En förlorad värld

Ett gäng pensionärer som agerar taxi, en sportchef som grillar korv och en svårt hypokondrisk tränare som svär över tidsandan. Offside tillbringade vintern i allsvenska Vittsjö för att se om det går att gå baklänges in i framtiden.

Bam … Bam … Bam … De stenhårda passningarna som transporterar bollen från fot till fot får det att eka i Tyringe inomhushall. Tempot är högt, ilskan över ett missat avslut påtaglig.

– Fokusera nu! Skärpning! vrålar mittbacken och landslagsspelaren Sandra Adolfsson. 

Sportchefen Erika Nilsson betraktar anfallsövningen bakom ena målet. Bredvid henne står Stefan Alvén, före detta elitspelare i Djurgården och Malmö FF och numera anställd av Elitfotboll Dam som vikarie för sportchefen Victoria Sandell. Alvén är ute på studiebesök för att få en bild av Damfotbollssverige. Denna dag är det Vittsjö Gik:s tur. 

Annons

– Storlek på trupp? undrar han.

– 16 plus två målvakter, svarar Erika. 

– Hur ser det ut för tjejerna, bara fotboll eller gör de annat?

– Några jobbar, några studerar, säger Erika. Det måste de för att det ska gå ihop.

– Ska ni på läger?

– Cypern i mars. Första utlandslägret någonsin. Men vi får se om Thomas, vår tränare, kommer med. Han dividerar om vilket flygbolag vi har valt. Han är flygrädd. Och hypokondriker.

Stefan Alvén ler försiktigt, som om han är osäker på om Erika driver med honom.

– Tränar ni bara här i Hässleholm eller är ni i Vittsjö också?

– Under försäsong är det Hässleholm, svarar Erika. Utomhus på Österås, dit de kan ta sig själva. Är vi här ute behövs bilar och de flesta spelarna har ingen. Det är därför Karl-Erik är här. 

Hon pekar på en äldre man som sitter på en bänk längre bort. Karl-Erik Kristensson utgör en del av supporterföreningen 300-klubben, döpt efter beloppet som det kostar att gå med. Medlemmarna hjälper till med mycket, bland annat har de bildat en bilpool som fraktar spelarna vid behov. Dagen före ett pass ringer tränare Thomas Mårtensson och meddelar hur många fordon som behövs, morgonen därpå står pensionärerna redo som chaufförer där spelarna vill hämtas upp.  

– Det är nog inget man skulle se i Stockholm, säger Alvén.

Erika Nilsson tar kommentaren som en komplimang.

– Har du hört vår nya kamplåt förresten? frågar hon. Peps Persson har gjort den!

– Nej, svarar Alvén. Jag såg det på hemsidan men kunde inte spela upp den på tåget. Hur är den? Är det mycket … Peps? 

Annons

– Jadå, han är ju med och sjunger. En bra text. Han sjunger om »coola kvinnors klubb« – vi är ju fem kvinnor och bara två män i styrelsen – och om hur vi »samlas i vårt byalag för att spela boll«. Han har verkligen fångat oss.

Alvén nickar och frågar om hennes bakgrund. Erika berättar att hon mest har jobbat med service och människor tidigare. Fotboll är det hon kan minst, menar hon. Sedan flera år tillbaka arbetar hon på Yrkeshögskolan Syd och har skött sportchefandet i Vittsjö på sin fritid. Fram tills nu. Inför den här säsongen har klubben valt att satsa. Erika ska anställas på halvtid.

Alvén tittar ut mot planen där spelarna har vätskepaus.

– Hur många bor i Vittsjö egentligen?

Erika svarar att det är runt 1 800 invånare.

– Ja, det är inte utan att man undrar hur lilla Vittsjö kan ligga i Damallsvenskan, säger han.

– Ja du, det är inte utan att vi själva ställer oss den frågan ibland.

 

Allt började med en fest 1979. Vittsjö Gik hade varit en förening med enbart herrverksamhet sedan grundandet 46 år tidigare när några medlemmar plötsligt fick nog: samma gubbar, samma män, samma pojkar på varje årsfest. Det var dags att vidga vyerna. Strax därpå fick Göran Gunnarsson och Kalle Olsson – två av klubbens trotjänare – frågan om de inte kunde dra igång fotboll för flickor. Herrarna sade ja och snart publicerades nyheten i Norra Skåne: »Vittsjös nya giv är flickfotboll. Tränare för flicklaget är Göran Gunnarsson som hälsar alla flickor välkomna i gänget. Träning: Måndagar.« 

»I Vittsjö fanns också något som lockade mig: att vara liten och slåss mot de stora, att våga se förbi hindren.«

Det var så många som anmälde sitt intresse att tjejerna fick delas upp i två åldersgrupper: Olsson tog hand om sex- till åttaåringarna, Göransson ansvarade för dem som var äldre. Eftersom det inte fanns lediga tider på idrottsplatsen förlades träningarna till den ojämna gräsplätten vid skolan. Första matchen spelades mot Knislinge den 21 augusti, bara några månader efter de första träningspassen. Vittsjöflickorna vann med 4–0. 

– För oss var kondition A och O, säger Kalle Olsson. Göran var gammal militär och sprang alltid först och sjöng, och tjejerna hakade på. De blev bra tränade. Jag ser ju hur de tränar i dag och … ja, de hade inte sprungit ifrån oss i varje fall.

