Ensam kvar – EM 2008

Publiken är fortfarande där, lika gulblå som före matchen. De ryska spelarna verkar skrika ännu mer än efter det avgörande 2-0-målet. Men Anders Svensson hör ingenting, han känner sig som i en ostkupa. Arenan kunde lika gärna varit öde och han den enda som var kvar.

När domaren blåste av var det som om alla muskler i överkroppen kollapsade samtidigt – han tvingades sätta händerna som stöd över knäna och så blev han stående, med blicken ner i gräset.

Anders får en tröstande klapp på axeln men vet inte vem som utdelar den. Där kommer en till, och ytterligare en. Han sätter sig ner på huk i stället och känner att någon rufsar honom i håret.

Annons

Det här var hans 93:e landskamp och den tyngsta någonsin. I 94 minuter har han jagat ryssar runt mittplan, det har känts som han haft tre spelare mot sig i varje situation. Och bollkontakterna var så få att han nästan minns dem allihopa.

Anders reser sig upp, tar några steg, ser publiken ringla ut från arenan och lagkamrater och motståndare gå in i omklädningsrummen. Marcus Allbäck lägger armen på Anders högra axel. För mer än sex år sedan stod de båda på Ali Sami-Yen-stadion i Istanbul, galna av lycka efter en svensk vändning som kvalificerade landslaget till VM i Japan. Ingen av dem hade spelat mästerskap för Sverige och de ropade som tokar till varandra: »Fattar du? Vi ska spela VM!
Fattar du!«

Nu säger ingen av dem ett ord, det behövs inte. Redan före turneringen avslöjade Marcus för Anders att EM skulle bli hans sista landskamper; nu är det över och Anders tänker ett ögonblick på hur det måste kännas. Sedan tänker han på sig själv: att han varit i sitt livs form, att han sprungit och jagat förgäves en hel kväll, att han spelat tre mästerskap för Sverige där han aldrig haft en given plats i startelvan och så nu – äntligen – varenda minut i hela mästerskapet.

Och så hann det roliga inte ens börja innan allt var över.

Marcus klappar honom på axeln och går av planen. Anders är ensam kvar. Han lutar sig framåt igen, tar djupa andetag och står så i fem minuter till, innan även han sakta tar sig mot spelargången. En meter från sidlinjen stannar han, sätter sig på huk och stirrar på den kritade linjen framför sig. »Kanske sista gången på en fotbollsplan på den här nivån, kanske sista gången någonsin i en landslagsdress«, tänker han.

När han reser sig upp och tar steget över linjen ersätts tomheten av ilska. Men inte så mycket över förlusten i sig.

Det var sättet den kom till på.

»Det är inte acceptabelt, det är fan ta mig inte acceptabelt«, tänker Anders.

 

36 dagar tidigare. Det är maj månad och solen skiner. Elfsborg har utklassat IFK Göteborg kvällen före. I uppehållsrummet på Borås Arena häller Anders Svensson upp kaffe. Ytterbacken Johan Karlsson frågar om han har tid för lunch efter träningen.

– Nej, jag ska hjälpa Samuelsson med ett par grejer. Sedan ska jag till Stockholm i eftermiddag. Umbro vill att jag ska visa upp nya matchstället på presskonferensen med landslaget.

– Är det fler än du som ska dit? frågar Johan.

– Det är jag, Niclas och Rami – och så en överraskning. Inte ens vi vet vem det är.

Anders går fram till fruktskålen och tar en banan. Johan Wiland kommer in i rummet.

– Har du hört något? frågar Anders.

Annons

– Nej, säger Wiland.

– Inte jag heller. Du kunde inte ha gjort mer än vad du har gjort hittills, det vet du.

Wiland nickar.

Den enda i omklädningsrummet som hört av förbundskaptenerna på sista tiden är Teddy Lucic. När Anders och Teddy åkte hem till Göteborg från matchen i går var försvararen mest nöjd med att äntligen få slippa journalisternas envisa frågor om det blev något EM för honom, ingen från förbundsledningen hade ju talat med honom. Men när han kom hem och slog på mobilen strax efter tolv på natten väntade ett meddelande från Roland Andersson på telefonsvararen. Förbundskaptenerna ville ha med försvararen till EM, trots att han tackat nej till landslagsspel sedan VM i Tyskland. De ville ha svar före klockan nio på förmiddagen.

