Dokument 94

En bänkad spelare bestämmer sig för att i hemlighet lämna truppen och resa hem. En malaysisk spelkung erbjuder svenskarna 20 000 dollar var för en läggmatch. Och fyra landslagsmän köper hattar med älghorn på, och skriker »Moooose!«.

Carl Bildt är statsminister, det är krig i Jugoslavien och Öster leder Allsvenskan i fotboll. Det är 1 juni 1994. I matsalen på Kusthotellet i Varberg står en grupp imponerade unga män och tittar på någonting så nytt och häftigt som en storbildsskärm från vilken en man talar till dem från jordens andra sida. Mannen heter Ron Newman, fotbollstränare i Kalifornien och den som ska ta hand om den svenska truppen när den inom kort anländer till VM i USA. Han hälsar dem hjärtligt välkomna till San Diego. Planet ska lyfta så fort de klarat av det här lägret i Varberg.

Kusthotellet har profilerat sig som turneringshotell för fotbollslag genom att hålla pressen på avstånd. Under EM 1992 ville alla lag bo här utom engelsmännen, eftersom deras förbundskapten Graham Taylor sett flickor bada topless på Kåsa strand utanför hotellet och kände att hans grabbar inte skulle klara av det. När Taylors holländske kollega Rinus Michels, som i egenskap av titelförsvarare fick välja hotell först, ombads kommentera detta svarade han lakoniskt: »Let me put it this way, I’d rather be a Dutchman than an Englishman«. Sveriges förbundskapten Tommy Svensson har fått samma fråga och svarar på den lågmälda småländska som är så karaktäristisk för honom: »För oss svenskar är det nog snarare en stimulans.«

49-årige Tommy Svensson har varit Sveriges förbundskapten sedan januari 1991 och är redan den mest framgångsrike innehavaren av ämbetet på mycket länge. Här i Varberg har han just försökt få ordning på de unga autografjägarna efter internmatchen på Påskbergsvallen – »Nu ställer ni er i kö, annars skriver jag inga autografer!« – men han har också fått landslagets säkerhetschef Jan-Erik Hammarbäck att slita sitt hår genom att släppa in fyra skolkande skoltjejer som stått i regnet utanför hotellet och försökt få en glimt av spelarna.

Annons

Sedan 13 oktober 1993 när VM-platsen blev klar har Tommy Svensson haft siktet inställt på just denna samling i Varberg.

 

Svensson och hans assistent Tord Grip har utformat ett minutiöst program. Redan hösten 1993 fick proffsspelarna börja skicka in veckorapporter med detaljer om precis allt: hur de spelat, hur de ätit, hur planerna sett ut. Målet är att alla ska befinna sig på samma fysiska nivå inför ankomsten till Varberg. Inför landskampen mot Nigeria 8 maj har till exempel en spelare som Stefan Schwarz en intensiv matchperiod bakom sig i Benfica: honom får Svensson och Grip mer eller mindre binda fast för att han inte ska rusa ut och träna sönder sig helt och hållet. Martin Dahlin, däremot, har gått småskadad i Borussia Mönchengladbach och måste tränas intensivt i matchlika situationer. Under Sveriges misslyckade VM 1990 fanns en överambition som gjorde att svenskarna körde alldeles för hårt. Nu har Svensson fått rådet av fysiologen Björn Ekblom att inte oroa sig för att träna för lite; risken är snarare att träna för mycket. Målet är att ha all grundträning gjord när man sedan kommer till USA och ta det lugnare där.

Redan vid bortamatchen i Wales i april har Svensson börjat vänja spelarna vid tanken att det kommer att gå bra för dem i USA. Den mentala förberedelsen är viktig. Svensson har små motton som han använder sig av – en favorit är Jesse Jacksons »You have to burn to give off heat«. Visst kan man skämta om det, tycker spelarna, men samtidigt fungerar det på något sätt. Nu, i ett konferensrum på Kusthotellet i i Varberg, vänder han sig plötsligt till dem och säger:

– Tänk er att vi spelar VM-final i USA.

Det blir lite generade skratt och spelarna ser på varandra. Men Svensson tar det igen, sakta för att låta det sjunka in.

– Nej, jag menar det. Tänk er att vi spelar VM-final i USA!

Det blir tyst. Spelarna ser på varandra. Det känns högtidligt och svindlande. Några av dem märker att de ryser.

 

Svensson har skäl för sin tillförsikt. När Sverige 5 juni ställer upp till sitt sista genrep på hemmaplan, en vänskapsmatch på Råsunda mot likaså VM-klara Norge, är laget till tio elftedelar identiskt med det som besegrade England på samma arena i EM-slutspelet två år tidigare. I mål står Thomas Ravelli, ifrågasatt i pressen men trots allt ohotad som landslagets förstamålvakt. I den viktiga kvalmatchen mot Bulgarien var Ravelli revbensskadad och reserven Lasse Eriksson gjorde en matchavgörande insats, men i nästa match var Ravelli tillbaka igen. Tommy Svensson känner Ravelli sedan många år i Öster och ger honom sitt förtroende. Eriksson gillar läget. Tredjemålvakten Magnus Hedman är med för att se och lära.

Backlinjen är också identisk. Till höger spelar Roland Nilsson, ordinarie i landslaget sedan 1988. I mitten finns Tommy Svenssons båda fynd, systersonen Joachim Björklund, numera i IFK Göteborg, och Patrik Andersson, som efter en besvärlig proffstillvaro i Blackburn har tagit en ordinarie plats i Borussia Mönchengladbach. Dessutom är Janne Eriksson tillbaka. Eriksson, som fick Guldbollen efter sin succé i EM 1992, har haft upprepade skadeproblem sedan dess. Eftersom han inte hunnit spela någon tävlingsmatch för sitt klubblag Kaiserslautern under året är han i första hand med som reserv. Mot Norge är han vänsterback, en plats som på sistone varit vikt åt okbensskadade Roger Ljung. På bänken sitter göteborgsspelarna Pontus Kåmark, Mikael Nilsson och Magnus Erlingmark.

På mittfältet finns Thern och Schwarz. Sedan succén på innermittfältet i EM 1992 är de den obestridliga motorn i det svenska laget. Till höger om dem spelar Klas Ingesson, som funnits på den positionen sedan Schwarz tog plats på mitten. Ingesson är egentligen innermittfältare med djupledslöpningar som specialitet, men i landslaget måste han utföra ett ganska otacksamt jobb som balansspelare på kanten. Han gör det, som vanligt, utan att knysta. Trots allt har han tur som överhuvudtaget är här: bara någon vecka tidigare körde han på en älg på vägen mellan Ödeshög och Tranås och han bär fortfarande stödkrage till vardags. Reserverna är återigen göteborgare, Håkan Mild och Stefan Rehn.

I anfallet huserar superstjärnorna, Martin Dahlin och Tomas Brolin. Dahlin är mannen som skjutit Sverige till USA med sju mål i VM-kvalet. Brolin är vår enda världsstjärna, nu lyckligtvis tillbaka efter en kort tids vägran att spela för blågult. Som reserver finns Kennet Andersson och Henrik Larsson. Larsson har använts som högermittfältare i flera av landskamperna under våren och har tilldelats nummer 7 i den svenska truppen, men ses i första hand som forward av Svensson.

Till sist är det platsen till vänster på mittfältet. Där spelar inte Anders Limpar som han gjorde under EM och VM-kvalet, där spelar Jesper Blomqvist. Han är ett av utropstecknen i matchen som Sverige vinner med 2-0. Brolin gör båda målen mot Norge, varav ett på en straff som Blomqvist fixat. Detta är ett annat skönt besked för Svensson, eftersom det har funnits tvivel på Brolin som målgörare. Tommy Svensson kan gå ut och möta pressen efter Norgematchen och konststatera att Sverige ligger i fas med sina förberedelser. Det är klart för avfärd till USA.

 

Annons

Den svenska truppen landar i San Diego 8 juni, elva dagar före premiären mot Kamerun. Förläggningen har valts med omsorg. Lärdomarna från 1990 är att inte bo för långt från matcharenan. I Italien bodde man flott i en pittoresk fiskeby men hade lång väg till matcherna och förlorade energi på felkörningar och trafikproblem. Det inledande lägret inför premiären i Los Angeles har man emellertid bestämt sig för att ha längre söderut, i San Diego.

Sheraton Harbor Island är en motelliknande anläggning med rum i två våningar som spelarna tycker ser ut som i amerikanska filmer. Den som har bokat hotellet är Hans Hultman. Han är med i truppen som presschef och allmän reseorganisatör. Till hans uppgifter hör att ordna presskonferenser, boka bussar, ordna tid på träningsplaner och se till att det blir mat i rätt tid. Det är han som blir måltavla för all irritation som ligger och pyr i gruppen. Spänningen tar sig uttryck i gnäll på småsaker, på maten och på att bussarna är fem minuter sena. Och gör man en utflykt, som när de åker till Sea World och matar delfinerna, då har man omedelbart ett helt pressuppbåd i hälarna som skriver hem om minsta lilla grej, som att Tommy Svensson får förklara för Jesper Blomqvist hur många fot det går på en meter, eller att en fiskmås skiter Håkan Mild på foten.

Några är sura på det där. Men Hultman förstår vad det är som händer: rollerna i truppen har inte hunnit sätta sig än och det är inte helt klart vilka som ska spela. Dessutom känns tidsskillnaden av i åtta, nio dagar och måste bearbetas med träningar i ottan. Hultman får leda en träning, medan Svensson och Grip är iväg och spionerar på Brasilien. Han är gammal löpare och har hoppat in som tränare förr, bland annat vid en legendarisk session i Australien som fick Micke Nilsson att hota med att sluta i landslaget.

– Du får leda passet, Jonas, säger Tommy Svensson före en annan träning i svinottan. Tord och jag måste göra en annan grej.

– Va? säger Thern. Jag är ingen tränare. Det är ingen som kommer att lyssna på mig… särskilt inte så dags.

– Äsch, det fixar du. Det är bara att köra lite ruscher och lite kvadrater och sånt.

Thern är lite nervös, han vill ju inte att killarna ska bli förbannade på honom. Därför står han på träningsplanen klockan fem på morgonen och säger:

– Vi måste köra fem stegringslopp! Tommy och Ekblom har sagt att det är livsviktigt för tidsomställningen!

Ekblom heter Björn i förnamn och är truppens fysiolog. Egentligen har varken han eller Tommy Svensson sagt ett dyft om nyttan av stegringslopp.

Thern blir förvånad över att lagkamraterna finner sig i behandlingen. Den enda som gnäller är Dahlin, men han gnäller å andra sidan jämt.

De flesta i den svenska VM-truppen känner varandra sedan förr. Det finns en ryggrad från IFK Göteborg: målvakten Thomas Ravelli, backarna Micke Nilsson, Jocke Björklund, Pontus Kåmark och Magnus Erlingmark, mittfältarna Stefan Rehn och Jesper Blomqvist. Dessutom har utlandsproffsen Roland Nilsson, Håkan Mild, Klas Ingesson och Kennet Andersson ett förflutet i klubben. Med sig har de en vinnarkultur och en göteborgsk goa-gubbar-jargong som lättar upp stämningen i truppen. Tommy Svensson har tänkt en del på den saken. Han minns sitt eget VM, i Mexiko 1970, när den svenska truppen satt på ett ålderdomshem i bergen och förtärdes inifrån av gnället från missnöjda reserver. Nu har han inskärpt i spelarna att det ska bli annat av. »Inget energiläckage utanför planen« heter det på svenssonskt språk. Det innebär, bland annat, att folk som inte får spela en enda minut ändå förväntas ge allt på träningarna och bidra till sammanhållningen i truppen.

Tommy Svensson har lyckats bra. Det finns en fantastisk sammanhållning bland de »gröna västarna«, reserverna som spelar mot A-laget på träning, en hälsosam rivalitet som aldrig slår över. Säkert spelar det roll att de flesta av de »gröna västarna« är göteborgare. En kille som Micke Nilsson, till exempel, är idealisk att ha i truppen: han är bra nog att hoppa in när som helst, men blir aldrig på dåligt humör när han blir ställd åt sidan. Kanske kan det ligga honom i fatet ibland, funderar några lagkamrater, för det är ju lättare att peta en kille som aldrig blir förbannad.

I det andra klubblocket är stämningen annorlunda. Roger Ljung, Patrik Andersson, Stefan Schwarz och Jonas Thern har alla ett förflutet i Malmö FF. På uppvärmningarna gör de alltid kvadraten för sig själva och då är det ett jävla liv med stenhårda tacklingar och ett satans bråk om vems fel det är när bollen går ut. Ta Ljung, artig och verserad utanför plan, men otroligt tjurig när han förlorar »sten, sax och påse« om vem som ska vara i mitten. Då biter han ihop, säger »undan med benen pågar, för nu smäller det« och då vet man att nu kommer han med lien. Galningar, tycker göteborgarna om skåningarna. Galnast är Stefan Schwarz. Schwarz betraktas som en blyg kille som odlar en stenhård attityd. Han är den ende som står med orörligt stenansikte när nationalsången spelas och de andra mummelsjunger pliktskyldigt. Ett hårprov taget av en näringsfysiolog före VM avslöjade att Schwarz har naturligt förhöjda testosteronvärden. En av de första gångerna de ska ut och jogga i San Diego kommer Schwarz i skruvdobbar i stället för joggingskor. Det blir lite gliringar och menande ögonkast från de andra, men Schwarz knyter på sig dobbskorna utan ett ljud och joggar en halvmil med de andra.

 

Det finns fritid också i San Diego. Tommy Svensson har bestämt sig för att ge grabbarna frihet under ansvar. Somliga spelar golf. Inte Jonas Thern. Thern har problem med ryggen och vill inte göra om misstaget från 1990 då han utmanade Sven Andersson på tennis och Andersson sa att det kunde de väl göra. Sedan sprang Thern som en dåre i en och en halv timme medan Andersson stod stilla och vinklade slagen. Efteråt avslöjade han stillsamt att han spelat tennis på elitnivå. Thern hade så ont i ryggen att han fick spela på sprutor mot Skottland. Nu stannar han på rummet och tar det lugnt. Likadant gör den i pressen ifrågasatte Thomas Ravelli, som samlar krafter inför det han känner kommer att bli hans stora eldprov. Kennet Andersson och Stefan Rehn sitter vid poolen och spelar ett backgammonspel som Rehn fått i födelsedagspresent. Micke Nilsson tittar på. Jesper Blomqvist och Magnus Hedman håller låg profil som det anstår nykomlingar i truppen. Efter en vecka frågar de Hultman om de kan få varsitt täcke – de har av misstag fått en dubbelsäng med ett enda täcke, men har trott att det ska vara så i landslaget. Rolle Nilsson och Roger Ljung håller sig mest för sig själva, Patrik Andersson och Jocke Björklund likaså.

