En tysk överenskommelse

I slutet av 90-talet var landslaget utskällt och ligan på dekis. Offside bad Uli Hesse att gå till b­otten med hur Tyskland lyckades återta makten i Fotbollseuropa.

Tysk fotbolls återuppståndelse började på TV, strax före jul 1998. Sent på kvällen välkomnade Michael Steinbrecher några miljoner tittare till sin populära fotbollsshow. Programledaren hade en gång i tiden varit en hyfsad fotbollsspelare, skolad i Borussia Dortmunds pojklag och med en karriär i division tre, men längs vägen insett att hans chanser att lyckas var betydligt större inom journalistbranschen. Denna lördagskväll tog han plats framför en taktiktavla samtidigt som han presenterade programmets huvudgäst – en 40-årig man klädd i svart kostym och prydd med den typen av rundade, bågfria glasögon som John Lennon en gång i tiden gjort populära. När de artiga applåderna från studiopubliken lagt sig sade Steinbrecher: »Vi har i flera år talat om raka fyrbackslinjer och zonförsvar och man får nästan alltid känslan av att det blir luddigt så fort ämnet förs på tal. Det finns mängder av människor som ser det här programmet och tänker: ›Jag har ingen aning om vad det faktiskt är för något.‹ Steinbrecher vände sig mot sin gäst och frågade: »Kan du förklara det kortfattat för oss?«

Mannen i John Lennon-glasögonen tvekade för ett ögonblick, som om han funderade på hur han skulle börja. Sedan sade han att den raka fyrbackslinje som han använde i sitt lag egentligen bara var ett medel för att nå det han eftersträvade – ett massivt presspel. Han talade med en sydtysk accent, men eftersom dialekten inte var lika grov som Jürgen Klinsmanns gick det lätt att förstå honom, trots att han snart blev varm i kläderna och passionerat talade om hur spelare gjorde överflyttningar mot den kant där bollen befann sig. Han flyttade ivrigt runt magneterna på taktiktavlan när han med emfas berättade om den viktiga rollen som defensiv mittfältare. »Eller ›dammsugaren‹, som jag kallar honom«, tillade han skämtsamt. 

Det var ett avgörande ögonblick i den tyska fotbollshistorien, men ingen insåg det där och då. Det enda den glasögonprydda mannen fick för sina ansträngningar den här kvällen var hånfulla kommentarer. När Tysklands förbundskapten Erich Ribbeck strax därefter tillfrågades vad som var hans största besvikelse under de första 100 dagarna på jobbet svarade 61-åringen: »Jag är besviken över den här överdrivna debatten om spelsystem. Till exempel det som skedde i lördags, när en kollega står i TV och säljer in plattityder, som om alla Bundesligatränare vore ett gäng knäppgökar.« 

Annons

Merparten av den tyska fotbollsfamiljen höll med. Den här John Lennon-kopian hade aldrig spelat högre än i division tre, och han ansvarade trots allt bara för ett anonymt lag i andradivisionen. Lägg därtill den mörka kostymen och de fåniga glasögonen och det är lätt att förstå att tidningarna snart gav honom öknamnet »Professorn«. Den tyska fotbollspubliken roades av de spefulla kommentarerna som haglade över TV-taktikern. När allt kom omkring förordade ju den här »Professorn« förändring när det inte alls behövdes. Det tyska landslaget var lika stabilt som alltid. Visst hade de fått ett bakslag i Frankrike-VM tidigare under året, men de var trots allt regerande Europamästare. Och de tyska klubblagen firade alltjämt triumfer i Europa – bara året innan hade Borussia Dortmund vunnit Champions League och Schalke 04 hade tagit hem Uefacupen. Allt rullade på, så varför lyssna på en man som förbundskaptenen inte ens bevärdigade sig med att tilltala vid namn, utan bara kallade »en kollega« – som om han inte visste att »Professorn« hette Ralf Rangnick.  

 

– Ibland måste man vara elak för att vara snäll. 

Frank Wormuth har passerat 50-årsstrecket men ser tack vare sitt pojkaktiga leende betydligt yngre ut. På den tiden då Rangnick blev utskrattad i TV var Wormuth assisterande tränare bredvid Joachim Löw i Fenerbahçe. I dag är han förbundskapten för Tysklands U20-landslag vid sidan av sin huvuduppgift: att instruera tränare på DFB:s (det tyska fotbollsförbundets) idrottsakademi i Köln. Den som vill nå högsta nivån, och erhålla den licens som krävs för att träna ett Bundesligalag, måste helt enkelt lyssna på Wormuths föreläsningar. Inte för att det är en obehaglig upplevelse. Wormuth är både smart och vältalig, till och med när han talar om hur snällt det är att vara elak. Dessutom har han erfarenheten; få personer har sett den tyska förvandlingen under de senaste decennierna på lika nära håll som han. Det är därför som jag har sökt upp honom, jag vill ta reda på hur tysk fotboll lyckades återvända till fotbollstoppen. 

Wormuth säger att han minns Rangnicks TV-framträdande väl, och att det är ett bra exempel på hur bångstyrig den tyska fotbollsfamiljen var på den tiden. 

– Allt såg ju bra ut på ytan, pokalerna verkade i princip trilla in automatiskt. Men det var en chimär. Under det sena 90-talet insåg DFB att det krävdes stora förändringar kring hur talanger upptäcktes och formades. De sa: »Vi kommer att investera stora pengar, men vi kommer bara att nå vårt mål om vi samarbetar med klubbarna.«

Han ler: 

– Och det som sedan hände var att tyska klubbar i rätt stor utsträckning tvingades göra saker som de egentligen inte ville. Tysklands fördel är att DFB har ett stort nätverk och en stor portion makt, bland annat genom licensieringssystemet. Det ger oss styrka.  

