att hjälpa till och sedan 13 år tillbaka tar hon pengar ur egen ficka för att hjälpa landets bästa damspelare. Samtliga landslagsspelare erbjuds anställningar som telefonsäljare i försäkringsbolaget och tackar de ja anpassas deras arbetsscheman så att de kan träna fotboll och representera landslaget. Efter matchen får hon frågan varför hon blev så rörd av ett 1–4-mål.

»Det målet var kanske det viktigaste som har hänt thailändsk damfotboll«, sade hon och det går att misstänka att 0–13-förlusten mot USA fanns i hennes bakhuvud när hon sade det. »Målet bevisar att vi aldrig ska ge upp.« 

Innan matchen är slut hinner Elin Rubensson göra 5–1 på en straff. Efter slutsignalen frågar jag Caroline Seger om hon ändå inte någonstans kan glädjas en gnutta med Thailandsspelarna som fick med sig ett mål. 

– Nej, det kan jag faktiskt inte, säger hon. 

På presskonferensen med Gerhardsson frågar jag om det var svårt att få spelarna att tända till när de visste att de skulle vinna även om de spelade på halvfart. 

– Nej, det kan jag inte säga, säger han. 

Sedan åker Daniel och jag hem till Sverige. 

Förlusten mot USA fyra dagar senare ger inga ytterligare besked om hur bra eller dåliga Sverige är. När dessutom Gerhardsson valde att göra sju förändringar i startelvan mot den förmodade elva som han hade ställt upp med i skarpt läge, säger 0–2 mot de regerande världsmästarna ingenting om Sveriges vidare chanser. Det enda som kan konstateras är att Blågult inte har imponerat eller tagit VM med storm. Ungefär som landslaget de ska möta i åttondelsfinalen. När vänner frågar mig om Sveriges chanser mot Kanada säger jag att det lär bli svårt och upprepar mina intryck från de två matcher jag såg på plats.

– Kanada är en aningen bättre version av Sverige, hör jag mig själv säga mer än en gång utan att egentligen ha särskilt bra koll på Kanada. Det slår inte gnistor om spelet och de är precis som Sverige ett lag som har sina styrkor i defensiven. Men de har Sinclair där framme som bara behöver en målchans för att göra två mål. 

– Ja, det blir nog tufft, får jag som svar från dem med ännu mindre koll. 

När andra frågar mig om mina dagar i Frankrike sjunger jag lovord över mästerskapet. Hur bra fotboll jag sett, hur häftigt det var på öppningsmatchen, vilka otroliga berättelser det finns … Men jag märker också att många som jag stöter på har en sval inställning till mästerskapet. 

– När spelar Sverige mot Kanada, då? hör jag och undrar vad som krävs för att Sverige ska drabbas av den VM-feber som råder i många andra länder. 

Norge slår ut Australien efter förlängning och straffar, England kör över Kamerun, Spanien pressar USA, Tyskland skickar hem Dennerbys Nigeria, Frankrike besegrar med nöd och näppe Brasilien, och snart är de länder där damfotboll tillåtits utvecklas i annan takt än i de förlorande länderna också de som är vidare till kvartsfinalerna. 

Foto: Simon Hastegård/Bildbyrån

Strax efter klockan 22.00 måndagen den 24 juni bryter Elin Rubensson bollen några meter framför Sveriges straffområde på Parc des Princes. Det står 0–0 mot Kanada och den första halvleken blev som väntat i den 32-gradiga värmen: låst och händelsefattig. Men nu skickar Rubensson upp bollen till Asllani, som med första touchen tar med sig bollen i fart. Hon avancerar några meter framåt innan hon med vänstern lägger en perfekt avvägd passning på djupet. Stina Blackstenius sprintar för att hinna före den utrusande målvakten Stephanie Labbé, men 23-åringen från Vadstena hinner först med sin högerfot. Bollen seglar in i mål. 

Och där var det nog: ögonblicket som innebär att även Sverige faller in i en VM-feber. För den riktigt kräsne kommer en ny inbjudan 15 minuter senare när Hedvig Lindahl kastar sig till höger och når bollen intill stolpen på Janine Beckies straff. 

När den australiensiska domaren blåser för full tid har Sverige både avancerat till kvartsfinalen och gjort en halvlek som i det närmaste var taktiskt och individuellt fulländad. Sverige visade äntligen att de hade minst en nivå till i sig. Det svenska landslaget, presskåren och solokvisten Janne Jönsson ska återvända till Le Havre för en kvartsfinal mot Tyskland. Janne får röka sina formuleringscigaretter i ytterligare några dagar. 

Foto: Michel Euler/TT

 

Helvetes piss!

Några sekunder har passerat sedan domaren Marie-Soleil Beaudoin blåste i pipan för sista gången i Lyon. 120 minuter fotboll har spelats och Sverige har förlorat semifinalen mot Nederländerna med 1–0 efter ett förlängningsmål med högerfoten av Jackie Groenen i den 99:e matchminuten. 

»Helvetes piss!« Hedvig Lindahl beskriver känslorna så bra det troligen går när hon ropar ut de två orden samtidigt som hon blickar upp mot den franska himlen. För fyra dagar sedan: okontrollerad glädje efter att ha lyckats besegra Tyskland i ett mästerskap för första gången på 24 år. Nu: förkrosselse. Mörker. Det här är en match som lär bli svår att komma över. Det här är en käftsmäll.