Klas Ingesson, Anders Limpar, Tomas Brolin och Lasse Eriksson bildar Mooseklubben. De fyra är inte så roade av kortspel och har gjort det till en sport att slinka ut om natten, mer av barnslig lust att töja på reglerna än för att hitta på allvarliga dumheter. Hammarbäck har de tumme med, så han håller god min. En natt tar de sig ner till stranden och spelar beachvolleyboll med några amerikaner. En annan natt går de förbi Moose’s, en klubb i downtown San Diego med älghorn på skylten. Brolin och Limpar inser med en gång att detta är stället för Klas Ingesson. Inne på klubben köper de fyra hattar med älghorn och hittar på en hälsning: de lägger högerhänderna på varandras på bardisken och lyfter dem samtidigt som de ropar »Moooose!« De är Mooseklubben. Brolin är drivande. Det är konstigt med Brolin, tycker de andra, mot folk som är utanför hans bubbla kan han vara en divig världsstjärna och bete sig precis hur som helst. Men är man inuti bubblan finns ingen bättre kompis. Här i USA är han på gång hela tiden, alltid med en räv bakom örat, alltid med nya projekt på gång för Mooseklubben.

En dag tar de sig upp till flygplatsen där Top Gun spelades in. Den är öde och tom, men i baren hittar de en Vietnamveteran som gärna tar dem med på helikopterutflykt. Han flyger med dem över miljonärsvillorna i La Jolla med niohåls golfbana på tomten och fan vet allt. Han pekar ut LaToya Jacksons hus och FloJos där det står FloJo på taket. Sedan trissar Limpar piloten för att han flyger mesigt. Piloten muttrar lite grann och lägger plötsligt helikoptern i störtdykning. Två meter över vattenytan rätar han upp den och styr rakt mot en bergvägg. Precis framför väggen stegrar han upp den lodrätt tills man hör att motorn börjar sacka. Piloten dyker sen i full fart ner mot vattnet igen och planar ut vid ytan. Flygrädde Lasse Eriksson skriker i dödsångest och de andra jublar. Sedan styr piloten rakt mot en bro och frågar »Over or under?« »Va, va?« säger Brolin, som inte är så bra på engelska, men Limpar gastar »under! under!« och Lasse Eriksson bara skriker medan helikoptern flyger mellan bropelarna.

Laget har varit i San Diego ett par dagar när Jonas Thern och Anders Limpar tar en promenad i marinan. Det är soligt och fint och i vattnet ligger segelbåtarna och guppar. Thern säger plötsligt:

– Fan vad bra vi har det!

– Vadå? frågar Limpar.

– Jamen, tänker du aldrig så Limpan? På hur bra du har det?

– Nej.

– Kom så sätter vi oss här ett tag och tänker på det.

Thern visar på en bänk. Limpar sätter sig lydigt och där sitter de ett tag, Thern och Limpar, och tittar ut över segelbåtarna och solen som glittrar på Stilla Havets vatten och tänker på hur bra de har det.

Tommy Svensson har annat att tänka på. Ett huvudbry heter Kennet Andersson. Andersson förlorade sin plats i landslaget efter en besvärlig sejour i belgiska Mechelen och kom tillbaka under en landslagsturné till Miami i februari. Sedan dess har han imponerat på Tommy Svensson lika mycket med sin attityd utanför plan som på den. Klas Ingesson tycker att han ser en bra spelare bli en världsspelare bara på den första veckan i San Diego. Men hur ska Kennet beredas plats med Brolin och Dahlin i laget? Och vem ska spela till vänster på mittfältet, Blomqvist eller Limpar?

Många, inklusive han själv, tycker att Anders Limpar är i sitt livs form på träningarna inför VM. Ingen är som Limpar på kvadraten. Står han i kanten kan han göra vad som helst, tunnlar och klackar och sånt. Är han i mitten är han blixtsnabb: slå en enkel passning i sidled och bzzzt är han där och tar bollen. Sen är det hans förmåga till riktningsförändringar med fart. Jonas Thern minns en träning då Limpan suttit på bänken i klubblaget och spelade i grön väst, hur jobbigt det var att försöka hänga med honom på mitten, hur han kunde springa i full fart åt ena hållet och sedan tvärvända på bråkdelen av en sekund och springa lika fort åt andra hållet. Thern kände sig som ett tankfartyg med sin tunga kropp. Sedan när de kom in i omklädningsrummet suckade Limpar och sa »fy fan vad dåligt tränad jag är, jag har ingen fart alls i benen«.

Men mitt i all briljans har Limpar en nonchalant sida, ett sätt att låta bli löpningar och glömma taktiska instruktioner. Och Jesper Blomqvist överraskar på träningarna. Grabben kan ta för sig trots att han ser så liten och tunn ut. Blomqvist har precis den arbetskapacitet Limpar saknar. Håkan Mild är den ende som springer lika fort hemåt som uppåt, men Blomqvist är inte långt borta. Man tror att de är överspelade någonstans vid mittplan och sen kommer de ändå och skaver på hälarna i utkanten av eget straffområde.

 

När Sverige spelar sin sista träningslandskamp före VM är det Limpar som får starta. Det är 12 juni, motståndet heter Rumänien och platsen Traburo Hill High School i Mission Viejo. Det är en avskild plan i ett hörn av ett skolområde: Ingesson tycker att det är som att vara hemma i Ödeshög. De måste gena över en basketplan där några ungar håller på att spela, Kennet Andersson snor åt sig bollen och sätter en dunk. En speaker varnar för skallerormar i gräset, några fulla svenska fans vrålar »Sverige åt svenskarna!« och »visa pattarna!«. Tommy Svensson låter för säkerhets skull Patrik Andersson och Stefan Schwarz vila med småskavanker. Janne Eriksson och Mild vikarierar. Och på mittfältskanterna spelar två nervösa rumskamrater, Klas Ingesson och Anders Limpar.

Ingesson är spänd. Får han det minsta ont i nacken så är det kört. Men det går bra. I andra halvlek gör han till och med mål. Det är nog det roligaste mål han har gjort. Nu, tänker han, kan de inte ställa över honom. Och Limpar är nöjd med att ha tagits ut i startuppställningen, tycker själv att det fungerar bra men visar sina vanliga tendenser att vilja för mycket och överarbeta situationerna. Han byts ut i paus tillsammans med Ravelli, Mild och Dahlin. Jesper Blomqvist kommer in, ihop med Lasse Eriksson, Rehn och Kennet Andersson. Det blir 1-1. Mittfältsgeniet Hagi skruvar in en snygg frispark och store Bogdan Stelea är säker i målet. Tommy Svensson känner ändå att Sverige är ett bättre lag än Rumänien.

Annons

Svensson har fått en del sköna besked – Roger Ljung är tillbaka i god form, till exempel. Men frågan om Limpar eller Blomqvist har inte låtit sig lösas. Limpar behåller tills vidare platsen i förstauppställningen på träningarna, men Tommy Svensson känner inte att hans tvivel är undanröjda. Och två av de spelare som visar allra bäst form spelar på platser som egentligen är besatta: Kennet Andersson, som gör en mycket stark andra halvlek i anfallet, och Janne Eriksson, som är säkerheten själv på mittbacken och själv känner att han äntligen har tagit tillbaka sin plats i landslaget.

Nervöst. Jesper Blomqvist med premiärnerver: natten före öppningsmatchen ligger han i stort sett sömnlös.

Den 14 juni flyttar landslaget från San Diego till VM-förläggningen på Manhattan Beach i Los Angeles. På förmiddagsträningen nästa dag känner Janne Eriksson hur det hugger till på framsidan i låret. Han tittar på Anders Limpar, säger »det känns inte bra, det här«. Det är inte bra. Tre timmar senare kommer resultatet av magnetkameraundersökningen från sjukhuset dit läkaren Janne Ekstrand har åkt med Eriksson. Eriksson har slagit upp sin gamla muskelbristning i låret. Tommy Svensson får beskedet på Universal Studios i Hollywood där han är på sightseeing med spelarna. Han tar sig till sjukhuset.

– Kan du spela inom två veckor?

Eriksson tittar på Ekstrand och suckar.

– Inte en chans.

– Vi får kalla in en ny spelare, är det OK med dig? Du får stanna kvar med truppen om du vill.

Janne Eriksson skakar på huvudet. Vad ska han stå där och glo för?

Tidigt på morgonen 16 juni ringer det hemma hos Kreso och Anni Lucic på Önskevädersgatan i Frölunda. Uppringaren presenterar sig som Tommy Svensson, förbundskapten i fotboll, och undrar om sonen Teddy finns hemma. Teddy, back på Hisingen, tror att det är kompisen Jarko som skojar. Jarko brukar ringa upp och förställa rösten. Teddy som tänkt köpa en Renault 19 och gå på Åbytravet får istället veta att han omedelbart ska flyga till USA och ersätta Janne Eriksson. Tommy Svensson har kontrollerat med Fifa, som vid svåra skador ger dispens att kalla in ersättare.

Vid lunchen dagen därpå begär Tommy Svensson ordet och talar om att Janne Eriksson ska åka hem. Eriksson sitter vid ett bord med Erlingmark, Mild och Ingesson. Han kan inte hålla sig, utan brister i gråt. Många av de andra spelarna känner hur de själva har gråten i halsen. Eriksson är omtyckt och har varit med länge i gänget. Dessutom har många sett honom som den naturliga mittbacksklippan och känt sig lättade över att han var tillbaka.

I hotellkorridoren den kvällen möter Kennet Andersson en ung, spinkig kille som säger ett försiktigt »hej«. Kennet har ingen aning om vem killen är, men hejar tillbaka av ren artighet. Vid nästa samling visar det sig att spolingen är Teddy Lucic, Janne Erikssons ersättare.

 

Nu anländer Benny Lennartsson till Manhattan Beach. Lennartsson, före detta coach för OS-landslaget och numera tränare för division 1-laget Forward, har fått uppdraget att spionera på Kamerun. Det är ett uppdrag han har tagit på blodigaste allvar.

I strid mot alla Fifaregler har Hasse Hultman bokat in Lennartsson som vanlig turist på kamerunianernas hotell, där han suttit i matsalen och tjuvlyssnat på snacket och drivit omkring utanför deras träningar med sopkvast på axeln och keps från ett åkeri i Hallsberg. I matsalen klagar kamerunianerna mest på uteblivna premier, det råder kaos kring spelartruppen och tränaren Henri Michel visar sig aldrig. Så brukar det alltid vara med afrikanska lag och på träningarna är de ändå otroliga. Lennartsson kommer därifrån skräckslagen. Kamerun ser i hans ögon ut som världens bästa lag.

I ett konferensrum inför hela landslaget går Benny Lennartsson igenom alla 22 spelarna i Kameruns trupp. Han är tvungen till detta, eftersom det aldrig framgått av träningarna hur förstaelvan ser ut. Han vet vad spelarna väger, hur de springer, hur de vinklar fötterna när de skjuter. Han plockar upp Rolle Nilsson och Ljung på golvet och vänder och vrider på dem. Han har ett blädderblock bredvid sig som han klottrar ner otydbara kråkfötter på. Spelarna vrider sig i skrattsalvor på golvet. Men de har också en känsla av att de kommer att möta ett mycket farligt lag, ett lag som man inte har råd att spela alltför våghalsigt mot.

– Detta är det bästa lag jag har sett! utropar Lennartsson.

– Herregud, de är ju redan världsmästare, säger någon på väg från genomgången. Hur ska vi kunna slå dem?

 

Anders Limpar stretchar på Rose Bowls golfgreenliknande gräsmatta när han ser Grip och Tommy Svensson gå en lång vända runt planen. De går långsamt runt hela kortsidan, spelarna sitter på mittplan på den arena där matchen ska spelas och Limpar tänker: nu går det åt helvete. De har tränat försvar på mittfältet och Limpar känner själv att han gjort en usel insats. Grip, tänker han. Nu säger Grip till Tommy att vi inte kan ha Limpar på kanten.

Han har ett tvetydigt förhållande till Tord Grip, som han har haft som tränare i Young Boys i Schweiz och som var närvarande under VM i Italien när Sverige fick stryk av Skottland och Limpar fick en del av skulden. Det sades då att han inte kunde försvara. Han är övertygad om att Grip, trots att de personligen har ett bra förhållande, har tvivlat på hans defensiva kapacitet sedan dess. Nu är han övertygad om att Grip säger just det till Tommy Svensson: vi kan inte ha en spelare som inte kan försvara. Vi tar Jesper.

Nästa kväll sitter laget i matsalen på hotellet och Tommy Svensson lägger upp en overheadbild med laguppställningen. Till vänster på mittfältet står Jesper Blomqvists namn. När maten kommer har Anders Limpar ingen aptit. Han tar en kaffe och går upp på rummet.

 

Jocke Björklund bryter ett misslyckat uppspel till Embe och blir första svensk att röra bollen i VM 1994. Från det ögonblicket etablerar svenskarna ett säkert bollinnehav på mittfältet. I den åttonde minuten, när Dahlin faller enkelt utanför straffområdet, vet svenskarna direkt vad de ska göra. Det går precis som på genomgångarna: Brolin löper diagonalt genom straffområdet och drar med sig alla uteförsvarare; Bell, Kameruns 39-årige målvakt, är ute och hoppar någonstans i mitten; Thern slår frisparken över dem alla mot den bortre delen av straffområdet där tre svenskar kommer stormande. Dahlin duckar åt sidan, Roger Ljung sätter pannan till och bollen går i tomt mål: 1-0 till Sverige.