Segerrik. Kalle Olsson poserar framför prisskåpet i klubbstugan. »Pokalerna stod länge i Medborgarhuset, men vi fick flytta dem. De fick inte plats längre«, säger Kalle.

Kalle Olssons yngre flickor visade sig snart vara mer formbara än kollegans äldre. Framför allt började årskullen födda -72 visa framfötterna. 1982 tävlingsdebuterade de med att vinna Eskilscupen. Sedan kom framgångarna tätt: seriesegrar, DM-titlar, cupvinster. 1984 ställde de också upp i Gothia Cup och blev trea. Två år senare återvände laget till Göteborg och tog hem hela turneringen. De återupprepade bedriften 1988. Därmed hade också Kalle Olsson satt sina första avtryck i »världens största ungdomsturnering«. Meritlistan fram till i dag är imponerande. 

– Jag har haft lag där 24 gånger genom åren. Aldrig missat ett A-slutspel. Vunnit tre gånger. 

Med en välfungerande flickverksamhet i ryggen hittade snart seniorfotbollen rätt. 1986 avancerade Vittsjös damlag till division tre. Tre år senare spelade de i tvåan. Där höll man sig – med undantag för ett kort återbesök i trean 1999 – kvar fram till 2008 då man klev upp i division ett. 2011 togs nästa steg. Laget gick obesegrat genom Division I Södra och blev klara för Damallsvenskan redan fem omgångar från slutet. Eftersom de kom från en liten bondhåla i norra Skåne var jämförelserna med litteraturens Åshöjdens BK oundvikliga. 

 

Erika Nilsson serverar Lingongrova och bryggkaffe innan hon slår sig ner på kontorsstolen och lanserar målsättningen för säsongen:

– Bättre än någonsin, säger hon. Det betyder att vi ska slå vårt första år i Allsvenskan 2012, då vi kom sexa med 30 poäng. Och vi har gjort en satsning i år. Lönemässigt på spelarna, men också genom att bygga på ledarstaben. Bland annat har vi tagit in Agne Bergwall som fystränare. 

Vi sitter på hennes arbetsplats, Yrkeshögskolan Syd i Hässleholm, där hon har titeln utvecklingsadministratör. Hon gör sin sista vecka som heltidsanställd. Om några dagar påbörjas hennes halvtidstjänst i klubben. Då ska hon fördela gracerna mellan kontoret här och kansliet i Vittsjö. 

– Jag är sjukt taggad, säger hon. De här åren har jag varit en usel sportchef egentligen. Nu får jag tid att vara mer tillgänglig för spelarna och möjlighet att jaga in mer pengar till klubben. 

Hon ger ett mjukt men bestämt intryck. Erika Nilsson är den typen av chef som har gjort det till en dygd att alltid krama sina anställda när de träffas, hon är också en person som kan öppna en flaska mineralvatten med baksidan av en bordsgaffel och nöjt konstatera att »öltakterna sitter i«.

Jag frågar hur hennes egen fotbollsbakgrund ser ut. 

– Den är inte stor, svarar hon. Jag spelade i Markaryd IF fram till jag var 14, 15. Sedan skilde sig mamma och pappa, det blev jobbigt ekonomiskt hemma och då valde jag att börja jobba kvällar och helger istället för att kunna bidra. Jag fick jobb på grillen i Markaryd. 

Nyanställd. När Erika Nilsson gör sin första dag som deltidsanställd sportchef är kansliet upptaget, så hon tar plats vid konferensbordet. »Jag behöver ändå bara telefon och dator.«

Hon läste sedan till lärare, men när utbildningen var färdig fanns inga lediga jobb. Därför tog hon anställning på ett callcenter. Där hon blev kvar i 16 år.

– Världens bästa skola i konsten att ta folk, summerar hon. Man lär sig verkligen att bemöta människor som inte alltid är så nöjda.

Kunde du då ana att du en dag skulle sitta som chef för en elitfotbollsklubb?

– Absolut inte. Jag har alltid gillat sport men har ju själv ingen större erfarenhet. Fast det här jobbet handlar mest om att ta människor och att ha förmågan att vara lätt schizofren. Jag behöver ständigt anpassa mig till den roll där jag behövs mest för stunden. 

Så hur hamnade du här?

– Min dotter spelade fotboll i Vittsjö, i samma lag som dåvarande ordföranden Olof Sixtens barn. Han frågade om jag ville bli ungdomsansvarig och jag sa ja. Jag hade varit det lite i Markaryd en period. Tre år senare ringde Olof igen och frågade om jag kunde ta över som ordförande. Då sa jag nej men lade till: »Hittar du ingen annan så ställer jag upp.«

Så ska man aldrig säga.

Annons

– Exakt! Men jag är nog sådan som person. Jag har aldrig varit rädd för att hoppa på saker. Bara man är intresserad så brukar det sluta bra på något sätt. I Vittsjö fanns också något som lockade mig: att vara liten och slåss mot de stora, att våga se förbi hindren. Sedan är alla som jobbar här lösningsorienterade. 

Hon exemplifierar med den kris som blossade upp den 14 februari 2017. Med ynka två månader kvar till premiären krävde Svenska fotbollförbundet plötsligt att Vittsjö skulle bygga ytterligare 160 sittplatser under tak, annars skulle de tvångsnedflyttas från Damallsvenskan. Byborna undrade vad som stod på: Varför skulle ett lag som i snitt lockar 500 till match behöva ha hela 800 platser under tak? 

