Tysk fotbolls återuppståndelse började på TV, strax före jul 1998. Sent på kvällen välkomnade Michael Steinbrecher några miljoner tittare till sin populära fotbollsshow. Programledaren hade en gång i tiden varit en hyfsad fotbollsspelare, skolad i Borussia Dortmunds pojklag och med en karriär i division tre, men längs vägen insett att hans chanser att lyckas var betydligt större inom journalistbranschen. Denna lördagskväll tog han plats framför en taktiktavla samtidigt som han presenterade programmets huvudgäst – en 40-årig man klädd i svart kostym och prydd med den typen av rundade, bågfria glasögon som John Lennon en gång i tiden gjort populära. När de artiga applåderna från studiopubliken lagt sig sade Steinbrecher: »Vi har i flera år talat om raka fyrbackslinjer och zonförsvar och man får nästan alltid känslan av att det blir luddigt så fort ämnet förs på tal. Det finns mängder av människor som ser det här programmet och tänker: ›Jag har ingen aning om vad det faktiskt är för något.‹ Steinbrecher vände sig mot sin gäst och frågade: »Kan du förklara det kortfattat för oss?«
Mannen i John Lennon-glasögonen tvekade för ett ögonblick, som om han funderade på hur han skulle börja. Sedan sade han att den raka fyrbackslinje som han använde i sitt lag egentligen bara var ett medel för att nå det han eftersträvade – ett massivt presspel. Han talade med en sydtysk accent, men eftersom dialekten inte var lika grov som Jürgen Klinsmanns gick det lätt att förstå honom, trots att han snart blev varm i kläderna och passionerat talade om hur spelare gjorde överflyttningar mot den kant där bollen befann sig. Han flyttade ivrigt runt magneterna på taktiktavlan när han med emfas berättade om den viktiga rollen som defensiv mittfältare. »Eller ›dammsugaren‹, som jag kallar honom«, tillade han skämtsamt.
Det var ett avgörande ögonblick i den tyska fotbollshistorien, men ingen insåg det där och då. Det enda den glasögonprydda mannen fick för sina ansträngningar den här kvällen var hånfulla kommentarer. När Tysklands förbundskapten Erich Ribbeck strax därefter tillfrågades vad som var hans största besvikelse under de första 100 dagarna på jobbet svarade 61-åringen: »Jag är besviken över den här överdrivna debatten om spelsystem. Till exempel det som skedde i lördags, när en kollega står i TV och säljer in plattityder, som om alla Bundesligatränare vore ett gäng knäppgökar.«
Merparten av den tyska fotbollsfamiljen höll med. Den här John Lennon-kopian hade aldrig spelat högre än i division tre, och han ansvarade trots allt bara för ett anonymt lag i andradivisionen. Lägg därtill den mörka kostymen och de fåniga glasögonen och det är lätt att förstå att tidningarna snart gav honom öknamnet »Professorn«. Den tyska fotbollspubliken roades av de spefulla kommentarerna som haglade över TV-taktikern. När allt kom omkring förordade ju den här »Professorn« förändring när det inte alls behövdes. Det tyska landslaget var lika stabilt som alltid. Visst hade de fått ett bakslag i Frankrike-VM tidigare under året, men de var trots allt regerande Europamästare. Och de tyska klubblagen firade alltjämt triumfer i Europa – bara året innan hade Borussia Dortmund vunnit Champions League och Schalke 04 hade tagit hem Uefacupen. Allt rullade på, så varför lyssna på en man som förbundskaptenen inte ens bevärdigade sig med att tilltala vid namn, utan bara kallade »en kollega« – som om han inte visste att »Professorn« hette Ralf Rangnick.