Tio minuter senare är de på väg att göra om alltsammans, men Ljung nickar snett inåt-bakåt och chansen är borta. Det känns som om matchen är Sveriges. Sedan händer något. Kanske är det hettan som plötsligt slår till, som Dahlin och Brolin tycker, eller så är det Lennartssons förmaningar om hur bra detta Kamerun i själva verket är som får Sverige att dra sig tillbaka.

Det finns en tanke som Klas Ingesson tänker flera gånger under matchen. »Nej, inte nu igen« lyder den ungefär och han tänker den första gången i 24:e minuten när en boll träffar honom rakt på pungen. Han ligger där och vrider sig och tänker att nu är det kört, jag som har varit skadad precis hela tiden. Det blir inte bättre av att han måste upp på en sorts elektrisk bil som arrangörerna i USA har hittat på istället för bår och köras av plan. Det är inte heller så att man kan ställa sig och pissa hur som helst inför 83 000 människor, fast det brukar hjälpa.

Bara några minuter senare är det dags för den där tanken igen. Då har Ingesson återhämtat sig och kommit in på plan och spelat sig ur ett par pressade situationer ihop med Roland Nilsson. Men tredje gången går det åt helvete. Rolle bryter, Ingesson får bollen vid fötterna och ska helt ohotad slå hem den till Patrik som väntar i allsköns ro i högra straffområdeshörnet. Ingesson tror att Patrik ska kliva fram och dra iväg den, så han slår den löst tillbaka, medan Patrik står kvar och väntar sig en hårdare passning. Han får bollen snålt mot sig samtidigt som Marc-Vivien Foé kastar sig fram för att täcka. Patrik blir stressad och rensar rakt på Foé som får den med sig in i straffområdet. Den svenska backlinjen har varit på väg upp och tas helt på sängen. En Ravelli som inte har haft nånting att göra kan bara gå ut för att täcka både skott och inlägg. Foé passar inåt där David Embe kommer bakom Jocke Björklund och enkelt vinklar bollen i mål. Inte nu igen.

Två minuter in i andra halvlek är tanken där på nytt. Song slår passningen, Patrik Andersson har stött för långt fram och bollen går över huvudet på honom. Ravelli rusar ut, Omam Biyick är pilsnabbt in mellan honom och Andersson och rullar den snyggt i mål.

1-2.

Nej, inte nu igen.

Schwarz springer in i mål och hämtar ut bollen. Han var med i senaste VM och grät i omklädningsrummet efter fiaskot mot Costa Rica. Han tänker inte vara med om det igen.

 

Men tiden tickar mot ett nytt fiasko. Brolin trampar i ingenmansland. Jesper Blomqvist går ut i den 61:a minuten, efter att ha gjort sin bästa insats i matchen – ett bra diagonalryck avslutat med en passning Dahlin borde förvaltat bättre. Henrik Larsson kommer in till höger på mittfältet medan Klas Ingesson går över till vänster.

Svenskarna låter sig inte stressas. Thern löper över egen planhalva, slår bollen till Henke i höger mittfältsposition, Henke vandrar inåt och Brolin kommer honom till mötes, det är rörelse i det svenska laget nu, Rolle Nilsson har löpt in i mitten och ropar »Henke! Henke!«, får bollen och spelar den tillbaka, Henke har Schwarz att passa på vänsterkanten, Dahlin redo i mitten och Brolin ute till höger, men passar inte. Vad tänker han i det ögonblicket? Det ser ut som om han får en lidnersk knäpp där han utan förvarning, femton meter utanför straffområdet, lägger av ett långskott som dyker och som Bell nätt och jämt får fingrarna på och tippar i ribbans undersida. Returen går rakt ut framför mål. Där står Martin Dahlin, helt ensam, och han agerar så lugnt som om det inte finns någon förbannelse och just därför bryter han den. Han hoppar upp, tar emot bollen på bröstet, låter den studsa och drämmer på halvvolley upp den i nättaket.

Det står inte 1-2 längre.

På slutet gör Kamerun två byten. Benny Lennartsson kommer rusande ner från läktaren för att berätta allt om dem för Tommy Svensson, »det ska fan inte bli någon ny Medford!« ropar han. Men Tommy Svensson lyssnar inte på Benny Lennartsson. Han har fullt upp med att se vad hans egna byten håller på att åstadkomma.

Nu har Ingesson gått av och Kennet Andersson kommit in. Henke har gått över till vänster och Brolin är till höger på mittfältet, där han direkt får tag i bollen. Bara någon minut efter kvitteringsmålet knycker han den från en kamerunian, spelar ut till Dahlin som bryter in i straffområdet och spelar snett bakåt till Brolin igen. Det blir ett bra skott, som Bell med knapp nöd räddar. Kennet vinner nickdueller. Kennet kommer runt på kanten och slår ett inlägg som Bell måste rädda framför fötterna på Dahlin. Och i slutminuten kommer Brolin vid mittlinjen igen och slår en perfekt cross ut till Kennet till vänster i straffområdet. Kennet möter på halvvolley men Bell får den rakt på sig.

Det är ett helt nytt lag. Det ser bra ut.

En minut senare blåser domaren av. I omklädningsrummet är Thern, Schwarz, Brolin, Ingesson och Ravelli eniga: det blev i alla fall inte 1-2. Benny Lennartsson lättar upp stämningen genom att berätta om en hotellstäderska som knackat på hans dörr och sagt: »Fuck you? Fuck you?« Benny undrade vad hon menade, ber hon mig dra åt helvete eller vad håller hon på med? Men när hon fortsatte, »Fuck you? Fuck you?« började han fråga sig om hon kanske ville att han skulle få sig ett nyp i stället. Till sist förstod han att hon sa »Vacuum? Vacuum?« och undrade om han ville att hon skulle dammsuga.

 

Omedelbart efter matchen tar landslaget ett plan från Los Angeles till Detroit. En NBA-läkare i Chicago, med många års erfarenhet av basketlags resor kors och tvärs över USA:s tidszoner, har tipsat Tommy Svensson att det är bäst att flyga på natten. Spelarna ska flytta tre timmar framåt i tiden. Men någonting har slagit slint i planeringen: planet är för litet och bagaget får inte plats. Det blir väntetid på flygplatsen. Spelarna påminner varandra om Tommy Svenssons slogan: »Inget energiläckage utanför planen.«

I Detroit ska Sverige möta Ryssland och Brasilien. Matcherna går i Pontiac Silverdome, VM-historiens första inomhusarena. Roy Hodgson, förbundskapten för Schweiz, menade efter inledningsmatchen mot USA att det var som att spela i en korvkiosk. På Expressens frågor om den saken formulerar Stefan Schwarz några bevingade ord: »Vi har inte kommit hit för att känna efter om det är varmt.«

Spelarna använder de första träningarna därinne till att vänja sig vid luftmotståndet som gör det svårt att tajma höjdbollar. Lasse Eriksson tycker att gräset luktar ruttet. Kennet Andersson och Micke Nilsson sparkar upp bollen i luften för att försöka nå upp till taket. Alla konstaterar att det är svårt att få fäste på den fuktiga planen, oavsett om man väljer skruv- eller gummidobbar.

Patrik Andersson, spelaren med det ryktbart hårda psyket, är bedrövad efter Kamerunmatchen. Trots Tommy Svenssons förmaningar om att strunta i de svenska tidningarna har han fått reda på Expressens kritik mot honom: en överkorsad geting. Han undslipper sig några ord till Tommy Svensson, och Tommy reagerar snabbt:

– Vilket är viktigast Patrik, vad tidningarna tycker eller vad vi här tycker? Nu säger jag dig här och nu att du ska spela matchen mot Ryssland.

För trots den ojämna insatsen mot Kamerun finner Svensson inga skäl att göra byten i startelvan. Jo, ett. Han fortsätter bort till Kennet Andersson och lägger armen om hans axlar.

– Nu är det dags, Kennet. Det är din match.

Svensson har funderat på planet från Los Angeles. Han drog en enda slutsats: Kennet Andersson måste vara med från start mot Ryssland. Resten av laget formerar sig då med konsekvensen hos en dominoteori: Brolin måste ner till höger på mittfältet, där Roland Nilsson kan täcka upp bakom honom, och Klas Ingesson, den ende som med sitt defensiva slit kan kompensera Brolins frihet, får gå över på vänster sida.

Redan när de anlände till hotellet talade Svensson med Roland Nilsson. Nilsson sade att det inte var några problem: han är beredd att göra jobbet. Nu gäller det att övertyga Brolin. Brolin är tydlig när han blir tillfrågad.

– Det vill jag inte, säger han. Aldrig i helvete att jag springer som en idiot från hörnflagga till hörnflagga.

Tommy Svensson invänder att det inte är det det handlar om. Brolin ska vara speluppläggare och dirigent. Han ska komma bakifrån in i straffområdet som han är så bra på. Till sist får han Brolin att åtminstone acceptera idén. 

Även Roland Nilsson försöker.

– Ta det lugnt, säger han till Brolin efter träningen. Bara du gör som jag säger blir allting bra.

Brolin verkar inte riktigt nöjd med arrangemanget.

 

Sverige måste vinna mot Ryssland. Oavgjort med Brasilien kvar att möta ger ett mycket svårt utgångsläge och nederlag vore katastrof. Men Ryssland har på förhand känts som laget Sverige borde kunna slå. Landet gör sin första turnering som egen nation sedan OS i Stockholm 1912 och har inte hittat strukturen efter Sovjetunionens sönderfall tre år tidigare. De interna problemen är stora. Före VM tackade sju ordinare spelare, bland dem stjärnor som Manchester Uniteds Andrej Kantjelskis och Foggias Igor Kolyvanov, nej på grund av osämja med förbundskapten Pavel Sadyrin. Rykten från förläggningen talar om gräl och superi. Inledningsmatchen mot Brasilien blev ett bevis på de ryska problemen, fast siffrorna hölls nere till 2-0. Från den matchen är fem spelare utbytta.

Det enda som skulle kunna hindra Sverige är ett tidigt ryskt ledningsmål.

– I kväll är det fest, säger Tommy Svensson till svenskarna i omklädningsrummet före matchen. Och det är vi som ska ha festen.

Matchen rivstartar med att ryske högerbacken Sergej Gorlukovitj slår alla tiders VM-rekord genom att ta ner en höjdboll med handen: gult kort efter mindre än en minuts spel. Nästa sak som händer är att ett passivt svenskt ytterförsvar låter Dmitri Radtjenko slå ett inlägg mot mitten av straffområdet där Sergej Borodjuk har löpt i djupled och tumlar omkull, dragen i tröjan av Ljung. Straff. Oleg Salenko fintar elegant bort en för dagen vattenkammad Ravelli och så har ryssarna fått en smakstart.

Ändå kan det inte hindra Sverige. Alla som ser Tommy Svensson denna midsommarafton lägger märke till det självförtroende han utstrålar. Han kan inte förklara det själv, det är bara en känsla av att det inte kan gå fel.

Fram till den 22:a minuten ser ryssarna pigga ut och de väver finurliga passningsmönster på den hala, fuktiga inomhusmattan. Men så fungerar i ett blink den nya uppställningen. Roger Ljung slår en precis långboll till Kennet Andersson som vinner luftduellen och skarvar ner till Brolin. Brolin drar in den mot straffområdet, till Dahlin som kommit honom till mötes och som i en blixtsnabb rörelse lägger över den på vänstern och får iväg ett skott från straffområdesgränsen. I ribban. Fyra bra prestationer.

Brolin vandrar över hela mittfältet, bekväm i sin nya roll. Dahlin har ett kraftfält omkring sig i dag, behängd med guldsmycken som en statist i en Conan Barbaren-film täcker han enorma ytor, är med vid varje målsituation, tar till och med ett inkast. Sverige tar över matchen. Klas Ingesson har slagit bort några bollar och har återigen haft svårt att komma in i matchen men nu tittar han ut mot bänken och ser hur reserverna lever sig in i matchen och det ger honom nytt mod. Han känner att Tommy Svenssons beslut att spela Kennet och dra tillbaka Brollan har rört om på ett positivt sätt. Alla på bänken vet att de har chansen, alla som spelar vet att de måste vässa sig. Nu kör jag, tänker han, och är jag dålig kommer nån annan in. Det spelar ingen roll. Det är vi.

Men ryssarna är fortfarande farliga. De gör en av sina kluriga manövrar och så har Salenko levererat en precis djupledspassning till Borodjuk som kommer perfekt i luckan. Men Ravelli är med. Han rusar utanför sitt straffområde och avvärjer med en perfekt tajmad rensing. Nu funkar det! tänker Ravelli. Bollen flyttas upp på rysk planhalva, till svenskt inkast. 37 minuter. Ljung tar inkastet till Kennet Andersson, Andersson slår den över sitt eget huvud in i straffområdet och där ligger plötsligt Dahlin på mage med Gorlukovitj ovanpå sig och ser ut som en liten pojke som vet att han kommer att få en present om han inte visar sig för angelägen. Den kommer också. Domaren har sett tröjdragningen och blåser för straff.

Det spelar ingen roll att en ryss tar en lov runt bollen där den ligger på straffpunkten. Lugnt väntar Brolin ut Dmitri Charin och rullar in bollen vid högerstolpen. Nu vajar de svenska flaggorna i Pontiac Silverdome med sina hälsningar hemifrån, MÖNSTERÅS, SVEN-INGVARS IF, HEJA OSBY. Halvleken avslutas med att Brolin är överallt: nere och hämtar boll, uppe och driver på. Så fort pipan går är Tommy Svensson ute och lägger armen om honom, angelägen att berätta för Brolin hur bra det går. Brolin pekar och gestikulerar och ser missnöjd ut, men det verkar ändå som om han börjar förstå vad Svensson har menat.

 

I den andra halvlekens tredje minut tar Martin Dahlin emot ett uppspel och Gorlukovitj går in stenhårt i hasorna på honom. Gorlukovitj får sitt andra gula kort och Ryssland är nere på tio man.

Svenskarna lägger inte heller fingrarna emellan. Schwarz får gult kort efter att ha sparkat Karpin i huvudet och Dahlin går in med alla dobbarna i en närkamp med Chlestov. Folk har blivit utvisade för mindre i detta VM, men Dahlin blir själv liggande och det är kanske därför han bara får ett gult kort när han kommer på fötter. Dahlin är inte född i går.