Snart drog man igång en insamling. Hässleholms kommun meddelade i sin tur att de kunde bistå med 150 000 kronor. Strax därpå hörde Olof Stenhammar av sig. Den stenrike finansmannen som blev rikskänd när han försökte få OS till Stockholm hade hört talas om Vittsjös dilemma. Då han i början av sin karriär hade bott i byn, som VD för spel- och pusselföretaget Alga, var han lika upprörd som byborna och skänkte i ren ilska mot förbundet 300 000 kronor till en ny läktare. Därmed var pengarna i hamn. 

Själva bygget gick sedan snabbt, tack vare ett trettiotal frivilliga. 

– Typiskt Vittsjö, säger Erika. Här ältar man inte i all oändlighet. Om något går snett är man förbannad en halv dag, sedan samlas man och gör något åt det.

Hon lutar sig tillbaka i stolen. Uppenbart stolt över föreningen hon tillhör. Jag frågar om truppbygget inför säsongen. Erika säger sig vara nöjd. Största tappet från fjolåret är Linda Sällström. Den finländska landslagsanfallaren som blev tvåa i den allsvenska skytteligan 2017 nappade på ett anbud från Paris FC. Men Erika hoppas att de snart ska ses igen.

– Hon satte upp en lapp på sin plats i omklädningsrummet innan hon drog: »Out of office. Back summer 2019.« Vi får se hur det blir. 

 

En genomfartsväg med någorlunda tät bebyggelse, en pizzeria, en järnvägsövergång, en mellanstadieskola. Mycket mer är det inte. Ortens stolthet Café Sjöstugan, där det sommartid serveras goda våfflor, är tvärstängd. Snön faller, det är vardag mitt i smällkalla vintern och i Vittsjö råder tystnaden. 

Så är det också en by som vanligtvis inte har gjort så mycket väsen av sig. 

Visst har den haft sina kändisar. Bildsköne Bengtsson, välkänd brottsling under första halvan av 1900-talet, föddes här. Det gjorde även Fredrik Ljungberg och Gustaf Fridolin. Den förstnämnde lämnade orten redan som femåring när föräldrarna flyttade till Halmstad, den sistnämnde blev kvar under ungdomsåren innan politikerkarriären tog vid. Landslagets kapten Nilla Fischer växte också upp i närheten, i Verum en mil bort. Hon spelade ett par år i Vittsjö Gik innan hon avancerade vidare till Kristianstad/Wä DFF som 16-åring.

Med Vittsjö Gik:s damlag är det annorlunda: de är kvar och låter tala om sig år efter år. Inför debutsäsongen i Allsvenskan 2012 var hajpen stor, särskilt som nykomlingen slog Fotbollssverige med häpnad och toppade högsta serien en bit in i maj. Än var Sportbladets utsände där för att skriva om »framgångssagan«, än kom SVT-sporten på besök för att berätta om »fotbollsmiraklet«. Klubbens dåvarande huvudsponsor Calevi Hämäläinen, byggvaruföretaget Wiwoods grundare, jämfördes med Åshöjdens »Blåbärskungen«. Att Hämäläinen hade en fyra meter hög Leninstaty – en gammal gåva från ryska affärsbekanta – på parkeringen utanför sina lagerlokaler gjorde bara historien mer lockande. 

Men i takt med att åren gått har mediernas besök i byn kommit allt glesare. På ett sätt helt naturligt; att rapportera om ett lag som håller sig kvar är inte kioskvältande. På ett annat sätt är det underligt; för där damfotbollen de senaste åren har bevittnat hur den ena internationella storklubben efter den andra – Juventus, Paris Saint-Germain, Barcelona, Chelsea, Atlético Madrid – satsar för att etablera sina lag, är en liten förening på gränsen mellan Skåne och Småland en ren anomali. Att gå upp ett unikt år är en sak (fråga herrarnas Billingsfors om 1946/1947), att hålla sig kvar en helt annan. 

Än underligare är det att klubben tar för sig mer än tidigare. De senaste två säsongerna har de varit inblandade i bottenstrider och räddat sig kvar i sista stund, men istället för att acceptera sin roll rustar de för att vara bättre än någonsin. 

 

Tidigt i januari skriver Johan Rydén, Borås Tidnings reporter som står bakom en av Sveriges största damfotbollsbloggar, att »Vittsjö kan bli farligt 2019«. Detta efter att klubben värvat Summer Green, en amerikansk före detta supertalang som stagnerat i utvecklingen. Bara någon dag senare snuvar Vittsjö storklubben Linköpings FC på talangen Tove Almqvist och strax därefter far man söderut och slår Champions League-satsande FC Rosengård med 2–1 i årets första träningsmatch – Vittsjös första seger mot Malmöklubben någonsin. Och allt sker till tonerna av Peps Persson. »Vi är inte rika men viljan är av stål. Här ska levereras drösavis med mål«, skaldar den gamla reggaemästaren i låten som det tog honom flera år att få klar. 

I ett öde Vittsjö, där snön ligger djup i början av februari, infinner sig lätt frågan: Hur är allt detta möjligt? Och räcker det 2019 verkligen med en vilja av stål för att leverera drösavis med mål?

 

Shannon Lynn granskar bordet med urvalet av damfotbollsskor. Två par, båda med rosa detaljer. 