Teddy Lucic hade inte en chans att säga ja. Hustrun låg och sov när han kom hem, och sedan skulle hon börja jobbet tidigt på morgonen med en operation – där gick hon inte att nå. Därför har Teddy nu svarat nej. Eftersom klubblagen får ersättning för deltagande i EM innebär det beskedet en ekonomisk förlust på runt 250 000 kronor för Elfsborg. Häcken – som Teddy tillhörde före årets säsong – går miste om en halv miljon.

– Någon som har läst tidningarna i dag? frågar Anders och sätter sig i soffan bredvid Mathias Florén och Helgi Danielsson som fastnat i ett prestigefyllt kortparti.

Lagkamraterna skakar på huvudet.

– Jag »sågar« nog gräsplanerna i Sverige, misstänker jag. Jag blev så trött i går när jag pratade med journalisterna. Folk gnäller på konstgräset men vad fan – är det så illa? Jag spelar också hellre på en riktig gräsplan men visa mig en sådan! Jag har inte sett någon än i år. När jag och Johan slog tiometerspassningar till varandra före matchen i Trelleborg fick man skjuta vristskott för att bollen skulle nå fram. Så långt och ojämnt var det.

– Jag håller med, säger Florén som bara tänker på kortspelet.

– Så säger man att vi i Sverige ska bli bättre på konstruktivt spel. Hur fan ska vi bli det med de gräsplanerna? De gräsplaner vi har gynnar ju destruktivt spel.

Lagkamraterna svarar inte. Anders pekar på Floréns kort och flinar:

– Där missade du, du skulle aldrig tagit upp det. Nu är du körd.

Florén granskar handen, inser att Anders har rätt och slänger korten på bordet.

Anders Svensson landslagsdebuterade borta mot Sydafrika 1999. Truppen innehöll flera spelare som skulle komma att delta i den mest stabila svenska landslagsperioden någonsin: Mattias Jonson, Andreas Andersson och Andreas Jakobsson hade varit med tidigare medan Tobias Linderoth och Marcus Allbäck debuterade, liksom Anders.

Eftersom Sverige just hade kvalificerat sig till sitt första mästerskap sedan VM 1994 fick den nya generationen stå på vänt. Anders riktiga landslagskarriär tog fart först i VM-kvalet hösten 2000, med målet mot Azerbajdzjan på bortaplan. Sedan  gjorde han ytterligare två mål på väg mot Japan/Sydkorea utan att vara given i startelvan, och väl i VM petades han i den inledande matchen mot England till förmån för Magnus »Turbo« Svensson. Efter matchen, där Anders fick hoppa in i 56:e minuten, skrev Aftonbladet: »Taktisk triumf? Nej, det var ett nederlag fram till vår störste lirare släpptes in.« Göteborgs-Posten gick på samma linje: »Efter Anders inhopp blev det fart på anfallsspelet.«

Sedan följde triumferna: Hyllad efter spel från start i andra matchen mot Nigeria, mål på frispark mot Argentina och tröstad efter den snöpliga stolpträffen i förlängningen mot Senegal, där snurrfinten före skottet nästan uppmärksammades mer än det faktum att bollen inte gick i mål.

Så blev Anders Svensson den sommaren framröstad till Sveriges fjärde mest beundrade man – efter Kungen, Göran Persson och Sven-Göran Eriksson men före Sven Wollter och Carl Bildt. Han var en ny och spännande landslagsstjärna – en teknisk mittfältsstrateg snarare än den slitvargstyp svensk fotboll levererade på löpande band. Samtidigt var han en typisk svensk spelare som rankade laget högt, och landslaget högst av allt. I en tid när de sena 70-talisterna och de tidiga 80-talisterna lämnade svensk fotboll redan som tonåringar för spel i utländska klubbar, sade Anders Svensson före sin flytt till Southampton:

– Det har alltid varit viktigt för mig att komma in i landslaget. Nu är jag där och känner mig delaktig i vad som händer. Då är det dags att ta nästa steg.

Anders är uppvuxen med blågula framgångar – VM-turneringar med Tre Kronor, nagelbitarmatcher med Bengt Johanssons handbollslandslag, firande när Sverige tog VM-brons i fotboll 1994 – och därför var det en pojkdröm som gick i uppfyllelse varje gång han stod där i blågul dress och sjöng nationalsången. Den där platsen i startelvan var viktigare än något annat.