Jag påpekar att det också är den historien som har spridits sedan omvärlden börjat inse att tyska lag har genomgått en förvandling – från åldersstigna, tungfotade och kraftfulla till tekniska, fartfyllda och offensiva. Eller helt enkelt: från lag som ingen gillade till en heltysk, hyllad Champions League-final våren 2013. Wormuth nickar men säger att det inte är hela sanningen. Alla de länder som nu tittar på Tyskland i hopp om att kopiera framgångsmodellen bör se upp, menar han. Även om man har pengarna, även om man likt Tyskland kan lägga 630 miljoner kronor på ungdomsutveckling varje år – som DFB och de tyska klubbarna har gjort i ett decennium – betyder det inte att en Mesut Özil och en Champions League-segrare nödvändigtvis kommer ut i andra änden. 

– Det är mer komplext än så, jag skulle kunna sitta och prata om det här en hel dag. Det handlar om enskilda personers initiativ, om fotbollens utveckling genom åren … Det som var helt avgörande för att det här skulle ske var faktiskt att samhället förändrades samtidigt som förbundet gjorde det. 

Han ler åt de stora orden: 

– Egentligen tror jag att det bästa sättet att förstå det är att skärskåda vad som egentligen har hänt i Borussia Dortmund de senaste 15 åren. 

 

Det är inte lätt att ta sig till Borussia Dortmunds högkvarter nuförtiden. Klubbens lyxiga träningsanläggning ligger en dryg mil nordost om den kända Westfalenstadion. Närmaste tunnelbanestation finns två kilometer bort, så för att frakta dig ut hit måste du antingen ta buss eller köra bil – och om du gör det möts du av lejonen. Mitt i en rondell, några hundra meter från träningsanläggningen, tronar de. En hane och en hona uppförda i sten. De utgör en underlig syn. Borussia har inga lejon i sitt klubbmärke och lagets maskot är bara en oskyldig humla. I rondellen finns heller ingen förklaring till vad de gör där, så när jag når fram till anläggningens grindar frågar jag den medelålders vakten med Borussiakeps. 

– Åh, det är de brittiska lejonen, säger han. De finns där för att påminna folk om att det här området en gång användes av den brittiska militären. Det kallades Napier Barracks och lejonen stod utanför officersmässen. 

Annons

Han berättar om tiden innan träningsanläggningen byggdes, då Borussia Dortmund var ett av Europas bästa lag trots att de tvingades träna på diverse småplaner »som var frusna på vintern, vattensjuka på våren, stenhårda på sommaren och hala på hösten«. Vakten skakar på huvudet:

– Det är galet. Vi var i Champions League-final 1997, sedan blev vi plötsligt panka, och nu i maj så spelade vi Champions League-final igen. 

Han pekar mot de två stenlejonen längre bort på gatan. 

– Varje gång jag ser dem tänker jag på hur mycket som har förändrats här genom åren. 

Området han bevakar är 185 000 kvadratmeter stort. Det rymmer sex fullstora fotbollsplaner och två mindre. Här finns en låg, lyxigare byggnad avsedd för klubbens A-trupp och ett annat hus där resten av lagen – från reserverna ner till P9:orna – håller till. Där bakom ligger också en mindre, kubformad byggnad. Den innehåller en futuristisk träningsmaskin kallad Footbonaut. Den uppfördes för ett år sedan, till en kostnad av drygt åtta miljoner kronor. Där inne placeras spelaren i en bur omgiven av 72 rektangulära öppningar och åtta bollmaskiner. När en maskin skjuter ut en boll ska spelaren ta emot och sedan placera den i en av rektanglarna – och han får reda på vilken bara någon sekund innan genom att den delen av väggen lyses upp. Och så fortsätter det – en slumpmässigt utvald maskin skickar ut en ny boll, som med en hård passning ska sättas i en annan rektangel. Denna Footbonaut är till för att öva upp reaktionsförmåga och bollbehandling. Men den verkar användas av ungdomslagen i första hand, för när A-lagsmittfältaren Ilkay Gündoğan passerar förbi och jag frågar honom vad han tycker om övningsmaskinen svarar han: 

– Jag har aldrig varit där inne. 

Bredvid Footbonaut-huset står cementblandare och grävmaskiner uppradade. Borussia förbereder ännu en byggnation – ett hus där ungdomsspelarna ska bo och studera eftersom många av dem numera kommer från ställen så långt från Dortmund att pendling är uteslutet. 

Allt detta är väldigt imponerande. Men anledningen till att Frank Wormuth skickade hit mig var inte att anläggningen är så modern, professionell och genomtänkt. Anledningen var att Borussia Dortmund egentligen aldrig ville ha allt det här. 

 

Åren kring millennieskiftet var Borussia Dortmund en helt annan klubb än den är i dag. I slutet av 90-talet tjänade klubben gott om pengar, och det de drog in ville de fortsätta lägga på astronomiska spelarlöner till stjärnorna i truppen. Därför var de inte särskilt entusiastiska när DFB och den tyska fotbollsligan, DFL, sade att tysk fotboll skulle byta riktning. 

I augusti 1998 meddelades att alla Bundesligaklubbar borde skaffa sig ordentliga träningsanläggningar med minst tre gräsplaner, varav två skulle ha elljus. Vid den här tiden tränade Borussia Dortmund på en plan som inte höll de mått som fotbollsreglerna föreskrev. Den var så liten att den dåvarande tränaren Matthias Sammer erkände att laget inte ens kunde träna hörnor.

VM 1998: EN TYDLIG V­ARNINGSSIGNAL 

Två år efter EM-guldet i England överraskades segervissa tyskar av snabbfotade kroater i Frankrike-VM. »Det är en skam att förlora på det här sättet«, sade förbundskapten Berti Vogts efter 0–3 i kvartsfinalen. Men det mest alarmerande var inte nederlaget i sig, utan att det tyska lagets medelålder låg på 30,3. Tiden hade hunnit i kapp de gamla mästarna. Förbundet insåg att något behövde göras.