– Who wants to be cute? suckar hon.

Vittsjös spelartrupp har samlats på Intersport i centrala Hässleholm för att välja skor. Det visar sig vara en tuff uppgift. Utöver det ensidiga färgvalet är storlekarna begränsade. Damskorna finns bara från storlek 36 upp till 42. Spelare med mindre fötter hänvisas till juniorskor, men eftersom de har kortare dobbar är de inte ideala för elitspel. 

Skobesvär. Det tunna utbudet gör att bara åtta spelare beställer nya skor. »Många har kvar från förra året«, urskuldar sig sport­chefen Erika till butiksinnehavaren.

Det har gått en vecka sedan matchen mot Rosengård. Att segern stärkt självförtroendet i truppen är tydligt. Sandra Adolfsson, som kom till klubben redan 2010 och därmed har varit med på resan från division ett och uppåt, kan intyga att professionaliteten aldrig har varit större. 

Hon säger att varje år i Allsvenskan har fått dem att mogna och bli säkrare på sig själva.

– Vid den första allsvenska matchen åkte vi till Umeå och fick stryk med 4–1. Då kände jag: »Ska det vara så här varje match?« Sedan vände det och vi höll oss kvar. Efter den säsongen talade alla om det tuffa andra året. Men det gick ju också bra.

Längs vägen har Adolfsson själv vuxit som spelare. I fjol fick hon landslagsdebutera i Algarve Cup som 30-åring. När jag frågar henne hur hon förklarar utvecklingen, både för sig själv och laget, kommer svaret snabbt. 

– Trygghet. Det är det första ord jag tänker på när det gäller Vittsjö. Här finns så många som står bakom oss. Det märker de nyförvärv vi tar in också, och för oss gamla rävar handlar det om att vara öppna och bjuda in, för annars kan allt rasa fort. Vi måste ha den sammanhållningen.

En av de nytillkomna, amerikanskan Summer Green, intygar att hon känt sig välkommen från första dag. 

– Jag har aldrig upplevt en klubb där man pratar så mycket om sammanhållning och laganda. 

Hon berättar att hon efter ett par knackiga år i Chicago Red Stars framför allt ville till ett ställe som andades fotboll. 

– Och det känns som om jag har hittat rätt. Här betyder fotbollen verkligen mycket. Ta bara de här äldre supportrarna som kommer upp med fika efter träning. Jag har lärt mig att älska fika. Visst har vi cupcakes och sådant i USA, men fika är något mer, man umgås och pratar. 

I ett hörn av sportbutiken sitter bacillrädde Thomas Mårtensson och trycker, för att om möjligt undvika kontakt med främmande människor. Jag frågar Summer Green vad hon har fått för intryck av sin nya tränare. Hon skrattar till.

– Det första var att han pratade överraskande bra engelska. Sedan är han kunnig – och väldigt rolig. Han har en torr humor som inte alltid är lätt att förstå. 

Vittsjö GIK

Grundad: 1933

Arena: Vittsjö idrottspark

Meriter: Vinnare division ett (2011), 3 Gothia Cup-titlar (1986, 1988, 2004)

Nyförvärv 2019: Summer Green (Chicago Red Stars/USA), Amanda Perez (IL Sandviken/Norge), Sabrina D’Angelo (North Carolina Courage/USA), Leandra Smeda (Gintras-Universitetas/Litauen), Paulina Nyström (Ljusdals IF), Tove Almqvist (Linköpings FC), Nellie Persson (Kungsbacka DFF)

 

Buhres fisk i Kivik är Thomas Mårtenssons stamställe. Denna dag har han – som alltid – tagit plats vid personalbordet intill glasrutan som vetter mot Hanöbukten.

– Längst bort från restaurangen, förklarar han. Sitter jag där inne och någon hostar blir jag tokig. 

Många har berättat om omfattningen av Vittsjötränarens hypokondri. Någon sade att han en gång hyrt bil och tvingades köra i vita trädgårdshandskar eftersom »hur många som helst kan ha hållit i den ratten«. Någon annan delgav när han i vintras tackade ja till att coacha farmarlaget Vittsjö DFK i en cup. Först när han kom till samlingen insåg han att han skulle tvingas tillbringa dagen instängd i en hall tillsammans med en massa okända människor, mitt i förkylningstider. Han bet ihop, coachade laget men lämnade hallen så fort slutsignalerna gått i matcherna.

– Jag har det efter pappa, säger Thomas. Han frågade alltid när han gick in i ett rum: »Är någon sjuk?« Det gjorde han även när han kom in på en vårdcentral.

Thomas gör sitt nionde år i Vittsjö. Han kom till klubben inför säsongen 2011, efter 13 år som seniortränare i Kristianstad, där han bland annat lotsade Therese Sjögran och Nilla Fischer in i eliten. Innan dess hade han fem år i Åhus Horna.

– Vissa klubbar har tre tränare på ett år, jag har tre klubbar på 25. Jag är inte så intresserad av karriär. Jag går mer igång på det ständigt pågående. Den tråkiga vardagen, den gillar jag. 

Hemmabygge. Thomas ser sitt stativ till taktik­tavlan som det yttersta beviset på att mycket var bättre förr: »Min brorsa tillverkade det 1985 och det håller än.« När han ska rita upp fasta situationer använder han inte dator utan blyertspenna och A4-ark. »Då kan jag sudda och göra om – perfekt!«

Han medger att fotbollen är viktig för honom, kanske alltför viktig. Inför varje match går han igenom samma stadier: det börjar med torrhosta på morgonen, framåt lunch kräks han. Nervositeten har bara blivit värre med åren. 

