17 oktober
Jag går ut i spelartunneln och läser på skylten ovanför utgången: »Welcome to Princess Park Stadium.« Stegar vidare ut mot gräset. Lysrören under läktartaket ger Dartford FC:s stadion ett kallt ljus och tystnaden ligger som ett täcke över planen. En känsla av overklighet rör sig inom mig. Jag föreställer mig Princess Park lika välfylld som på de videoklipp jag har sett och låtsas höra supportrarna jubla bakom målet. Jag ler för mig själv. Jag är här nu. Även om det bara är för att provträna.
Dartford ligger i National League South, sex divisioner under Premier League. På träningen märker jag direkt att tempot är högre än vad jag är van vid och att spelet är betydligt rakare. Jag gör inte bort mig, men säsongen är redan igång och Dartfords tre mittbackar är alla friska och uppskattade av tränaren. Jag hade behövt vara överjävligt bra på provträningen för att ha en chans. Det är jag inte. Jag är helt okej och det räcker inte för kontrakt. När jag får beskedet blir jag besviken, men inte nedslagen. Det kryllar av klubbar i England. Den lille pojken, mitt barndomsjag, som sprang runt på planen bakom blomsteraffären i Hede och drömde om fotbollslivet här skulle aldrig förlåta mig om jag gav upp så lätt.