Några år senare, 2002, kom DFB och DFL med fler direktiv: varje professionell klubb skulle nu också driva en egen ungdomsakademi för att fostra talanger. Föreskrifterna var väldigt specifika och angav hur många av spelarna som skulle vara uttagningsbara till tyska ungdomslandslag, hur många tränare och sjukgymnaster som skulle anställas, samt hur klubben skulle interagera med lokala skolor.

Tre år senare var Borussia Dortmund den enda Bundesligaklubb som varken hade träningsanläggning eller akademi. Till en början hade man bara varit ovillig att spendera pengar och kom på ett otal ursäkter för att slippa – till exempel hävdade klubbledningen att man funnit odetonerade flygplansbomber från andra världskriget under Napier Barracks och därmed inte kunde starta bygget innan de hade fraktats bort. Med tiden blev ursäkterna dock mer handfasta, klubben hade helt enkelt inga pengar kvar att investera. Dyra övergångar och höga spelarlöner hade satt klubben i skuld. I mars 2005 undvek man med nöd och näppe konkurs. Sex månader senare började Borussia Dortmund till slut ändå bygga anläggningen. Den främsta orsaken till det var att de inte hade något val. Ursäkterna var slut.

Det tyska fotbollssystemet är nämligen uppbyggt på ett sätt som ger DFB och DFL enorm makt. Inför varje säsong måste klubbarna ansöka om licens och då visa att de krav som förbundet ställt är uppfyllda. Upplägget har blivit känt utanför Tyskland eftersom det anses vara orsaken till att landet har så finansiellt välmående klubbar (även om Dortmunds konkurshot 2005 visar att så inte alltid är fallet). Men licenssystemet ger också förbund och ligaorganisation andra fördelar. Till exempel att klubbarna måste rätta in sig i ledet om de vill vara kvar i ligan. Därför tvingades till och med Dortmund att i slutändan ge efter för trycket. »Ibland måste man vara elak för att vara snäll«, som Frank Wormuth sade till mig när vi träffades och sedan tillade:

– I England har förbundet inget inflytande över klubbarna, och därför kommer de också alltid att ha problem med sin ungdomsutveckling. 

 

I en av de hypermoderna byggnaderna på Dortmunds träningsanläggning lutar sig klubbens ungdomsansvarige Edwin Boekamp tillbaka i kontorsstolen och ler. Han säger att han håller med sin tränarkollega i Köln helt och hållet:

– De gör allting fel i England. De har alla de här pengarna – från TV-avtal, sponsorer, ägare – och köper bara spelare för alltihop. Även till ungdomslagen. De lägger pengar på att fostra spelare, men inte sina egna. De skriver kontrakt med spelare från andra europeiska klubbar istället för att utveckla egen, engelsk talang. De kommer aldrig att utvecklas om klubbarna inte bryter upp gamla strukturer. Så som vi har gjort. 

Boekamp är 54 år. Han har bara varit ansvarig för ungdomsverksamheten i några månader men är en trotjänare i klubben. Boekamp är fortfarande stolt över U19-lagets rekordsvit på fem mästartitlar i rad 1994–1998, flera av dem togs under hans ledning. 

– När vi vann de där mästerskapen tränade vi på olika planer runtom i hela Dortmund, ofta på grusplaner. Ibland var duschrummen täckta av mögel. Och på vintern stängde man planerna – vi tränare fick improvisera. Ofta körde vi löpning inomhus istället för att ha fotbollsträning. 

Han skakar på huvudet och skrattar åt att minnena bara ligger 15 år tillbaka i tiden.

– Det var en helt annan tid. Nu är allting så professionellt. 

Jag kan inte låta bli att tänka på vakten vid grindarna. Han talade också om spelare som fick springa runt på usla planer, under de mest oseriösa förhållanden, men då gällde det A-laget. Jag säger att jag börjar misstänka att det här landet – som alla brukar betrakta som effektivt, organiserat och metodiskt – i själva verket hade en fotboll på ren amatörnivå ända till DFB vaknade upp och bestämde sig för att göra något åt saken. 

– Jag tycker att DFB:s roll är överdriven, protesterar Boekamp. Jag är övertygad om att allt det här hade hänt ändå. Klubbarna hade till slut byggt de här fantastiska anläggningarna av det enkla skälet att de inte längre hade råd med transfersummorna de spenderade varje år. De hade tvingats bli mer professionella på varje område, hela vägen ner till scoutingnivå. 

 

Det ligger antagligen något i det Boekamp säger. Våren 2002 var återigen två tyska klubbar i europeiska cupfinaler – Bayer Leverkusen i Champions League, Dortmund i Uefacupen – men den här gången fick båda stryk. Det var givetvis bara en tillfällighet, men likväl en symbolisk sådan. Bundesliga hade fått betydligt svårare att konkurrera med toppligorna i Europa på transfermarknaden. Det fanns många skäl till det. Den tyska supportervänliga klubbpolitiken var en orsak – billiga biljetter och gott om gratis TV-fotboll ger inga stora intäkter. Den tyska fotbollsstrukturen bidrog också – eftersom reglerna förbjuder privat majoritetsägande kommer det inte in pengar från amerikanska, ryska eller arabiska miljardärer. Sist men inte minst handlade det om att Bundesliga helt enkelt inte var den sexigaste ligan i Europa, vilket är anledningen till att tyska klubbar än i dag bara drar in drygt 600 miljoner kronor per år från utländska marknader, en elftedel av det som engelska klubbar tjänar.

Så ja, de tyska klubbarna hade säkert insett allvaret på egen hand tids nog, men det hade lika säkert tagit längre tid. Boekamps egen klubb kämpade som bekant emot så länge man bara kunde. Och det var därför DFB var tvungna att ta saken i egna händer. 