– Numera struntar jag i frukost på matchdagar, den kommer ändå upp igen. Folk kan ibland säga: »Äh, det är bara fotboll.« Sådant skitprat. Fotboll är större än det mesta i livet för mig. Och det är väl också därför jag fortfarande är singel.

Det är inte så att han inte har försökt, berättar han. Första förälskelsen var en bilskollärare i Simrishamn. Han var 18, hon några år äldre, och han var så betagen att han fruktade den dag han inte skulle behöva ta fler lektioner. Så fort hon började märka att han var säker bakom ratten såg han till att köra mot enkelriktat eller göra något annat lagvidrigt.

– Normalt tog man kanske tio lektioner, men jag kom upp i en bra bit över 70 innan jag var tvungen att köra upp. Sedan hade vi faktiskt något tillsammans efter det. Jag skulle säga att vi var ihop en tid … men så var det väl knappt. Jag förstorar nog upp det.

Flera år senare, när han bodde i Åhus, hade han en relation med en kvinna i Osby. En sommardag ringde hon och gjorde slut, och Thomas blev så uppriven att han bestämde sig för att åka hem till henne för att prata. Han satte sig på cykeln. Först när han trampat någon timme i furiöst tempo insåg han dilemmat: Åhus–Osby var en sträcka på sju mil. Men han gnetade på, sommarkvällen blev till natt och han tvingades sätta på cykelns dynamobelysning, varpå det gick ännu tyngre. Strax efter klockan ett nådde han kvinnans hus. Det var släckt.

– Då hade ju all aggression runnit av mig. Jag stod där och kände: »Äh, inte ska jag väcka henne nu.« Så jag satte mig på cykeln tillbaka igen. 

När han kom hem hade han varit borta i 14 timmar. Benen var så trötta att han hasade sig uppför trapporna till lägenheten och stupade i säng. När han vaknade dagen därpå hade ena benet svullnat upp till dubbel storlek. Han hade fått en blodpropp efter den stora ansträngningen. 

– I efterhand kan man fundera över varför jag cyklade, för jag hade en bil som stod precis utanför bostaden. Men det är typiskt mig. När saker går emot är det som om jag vill straffa mig själv. Hon gjorde slut och jag blev förbannad på mig själv för att jag aldrig fick en relation att funka. Det är likadant när vi förlorar en match, då kan jag komma på tusen saker jag kunde ha gjort annorlunda.

Han tittar ut genom fönstret bakom sig. Vattnet ligger stilla i bukten. Han är född och uppvuxen här i Kivik, och har med några få års undantag på annan ort bott här i hela sitt liv. Han gillar atmosfären där folk säger hej och är vänliga oavsett om de känner varandra eller inte. Att Vittsjö är likadant var en orsak till att han tackade ja när han fick frågan 2010. En annan var att klubben krävde det omöjliga. 

– De hade bestämt sig för att gå upp i Allsvenskan, säger han. Alltså, tiden när små hålor kunde göra sådant var förbi, så jag ville trotsa det. Jag tycker att det är sorgligt med all centralisering. Ta bara här i Kivik, förr hade vi post, två bagerier, en klädbutik, två fiskhandlare. Nu är bara Ica kvar. 

Samarbete. Stefan Ekstrand och Thomas Mårtensson delar tränarsysslan. »2012 var min topp
som tränare, nu behöver jag någon bredvid mig som har energin som krävs«, säger Thomas.

Thomas medger att han är bakåtsträvare. Sociala medier »är skit«, han hyllar sin gamla dumtelefon av märket Nokia (»går aldrig sönder till skillnad från smartphones«) och söker han ett telefonnummer ringer han gamla hederliga nummerupplysningen (»de SMS:ar numret för bara 20 kronor!«). När han häromdagen fick höra talas om Snapchat, där man skickar bilder som visas i ett antal sekunder på mottagarens skärm och sedan försvinner, trodde han inte sina öron.

– En bild som försvinner? Ska det vara ett tekniskt framsteg? 

Samma gubbtjurighet präglar hans syn på Vittsjö Gik. När laget förra året tappade Sällström till Paris FC och Sofie Junge Pedersen till Juventus var det ett tecken i tiden: att större klubbar i stora fotbollsländer gör tillvaron tuffare för en klubb av Vittsjös storlek. Men för Thomas innebär det bara att arbetet blir än viktigare. 

– När vi gick upp 2011 var det en sensation, säger han. Men det är ännu större att vi fortfarande är kvar. Jag känner stolthet över att vi har parerat varje år sedan dess.

För att lyckas krävs smarta värvningar, och med begränsad budget får Vittsjö vara kreativa i sin transfertaktik. Thomas har efter ett halvt liv i damfotbollens tjänst ett gediget kontaktnät – såväl i Sverige som utomlands – och han letar oftast efter lätt skadat gods. 

 

– Dem vi får hit är sådana som inte har ett fläckfritt CV, säger han. Vi hade Sällström, efter alla skador sa läkarna till henne att sluta med fotboll. Hon vägrade, kom hit och blev tvåa i skytteligan. I år har vi tagit in Summer Green som var en supertalang i USA som ung men som skadade korsbandet. 