Sverige var inte sämre, inte utspelade. Ett skott i stolpen av Fischer, en straffsituation som Beaudoin och VAR-rummet blundade för och till sist: utmattade svenska spelare som fallit ner i gräset denna första onsdagskväll i juli. Gråtande spelare. Några vet att chansen kanske aldrig kommer tillbaka, möjligheten att få spela en VM-final. Fischer vet, Lindahl vet, kanske också Seger vet. Vet Gerhardsson? Han ser trött ut när han går runt på gräset. Han kramar några spelare. Frisyren är yvig. Han ska på presskonferensen snart säga att han varken är arg, besviken eller ledsen. Han är bara tom. 

Men han vet att omvärlden rusar framåt i en takt som gör att Sveriges möjligheter att vara en stolpträff från en VM-final blir mindre och mindre för varje år som går. Det räcker att titta på de skrattande, jublande nederländskorna. De ska spela sin andra mästerskapsfinal på två år. De som kvalificerade sig till sitt första VM för fyra år sedan. Så mycket har hänt på så kort tid, och om det inte vore för resultatet i kväll hade det inte varit annat än jävligt kul. Nu är det bara helvetes piss.

Foto: Simon Hastegård/Bildbyrån
Foto: Petter Arvidson/Bildbyrån

»Så lite krävdes för att krossa drömmen«, blir rubriken till Janne Jönssons text i Sydsvenskan. Så mycket som krävs för att chansen ska komma tillbaka.

Eller vad vet jag? Det känns som en evighet sedan jag vände mig om till Jannes tomma stol på Parc des Princes för att säga att han kunde boka hemresa efter gruppspelet. Allt känns bara dumt i dag. Så lite jag visste, så fel jag kunde ha. Den andra halvleken mot Kanada, de 90 minuterna mot tyskorna i kvartsfinalen i Le Havre och den första timmen i kväll mot Nederländerna har motbevisat mig. När Sverige har tvingats bli bättre har Sverige blivit enorma. Men det är ingen tröst i kväll.

 

Våren 2011 var jag i Florida för att skriva om Pia Sundhage, då förbundskapten för USA. Jag bodde på samma hotell som landslaget och en eftermiddag drack Megan Rapinoe och jag kaffe. Jag ville prata om Pia, Megan ville prata om Sverige. Om jämlikheten hos oss, den lågmälda mentaliteten som hon förknippade Sverige med och om Robyn. Hon gillade Robyn, vill jag minnas. Jag gillade Megan. Frågvis, smart och spännande. Då var hon inte en av stjärnorna i landslaget och bakom sig hade hon två korsbandsskador som tagit bort två år av hennes karriär. När vi satt där under palmerna berättade hon att hennes två senaste klubbar också tvingats lägga ner på grund av konkurser. Det var en del av vardagen som damfotbollsspelare, sade hon.

Foto: Benoit Tessier/ Bildbyrån

Pia hade under veckan som jag var i USA pratat en del om Megan Rapinoe. Hon hade berättat om Megans inläggsfot, att den stack ut och att den kunde bli ett avgörande vapen i det världsmästerskap som skulle spelas i Tyskland två månader senare. Det blev nästan precis så: Megan assisterade till mål i både semifinalen och finalen, som till sist vanns av Japan efter ett straffavgörande.

Vad jag omöjligen kunde veta då var att hon åtta år senare skulle göra flest mål i ett världsmästerskap och att hon en söndagskväll i Lyon skulle lyfta guldpokalen som lagkapten och finalmålskytt för världens bästa landslag. Att hon skulle symbolisera en turnering mer än någon annan spelare. Att min nioåriga son skulle fira mål i trädgården med att härma hennes karakteristiska målgest. 

Megan Rapinoe var VM:s stora stjärna, på och utanför planen. Som en sinnebild för damfotbollsspelarnas oräddhet, kamp och frispråkighet, som en metafor för damfotbollens enorma utveckling. Nedtagningarna, närkampsspelet, spelförståelsen. Inläggen. Megan Rapinoe var bäst i det bästa mästerskapet någonsin, men stjärnorna i Frankrike var så många att kartan för damfotboll måste ritas om. Miljontals nya TV-tittare världen över har lärt sig nya namn i sommar, hundratusentals barn har fått nya idoler. Och mitt i allt detta: brons till Sverige. Trea i hela jävla världen. Det blev brons 2011 också, silver 2003. Men aldrig har Sverige tagit medalj i den här konkurrensen. Det här var sommaren då damfotbollen tog det stora språnget. Och Sverige hakade på. 

När Mikael Seger omfamnade Caroline vid räcket på Allianz Riviera i Nice efter slutsignalen i bronsmatchen mot England såg jag en tårögd pappa. Han visste hur stor bedriften var, hur knäckt Caroline och hennes lagkamrater var efter förlängningsförlusten mot Nederländerna. Kramen tycktes pågå i evigheter. Jag tänkte på vad hans dotter sade på presskonferensen i Rennes inför matchen mot Chile, dygnet innan allt drog i gång. Att det känns som om de spelar för mer än bara sitt lag. Att man spelar för framtiden. 

Det gjorde sannerligen Sverige denna sommar.