Det första initiativet – Talangutvecklingsprogrammet – baserades på en modell som redan fanns i Frankrike och Holland. DFB anställde 400 nya ungdomstränare och gav de 21 regionerna nio miljoner kronor var för att förbättra scouting samt skolverksamhet för barn upp till 13 år. Dessutom spenderade DFB ytterligare 14 miljoner kronor på 120 ungdomsfotbollsskolor runtom i landet – där pojkar och flickor från 13 till 17 år, företrädesvis sådana som inte redan spelade i professionella klubbar, fick möjlighet att jobba under utbildade, avlönade tränare. Med andra ord: DFB:s initiativ var inte så mycket ett elitprojekt som ett gräsrotsprojekt. Egidius Braun, dåvarande DFB-ordförande, sade: »Vi ska se till att talanger inte behöver köra hundratals mil för att få en ordentlig skolning, de ska kunna utbildas runt hörnet.«

Annons

Det mest intressanta med satsningen var dock inte omfattningen, utan tajmingen och kreatören bakom den. Projektet lanserades redan i augusti 1998, fyra månader innan Ralf Rangnick förklarade den raka fyrbackslinjen i TV, och hela sex år innan gemene man fattade att något var allvarligt fel med tysk fotboll. I efterhand har DFB i en egen publikation refererat till att initiativet togs »som ett resultat av den hårda kritik som följde efter att landslaget så tidigt blev utslaget ur VM 1998«, men det hade i själva verket inte så mycket med resultatet i Frankrike att göra. Snarare handlade det om demografi. 

Medelåldern i den trupp som deltog i VM 1998 var 30,3 år. Flera av världsmästarna från 1990 var fortfarande med: Stefan Reuter, Jürgen Kohler, Thomas Hässler, Andreas Möller och, som alltid, Lothar Matthäus. Det säger egentligen allt att en av deras lagkamrater från VM 1990 – Rudi Völler – färgade håret eftersom det börjat gråna. Den alarmerande höga medelåldern gick inte att skylla på förbundskaptenen Berti Vogts. Han hade tillbringat sina första elva år som tränare inom ungdomsfotbollen och hade hoppat jämfota av glädje om han hade kunnat ringa in någon av sina gamla adepter till landslaget. Men det fanns ingen att ringa. Därför drog man igång Talangutvecklingsprogrammet, med Vogts själv som främsta förespråkare.

CHAMPIONS LEAGUE-FINAL 1999: ETT BAYERSKT TRAUMA

På 101 övertidssekunder vände Manchester United 0–1 till 2–1 mot Bayern München på Camp Nou. Två år senare hade klubben rest sig och tog titeln efter ett straffavgörande mot Valencia. Men den som vill förstå hur tysk fotboll mår i stort bör inte använda Bayern som måttstock – klubben är så mycket större än övriga i Bundesliga. Borussia Dortmunds moderna historia har desto fler likheter med landslagets.

Ingen skapade sig några illusioner om snabba resultat – efter besvikelsen i VM 1998 visste alla att EM två år senare inte skulle bli någon glädjechock. Men att det som redan var illa skulle bli så mycket värre anade ingen. I den första matchen i EM 2000 hade den tyska startelvan en snittålder på 29,9 år.  Lothar Matthäus var, 20 år efter sin landslagsdebut, fortfarande liberon laget förlitade sig på. Det slutade i ett praktfiasko: under hela EM gjorde Tyskland bara ett mål och laget blev sist i gruppen. 

På förbundet insåg man att Talangutvecklingsprogrammet som startat två år tidigare inte räckte för att få rätsida på nationens fotboll. Det krävdes större ansträngningar, mer pengar, fler tränare. Och för att få fullt genomslag behövde man inte bara klubbarnas godkännande utan också deras hjälp. 

En månad efter EM tillsattes DFB:s insatsstyrka. Den bestod av representanter från sju Bundesligaklubbar och leddes av Bayern Münchens Karl-Heinz Rummenigge, som hade kallat EM för »en stor chock för oss alla«. Bayer Leverkusens VD Wolfgang Holzhäuser ingick också i gruppen. På första mötet sade han: »Vi måste alla betrakta landslaget som det viktigaste laget i Bundesliga.« Det blev en vändpunkt. Plötsligt stod det klart att det fanns klubbar som ansåg att alla drog nytta av ett bra landslag. Några månader senare fattades beslutet om att alla Bundesligalag skulle ha en egen akademi. 

DFB ägnade de följande två åren åt att skissa på ett nytt upplägg. I september 2002 var de klara – och lanserade Det utökade talangutvecklingsprogrammet. Antalet fotbollsskolor steg nu till 390, antalet avlönade ungdomstränare ökade till 1 170 stycken. DFB lovade också att spendera 90 miljoner kronor per år på projektet – på obestämd tid framåt – utöver de pengar som klubbarna själva varje år lovat ösa över sina nya akademier. 

När den förre Bundesligamålvakten Jörg Daniel, projektledare för Det utökade talangutvecklingsprogrammet, presenterade förbundets planer sade han: »Om århundradets talang råkar födas i en liten by långt bortom bergen så ska vi hädanefter hitta honom.« Hans övertygelse hade antagligen inspirerats av den nyligen landslagsdebuterande Miroslav Kloses historia. Vid 21 års ålder hade Klose fortfarande bara spelat division fem-fotboll, när Kaiserslauterns scout av en slump upptäckte honom. Trots hans uppenbara talang hade tyska ungdomslandslag helt missat anfallaren. Om Klose längs vägen hade tappat intresset för fotboll hade Tyskland gått miste om den enda spelare i fotbollshistorien som gjort minst fyra mål i tre olika VM-turneringar.