Arbetssättet tilltalar honom eftersom det ger mer än sportslig framgång. När spelarna lyckas är det som om de får livet tillbaka, tycker han. Thomas blir rörd när han talar om Emma Lundh som 2017 diagnostiserades med MS. Tårarna är nära när han berättar att hon trots sjukdomen har fortsatt med fotbollen och är »bättre än någonsin«.

– Att få uppleva sådant på nära håll är underbart. Vi lever i en tid när folk inte möts längre: det mejlas, skickas meddelanden, man »umgås« på Facebook … Sådan skit. I Vittsjö bryr sig folk om varandra och det präglar klubben. Pensionärer kommer med kakor efter träningar, de bjuder hem tjejerna på middag … Det är ju så det ska vara! 

 

 

Att svenskt föreningsliv i alla år byggt på ideellt arbete är ingen nyhet. Men få elitklubbar kan matcha Vittsjös eldsjälar. Historierna om engagemanget i och kring föreningen är många. Som när Ebba Hed värvades från IS Halmia 2016 och hade svårt att ta sig till träningarna från hemstaden Halmstad. Då ryckte supportrarna i 300-klubben in och gjorde upp ett körschema – Hed kunde få skjuts till Knäred där hennes kusin arbetade. Väl där hämtade någon pensionär upp för vidare transport till Vittsjö. Eller ta supportern Göran Roslund som ägnar en stor del av sin tillvaro åt att hitta och reparera cyklar, så att spelarna ska ha säkra transportmedel. 

Ett annat talande exempel är när sportchefen Erika Nilsson på sin första dag som anställd i föreningen, den 6 februari, ringer tränare Mårtensson för att fråga om hon »ska grilla korv« till helgens match mot Hässleholms IF:s P5-lag. 

När sportchefen trycker av mobilen förklarar hon:

– Vi är en liten klubb, man måste rycka in där det behövs. 

Madeleine Johannesson, Erikas radarpartner i styrelsen och den som utgör länken mellan ledning och spelare, menar att det ideella slitet bör ses i ljuset av att Vittsjö inte har något val. 

– Kan vi inte erbjuda höga löner måste vi få spelarna att trivas på annat sätt, säger hon. Och mycket går att göra utan att det kostar. Man kan dekorera deras lägenheter när de flyttar hit, ställa in en blomma eller ett kort.

Hon har en poäng. Vittsjös ekonomi är så begränsad att de i höstas bad tränarna att inte dra igång duscharna efter träning innan elljuset på idrottsplatsen stängts av, då det fick elräkningen att skjuta i höjden.

Madeleines titel lyder evenemangs- och tävlingsansvarig, men själv menar hon att »alltiallo« beskriver arbetsuppgifterna bättre. Hon hjälper spelarna med bokning av läkarbesök, sjukskrivningar, kontakter med Skatteverket, inflyttning, flyttstädning … Hur många internetabonnemang hon är skriven på – för att spelarna ska ha wifi i sina lägenheter – vet hon inte. 

– Vi skämmer verkligen bort dem och ibland hör man att folk tycker att de borde kunna kontakta myndigheter själva, men det är inte så lätt om man är ung och bor hemifrån själv för första gången, eller om man kommer från ett annat land och inte har en aning om vårt system. 

Supertalang. Summer Green gjorde 24 mål på 19 landskamper för USA:s U17-landslag innan hon skadade korsbandet. I Vittsjö hoppas hon få fart på karriären igen: »Mitt mål är att hjälpa Vittsjö att ta nästa steg och placera sig högt upp i tabellen.«

Spelarna får också betala tillbaka. Varje augusti arrangerar klubben loppis i byggvarufirman Wiwoods lagerlokaler och för truppen gäller obligatorisk närvaro. Visst kan det muttras över att elitspelare ska stå och kränga gammalt skräp mitt under säsong, men klagomålen blir sällan särskilt högljudda. När tränare Mårtensson för två år sedan fyllde 50 fick han en grattishälsning från den forna Vittsjöspelaren Mandy Van Den Berg. »How I hated the fucking loppis. But now I miss the fucking loppis«, hälsade lagkaptenen för det nederländska landslag som vann EM samma år.

Jörgen Larsson, en av de drivande i pensionärssupportrarnas 300–klubben, har sin förklaring till att det är så lätt att få spelarna att ställa upp: de bemöts på ett sätt som gör det omöjligt för dem att ha taggarna utåt. 

– Många kommer långt ifrån och har långt hem till föräldrarna, säger Larsson. Vi äldre som engagerar oss blir lite reservföräldrar åt dem. Häromdagen var det min tur att köra Amanda [Perez], Summer [Green] och Sabrina [D’Angelo] från träning. Fantastiska tjejer, det kändes nästan som om det var mina egna barn jag pratade med. 

Larsson menar att den familjära stämning som skapas av alla runt klubben påverkar hur spelarna beter sig mot varandra. De håller ihop. Efter att ha hört rapporter om hur Linda Sällström har haft det i Frankrike har han förstått att det inte är självklart. När Sällström gick till Paris FC agerade hon precis som hon lärt sig i Vittsjö. Hon bjöd in samtliga lagkamrater till sin lägenhet på middag för att lära känna dem bättre. Ingen kom. 

– Och då bodde ändå två av dem i samma hus! Är det så det är ute i den stora världen är det inte konstigt om tjejerna som kommer hit tycker att de har det rätt bra. 