Och så är han kvar på plan i matchens 61:a minut, när Ljung går in i plan från sin vänsterbacksplats. Thern överlappar och slår ett lågt inlägg mot främre stolpen, Martin Dahlin är där mellan hjälplösa ryska försvarare och möter bollen med pannan. Liggande i luften styr han den mot Dimitri Charins vänstra stolpe. Det är ett mästerligt mål.

Nu äger Sverige matchen mot tio jagande och demoraliserade ryssar. I den 81:a minuten slår Rolle Nilsson en djupledspassning till Kennet Andersson, som löper i linje med straffområdesgränsen. Kennet slår ett flackt, precist inlägg. Därinne, vet han från alla matcher i pojklandslaget och U 21-landslaget, ska Martin Dahlin komma. Och där kommer Dahlin och hans möte med bollen ser självklart och motståndslöst ut som om det vore framräknat av rymdingenjörer. Han seglar in och träffar bollen och den sitter i Charins kryss.

Sverige vinner med 3-1.

I den andra matchen i gruppen har Brasilien besegrat Kamerun med 3-0.

Om inte ett fullständigt haveri äger rum i slutmatchen bör Sverige bli tvåa i gruppen.

Kvällen efter rysslandsmatchen hamnar Anders Limpar ensam i ett rum med Tommy Svensson. Ända sedan petningen före matchen mot Kamerun har han velat ha en förklaring, men inte fått någon. Han mår sämre och sämre och beslutar sig för att ta upp saken.

– Tommy, tycker du att du gjorde rätt som satsade på Jesper i första matchen? frågar han.

– Ja, det är det klart jag tycker, svarar Svensson.

Limpar känner att han gjort bort sig. Han ville bara höra hur Svensson tänkte, få en diskussion till stånd på något sätt, men känner att Tommy tagit det som direkt kritik av hans ledarskap och av en lagkamrat. Limpar känner att han har misslyckats med att rensa luften mellan dem båda.

Svensson befinner sig på en annan våglängd. För honom var det en ärlig fråga som fick ett ärligt svar, han står för sina beslut och mer är det inte med den saken. Svensson tycker inte att det finns någon luft att rensa.

I fortsättningen känner Limpar att det finns en kyla mellan honom och förbundskaptenen, medan Tommy Svensson överhuvudtaget inte tänker i de banorna.

Martin Dahlin gör det igen: 3-1 och segern mot Ryssland är säkrad.

Detroit visar sig vara ett jävla ställe att fira midsommar på. Ett åskväder har dragit in över Michigan. Hotellet ligger utslängt på ett fält med motorvägar och parkeringplatser och ett och annat McDonald’s och det finns inte mycket att göra. Det är långt till city och dessutom sägs Detroit vara världens mest våldsamma stad näst Bogotá och Medellín. En dag joggar Hasse Hultman fel och hamnar i ett ghettoområde med svarta män i linne som glor hotfullt på honom. Hultman får fart på sina dyra träningsskor och får skäll av Hammarbäck när han kommer tillbaka till hotellet.

Till och med Mooseklubben känner sig obekväm. Först bestämmer de sig för att ge fan i alla varningar, precis som vanligt. Har de sett allt annat ska de väl se det här också, tänker de. Men precis när de är på väg sätter nån av dem på TV:n. En nyhetsuppläsare berättar om en kille som blev skjuten till döds när han stod med sin motorcykel och väntade vid ett rödljus. De tittar på varandra och bestämmer sig för att skita i Detroit.

Man får roa sig bäst man kan på hotellet. Några spelar golf på bilfamiljen Dodges privata bana. Kennet Andersson och Rehn spelar backgammon och Micke Nilsson tittar på. Och Jonas Thern upptäcker att toaletten till rummet där han och Henke Larsson bor har två ingångar.

Detta gör det möjligt för honom att överfalla Henke när Henke tror att han är ensam på rummet en kväll och bara har låst den ena toalettdörren. Thern far in och skriker som en galning. Henke pissar över sina byxor. Thern är mycket nöjd med sig själv.

Det där med att skrika högt har Thern lärt sig av Håkan Lindman i Malmö FF. Det är viktigt att skrika så högt man bara pallar. Gömmer man sig bakom gardinen när någon kommer förbi och säger »bu«, då kanske den man vill skrämma rycker till lite grann. Men om man verkligen skriker det högsta man kan, då jävlar blir han rädd på allvar. Thern har upptäckt samma sak i kinesiska strategihandböcker han studerat. I Sun Tzus maximer om krig, som tros vara författade i södra Kina på 500-talet före Kristus, står det till exempel att det viktigaste när man går till anfall är att skrika så mycket man orkar.

Martin Dahlin vet också hur man fördriver tiden. Midsommaraftons hjälte är avstängd mot Brasilien och kan koncentrera sig på kontraktsförhandlingar med Everton. Rykten om en övergång har florerat sedan ankomsten till USA, och Dahlins tre mål har naturligtvis inte gjort engelsmännen mindre angelägna. Men Dahlin inser att en fortsatt VM-succé kan göra honom attraktiv även för större klubbar, och så har han sina dubier om engelska ligan. Dahlins agent Vincenzo Morabito är på plats, Evertons representanter anländer på midsommardagen och så rullar det hela på. Stefan Schwarz besökande föräldrar får smuggla ut Dahlin för förhandlingar. Rumskamraten Tomas Brolin börjar bli ganska trött på Dahlins ständiga telefonerande; överhuvudtaget har stämningen mellan de båda superstjärnorna, som delat rum sedan U21-landslaget, blivit mer och mer spänd.

De är olika som personer. Dahlin framstår som den mest kommersiellt medvetne av de svenska spelarna: han dealar till sig pengar för att skriva dagbok i Expressen, han dyker upp till presskonferens i keps från den egna sponsorn Reebok i stället för landslagets Adidas, och håller demonstrativt för Adidasmärket på overallen när han blir fotograferad. Brolins ego är knappast mindre, men han uttrycker det på ett mer egensinnigt och tjurigt sätt. Några i truppen tycker att det har blivit väl mycket kring Dahlin nu och allt hans tisslande och tasslande med journalister och agenter, även om hans forna klubbkamrater från Malmö vet att det är så han får energi.

Dahlin å sin sida känner att stämningen i landslaget har försämrats sedan VM-kvalet, och att det har med just Tomas Brolin och hans självsvåldiga sätt att behandla Tommy Svensson att göra. Det är irriterat dem emellan.Små skitsaker, tycker Dahlin, som den långsinte Brolin går och ruvar på. Själv ser han sig som en person som kan ha en konflikt och glömma den på fyra sekunder.

Dahlins ständiga telefonerande gör att Brolin får långtråkigt. Flera kvällar knallar Hans Hultman in till Brolin, mest för att hålla honom sällskap. Där sitter de och pratar om fotboll, hästar och livet medan Dahlin har stängt skjutdörren till sin del av rummet och snackar i mobilen.

Martin Dahlins stjärna står i zenit nu. Han kom till VM i en ny roll: som en tänkbar skyttekung, som någon vars namn nämndes tillsammans med Bulgariens Hristo Stoitjkov och Brasiliens Romário. Och han har levt upp till förväntningarna: matchen mot Ryssland var kanske hans livs bästa. Det är den känslan, känslan av att hans triumfer i detta VM bara har börjat, som får honom att tveka om Everton. Kontraktet ligger klart för påskrift 27 juni, efter fyra timmars förhandlingar. Han får kalla fötter och ber om extra betänketid. Till sist tackar han nej. Många av hans lagkamrater tycker som Klas Ingesson: skönt att det är slutdaltat med den där skiten nu, så vi kan tänka på VM i stället.

En som uppskattar Dahlins affärer är Kennet Andersson, vars egna proffsförhandlingar kan försiggå i det tysta. Det är å andra sidan inte så konstigt, eftersom det är franska Caen det handlar om. Det är en liten klubb och inte särskilt mycket pengar, men Kennet vill bara få övergången överstökad så att han kan tänka på annat. Kennet knallar över till rummet Caen hyrt, en doktor knackar på knät och kollar i örat med en lampa och så är det klart.

 

Lasse Lagerbäck, tidigare ansvarig för pojklandslaget och nu koordinator för förbundets riksinstruktörer, och Benny Lennartsson har varit och tittat på Brasilien. De kommer tillbaka med ett videoband som de har klippt ihop av olika användbara sekvenser. Lennartsson kan inte få videobandspelaren att fungera. Bilden hoppar. Spelarna sitter lydigt och gnuggar sig i ögonen, men till sist säger Stefan Rehn tröstande:

– Var inte ledsen, Benny, videovisningar ger ändå ingenting.

De får förmedla sina rön på en vanlig taktiktavla. De talar om att utnyttja de ytor som uppstår på grund av Brasiliens spel med defensiv balansspelare på mittfältet och offensiva ytterbackar. Det går att löpa i båge och komma in bakom ytterbackarna. Dessutom gäller det att se upp med ytterbackarnas inlägg. På brasilianarnas träning såg Lennartsson Jorginho och Branco finta inlägg och vika foten precis innan de träffade bollen så att de sköt yttersidor i stället för innersidor och skickade bollen rakt i mål.

Han nämner inte på genomgången vad han tänkte när han såg brassarna: att han haft en spelare i U21- landslaget som gjorde samma sak. »Vad fan kan du inte bara göra som du blir tillsagd för?« frågade Benny. »Men det är ju perfekt« svarade Anders Limpar »de tror att jag slår  inlägg och så gör jag mål istället«. Och Benny hade skakat på huvudet, precis som så många svenska tränare som haft med Limpar att göra.

Nu blir det bänken igen för Anders Limpar. Platsen som blir ledig när Brolin går upp som nominell forward i den avstängde Dahlins frånvaro tas av Henke Larsson. Det är inte så mycket att säga om: Henke gjorde ett bra inhopp mot Kamerun.

Det står mellan Pontus Kåmark och Magnus Erlingmark att ersätta Jocke Björklund, och Svensson bestämmer sig för att Kåmarks snabbhet passar bättre. Kåmark har mött Brasiliens superanfallare Romário – två mål hittills i VM – när denne spelade i PSV Eindhoven mot IFK Göteborg i Champions League. Den gången gick det bra.

 

Det var fan, tänker Tommy Svensson vid sidlinjen när Brasilien kvitterat, det där får jag ta på mig. För visst är det sant att Romário är världens bästa anfallare, och att man måste vara världens bästa anfallare för att sätta in en sån där nonchalant biljardstöt med högerfoten precis i det ögonblick när ingen väntar sig ett skott. Men det är lika sant att Stefan Schwarz inte skulle ha sprungit bredvid Romário och tittat på om inte Tommy Svensson i halvtidsvilan sagt åt honom att ta det lugnt, eftersom han redan hade ett gult kort från matchen mot Ryssland och eftersom detta Ryssland just använt första halvlek till att göra 3-0 på Kamerun.

Det fanns en åttondelsfinal att se fram emot efter matchen mot Brasilien. Och den åttondelsfinalen verkade häpnadsväckande nog lika gärna kunna bli på Stanford Stadium i Palo Alto, där ettan i grupp B ska spela, som på Cotton Bowl i Dallas.

För vad ingen på förhand hade vågat drömma om, att Sverige ska kunna slå Brasilien, är efter första halvlek en realistisk möjlighet. Den brasilianska helplanspressen, brasilianarnas uträkning att svenskarnas bristande teknik ska göra att de tappar bollen om de sätts under tryck, ser ut att kunna få motsatt verkan. För det här är ett svenskt lag med självförtroende, som efter Rysslandsmatchen lärt sig att de kan föra spelet mot en bra motståndare, som är beslutet att täcka ytor och göra livet surt för det brasilianska mittfältet, och som dessutom har bestämt sig för att gå till anfall själva. Brasilien äger bollen, flyttar den fram och tillbaka över mittfältet i ett ständigt flödande passningsspel men Sverige är på helspänn. Det som händer i den 25:e minuten är exempel på briljant improvisation under hård press. Kåmark tjongar upp ett misslyckat Romárioinspel och Kennet vinner en nickduell i mittcirkeln. Brolin tar emot och drar till höger, vänder ut och in på Aldair, svänger runt och slår en cross mot bortre delen av straffområdet, där Kennet Andersson just har fullbordat den löpning i båge kring försvaret som Benny Lennartsson rekommenderade. Kennet tar ner den på bröstet, låter den studsa framför sig – det är egentligen ingen målchans för han är långt ute till vänster i straffområdet, har Marcio Santos i hälarna, Tafarel välplacerad vid närmaste stolpe och inte en svensk i närheten – men Kennet Andersson lyfter den med utsidan av högerfoten i en båge över Tafarel och in i bortre hörnet. Och så kommer det sig att Romários 1-1 bara är det andra målet av världsklass denna eftermiddag i Pontiac Silverdome.

Efter Romários mål är matchen en transportsträcka: mot Kalifornien och förstaplatsen för Brasiliens del, mot Texas och andraplatsen för Sveriges.

 

En bit in i andra halvlek får Limpar tillsägelse att värma upp. Han har sett Henke falla igenom i den otacksamma mittfältsrollen och tänker att nu är det hans tur. Då ser han att Tommy kallar till sig Jesper Blomqvist.

Limpar är den i truppen som ser till att få nyheterna hemifrån skickade med telegram. Han vet att Blomqvist fått en geting i Expressen efter matchen mot Kamerun. En sopa ut, en annan in, tänker han och slutar värma upp: han går direkt till avbytarbänken och sätter sig. Nu skiter jag i det här, tänker han.

När de är tillbaka på hotellet säger han samma sak till Klas Ingesson:

– Jag skiter i det här. Nu åker jag hem.

– Det kan du inte göra, svarar Ingesson. Du får inte låta dem bryta ner dig.

– Jag kan inte stångas med det här, säger Limpar och skakar på huvudet. En kille är dålig och så är nästa värdelös och så får den första chansen igen ändå. Jag sticker hem.

– Du måste stanna och kämpa. Du måste visa honom att han har fel.