 

På ett sätt är det faktum att tysk fotboll lyckades sjunka så lågt i slutet av 90-talet minst lika intressant som den förändring som sedan skedde på 00-talet. Hur kunde den stolta fotbollsnationen, som hade dominerat Europa på 70- och 80-talet, så fullständigt tappa greppet? 

När jag talade med Frank Wormuth förklarade han det med en blandning av mättnad och ökad konkurrens. De ständiga framgångarna gjorde fotbollen lat, en förändring i befolkningens attityd till sporten gjorde samtidigt utmaningarna större. Under många år hade i princip varje tysk pojke med något slags anlag för idrott börjat spela fotboll, men under 80-talet ändrades förutsättningarna. Med Boris Becker och Steffi Graf svepte en tennisvåg över landet. Fotbollen upptäckte inte faran förrän en bra bit in på 90-talet. 

– Det tog ett tag för DFB att fatta att man måste börja kämpa för att locka in unga pojkar och flickor till fotbollen, sade Wormuth. De var plötsligt tvungna att erbjuda ungdomar något som var modernt, hippt och roligt. 

Men de pojkar som valde fotboll under 80- och 90-talet hamnade inte i en miljö som var särskilt modern och hipp. Utan undantag spelade de i lag som byggdes kring två fysiskt starka mittbackar, med en libero som täckte upp bakom. Och på den lägsta, lokala nivån, där alla startade sina karriärer, var fotbollsträningen sällan rolig. 

Jag vet vad jag talar om. När jag tränade ungdomslag på 90-talet såg jag med förundran hur kollegor beordrade barn till evighetslånga konditionsövningar upp och ner för läktarna vid vår ojämna grusplan. Om ungarna stod ut med behandlingen var det beundransvärt. Om de dessutom lyckades bli bra fotbollsspelare kändes det som ett mirakel.

EM 2000: DEN GAMLE  OCH KRAVET

Efter 1–1 i premiären mot Rumänien blev det tyska landslaget kritiserat på hemma­plan. Två förluster senare – utan ett enda mål framåt – var fiaskot fullbordat. Tyskarna spelade fortfarande med libero och den då 39-årige Lothar Matthäus fick, 20 år efter sin landslagsdebut, symbolisera misslyckandet. Men på hemmaplan hade förbundet sjösatt sin stora satsning: Talangutvecklingsprogrammet. Om bara alla visade tilltro och tålamod skulle frukterna kunna skördas senare.

När jag frågar Borussias ungdomsansvarige Edwin Boekamp varför nästan ingen av de egenfostrade Borussia Dortmund-spelare som vann U19-mästerskapet fem år i rad lyckades ta sig in i A-laget tvekar han inte en sekund med svaret: 

– De hade helt enkelt inte kvaliteten för att spela i Bundesliga. Vår scouting var bättre än andra klubbars, det var därför vi vann alla de där titlarna. Men om du tittar tillbaka på det med realistiska ögon så var spelarna vi fostrade själva inte bra nog. 

Det här är också anledningen till att förbundet upptäckte vart det barkade hän tidigare än klubbarna. Bundesligalagen parerade avsaknaden av kvalitet med att värva utländska spelare, och kunde därmed behålla sin slagkraft en tid. För förbundet fanns inte den möjligheten – när de inhemska spelarna var för dåliga förblev landslaget uselt. 

 

Problemet var att det inte bara räckte med att dra igång talangutvecklingsprogram. Det spelade ingen roll hur många miljoner som investerades i planer och tränare om kulturen runtom dem var sådan att ingen vågade testa något nytt och man per automatik skrattade ut en man som förklarade fördelarna med en rak fyrbackslinje i TV. Man kan förändra ett system – men hur förändrar man människors sinnen? 

Det fanns nämligen gott om sinnen att förändra. När Björn Andersson anslöt till Bayern Münchens ungdomsakademi sommaren 1995 blev hans största utmaning att övertyga tyskarna om att de »inte är dummare än andra folk«. Han berättade för Süddeutsche Zeitung: »När vi pratar fotboll här säger folk till mig: ›Tyskar kan inte spela 4–4–2, vi klarar oss inte utan en libero.‹ Jag tror inte på det. Alla spelare kan spela alla sorters system.« Björn Andersson skojade inte. Det var verkligen en allmänt rådande uppfattning att tyska försvarsspelare inte var smarta nog att formera sig utan en libero. Till och med Franz Beckenbauer sade en gång att en rak fyrbackslinje var »för komplicerad« för en tysk. 

Men den överhettade debatten om huruvida tyska lag skulle spela med eller utan libero var egentligen bara ett symptom. Den handlade aldrig om olika spelsystem utan om det gamla mot det nya, om att övervinna en föråldrad envishet för att kunna förändra tysk fotboll i grunden. Frank Wormuth menar att hjälpen kom underifrån. 

– Det fanns några nyfikna, progressiva coacher i Tyskland på 90-talet. Många tränare på amatörnivå var fyllda av goda tankar och idéer. Man kunde också börja ana att samhället förändrades. Förr gjorde spelare bara som de blev tillsagda, men under 90-talet märkte man att spelarna oftare ville prata med tränarna. De var nyfikna på varför man gjorde saker, varför man spelade på ett visst sätt. De ville ha kunskap.

Det som saknades var förebilder. Därför var Ralf Rangnicks TV-framträdande så avgörande. Många skrattade åt honom, men för en del var det som att se Beatles på TV 1963. De insåg plötsligt att det fanns en helt annan värld där ute. 

– Rangnick var otroligt inflytelserik, särskilt under sin tid i Ulm, menar Wormuth. Och sedan fanns det två andra, i södra delen av landet, som var långt före sin tid. Den ene var Volker Finke i Freiburg, den andra var Wolfgang Frank som tränat Jürgen Klopp i Mainz. Det här är anledningen till att moderniseringen började i Sydtyskland.