 

Sandra Adolfsson vrålar så att det hörs över hela idrottsplatsen:

– Det är ju vår boll! Du får hålla lite koll nu!

Ilskan riktas mot Thomas Mårtenssons tränarkollega Stefan Ekstrand, som enligt lagkaptenen inte har varit uppmärksam nog i sin roll som domare under träningspasset. Medan Adolfsson gormar ler Ekstrand lite i smyg. Han konstaterar att det kan vara svårt för spelarna att tygla känslorna när adrenalinet pumpar, särskilt när de har tränat sex dagar i rad.

– Riktig dyngträning, plus en match insprängd i allt, säger Ekstrand. Egentligen ville vi inte köra i  kväll, men det fanns inga tider i morgon. Så vi får dra igång blodcirkulationen lite, sedan får de vila kropparna i 48 timmar. 

Inspiratör. Thomas tycker att mycket görs för märkvärdigt nu för tiden. »Att inspirera inför match är rätt enkel psykologi. Beröm spelaren för en sak, rätta till en annan och ge ett enda direktiv om vad som ska göras. Mer kan spelaren inte ta in.«

Österås idrottsplats, strax utanför Hässleholms centrum, lyses upp av strålkastare. Det är någon ynka plusgrad i luften och den hårda vinden får det att kännas bra mycket kallare. Thomas Mårtensson betraktar spelet medan kollegan Ekstrand håller i övningen. 13 utespelare och två målvakter är på plats. Nästa vecka blir det färre då det arrangeras landskamper runt om i världen. Sandra Adolfsson ska med A-landslaget till Algarve Cup. Paulina Nyström är uttagen till F19-landskamp. Tove Almqvist, Ebba Hed och Michelle De Jongh samlas med U23-truppen. Dessutom ska de utländska spelarna iväg: C J Bott möter Australien med sitt Nya Zeeland och Shannon Lynn ansluter till Skottland för match mot Kanada. Klubbens senaste värvning Leandra Smeda, som ännu inte har anlänt till klubben, ska samtidigt möta Nordkorea och Finland med sitt Sydafrika. 

Men före splittringen väntar ytterligare en match – mot Kristianstad Uniteds P15-lag. 

– De är för bra för oss, säger Thomas. Det blir som ett möta ett europeiskt topplag men med lite bättre fysik. Vi får mer koncentrera oss på att stoppa blodflödet. Men vi behöver förlora. Hittills har vi bara vunnit och det lär vi oss inget på. 

De senaste två årens våndor, med kamp i botten av tabellen, ska förhoppningsvis inte upprepas. För Thomas är säker på en sak: om Vittsjö åker ur Damallsvenskan är det kört. Och i fjol var det nära. Vittsjö hade inte vunnit en match på sex omgångar, och låg näst sist i tabellen med två matcher kvar, när det krävdes seger mot Eskilstuna i näst sista omgången. 

Mårtensson funderade över hur han skulle motivera spelarna och kom att tänka på en man han träffat en fredagskväll på stamstället Buhres fisk. Mannen, som var en bra bit över 90 år, bodde på Kiviks ålderdomshem men smög ibland ner till restaurangen för att få finare mat. När de började tala avslöjade mannen att han under andra världskriget åkt över till England för att ta värvning. Han hade varit med vid D-dagen, när de allierade stormade den nordfranska kusten. Som sjukvårdare bestod hans uppgift i att springa stranden fram, mitt i kulspruteelden, och sortera bort de döda från de sårade, medan kamraterna slet för att ta sig uppför den höga vall där tyskarna väntade. Med matchen mot Eskilstuna i sikte frågade Thomas om mannen hade någon souvenir från den tiden. Han räckte då över ett mynt han fått vid sin födelse, och som han burit under landstigningen. 

Uppskattad. Sedan Sandra Adolfsson landslagsdebuterade har hon förstått att Vittsjö är omtyckt av andra spelare. »Många säger att det är så mysigt att komma hit.«

Med myntet i handen stegade Thomas på matchdagen ut i omklädningsrummet och började tala inför spelarna – iklädd uniform och basker inlånad från pansarregementet. Han berättade om mannen han mött och slog fast att en liknande uppgift låg framför dem. Ödesmatchen mot Eskilstuna var D-dagen, det handlade om att ta sig uppför en kulle och att hjälpa varandra på vägen dit. Några skulle säkert bli sårade, men då skulle de finnas där för varandra. Det handlade om att våga offra sig för ett högre syfte. När Thomas hade talat klart gick Vittsjö ut och vann matchen med 4–0. Helgen efter bortabesegrades Hammarby av bara farten och kontraktet var säkrat.

– Erika brukar säga att det var på grund av mitt tal, säger Thomas. Sådant där blir lätt uppförstorat efteråt. Det jag vet är att man måste göra något man  inte gjort tidigare i sådana lägen, annars lyssnar spelarna inte på en. Man måste väcka dem. Jag har coachat fotboll i 26, 27 år, minst 30 matcher per säsong. Så då förstår du att det krävs lite galenskap för att hitta nya angreppsvinklar.

 

Efter träningen på Österås samlas Vittsjös spelartrupp på Yrkeshögskolan Syd, sportchefen Erika Nilssons arbetsplats. Erika har dukat fram mackor och kaffe samt förberett en presentation: »Vision och Framtid – Vittsjö Gik Hässleholm.« Dels vill sportchefen etablera berättelsen om klubben hos de nya spelarna, så de vet var de har hamnat. Dels vill hon få spelarna än mer engagerade i klubbens aktiviteter.