Limpar låter sig till sist övertygas. Han hade verkligen tänkt göra en fuling, bara dra hem utan att säga nåt till någon. Nu bestämmer han sig för att stanna kvar och kämpa för en plats i laget.

 

När Benny Lennartsson ser Limpar stå och hänga på hotellet nästa dag tycker han att kroppsspråket talar sitt tydliga språk. Han är svag för Limpar sedan tiden i OS-landslaget och kan inte låta bli att gå fram till honom och ge honom några råd.

– Du måste skärpa dig, Anders, du måste vara mycket mer uppmärksam när det är taktisk träning.

Limpar skakar på huvudet.

– Det är den där andra badmössan, säger han och syftar på att Tommy Svensson har samma glesa huvudbehåring som Benny Lennartsson. Han förstår inte att jag är i mitt livs form. Jag har byggt upp mig med kreatin så jag har gått upp fem kilo i rena muskler. Men det fattar inte han.

 

Tommy Svensson är inte dummare än att han märker att det finns irritationsmoment i truppen. Det är Limpars demonstrativa uppträdande. Det är truppens alla pappor och äkta män som längtar hem till familjer som de kanske talar med var tredje dag. Det är de goa gubbarna från IFK Göteborg som till och med de har börjat grymta över tillvaron som bänknötare. Det är hans egna minnen från VM 1970 och de ännu färskare minnena från EM i Sverige.

1992 vann Sverige sin grupp och var helt enkelt nöjda med det. I semifinalen mot Tyskland fanns ingen motivation kvar. Den gången lovade Tommy sig själv att gick de till VM i USA skulle de fantamej inte vara nöjda med att bara gå vidare. Nu samlar han spelarna och talar om för dem att det är nu VM börjar. Det kan hända att de får vara här i en vecka till, det kan hända att det blir två, men detta är deras chans att vinna ett VM i fotboll och nu gäller det att dra åt samma håll och fokusera på uppgiften.

Många av spelarna tittar på varandra och känner att det var ord som behövde sägas.

Det svenska landslaget flyger till Dallas i ett chartrat plan som tillhör rockbandet Eagles och som är ett flygande Hotel California. Det finns bar mitt i planet och läderklädda snurrfåtöljer i grupper om fyra kring bord där landslaget spelar kort och känner att de aldrig har varit med om någonting liknande. Hotellet Loews Anatole har 1 600 rum och är så stort att man måste lämna rummet en kvart innan samlingarna ska börja.

De är i oljemiljardärernas Dallas och går omkring i cowboyhattar på gatorna och besöker Elm Street, där John F Kennedy blev skjuten. De har en fridag där de kan ta sig en öl och sola och ta sig en köttbit med pommes istället för det evinnerliga vildriset och fiskoljan. Mooseklubben hittar en italiensk restaurang där ägaren känner igen Tomas Brolin: de äter gott och tar med notan till Hasse Hultman. Jocke Björklund och Patrik Andersson håller sig för sig själva. Kennet Andersson och Rehn spelar backgammon och Micke Nilsson tittar på. Men redan 1 juli, två dar efter ankomsten till Dallas är det dags igen för bagarväckningarna som Dahlin hatar.

Dåliga förberedelser ska inte fälla Sverige. Tommy Svensson och Tord Grip har gett sig fan på att de inte ska underskatta Saudiarabien. De tillbringar nätterna på Svenssons hotellrum dit de fått en videoutrustning. De pratar på telefon med gamle MFF:aren Roland Andersson, som varit många år som tränare i Saudiarabien. Andersson och Benny Lennartsson har sett saudierna mot Belgien och säger samma sak: deras ytterbackar är små och kommer att få problem med höga inlägg.

Men så är det hettan. Hettan slog emot dem som en vägg när de steg av planet i Dallas. Första träningen fick de bryta efter tio minuter: spelarna stod inte ut. Tommy och Tord har sett bilder på hur tyskarna föll ihop efter en halvlek när de spelade här mot de små, lätta sydkoreanerna. Sverige måste spela smart och förbereda sig ordentligt. Åttondelsfinalen ska spelas mitt på dan för de europeiska TV-bolagens skull. Två dagar före match är det tidig väckning för att kroppen ska anpassa sig ordentligt.

Till spelarna säger Tommy Svensson att araberna plågas lika mycket av hettan som svenskarna eftersom de alltid spelar sina matcher klockan tio på kvällen. Dessutom, fortsätter han, är det bara bra att pressen tror att Sverige får problem med hettan. I själva verket är de vetenskapligt förberedda på ett sätt som saudierna inte är.

Hans ord ger laget en känsla av att ha ett hemligt vapen, en känsla Tommy Svensson gärna vill ge dem.

Solsting? En spänd och stressad Thomas Ravelli faller ihop efter slutsignalen. Patrik Andersson kollar så att målvakten inte har fått värmeslag.

Men det är klart att hettan får konsekvenser, som att Svensson och Grip måste vara mer försiktiga med taktiska byten. Man får bara göra två byten av utespelare, och något av dem måste sparas för spelare som kroknar i hettan. Dessutom har både Jocke Björklund och Ljung problem med överbelastade ljumskar och är frågetecken för att fullfölja matchen. Thomas Ravelli har ont i ett knä sedan en räddning i slutet av matchen mot Brasilien.

Tommy Svensson och Grip är ändå fulla av tillförsikt när de tar sin vanliga kvällspromenad utanför hotellet i Dallas kvällen före match. Allt de är oroliga för är att killarna inte ska vara motiverade nog. Spöket har förföljt dem sedan EM för två år sedan och tittade fram igen när de fick veta att Saudiarabien skulle stå för motståndet. Hur formulerar man känslan de vill ge till grabbarna, att det viktiga är att inte vara nöjd, att inte tycka att de har nått resans mål? Grip kommer att tänka på en dikt hans hustru brukade läsa. Siw Grip dog hösten 1992 och efterlämnade ett gapande hål i hans liv. Ibland tänker han att det är det hålet han försöker fylla med fotboll. Hon tyckte om poesi och nu hör han hennes röst inom sig. Det är resan som är mödan värd. Eller var det vägen? Och vilket är rimmet: det måste väl vara färd?

Gamle folkskolläraren Tommy Svensson och Tord Grip från Ytterhogdal pusslar ihop det de kan minnas av Karin Boyes dikt, medan de går fram och tillbaka i träningsoveraller framför ett jättelikt lyxhotell i Dallas. Den största dagen är en dag av törst. Den ska de läsa upp för grabbarna före matchen i morgon.

 

Det är ganska svalt på Cotton Bowl. I avbytarbåsen. Där har de luftkonditionering och nån sorts kolsyreis och man kan sitta där och huttra och titta upp på läktarna där de hela tiden bär ut folk som har svimmat och ut på plan där det är 48 grader.

Saudierna värmer upp i långbyxor ute på plan. Svenskarna håller till i tunneln under läktaren tills det är dags för nationalsånger.

Det är precis som de har talat om på genomgångarna: de saudiska ytterbackarna är för små. Kennet Andersson tar emot ett inkast från Roger Ljung strax till vänster om straffområdet, vänder om och slår ett högt inlägg över hela det saudiarabiska försvaret till den bortre delen av straffområdet där Martin Dahlin kommer smygande. Dahlin kastar sig fram och liksom dämpar bollen med pannan, ner i marken och under Mohammed Al Deayeas utsträckta händer och så är det 1-0. Sverige har fått precis den start de ville ha.

Att växla tempo är en konst Sverige sällan behärskat, men det är en konst de behärskar nu. På en plan där mittfältet är helt obefolkat kontrollerar Sverige matchen fullkomligt. Inte ens mot slutet av halvleken, när hettan tar ut sin rätt och svenskarna mer eller mindre står och spelar fotboll, har saudierna någonting att säga till om. Spelet ser avslaget ut från sidlinjen.

Men händelselösheten döljer utmattade spelare. Kennet Andersson och Martin Dahlin tar varannan löpning.

– Din tur nu. Jag sprang förra gången.

Direkt när paussignalen går rusar avbytarna ut på plan för att spelarna ska få vatten i sig och kalla handdukar om huvudet, istället för att behöva vänta tills de är nere i omklädningsrummet. Ingesson är helt utpumpad: »Det går inte att springa. Man kan inte andas«, flämtar han. Sedan dricker han tre liter vatten rakt upp och ner och ångrar sig med en gång: nu kommer han att få håll i andra halvlek.

Men han får inte håll, kroppen har sugit åt sig all vätska. Sverige har överhuvudtaget absorberat så mycket energi nere i omklädningsrummet att de kan gå rakt ut och sätta in nästa stöt. Thern spelar till Kennet Andersson, som tar emot, lyrar den över eget huvud och driver längs med straffområdet, samtidigt som Dahlin diagonallöper i motsatt riktning och drar med sig försvaret. Så skjuter Kennet. Bollen sitter nere vid ena stolproten: 2-0 och Sverige är på väg mot kvartsfinal.

Men visst blir det en dag av törst. Det är 40 minuter kvar. Framför allt Ingesson och Roger Ljung lider märkbart i hettan. Björklund måste gå ut med ömmande ljumskar: Kåmark kommer in i hans ställe. Sedan ska Thern stoppa ett skott från saudiaraberna och får det på tåspetsen. Skottet är så hårt att knät på benet vrids om och Thern måste stappla av och åka direkt till sjukhus utan att se färdigt matchen. Håkan Mild kommer in istället. Saudierna, å sin sida, har tagit in en snabb högerytter som heter Fahad Al Gheshayan och som ställer till bekymmer för den plågade Ljung. Han tar sig in i straffområdet och skjuter ett hårt skott som Ravelli räddar. Ravelli skäller ut Kåmark, som känner Ravelli från Göteborg och rycker på axlarna. Och Sverige klarar sig tills det är fem minuter kvar, när Al Gheshayan återigen bjuder Ljung på en åktur. Den här gången löper han ifrån Ljung, vänder tillbaka medan den tröttkörde Ljung försvinner ut över kortlinjen och piskar upp bollen i nättaket. Snyggt.

Men inte tillräckligt för att skaka Sverige. Saudierna fixar på mittfältet för att försöka få till ett ordnat anfall när Mild resolut tar bollen från dem. Dahlin spelar den till Schwarz, Schwarz till Brolin, Brolin till Dahlin som väggar den till Kennet, som sätter den via bortre stolpen. Typiskt för en match där Sverige hela tiden har gjort precis vad de behöver.

Den som rört sig mest är nästan Anders Limpar, som under hela matchen sprungit fram och tillbaka med ispåsar och vattenflaskor och handdukar till spelarna ute på planen. Hans tröja är sjöblöt när han som vanligt byter med en motspelare efter matchen. Saudierns tröja är snustorr. »Du vet, vi brukar spela i 40 grader hemma i Riyadh«.

 

På hotellrummet samma kväll kan Limpar och Ingesson glädja sig åt ett avsnitt ur sändningen av matchen på amerikanska sportkanalen ESPN. Ingesson får en boll ute på kanten och jonglerar den framåt. »The Maradona of the Baltic!« vrålar kommentatorn, Baltikums Maradona.

Baltikums Maradona väntar sig att få möta Argentina i kvartsfinalen. I stället blir det Karpaternas Maradona, som Gheorghe Hagi då och då kallas av fyndiga journalister. På sina TV-apparater får svenskarna se en av VM-turneringens bästa matcher när Hagi och hans kamrater vinner med 3-2 över ett Argentina utan någon Maradona alls. De tycker i allmänhet att det känns positivt. Flera av dem har sett Rumänien förlora mot Schweiz i Detroit i en match där rumänerna var helt odugliga. De kommer heller inte att kunna spela samma avvaktande spel mot Sverige som mot Argentina. Sverige har en vecka på sig innan 10 juli, då det är dags för kvartsfinal i San Francisco.

De flyger till Oakland i Kalifornien på USA:s nationaldag 4 juli. Där väntar en svalkande oas efter Texas ökenhetta. På LaFayette Park i Diablo Valley finns möjlighet till volleyboll i hotellpoolen och till stadsutflykter till Golden Gate, Alcatraz och alla andra sevärdheterna i San Francisco.

Martin Dahlin och Pontus Kåmark väljer att stanna kvar på hotellet.

– Vi måste ta det lugnt och vila lite grann.

– Nu har de nåt på gång, säger Kennet Andersson till Mild.

Dahlins och Kåmarks fritidsintressen är välkända. Tio minuter efter att landslagets buss lämnat hotellet rullar en cab upp framför hotellentrén. Den blonda tjejen vid ratten tutar, och ut kommer Pontus och Martin, uppklädda i snygga sommarkläder. Bilföraren är en av flygvärdinnorna på planet som tidigare under turneringen  tog svenskarna från Los Angeles till Detroit. Dahlin har hållit kontakten och övertalat henne att ge honom och hans lagkompis en privat sightseeing.

Men Dahlin och Kåmark glömde att lägga på minnet exakt hur lagkompisarnas buss såg ut. Under bilfärden i San Francisco måste de därför huka sig i sätena varje gång flygvärdinnan kör om en turistbuss.

De lyckas undgå upptäckt ända tills bilen stannar för rött ljus vid ett övergångsställe. En grupp turister kommer gående. Först går en lång, skallig man, efter honom en kortare gråhårig farbror med krumma ben. Plötsligt upptäcker Dahlin att han tittar rakt in i ögonen på sin förbundskapten och resten av den svenska ledarstaben.

Tagna på bar gärning.

Så slår ljuset om och Dahlin occh Kåmark försvinner nerför gatan med ett gapflabb.

Mooseklubben hittar ett nöjesfält där de åker bergochdalbana i fyra timmar. Björklund och Patrik Andersson håller sig för sig själva, medan Kennet Andersson och Rehn spelar backgammon och Micke Nilsson tittar på.

Det är välbehövlig avkoppling. Spelarna är slitna och Tommy Svensson och Grip börjar oroa sig för skadeläget. Ljung ligger på massagebänken nästan dygnet runt, Björklund har problem med ljumskarna, Roland Nilsson har fått en rejäl smäll på foten och plötsligt är tre man i backlinjen tveksamma. Och så är det Jonas Thern. Ingen är så viktig för det svenska laget som Thern.

