Han vet inte hur många gånger han har tänkt »nu räcker det, nu skiter jag i det«.
Kanske är det tio. Vid ett tillfälle, det var i augusti i fjol, var han så bedrövad att han kastade sina benskydd, skor och HIF-märkta träningskläder i soptunnan i en av korridorerna på Olympia. Besvikelsen över ännu ett bakslag blev för mycket, och hemma i den vitputsade villan på Tågaborg i norra Helsingborg drog han samma eftermiddag en knytnäve i väggen.
Först efter några timmar i ensamhet insåg han att det inte var ett alternativ att ge upp. Belöningen på andra sidan var större än smärtan och frustrationen. Än fanns det tid, och dagen efter gick han till materialförvaltaren Lino Boriero och bad om nya träningskläder.
Envisheten. Somliga dagar har det varit som om envisheten varit det enda intakta i hans kropp. Någon timme här och där har den vacklat, men på något sätt kommer den alltid tillbaka med en kraft som förvånar honom själv.