När Erika börjar tala om klubbens historik – segrarna i Gothia, avancemanget till Damallsvenskan, mottot att sätta »laget före jaget« – möts hon av gäspningar. Det är Champions League-kväll och några av spelarna nynnar redan på Champions League-hymnen. 

Mer vaksamma blir de när Erika talar ekonomi. Dagens 3,2 miljoner kronor i sponsorintäkter är tänkt att öka dramatiskt när sportchefen nu halvtidsanställts. Målet på sikt är fem miljoner. Vidare vill man bli ett stabilt lag i Damallsvenskan, öka publiksnittet till 800 åskådare samt göra Vittsjö till den första elitklubben i Sverige med energi- och klimatsmart idrottsplats – tack vare ett samarbete med solcellsföretaget Nibe. 

Så kommer Erika till huvudpunkten på mötet – sociala medier.

– Varför är det viktigt att marknadsföra sig på sociala medier? undrar hon.

Svaren kommer efterhand. För att locka fler till matcherna, för att göra sponsorerna glada. Snart väcks entusiasmen och hela truppen spottar fram idéer på hur de ska flytta fram positionerna. Erika antecknar på en whiteboard: »Insta Take Over. Share events. Insta stories. Action photo from training. Birthday celebrations … «

– Kan vi inte skapa en särskild sociala medier-grupp som tar ansvar för detta? föreslår spelaren C J Bott. 

De enas om att det är en god idé. C J Bott tilldelas ansvaret för att lägga upp en strategi. 

Efter att salen tömts sätter sig Erika ner och andas ut. Hon säger att det inte alltid är lätt att lansera nya idéer eftersom gruppen är så sammansvetsad. 

– Säger man något de inte gillar sluter de sig.  Men det blir bättre. Många har varit här så länge nu att de förstår klubbens perspektiv. Jag minns mitt första utvecklingssamtal med Lisa Klinga när jag var ny som sportchef. Allt var fel med klubben och jag var helt slut efteråt. I dag är det tvärtom, nu blir Lisa förbannad om någon lagkamrat inte fattar grejen. Då säger jag: »Men det är ju ditt ansvar att förklara varför vi sliter på varje träning, varför vi går och torkar måsskit från läktarstolar klockan åtta på morgonen före match.« 

Erika skrattar, medveten om hur oglamouröst det låter. 

– Jag kan bara tala för mig själv och jag gör det för gemenskapen. Visst vill vi utvecklas och bli bättre, men framför allt handlar det om att vi har så oerhört roligt tillsammans. 

 

Den 23 februari möter Vittsjö Kristianstads P15, det lag som Thomas Mårtensson målat upp som likvärdigt ett europeiskt topplag. Och visst får Vittsjö stryk, men bara med 2–1. Upprustningen inför 2019 ser ut att ha lyckats väl. Om trenden fortsätter är det osannolikt att de senaste två säsongernas kamp i botten av tabellen upprepas. 

Vad Fotbollssverige ska tycka om det är en delikat fråga. Betyder det faktum att Vittsjö ligger kvar i högsta serien att svensk fotboll har stagnerat? Eller är det helt enkelt så att Vittsjö bara lyckas trotsa tidsandan och nå framgång med ideal som tycks vara på utdöende? Det som talar för det förstnämnda är att Damallsvenskan har tappat på Uefas rankning. Efter att i många år legat på tredje plats efter Tyskland och Frankrike passerades ligan i höstas av England. Å andra sidan har Vittsjö visat styrka även under säsonger då Damallsvenskan har hållit absolut världsklass, som 2012 då den innehöll stjärnor som Marta, Anja Mittag, Christen Press med flera.

 

 

När februari blir till mars är snön sedan länge försvunnen, men Vittsjö ligger lika öde som en månad tidigare. Uppe på idrottsplatsen luktar det gräs, våren är på väg. Snart kommer läktarstolarna här återigen att peppras med fågelskit som ska torkas bort av Erika, Madeleine och andra frivilliga. Snart kommer byns invånare att vallfärda hit och lotsas rätt av någon av 300-klubbens 235 medlemmar som har ställt upp som funktionär. De kommer att få se ett lag med ett antal inflyttade utlänningar med brokiga karriärer bakom sig, samt en drös spelare som till vardags antingen studerar eller arbetar som sjuksköterskor och vårdbiträden. Och Thomas Mårtensson kommer att vara här, lika illamående och nervös som alltid. Han kommer att hålla brandtal för spelarna, han kommer att dra sin favorithistoria om när Österlenförfattaren Fritiof Nilsson Piraten på en middag ertappade prästen med att vara tjuv och istället själv lyckades komma hem med bordssilvret, och han kommer med en dåres envishet att hävda att det finns goda poänger med att gå baklänges in i framtiden. 

Vittsjö Gik må ha lanserat en plan för att flytta fram positionerna och synas mer på sociala medier, men själva grunden till framgången ligger någon annanstans. Och frågar du Thomas kommer han att sia om att det snart är det trendigaste som går att hitta.

– Det är precis som ekologiska grönsaker – förr visste ingen knappt vad det var, nu vill alla ha det. Så kommer det att bli med social samvaro också. Och där håller vi världsklass.