Det här är frågor som stöts och blöts dagligen. Medieuppmärksamheten är nu gigantisk i ett Sverige som inte varit i VM-kvartsfinal sedan 1974. I allmänhet är stämningen god på presskonferenserna. Sverige utmärker sig för sin öppenhet och en amerikansk journalist som bevakat Argentina blir nästan gråtfärdig över bemötandet. »Is this for real? Får jag prata med vem jag vill?«

De flesta av spelarna gillar uppmärksamheten. Ingen söker rampljuset mer än Dahlin, som brukar smita iväg med journalister efter träningarna när de andra går och duschar. Samtidigt finns det en försiktighet: många har känt sig hårt kritiserade före turneringen, som Ravelli och Brolin, andra har känt sig kritiserade även under den, som Patrik Andersson och Klas Ingesson. Värst är det för Anders Limpar. Många journalister väntar bara på att han ska explodera så att de ska kunna göra rubriker på honom. Det räcker att han sitter med hakan i handen på en presskonferens så kommer de och tar bilder där han framstår som olycklig och missnöjd. Limpar känner sig motarbetad, framför allt av skåningarna på Expressen. Han fattar inte vad Mats Olsson och Hans Linné har emot honom. Här kommer dessutom Linné med en djävla bandare gömd under anteckningsblocket och ställer ledande frågor. Limpar är nöjd med sig själv för att han inte går i fällan. Han ger intetsägande svar och går tidigt från presskonferenserna istället.

På rummet undrar Ingesson hur Limpar har det. Men Limpar säger lägg av, vi är fotbollsspelare och vi vet vad det handlar om. Inte för att han känner så innerst inne. Men Klasse ska inte behöva lida när han nu har sin bästa stund i livet. Dessutom är det ju inte trist hela tiden. Det är tur att Mooseklubben finns.

Mooseklubbens store utflyktsledare får ett sämre och sämre förhållande till sin rumskamrat. Expressens fotograf Peter Widing följer med Dahlin en dag för att ta bilder vid hotellets swimmingpool. Vid hissen möter de Brolin.

– Vart fan ska ni? frågar Brolin surt. Inte upp till mitt rum, va?

– Hörde du det? säger Dahlin till Widing när hissdörrarna slagit igen. Han sa »mitt rum«.

 

Thern kämpar för att komma tillbaka på träningarna. En ledkapsel har gått sönder i högerknät och han är stel och otymplig i vändningarna. Dagen före Rumänienmatchen inser han att han inte kommer att kunna spela. Det är ett svårt avbräck, men Tommy Svensson har reservplanen klar: Håkan Mild ersätter Thern på mittfältet, Roland Nilsson ersätter honom som lagkapten. Men den som till allmän förvåning ersätter Thern som inspirerande kraft i omklädningsrummet är Tomas Brolin.

Brolin har fram tills nu varit tyst av sig i landslaget, men det är som om framgången i hans roll har gett honom en ny självbild och förvandlat honom till ledare och pådrivare. I omklädningsrummet på Stanford Stadium i Palo Alto utanför San Francisco är det han som eldar på de andra: de ska inte låta Rumänien dra ner på tempot, invagga Sverige i säkerhet och sedan slå till. De ska bara ösa på och stressa rumänerna.

Klas Ingesson lyssnar. För honom har turneringen hittills varit en enda stor prövning. Efter inledningsmatchen var han beredd på att bli petad av Tommy Svensson, men han fick fortsatt förtroende och har kämpat på i motgång. Han har fått höra från journalister om kritik hemifrån, men har gradvis känt hur det lossnat.

Och efter fem minuter mot Rumänien är det Ingesson som dyker upp på högerkanten, tar sig förbi överrumplade rumänska backar och slår ett inlägg som Dahlin möter med pannan. Den sitter klockrent i stolpen. Det blir inledningen till en halvlek där Sverige håller bollen, flyttar framåt, ständigt förvägrar rumänerna ytor. En enda gång tappar Kennet Andersson bollen till Hagi, som är iväg som en blixt in i Sveriges straffområde, men då kommer Mild, som på sitt typiska sätt har hängt honom i hasorna hela vägen och knycker bollen av honom. Nästa gång Hagi får kontroll över bollen kommer Schwarz med sina dobbar istället. Schwarz är ful, men han dominerar också mittfältet i en tät, vibrerande VM-kvartsfinal. Rumänerna passar runt mot slutet, söker luckor. Publiken visslar, för de hittar inga luckor. Sverige vägrar släppa till några.

Rumänerna verkar piggare i början av andra halvlek. De försöker med längre bollar och kommer igenom flera gånger. Men återigen ebbar det rumänska bollinnehavet ut i rundpassningar på mittfältet.

Och så hittar Sverige öppningar. I den 63:e minuten slår Patrik Andersson en lång boll mot Kennet Andersson i bortre delen av straffområdet. Florian Prunea, Rumäniens lille målvakt – Stelea är petad efter 1-4-matchen mot Schweiz i gruppspelet – avvärjer med problem. Sedan lyfter Rolle bollen till Brolin, som slår till på volley från straffområdets sida och bollen dyker: Prunea räddar med nöd och näppe. På hörnan är den rumänske målvakten återigen ute och fladdrar. Rumänerna har ytterligare en femminutersperiod av stillastående bollinnehav på mittfältet, och sen blixtrar Sverige till igen: Kennet Andersson lyrar in mot Dahlin som trängs med häftplåstret Prodan, bollen går över båda och plötsligt är Ingesson ensam med en Prunea kommit ut halvvägs. Ingesson kan lätt nicklobba den i mål. Men domaren har blåst. Ingesson protesterar inte och verkar själv tycka att det gick misstänkt lätt, men Dahlin har inte knuffat Prodan. Det borde varit 1-0.

Sedan får Sverige frispark.

Rumänerna ställer upp muren i högra hörnet av sitt straffområde från målvakten räknat. Tommy Svensson reser sig från bänken. Stefan Schwarz vänder sig om och gör en bestämd gest åt honom. »Sitt ner, gubbe«. Det har gått 78 minuter på matchuret.

De har haft frisparken på lut i ett och ett halvt år nu. Tommy Svensson var nere och studerade Tomas Brolin 1993 och såg Parma göra den. Brolin fick rita upp den på papper och så gjorde man några ändringar för att den skulle passa Sverige. Benny Lennartsson, å sin sida, minns att han utvecklade en likadan frispark när han jobbade med Kalle Björklund i norska Brann något år tidigare. Lennartsson blev inte involverad med landslaget förrän ett år efter Tommy Svenssons Parmaresa, men kan ändå inte låta bli att tänka på den som sin frispark. Sak samma. Frisparken ingår i det svenska landslagets arsenal, men de har inte kunnat utnyttja den eftersom de flesta lag ställer en gubbe bredvid muren. Inte Rumänien. Och det var Benny Lennartsson som kom att tänka på det, när Sverige mötte Rumänien i träningsmatchen före VM.

Men det är Thern som ska slå den. Dagen innan, på den öppna träningen när Thern kom fram till Tommy Svensson och sade att det här går inte, han kan inte spela, då slog det plötsligt Tommy: hur gör vi med frisparken? Det var fullt med spionerande rumäner på läktaren.

– Ta över här, sade han till Grip, så tar jag med mig Håkan och tränar lite passningar.

Mild fick stå vid andra målet och träna passningar som inte var för hårda och inte för lösa. Och på kvällen ritade Tommy upp gubbar på en anslagstavla så att försvararna skulle förstå hur de ska springa. Det är viktigt att Roland Nilsson inte försöker överlappa på sin kant, till exempel, utan bidrar till att dra med sig folk bortåt i straffområdet.

Nicken. 193 centimeter Andersson blir klassisk. Sverige har kvitterat 2-2 med fem minuter kvar att spela.
Än så länge är Thomas Ravelli bara Thomas Ravelli. I en tiondels sekund till…

Nu sitter Benny Lennartsson på läktaren på Stanford Stadium och ser Schwarz och Mild ställa upp sig. Nu, nu, tänker Lennartsson. Nu sitter Kalle Björklund framför TV:n därhemma och väntar på vår frispark. Lennartsson boxar Lasse Lagerbäck på armen. Schwarz tar sats och springer fram mot bollen. Han klipper till och skjuter i muren. Lennartsson vänder sig om och vrålar rakt ut i luften:

– Vad fan är det med dem? Här åker man som en idiot fram och tillbaka över hela Amerika och går igenom och ritar upp saker och så gör de inte som man har sagt!

Den lugne Lagerbäck drar lite grann på munnen.

Någon minut senare fäller Prodan Dahlin och frisparksläget är där igen. Lennartsson skakar lite misstroget på huvudet och vågar inte hoppas.

Men nu ser de hur Roland Nilsson gör en lång lov in i plan och bort från sin högerkant, hur Schwarz hoppar över bollen, hur Mild slår den tätt, tätt bredvid muren och hur Brolin dyker upp där bakom. Det går snabbt som blixten, men de som känner till frisparken vet att Brolin har två alternativ: skjuta eller passa. Ska han skjuta, ska han skjuta högt, eftersom Prunea är känd för att lägga sig. Framför mål finns Dahlin, Patrik Andersson och Kennet Andersson i bra läge, men Brolin tvekar inte en sekund, utan drämmer till, högt som de har talat om och rätt upp i nättaket. Det står 1-0 till Sverige. Schwarz rusar rätt ut till sidlinjen och faller i Tommy Svenssons armar.

– Vad fan, din jävel, skämtar Kennet Andersson till Tomas Brolin i hopen av spelare. Du skulle ju passa!

Tolv minuter kvar. Svenskarna ropar till varandra, slappna inte av nu, backa inte hem. 87 minuter. Kennet Andersson sticker iväg på kanten och slår ett inlägg, Prunea halkar och är borta men Prodan nickar bort framför näsan på Ingesson och Dahlin. Hörna. Sverige måste hålla bollen, men hörnan blir dålig, Hagi tar den och löper upp på mittplan, Brolin rusar efter honom och tar tillbaka den, passar till Kennet Andersson som blir för ivrig och slår ett optimistiskt inlägg. Brolin är vansinnig. Ge bollen till rumänerna med två minuter kvar. Det skulle bara fattas att de utnyttjar en sån grej.

De får upp den på svensk planhalva. Florin Raducioiu, den målfarlige Milanforwarden som ingen har sett röken av än så länge, faller enkelt. En minut av ordinarie matchtid kvar. Hagi slår frisparken. Svenskarna i muren hoppar, Mild får den på sig, den studsar åt sidan, precis som den inte ska studsa, precis så att ingen svensk kan ingripa där den studsar rakt i vägen för Raducioiu. Han klipper till från någon meter.

Rumänien har kvitterat i matchens slutsekunder på den enda stora chans de har.

Svenskarna hinner knappt samla sig innan förlängningen kommer igång. Nu har rumänerna fått ett psykologiskt övertag. De är mer aggressiva; på högerkanten härjar Hagi. Rolle Nilsson lyrar bort mot Kennet Andersson i bortre delen av straffområdet; det går inte den här gången heller.

Det har gått tio minuter av förlängningen. Dumitrescu har bollen på svensk planhalva; Mild kommer i ryggen på honom, Dumitrescu faller enkelt.

När frisparken slås mot svenskt straffområde är Schwarz där och petar den bakåt mot eget försvar där inbytte Pontus Kåmark och Patrik Andersson finns. Kåmark är närmast, ropar »Pontus!«, och ska precis slå bort den när Patrik Andersson kommer glidande i panik och tåar den åt sidan. Den rullar rakt fram till Raducioiu, som bara kan klappa till och bollen sitter nere vid stolproten.

– Vad gör du? Jag skriker ju att jag har den, säger Kåmark förtvivlat till Patrik Andersson.

Andersson tittar bort. Det finns inget att säga.

I nästa anfall hittar bollen ut till Dumitrescu och bakom honom kommer Schwarz och fäller honom. Gult kort, det andra. Schwarz blir förste svensk att visas ut i ett VM-slutspel i fotboll. Han kunde inte ha valt ett sämre tillfälle. Han drar upp strumporna och joggar av planen. Svenskarna vid sidlinjen noterar att han ler.

 

Ingen paus, bara ett sidbyte, efter femton minuters förlängning. Svenskarna stjäl sig ändå lite tid vid sidlinjen medan domarna skriker på dem. Nu chansar vi, säger de till varandra, fan, vi ger oss inte! Men de tio svenskarna har svårt att skapa chanser. 107 minuter: Dahlin haltar av med ont i vaden, Henke kommer in. 110 minuter. 112 minuter. Tiden rinner ut.

Det är fem minuter kvar och nästan hela det rumänska laget är nere i eget straffområde. När Ljung kastar ett inkast till Kennet Andersson som står vid straffområdesgränsen med ryggen åt mål är det bara Popescu, Ingessons lagkamrat i PSV Eindhoven, som är uppe och irriterar honom. Det gör han bra: Kennet slår en för lös passning bakåt till Roland Nilsson, som har stött fram för att assistera honom, och Roland får Popescu över sig och tvingas vända om och släppa bollen förbi sig. Där borde anfallet vara slut. Men Popescu vågar inte lämna Kennet som smitit in i straffområdet igen. Han gestikulerar vilt till Hagi och Raducioiu som står bredvid och tittar på och sen störtar han tillbaka till sina bevakningsplikter. Rolle kan ostört hämta bollen, vända om, avancera ett par meter och slå inlägget.

Precis som två inlägg tidigare under matchen går det mot bortre delen av straffområdet. Den här gången kommer Kennet Andersson helt rätt. Han når med huvudet högre än Pruneas uppsträckta händer och styr bollen i mål. Sverige har kvitterat.

Det är Sverige som vill vinna nu, som med tio man jagar inkast och pressar på medan rumänerna maskar och hoppas på straffläggning. Brolin slår en genomskärare till Kennet som stormar igenom och drämmer till på halvvolley, Prunea reflexräddar, returen går rakt ut framför mål, där Henke Larsson möter men får den bakom sig och skjuter rakt på Prunea. Vid sidlinjen gör Tommy Svensson en kullerbytta av frustration.

Det blir straffläggning.