Alla dessa tre tränare arbetade dock i små klubbar långt från strålkastarljusen – Mainz och Ulm låg till och med i andradivisionen. Stora lag valde fortfarande att värva äldre, välkända namn – helst gubbar som tidigare varit duktiga spelare. Därför insåg den stora massan aldrig att tysk fotbolls förändring verkligen hade inletts. 

– Det som saknades var en signal, något som satte fart på allt, säger Wormuth. 

Mannen som stod för den signalen har ofta förbigåtts när den tyska återuppståndelsen har beskrivits i efterhand. Sedan Rudi Völler hade avgått som förbundskapten sökte DFB någon som var villig att ta det som såg ut som ett självmordsuppdrag – att coacha en grupp mediokra spelare i hemma-VM 2006. Efter att Ottmar Hitzfeld, Arsène Wenger, Morten Olsen, Felix Magath, Guus Hiddink, Thomas Schaaf, Otto Rehhagel och Jupp Heynckes alla hade tackat nej var situationen så desperat att tidningen Der Spiegel publicerade en artikel med texten: »Har du alltid velat göra något för ditt land? Och kanske rädda tysk fotboll på köpet? Skicka din ansökan om att bli ny förbundskapten. Det är ont om tid.«

Eftersom tiden var knapp bestämde sig förbundet för att chansa. Samtidigt som landets fotboll skulle förändras i grunden gav man nu ansvaret för landslaget till en man som aldrig förr hade coachat ett lag – den förre stjärnanfallaren och kosmopoliten Jürgen Klinsmann. Den nye förbundskaptenen ville ha Ralf Rangnick som sin assisterande tränare, men då »Professorn« vägrade ta en roll som hjälpreda valde Klinsmann istället Joachim Löw.

HEMMA-VM 2006: EN OVÄNTAD VÄGVISARE

Redan före VM hade det, bortom de stora scenerna, börjat ske positiva förändringar inom tysk fotboll. Det som saknades var en tydlig signal från landslaget. Men vem vågade – efter ännu ett misslyckat EM, i Portugal 2004 – ta sig an den uppgiften? Arsène Wenger ville inte bli tysk förbundskapten, inte Guus Hiddink eller Jupp Heyncke­s heller. Till slut föll valet på en före detta anfallare som aldrig tidigare t­ränat ett lag. När VM väl var över kunde Jürgen Klinsmann, med bronsmedaljen i fickan, konstatera att signalen hade s­kickats. Tyskland var tillbaka.

I sin andra match som förbundskapten, mot Brasilien, ställde Klinsmann upp med en rak fyrbackslinje och en startelva med en snittålder på 22 år. Och så fortsatte det. Unga spelare kallades in till landslagssamling och på matcherna spelade de en attackinriktad fotboll som var långt ifrån den som det tyska landslaget visat upp tidigare. VM 2006 blev en succé och övertygade inte bara landets fotbollsintresserade om att en förändring var nödvändig och möjlig, utan att den faktiskt också kunde vara riktigt kul.

– Sättet som landslaget spelade på under Klinsmann var viktigt, säger Wormuth. Det sände ut en signal. Allt fler klubbar gav unga tränare chansen, de skrev kontrakt med dem tack vare tränarnas kunskaper och inte för att de hade namn man kände igen. 

 

Två dagar efter mitt möte med Edwin Boekamp på träningsanläggningen spelar Borussia Dortmund sin andra hemmamatch för säsongen. Det är fredag kväll och Werder Bremen är på besök. För nästan exakt 50 år sedan – den 24 augusti 1963 – svarade det här mötet för det första Bundesligamålet i historien. Det säger något om den tyska konservatismen: det tog nationen över 60 år att gå från organiserad fotboll till att skapa en professionell, nationell liga. 

Mötet säger också något om förändringarna som skett i modern tid. Så sent som 2004 var Werder Bremen bäst i landet – de vann såväl liga som cup – medan Dortmund inte ens kvalificerade sig för Europaspel och dessutom hade börjat svaja ekonomiskt. Klubbens VD tvingades avgå efter anklagelser om misskötsel, och hela Borussias framtid kändes osäker. Nu, nio år senare, är Dortmund tillbaka från de döda. De har vunnit två ligatitlar de senaste tre åren och gav så sent som i våras mäktiga Bayern München en match om miljonregnet i Champions League-finalen på Wembley. 

Att hemmalaget har satt skräck i motståndarna med sina framgångar blir också uppenbart när matchen väl startar – den före detta storklubben Werder Bremen backar hem direkt. Det betyder att Dortmunds kreative mittfältare Nuri Şahin, ersättare för skadade Ilkay Gündoğan, får mindre ytor att jobba på. Men han lyckas ändå. Med Şahin vid rodret stormar Dortmund fram gång på gång. De sätter en boll i ribban. En Werder Bremen-spelare tvingas sedan rädda bollen på mållinjen. Och ett par minuter senare lyckas målvakten med nöd och näppe avstyra ett friläge. Det står mirakulöst nog 0–0 i halvtid. 

Från min plats på läktaren inser jag att klubbens historia länge har gått hand i hand med det tyska fotbollslandslagets. Medan ett lag som Bayern München inte är särskilt representativt för landets fotboll – de tillhör sedan 80-talet ett eget solsystem – har Borussia i modern tid känt av samma uppgångar och fall som die Nationalmanschaft. Borussia förlorade en Uefacupfinal 1993, ett år efter att landslaget överraskande fått stryk mot Danmark i EM-finalen. Borussia vann Champions League ett år efter att landslaget vunnit EM 1996. Borussia vann också en tämligen oförtjänt ligatitel 2002, samma år som ett blekt landslag på något underligt sätt lyckades krångla sig till VM-final. Och så kom då denna plötsliga uppenbarelse om att allting var på väg mot fullständig katastrof 2004, samma år som landslaget misslyckades i ännu en turnering och ännu en förbundskapten fick sparken, den tredje på sex år (hans namn var Rudi Völler, han färgade inte håret längre). På förbundsnivå innebar detta tre insikter: landslaget var kasst, det fanns inga unga spelare som fyllde på underifrån och om bara två år väntade ett VM på hemmaplan. 