Tommy Svensson har inte tagit ut straffskyttarna i förväg, eftersom han inte vill att de utsedda spelarna ska vara nervösa under förlängningen, men i praktiken är de naturligtvis klara. Förste straffskytten Brolin är given, likaså Kennet Andersson, Ingesson och tillförordnade lagkaptenen Roland Nilsson. Utvisade Stefan Schwarz hade varit ett givet femteval. Tommy Svensson bestämmer sig för att fråga Håkan Mild. Mild nickar; men han vill slå den första. Svensson grubblar några sekunder. Han hade velat att Brolin sköt först, eftersom Brolin är säkrast och svenskarna behöver en bra inledning, men han bestämmer sig för att låta Mild få som han vill.

Mild går fram till det norra målet. Där gjordes ett av matchens mål, det han själv hade del i, frisparken som Brolin klappade in. Är det ett gott omen? Mild lägger bollen på straffpunkten, men får en tillsägelse av domaren att rätta till den. Han måste gå fram en andra gång. Prunea ligger i ett hörn, men Mild skjuter över. Han sätter knytnävarna mot pannan med underarmarna sammantryckta. I Sveriges första straffavgörande någonsin kan han bli den store syndabocken. Raducioiu sätter nästa straff.

Konstigt nog är Tommy Svensson inte nervös. Han ligger på mage i gräset och är säker på att vinna. Lika avslappnade är Brolin och Ingesson där de ligger bredvid varandra i mittcirkeln.

– Vems tur är det nu? säger Brolin.

– Måste vara din, säger Ingesson.

– Då tar jag väl den, säger Brolin och släntrar på fötter. Men Kennet Andersson är säker på att han ska ta den andra straffen. Insättandet av Mild som försteman har skapat förvirring. Brolin lägger sig ner igen. Och Kennet tar den säkert: hårt och halvhögt och i fel hörn för målvakten.

Hagi: bombsäkert mål.

Brolin: den vanliga finten, den vanliga piruetten. Lika nöjd med sin prestation som vanligt, trots att Sverige ligger under.

Lupescu: högt upp i vänstra hörnet.

Ingesson: Prunea lägger sig tidigt igen och straffen är säker.

Hittills har Ravelli inte varit nära några straffar. Men han är säker på att han kommer att få sin möjlighet. Det här är hans stund: han, som brukar vara så orolig inför varenda match, han som när Rumänien kvitterade och tog ledningen bara kände missmod och förtvivlan över att de ska förlora på sådana skitmål, han känner nu bara ett stort lugn och tillförsikt. En straffläggning är målvaktens stund. Ingen kan vänta sig att han ska ta några straffar, men han blir hjälte om han gör det. Ravelli har gjort viktiga straffräddningar i landslaget förr: mot Portugal i VM-kvalet 1984, mot Italien i EM-kval 1987. Dan Petrescu stiger fram, den rumänske vänsterbacken med den flyende hakan. Han slår den på Ravellis vänstra sida. Ravelli är där, kommer under bollen, men får upp en arm. Sverige har kvitterat igen.

Nu är det Roland Nilsson. Han har ofta påmints om sin missade straff i IFK Göteborgs straffläggning mot Barcelona i Europacupens semifinal 1986. Men det har gått åtta år sedan dess. Jonas Thern lider i sin ovana roll på bänken, men nu känner han sig trygg: han vet att Rolle är stensäker på straffar. Han kommer att slå den högt och med skruv och om målvakten inte är just där så är det mål. Det är inte Prunea. Nu leder Sverige straffläggningen.

Fram stegar Dumitrescu, som tidigare i matchen spottat åt Ravelli i en upphetsad konfrontation. Ravelli försöker få honom ur balans genom att veva med armarna på mållinjen. Dumitrescu sätter den säkert i mål, springer fram till den liggande Ravelli och slänger ur sig några glåpord. Ravelli är på fötter, knackar sig på tinningen, vill ha Dumitrescu varnad. Domaren gör lugnande gester som en dagisfröken som försöker lugna två överhettade fyraåringar. Straffläggningen når sudden death-skedet.

Svensson har bestämt sig för att skicka fram Henke Larsson, inte någon av de mer erfarna spelarna som är kvar på plan. Henke är kylig och säker på straffar. Som den här: den slickar stolproten innan den sitter i nätet.

Rumäniens krullhårige libero, Miodrag Belodedici. Han tvekar lite grann i ansatsen och slår den på Ravellis vänstra sida. Där jag ville ha den, hinner Ravelli tänka. Sedan känner han hur den slår mot handen. Sedan är det tomt.

Henke Larsson är först framme hos honom. Sedan kommer de andra. Ravelli försvinner i en klase av överlyckliga svenskar. Han tar sig loss för att omfamna Tommy Svensson. Tommy Svensson står där med händerna på Ravellis axlar och ett uttryck i ansiktet som någon som ser släktens svarta får gifta sig.

– Nu är jag kung igen, säger Thomas Ravelli.

När spelarna till slut är på väg ut från planen säger Kennet Andersson till Hasse Hultman:

– Det enda som är synd, är att en sån här match skulle man egentligen ha sett på TV.

 

En enda person väntar man på vid presskonferensen nästa dag. Efter ett tag kommer han, Thomas Ravelli, och sätter sig långsamt tillrätta bland de journalister som har ifrågasatt honom bara en månad tidigare. Han harklar sig belåtet och tar till orda:

– En sån här dag vore det lätt att slå sig för bröstet, men det ligger inte för mig.

 

Efter matchen mot Rumänien är Sverige tillbaka där de började. Semifinalen – liksom final eller tredjeprismatch – spelas på samma arena som den darriga inledningsmatchen mot Kamerun, Rose Bowl i Pasadena. Motståndare är samma Brasilien som i gruppspelet. Cirklar sluts och trådar knyts ihop och det finns en känsla som alla försöker kämpa mot av att en lång resa håller på att ta slut. Sverige är ett sargat och slitet lag och har bara två vilodagar mot motståndaren Brasiliens tre. Schwarz är avstängd.

Thern känner att han inte är helt färdig för spel han heller.

– Jag känner mig verkligen inte perfekt, säger han till Svensson.

– Jag behöver dig, säger Tommy Svensson. Vi kan inte vara utan både dig och Stefan.

Och så är det Dahlin.

Martin Dahlin känner själv att han har överbelastat kroppen. Han har känt sig starkare än någonsin förr i sitt liv och kört egna pass bara för att han varit så uppe i varv. Tommy och Tord har försökt bromsa, men han har inte lyssnat. På fridagen i Dallas gick han ner i styrketräningshallen på hotellet och sprang på löpbandet i 40 minuter. Efter varje träning har han nött ryck och vändningar i straffområdet. I matchen mot Rumänien började han betala priset: kroppen svarade inte som den brukade, han kom fel i situationer där han tidigare kommit rätt. I förlängningen fick han ont i vaden och måste gå ut.

På måndagen efter Rumänienmatchen låter Dahlin bli att träna, men dagen före semifinalen försöker han köra två pass igen. Han är fortfarande i något slags rus. Han känner att han har ont i vaden och behöver vila, å andra sidan är det sällan man går ut på en plan och inte har ont någonstans. Han har haft muskelknutor i vaden förr och då har det släppt efter en spruta och lite uppvärmning.

Framför allt är det ju en semifinal i VM. Som han sade till en journalist efter Rumänienmatchen:

– Jag ska vara med om jag så ska spela på ett ben.

Läkarteamet bedömer hans symptom som kramp. Det finns en glidande övergång mellan kramp och bristning. Man kan bara få reda på att det är en bristning genom att testa Dahlin. Om det å andra sidan är kramp löper man risk att förvärra symptomen genom att testa honom. Ledningen beslutar sig för att vila honom och chansa.

Efter sista träningen före matchen frågar Tommy Svensson Dahlin hur det känns. Dahlin svarar att han känner av vaden, men att han vill försöka. Dahlin är Sveriges skyttekung, mannen som kan avgöra en semifinal på egen hand. Tommy Svensson beslutar sig för att ta chansen. Dahlin får en spruta i vaden och tas ut i startuppställningen.

 

Efter 13 minuters spel bryter Mild Jorginhos dribbling. Bollen ligger fri på mittfältet med fyra svenskar runtomkring den. Ingen kommer sig för att ta den. Jorginho kommer på fötter igen och tar tillbaka bollen.

Den stenhårda uppvaktningen på mittfältet som fungerade så bra i förra matchen mot Brasilien fungerar inte den här gången. Dels är Brasilien så mycket bättre nu när det är semifinal och inte en gruppspelsmatch där oavgjort kan duga. Detta är inte ett Brasilien som demonstrerar sin tekniska överlägsenhet med yttersidor och klacksparkar, detta är ett Brasilien som använder sin teknik för att hela tiden hålla bollen från motståndaren, för att tvinga dem att jaga på mittfältet, och som har fysisk styrka nog att själva hålla motståndaren under ständig press. Det är också ett Sverige som är slitet. Sveriges spel bygger till stor del på att anfallarna hjälper till i försvarsarbetet, och Dahlin klarar inte av det i dag. Ingen hugger vid mittplan och i den 25:e minuten får Marcio Santos ostörd slå en passning till Branco som slår vidare in till Zinho, som hoppar över och lurar Thern. Mild går in framför Romário och missar. Romário är iväg som ett skott mellan Rolle Nilsson och Björklund, fintar skott och drar till höger, är förbi Ravelli och lägger den utan att titta mot tomt mål, i tankarna redan på väg till sidlinjen för att jubla.

Patrik Andersson är där. Han kanar på mållinjen, får bort bollen, glider vidare in i nätet, ligger där hjälplös när Mazinho tar returen och skjuter mot tomt mål. Utanför. Bebeto, ensam framför det övergivna målet viftar förtvivlat med armarna. Sverige håller fortfarande.

Men det är tungt. Thern försöker ta tag i det, men hans kapacitet räcker bara till att riva sönder och bryta ner. Och Dahlin är ingenstans. Dahlin väntar på att krampen i vaden ska släppa, men den släpper inte. Det är bara Brolin som orkar. En klackpassning till Mild som skjuter lamt från 30 meter. En diagonallöpning och snabbt pass till Kennet Andersson som fångas upp av det brasilianska försvaret. Det är ett under att 0-0 håller. Här kommer Bebeto och Romário igen, klapp klapp, Romário är fri, Ravelli går ner och täcker och Romário kommer inte runt: Ravelli tar skottet. I det ögonblicket hugger det till i Ravellis knä igen, precis som det gjorde när han tog Bebetos skott i första matchen, det gör ont som fan men det spelar ingen roll: Ravelli känner sig oslagbar, de kommer inte att göra mål på honom i dag.

Och så är det Brolin. I halvlekens sista skälvande minut knycker han bollen på mittplan, lyrar över en angripande brasse, vänder, uppvaktad av två brasilianare, och vrickar den till Thern, som har Dahlin framför sig i en bra löpning men Thern missar passningen. Det vill sig inte.

 

I omklädningsrummet är Tommy Svensson okaraktäristiskt arg. Han skäller på alla spelare, men främst skäller han på Dahlin.

– Det är då också fan, det är tio killar som sliter benen av sig därute, och så går du och drar benen efter dig. Jag har gett dig så mycket beröm så du får tåla om jag ger dig kritik också.

 

Trots det är Dahlin kvar på plan när andra halvlek börjar. Brasilien, däremot har bytt ut Mazinho och satt in Raí. Raí tar direkt bollen från Thern och spelar fram Romário: Ravelli är där igen. Sverige repar sig något. Det hörs svenska hejarop från läktarna för första gången. I ett anfall iscensatt av Brolin lyckas Sverige hålla bollen i fler än tio passningar. Henke Larsson börjar värma upp. Ett kanonskott från Zinho räddas av Ravelli. Kanske det kan gå ändå? Ravelli är oövervinnlig, Brolin klackar, Dahlin lyckas faktiskt tvinga fram en hörna, Thern pressar Romário, Mild tar bollen från Raí, från Dunga. Thern hör hur den brasilianske tränaren, Carlos Alberto Parreira, står vid sidlinjen och grälar på högerbacken Branco.

– Fan, spela i stället för att skjuta, skriker Parreira.

Så i den 64:e minuten ser Thern chansen. Marcio Santos dräller ett ögonblick med bollen på mittfältet och Thern är på honom som en hök. Brassarna är på väg upp med hela laget och han ser Brolin och Kennet i hyfsade lägen. Thern har redan erövrat bollen när Marcio Santos trycker till honom i ryggen och får honom att förlora kontrollen. Bollen går till Dunga, som står bredvid, och Thern fortsätter tomhänt förbi honom av bara farten. Det är given svensk frispark, men signalen uteblir.

Thern ger sig inte. Dunga står kvar med bollen framför fötterna. Thern tror att han ska dra den bakom klacken och vända spelet, så han går in med all sin tyngd: han är fortfarande förbannad över den uteblivna frisparken och går in hårt och sent – fast Dunga redan passat bollen från sig – och trampar till med höften mot brasilianaren och för alla som ser situationen ser det ut som en stämpling. Dunga gör inget för att förta det intrycket: han kastar sig handlöst upp i luften och faller på alla fyra. Den colombianske domaren Torres Cadena står bara några meter därifrån och vet vad han ska tro. Han drar fram kortet: det är rött. Thern är utvisad. Han skakar oförstående på huvudet. Han går bort, tar Dunga i handen och säger på italienska:

– Det där var en jävla filmning.

Dunga har, liksom Thern, varit proffs i Italien.

Brassen rycker på axlarna och ser oförstående ut. Sedan går Thern av plan.

– Det var hårt. Gult hade räckt, säger Tommy Svensson när Thern går förbi.

Thern ställer sig i spelarkorridoren för att titta, men visas bort av vakter. Han blir tvungen att gå ner i omklädningsrummet och vankar av och an därnere. Tankarna går tillbaka till OS 1988 när han också blev felaktigt utvisad. En tunisier sparkade ner Sulo Vattovaara, Thern gick fram och frågade vad fan han höll på med, domaren visade ut både Thern och tunisiern. Och nu samma sak igen, i en semifinal i VM. Det hörs ett vrål från publiken.

En funktionär visar sig i dörren till omklädningsrummet och drar efter andan för att berätta någonting.