I Borussia betydde uppvaknandet att man insåg att det var dags att göra sig av med ålderstigna, överbetalda spelare och istället satsa på talanger från de egna leden. 

Dessutom tog man in en ung coach. 2008, strax innan det tyska landslaget mitt under sin ombyggnadsfas skulle nå EM-final i Österrike/Schweiz, skrev Dortmund kontrakt med en 41-årig man från Schwaben. Han hade bara coachat ett enda lag, Mainz, tidigare. Tränaren hette Jürgen Klopp och skulle inom kort inte bara bli Borussia Dortmunds ansikte utåt, utan också en av dem som bäst symboliserade vad den nya tyska fotbollen skulle komma att stå för framledes: känslor, underhållning, framtid.

BUNDESLIGA 2011: NYA TYSKA FÖREBILDER 

När Borussia Dortmund vann ligan 2011, och upp­repade bedriften året efter, var det också ett bevis på att de hårda krav som förbundet börjat ställa på klubbarna under de mörka åren hade gynnat tysk fotboll. DFB krävde att alla ligaklubbar skulle ha en egen tränings­anläggning och en egen ungdomsakademi. Dortmund protesterade länge, sådant kostade ju pengar. Till slut hade de inga ursäkter kvar och i dag är klubben förbundets bästa exempel på den tyska fotbollens återkomst.

Med 53 minuter spelade av matchen mellan Dortmund och Bremen börjar just denne Klopp bli lika rastlös vid sidlinjen som de 80 000 fansen på läktarna. Bremen vägrar ge vika. Två spelare fostrade i Dortmunds ungdomslag löser knutarna. Kevin Grosskreutz tar emot bollen och spelar direkt till Marco Reus, som strax innan passningen når fram kikar över axeln för att söka alternativ. Reus drar till direkt – ett lågt inlägg. Den polske anfallaren Robert Lewandowski har uppfattat situationen. Han möter bollen perfekt och placerar den enkelt i mål. Publikens vrål tar över arenan. Klopp boxar frenetiskt rakt ut i luften. Lewandowski joggar bort till Reus för att tacka för passningen. Nuri Şahin ansluter. Detta har varit hans match. När domaren blåser av visar resultattavlan 1–0 till Dortmund. I statistikrapporten noterar jag att Şahin haft bollen 94 gånger – överlägset mest av alla på planen – och jag tänker på att även han symboliserar en viktig förändring i den tyska fotbollen av i dag. 

 

Şahin föddes fyra mil utanför Dortmund, 1988. Han refererar till sig själv som »tredje generationens invandrare«. Hans farföräldrar flyttade från Turkiet till Tyskland på 70-talet i syfte att tjäna ihop lite pengar innan de skulle återvända hem igen. Men de blev kvar, likt många andra turkar vars barn blev till en andra generationens invandrare, som även de funderade på att återvända till Turkiet någon gång i framtiden. Men så blev det inte. Istället rotade även de sig och fick barn som – liksom Şahin – utgör den tredje generationen av … ja, av vad? De är inte turkar, de känner sig inte riktigt som tyskar. De kanske är turkiska tyskar eller tyska turkar? Det spelar egentligen ingen roll – om man nu inte är fotbollsspelare och tvingas välja. 

Şahin gjorde valet som nästintill alla i de två tidigare generationerna hade gjort, han bestämde sig för att spela för Turkiets landslag. Därmed bröt han mönstret. Många av hans jämnåriga i samma situation har nämligen valt att spela för Tyskland istället. Arsenals Mesut Özil är en av dem, Dortmunds Ilkay Gündoğan en annan. För många kom det som en överraskning att dessa spelare – och många andra som fått bära epitetet »invandrarbakgrund«, alltifrån Gerald Asamoah och David Odonkor till Sami Khedira och Jérôme Boateng – plötslig spelade i tysk landslagsdress. Det var ett av de tydligaste tecknen på att Tyskland hade genomgått en förändring. Men för de insatta var det långtifrån någon överraskning. 

– Det var bara en tidsfråga innan det skulle ske, samhället har förändrats, säger Yildiray Baştürk när jag får tag i honom. 

Han föddes strax utanför Dortmund 1978 och var under sin storhetstid en av de bästa kreativa mittfältarna i Bundesliga, då han tillhörde Bayer Leverkusen. 2002 blev han också första turk att spela en Champions League-final. Samma år deltog Baştürk i VM, för Turkiet. 

– Om du tittar tillbaka tio, femton år var det nästan otänkbart för en spelare med utländsk bakgrund att spela för Tyskland. Nu har det där förändrats. Världen är mer multikulturell i dag. 

Baştürk slutade spela för två år sedan och siktar nu på ett jobb som ungdomscoach innan han tar den högsta tränarlicensen i Tyskland (under Frank Wormuths överinseende). Han har haft ett stående erbjudande från det turkiska fotbollsförbundet – som talande nog har ett kontor i Köln – ända sedan 1998. De vill att han ska scouta spelare i Europa, sådana som kan vara aktuella för turkiska landslag. Han vill inte säga så mycket om upplägget (»just nu hänger allt i luften eftersom förbundskaptenen fick sparken«) men om man läser mellan raderna anar du att Baştürk helst skulle se att Turkiet anammade Tysklands modell, och lade energin på att fostra egna talanger innanför gränserna istället för att sätta press på unga, tyskfödda turkar att välja ett land de inte känner till så väl.