 

Det underliga är att Brasilien skapar mindre under den första kvarten sedan Thern åkt ut. Dahlin linkar av i den 67:e minuten. Landslagsläkare Jan Ekstrand tänker att det var ett misstag att spela Dahlin. Han borde ha testats ytterligare. Tommy Svensson, som tänkt byta in Henke Larsson, tänker snabbt om: det får bli Stefan Rehn istället. Svenskarna har nu en enda tanke i huvudet: 0-0 och straffar. Och fan vet om de inte kommer att klara av det. Ett slags förtvivlans mod sprider sig i det svenska laget. Ravelli springer med något slags galna preussiska marschsteg förbi kamerorna bakom målet sedan Romário skjutit utanför. Kennet Andersson springer omkring och tänker: de kan inte göra mål på oss. De kan fantamej inte göra mål på oss.

Men i den 80:e minuten får Brasilien frispark. Den går ut till Jorginho. Ravelli minns Benny Lennartssons ord om bananinläggen som förvandlas till skott på mål och står kvar vid stolpen. Patrik Andersson följer med Raí som bryter in i straffområdet. Inlägget går över dem allihop. Roland Nilsson ser för sent hur Romário står precis där bollen kommer och med den självklare måltjuvens oansträngda rörelseschema  nickar han den i mål.

 

Sverige kan inte svara. Det görs inga fler byten. Till och med Jocke Björklund uppträder på Brasiliens planhalva, men Sverige kan inte förvalta bollen, Ljung missar inlägg, Ingesson tappar den, och när Brasilien har den kan de flytta den mellan sig till publikens jubelrop. Ooo-lé! Ooo-lé! Brolin skäller på linjemannen som skänker Brasilien ett inkast, Brolin springer till sig en frispark i farligt läge, men Stefan Rehn slår den utan precision. Den nickas bort. Det är slut. Sverige har förlorat till slut.

 

De är på väg genom spelargången när Ingesson ser Dahlin halta framför sig.

– Hur fan är det? frågar han.

– Äh, det är inte bra, säger Dahlin, jag skulle nog ha bytt tidigare.

– Vad fan spelar du då för när vi har fräscha killar på bänken, ropar Ingesson ilsket.

Dahlin vänder sig om.

– Vad skulle du själv göra i en VM-semifinal då?

Det brister för Ingesson. Hela den här jävla frustrerande matchen där de sprungit och sprungit och inte fått ut nånting, och så hela jävla VM där han har slitit fast han kanske inte varit i så bra form och bara fått skit för det och somliga har fått beröm bara för att de tryckt in bollen i mål. De har varit så jävla ärliga mot varandra förut och varit 90 minuter från att vara i en VM-final, då får man fan säga ifrån om man är osäker på att starta. De når omklädningsrummet. Brolin har hört vad som sägs och det brister för honom också. Den uppdämda irritationen mellan honom och Dahlin blossar upp med full kraft. Brolin har varit i sitt livs form och han har velat vinna den här matchen till varje pris och så har Dahlin sabbat allting genom att springa omkring och halta därframme. Han och Ingesson står framför Dahlin och skäller, och Limpar tänker att nu börjar de slåss. Men då kommer Tommy Svensson och griper in:

– Klas sätter sig där och Tomas sätter sig där! Och du, Martin, sätter dig också ner.

Där sitter de och försöker lugna ner sig. Stämningen är tryckt. Jag spelade på sprutor, tänker Dahlin. Vad har ni två för ursäkt för att ni var så dåliga? Några har hört ordväxlingen, andra bryr sig inte. Så här är det jämt när man får stryk, tänker Thern, då ska man hitta syndabockar. Låt dem skrika, det rör inte mig, tänker Kennet Andersson och går och duschar.

Flera av de andra spelarna förstår Dahlin: klart man försöker om det är VM-semifinal. Anders Limpar tänker att han nog gjort likadant. Men han undrar också om inte Tommy Svenssons vredesutbrott i paus hade att göra med beslutet att låta Dahlin spela. Det var så otypiskt honom. Kanske frågade han sig om han gjort rätt?

De sitter inlåsta i omklädningsrummet i en timme. Gradvis förändras stämningen. När de kom in i omklädningsrummet kände de att va fan, ska vi spela nån jävla uppvisningsmatch nu? Men ju längre de sitter där, desto mer upptäcker de hur gärna de vill vinna matchen om tredje pris mot Bulgarien. Desto mer upptäcker de hur gärna de vill avsluta VM med en seger, istället för med den här frustrerade känslan av att ha trampat omkring i filmjölk en hel eftermiddag. Långsamt lyckas Tommy Svensson och Tord Grip få motivationen att återvända: det är skillnad på att komma hem efter en seger i sista matchen och att komma hem med två förluster.

 

En dag före tredjeprismatchen sitter Mooseklubben i foajén på hotellet när Frankie Chung kommer fram och vill prata. Frankie Chung är en liten malaysisk man som säger att han är byggnadsingenjör och som bär skjortor med stora kragar och har ringar på alla fingrarna. Han bor i en svit med tre kvinnor varav den ena är hans fru, den andra hans dotter och den tredje har en funktion som ingen riktigt känner till: Ingesson tror att det är fruns väninna men Lasse Eriksson tror att det kan vara hans älskarinna. I alla fall kom Brolin och Limpar i samspråk med honom en dag och då talade han om att Frankie Chung var vad han kallade sig i Malaysia, men att han hette andra saker i andra länder. Sedan bad han om deras autografer och lät dem skriva med en penna i rent guld med en diamant i toppen. Nu ber han Mooseklubben följa med upp på rummet eftersom han har lite presenter han gärna vill ge dem.

Ingesson ser centimetertjocka buntar med ovikta hundradollarsedlar på sängarna i Frankie Chungs rum. Frankie Chung går fram till telefonen, slår ett nummer och säger någonting på ett språk de inte förstår. Sedan vänder han sig till spelarna och trycker luren mot bröstet.

– Ni förlorar mot Bulgarien? säger han i frågande ton.

– Nej, vi vinner, säger Ingesson.

– Jo, ni förlorar, säger Frankie Chung leende. Min kompis satsar 300 000 dollar, säger ni vinner. Jag säger ni förlorar. Ni förlorar, jag ger er 20 000 dollar.

Lasse Eriksson tittar på Limpar och skrattar.

– Fan, ska vi inte ta det? Vi lirar ju ändå inte?

– Äh fan, det kan vi inte göra, säger Brolin och Ingesson.

De meddelar artigt sitt beslut. Mr Chung bugar höviskt och tackar för att spelarna tagit sig tid att lyssna på hans förslag.

 

Det är kändistätt på Ritz Carlton. Lasse Eriksson stöter på Hulk Hogan i hissen. Stefan Rehn får syn på Pamela Anderson i foajén och ber om att få sitt foto taget med henne. Från Sverige dyker Niklas Strömstedt och Tomas Ledin upp. Strömstedt har gjort VM-låten När vi gräver guld i USA tillsammans med Orup och Anders Glenmark och redan hälsat på truppen ett par gånger. Nu har han blivit av med bagaget under flygningen till Los Angeles, men får låna ett par svarta Nikeshorts av Brolin. Brolin ber sedan om ledigt från den sista träningen före tredjeprismatchen och hänger med popstjärnorna på rollerbladeåkning. Det håller på att gå illa: Brolin åker som en vilde i de asfalterade backarna. Han har tagits ut till världslaget den här dagen, tillsammans med Romário och Hristo Stoitjkov och Roberto Baggio och Hagi. Strömstedt och Ledin följer honom upp på rummet efteråt för att få ett par autografer till barnen och för att önska lycka till i morgondagens match. Brolin tittar på dem och säger:

– Vinner vi inte i morgon, då är det inte lönt att åka hem igen.

De glömmer inte hans ögon. De är som en hundrameterslöpares innan startskottet går.

 

Det är match i 30 minuter på Rose Bowl. Sedan klappar Petar Hubtjev Tomas Brolin på huvudet efter att ha vält honom över ända och backar gäspande från situationen. Hubtjev borde ha tyckt synd om sig själv istället.

Bulgarerna verkade bakfulla och sömniga när de kom lallande in på plan medan svenskarna

marscherade som soldater bredvid dem. Sedan var målvakten Boris Michailov ute och flaxade när Klas Ingesson efter en fantastisk räd slog bollen över honom till Brolin som nickade i övergivet mål. Bulgarerna försökte ta sig samman, Nasko Sirakov slog en halvvolley i bortre krysset som Ravelli fantomräddade. Men nu är det slut. Hubtjev har fortfarande handen kvar på Brolins huvud när Brolin slår frisparken till Håkan Mild som har löpt i djupled in i straffområdet. Mild lägger den kallt bredvid Michailov. Fem minuter senare är det Henke Larssons tur. Frispelad av Brolin gör han en skottfint så att Trifon Ivanov försvinner som en resväska på ett rullband förbi honom. Larsson kan lägga in 3-0 i tomt mål.

Lasse Eriksson på bänken börjar undra om inte Frankie Chungs kompis varit i kontakt med bulgarerna. Ytterligare två minuter senare presenterar Stefan Schwarz en helt oväntad dribbeluppvisning på mittfältet och passar ut bollen till Kåmark som passar tillbaka till Schwarz som lyrar in den i straffområdet, där Kennet Andersson nickar in den.

Kennet Andersson har nu gjort fem mål i VM, det är mer än någon annan svensk gjort i VM-historien och ett mindre än Bulgariens Hristo Stoitjkov som är i delad ledning av detta VM:s skytteliga. Stoitjkov tittar på sin förbundskapten, gör den cirklande gesten för byte och pekar på Ivanov. Ivanov byts ut. Sedan släntrar Stoitjkov fram till Tommy Svensson vid sidlinjen och ler brett:

– OK, mister? Och menar ungefär: räcker det nu? Har ni gjort tillräckligt med mål nu så att jag kan få peta in ett och vinna skytteligan ensam?

Detta lilla drama är det enda som driver matchen i andra halvlek. Stoitjkov vill göra mål, svenskarna vill hindra honom. Stoitjkov blir mer och mer förbannad på Thomas Ravelli, som räddar alla upplagda chanser och stjäl föreställningen för honom.

Med en kvart kvar av bronsmatchen är det också dags för det sista inslaget i dramat Anders Limpar. Tommy Svensson vänder sig till Tord Grip:

– Vad säger du, Tord, ska vi byta in Limpan?

Grip rycker på axlarna.

– Ja, det står ju 4-0 och nu kan vi inte förlora.

Anders Limpar sitter tre platser bredvid Grip och hör replikskiftet. Han vänder sig till Lasse Eriksson som sitter bredvid.

– Du hörde? Vad ska jag göra?

– Gå och värm upp.

– Vad fan ska jag värma upp för?

– Gör inga dumheter nu, gå och värm upp.

Lasse Eriksson har suttit på bänken medan Thomas Ravelli spelat, och lärt sig hur man hanterar situationen. Limpar lyder hans råd och får till sist hoppa in när det är tolv minuter kvar av VM. Han snor åt sig bollen, drar in i straffområdet och har omedelbart friläge. Men han har en enda tanke: att låta Ingesson göra mål, Ingesson som stöttat honom den här svåra tiden. Limpar väntar in Ingesson, men passningen blir lite för snäv och så blir det inget mål för vare sig Anders Limpar eller Klas Ingesson i VM i fotboll.

Stoitjkov blir fri: Ravelli gör en fotparad. Kennet Andersson blir fri: inbytte Nikolov räddar. Och så skjuter Letchkov vid stolproten: Ravelli räddar och följer upp med en dansuppvisning som får publiken att jubla.

Där dansar han, Ravelli, nu firad som en av VM:s stora personligheter. Hans liv har förändrats: alla deras liv har förändrats. Det gäller Ravelli, Patrik Andersson, Roland Nilsson och Tomas Brolin som har spelat alla de 660 minuterna som Sveriges VM har varat, det gäller Limpar som fått spela tolv, Magnus Erlingmark som fått spela två, det gäller Lasse Eriksson och Teddy Lucic och Micke Nilsson och Magnus Hedman som inte fått spela överhuvudtaget. Klockan har passerat 90 minuter på Rose Bowl i Pasadena. Svenskarna springer och försöker bli den som har bollen när det blåses av.

Snart ska de vara »VM-hjältarna«, halvt mytiska figurer, förevigade på en lagbild tagen efter slutsignalen där endast Anders Limpar har bytt dräkt med en bulgar. De ska hänga på en inneklubb i Los Angeles och fira bronset tills ingen orkar mer och bara Jonas Thern står kvar vid disken med Strömstedt och Ledin och diskuterar kontrakt och agenter. Och de ska, bakfulla och jävliga, se tidernas tristaste VM-final, få poliseskort till flyget och åka hem i chartrat plan där Tommy Svensson och Anders Limpar sitter i cockpiten, få eskort av två Viggen över Sverige och åka över Stockholm på 300 meters höjd. Och i Rålambshovsparken i Stockholm och på Avenyn i Göteborg ska de inse att det inte bara var »några idioter« som hoppade i bassänger, som Klas Ingesson trodde, utan en hel nation som följde dem från andra sidan Atlanten. Och Mooseklubben ska efterfesta med James Brown i en svit på Royal Viking Hotel i Stockholm och de andra ska tas emot var och en i sin stad, i Trollhättan och Eskilstuna och Värnamo, och få ställa sig i cowboyhattar på torg och tvingas sjunga När vi gräver guld i USA och göra de målgester de blivit kända för, och när de befinner sig på flygplatser eller på bensinstationer kommer människor att komma fram till dem och säga:

– Tack för 94.

Och några av dem kommer att vårda minnet som det största i sitt liv, och andra kommer att rycka på axlarna och gå vidare, och några kommer att ha svårt att återvända till en tillvaro i relativ anonymitet och andra kommer att hitta andra mål i livet.

Brons. Henrik Larsson på väg mot en klassisk skottfint.

Det är 16 juli 1994 och domaren Mohamed Bujsaim från Förenade Arabemiraten blåser äntligen av matchen. Roland Nilsson tar upp bollen och omfamnar Limpar. Kennet Andersson, plötsligt tömd på all energi som hållit honom uppe i två månader, faller till marken som om benen slagits bort under honom.

Assisterande reportrar: Henrik Ekblom Ystén och Ulf Roosvald