– Det finns många anledningar till varför tysk-turkiska spelare väljer att representera Tyskland, säger han. Ett viktigt skäl är att många unga anser sig få bättre skolning om de fostras i tyska juniorlandslag. Det har de säkert rätt i också – DFB har jobbat hårt. Men sedan kan man inte sticka under stol med att det här hade hänt förr eller senare ändå. Många som tillhör den tredje generationen känner sig mer tyska än turkiska. Alla mina brorssöner och brorsdöttrar talar mycket bättre tyska än de talar turkiska. 

 

Ja, detta är historien om den tyska fotbollens återuppståndelse. Den samhälleliga omvandlingen – med framväxten av en ny generation spelare som var nyfikna på förändring och inte alltid hade urtyska rötter – sammanföll i tid med att tränarideologer förespråkade en ny typ av fotboll, samtidigt som DFB hade kniven på strupen och var tvungna att rädda sitt landslag. Tillsammans skapade detta grunden från vilken tysk fotboll i dag har rest sig upp för att blicka mot framtiden.

Det kan förstås vara så, som Edwin Boekamp säger, att DFB:s talangutvecklingsprogram är överskattade, men att de var en del av pusslet råder det inget tvivel om. Och att de fått önskad effekt är otvetydigt. Ta bara säsongen 2010/2011 då fyra lag som experterna inför säsongen förväntade sig skulle få kämpa för nytt kontrakt valde att spela med unga, oerfarna målvakter i sina startelvor, trots det utsatta läget: Marc-André ter Stegen (Mönchengladbach, 19 år), Kevin Trapp (då i Kaiserslautern, 20 år), Oliver Baumann (Freiburg, 20 år) och Ron-Robert Zieler (Hannover, 22 år). Samtliga klubbar belönades för sitt mod genom att klara sig kvar i högstaserien. 

– De tog ingen risk, menar Edwin Boekamp. De här spelarna hade kvaliteten. Man kunde direkt se att de hade fått bra, modern fotbollsutbildning. De hade skolats till fotbollsspelare, inte bara till målvakter. Därför var de inte bara bättre med fötterna, de kunde också läsa spelet på ett helt annat sätt eftersom de visste hur utespelare tänkte och rörde sig. Det krävdes kanske mod för att låta dem spela, men det var inget risktagande. Man kan inte blunda för kvalitet.

CHAMPIONS LEAGUE-FINAL 2013: TYSKAR ÖVERALLT

Före finalen mellan Bayern München och Borussia Dortmund på Wembley skrev tidningen Daily Mail att »fußball is coming home«. De brittiska tidningarna frossade i rubriker och formuleringar som på olika sätt skulle demonstrera tyskarnas intåg, och alla ville veta »hemligheten« bakom den nya dominansen. Den här hösten deltar för första gången på tolv år fyra tyska klubbar – Bayern, Dortmund, Bayer Leverkusen och Schalke 04 – i turneringens gruppspel. 

Eftersom talangutvecklingsprogrammen byggde på tanken att inte börja med eliten utan istället förbättra skolningen av spelare och tränare på den lägsta nivån, har det resulterat i mer än några enstaka stjärnor. Landet är numera fyllt av talang på flera nivåer i seriesystemen. Under de senaste tio åren har andelen tyskar i Bundesliga ökat från 46 till 54 procent. Under samma tid har medelåldern sänkts från 27,6 till 25 år. Anledningen är förstås att tyska klubbar inte längre köper lika mycket spelare utifrån, utan istället satsar på hemvävda talanger som är minst lika bra, eller bättre. 

Tysk fotboll har slitit hårt för den här förändringen. Att två tyska lag var i Champions League-final tidigare i år ska man inte dra för stora växlar på, inte minst eftersom Dortmund satte två mål på övertid, varav ett inte borde ha godkänts, i kvartsfinalen. Men siffror ljuger inte. För sex år sedan låg Tyskland på femte plats i Uefas ligaranking, långt efter fjärdeplacerade Frankrike och bara strax före jagande Portugal. Numera rankas Bundesliga trea och närmar sig tvåan Premier League med stormsteg. 

 

När jag dagen efter matchen mellan Dortmund och Bremen återigen åker ut till träningsanläggningen och passerar grindvakten med Borussiakepsen verkar han inte känna igen mig. Träningen är öppen för allmänheten, något som förr var regel men numera är alltmer sällsynt. Ytterligare ett tecken på den ökade professionalismen i klubben. Medan spelarna en efter en anländer till planen lyfter fäder upp sina barn på axlarna, eftersom det är enda chansen för knattarna att få en skymt av sina idoler. Spelarna joggar bara runt planen i dag, men det räcker för att åskådarna ska applådera och plocka upp kameror i hopp om att få med sig en inte alltför suddig bild hem. 

Det här spektaklet har blivit en sådan naturlig del av dagens fotboll att jag knappt reagerar på det längre. I takt med att sporten har utvecklats har distansen till spelarna ökat, liksom professionalismen i klubbarna. Det är på gott och ont och det får mig att fundera över om den här revolutionen som tysk fotboll har upplevt inte skulle ha skett förr eller senare ändå. Fotbollen kanske var ödesbestämd att återuppfinna sig själv, och att det då var tvunget att ske i ett land som är så stort och fotbollstokigt som Tyskland. Och när väl tyskarna insåg att det var dags att förändra så gjorde de det naturligtvis med självklar disciplin och effektivitet. 

På vägen tillbaka till bilen går jag ett varv i rondellen för att ta en närmare titt på lejonen. De står där som en påminnelse om förr, från tiden då britterna satte dagordningen i området. De tronar där otympliga, tunga och så uppenbart daterade. Jag upptäcker att vakten vid grinden betraktar mig, och jag tittar upp och ler mot honom. Jag är inte säker, men på avstånd ser det ut som om han ger mig tummen upp. 

Översättning: Henrik Ystén