Men det fanns hinder. Att han petades i VM-premiären var ett taktiskt beslut från förbundskaptenerna som ville plocka bort Paul Scholes – och den typen av spelare var inte Anders. Under sin tid i Elfsborg hade tränaren B-A Strömberg tvingat honom att titta på videoupptagningar så att Anders skulle inse att han rörde sig för lite på plan. »En mittfältare måste befinna sig i både offensivt och defensivt straffområde under en match – men du vill hellre springa framåt än jobba bakåt«, löd tränarens analys. »Hur tror du det kommer sig att Fredrik Ljungberg spelar i Arsenal och Anders Svensson i Elfsborg fastän ni spelade tillsammans, och var lika bra, i U21 för några år sedan?« frågade Strömberg sedan. Anders ökade träningsdosen, flyttade till Premier League och arbetade på svagheterna, men även efter VM var förbundskaptenerna långt ifrån övertygade om att Anders klarade av det defensiva jobb som krävdes i vissa matcher.

Inför EM i Portugal ökade dessutom konkurrensen om platsen, alla diskuterade om Kim Källström eller Anders var bäst på den offensiva mittfältsplatsen. Förbundskaptenerna var rådvilla – oavsett vem de valde att starta med, annonserade de byte mot den andra någonstans mellan 60:e och 65:e minuten i de matcher där resultaten inte var till belåtenhet. Efter 5-0-segern mot Bulgarien i EM-premiären 2004 – Anders var delaktig i två mål och gick ut vid ställningen 3-0 – fick han två frågor av reportrarna efteråt i mixed zone: »Tycker du att du förtjänade att få spela?« och »Vad säger du om att 90 procent av svenska folket inte tyckte att du skulle ha spelat?«

I VM 2006 startade Anders Svensson i premiärmatchen mot Trinidad och Tobago men byttes ut i 62:a minuten för att sedan inte spela en sekund mer. Aftonbladet hade drivit en kampanj där man kunde köpa pins med texten »In med Kim«, supportrar köpte Svensson-tröjor bara för att kryssa över namnet och skriva dit »Källström« – och på en svensk träning i Bremen stod svenska supportrar och buade ut Anders så fort han rörde bollen.

Plötsligt hade han varken förbundskaptenernas eller fansens förtroende.

Hånet fortsatte även efter VM, varje gång det var landskamp på Råsunda. Publiken buade till och med när Anders utsågs till Matchens lirare mot Lettland – då slutspelsplatsen till EM 2008 säkrades.

Annons

– Det ropades många fula grejer som inte passar sig att föra vidare. Så är det varje gång i Stockholm, det händer när jag går ute på stan också, sa Anders.

Planet mot Stockholm lämnar Landvetter 14.15. Anders Svensson sitter på plats 19B och har Niclas Alexandersson på sin vänstra sida. De läser om gårdagens match mellan Elfsborg och IFK Göteborg i kvällstidningarna. Anders klagar över att han har ont – i första halvlek fick han Niclas lillebror Daniels knä i skinkan.

– Du kunde ju ha tagit det lite lugnare så hade du säkert mått bättre… och vi hade vunnit matchen, muttrar Niclas på sin sävliga halländska.

Anders skiner upp:

– Men jag träffade honom på kulorna i andra halvlek i stället!

– Jag trodde det var knäet du sparkade honom på?

– Han sa att det var kulorna i varje fall. Fast det var ju inte så att jag siktade direkt.

Första gången de möttes på planen var i Anders allsvenska debut mot Niclas Halmstads BK 1997. Anders spelade vänstermittfält, Niclas högermittfält. Anders minns att han blev tunnlad men att Niclas inte kom förbi tack vare att Anders fällde ut röven.

På senare år har de umgåtts mycket privat eftersom båda bor i Göteborg. De känner varandra väl – både på och utanför plan. Anders tycker att Niclas är en av Sveriges främsta genom tiderna – med landslagsdebut redan 1993, 107 landskamper och den högsta lägstanivå Anders någonsin upplevt hos en spelare. Skadan som hindrade Niclas från spel i går ska Elfsborg vara tacksamma för.

I stället är det Anders som får mest beröm för dagen. »För att drabbas av nåt som liknar EM-optimism får man bege sig till Borås. Sommarens viktigaste spelare heter Anders Svensson. […] På fredag är det cupmatch i Örebro och jag vill verkligen inte att Anders Svensson ska spela den matchen. Tänk, bara tänk, om han blir skadad«, skriver Johan Orrenius i Expressen.

– Ska du spela på fredag? frågar Niclas nyfiket.

– Jag tror det. Det verkar så, säger Anders.

Elfsborg har en match kvar före uppehållet, mot Örebro på Svenska cuphelgen i Gävle. Prognosen talar om att det ska bli kallt, kanske snö, och befarat publikfiasko.

– Jag kan faktiskt inte förstå varför de lagt matcherna där, säger Anders.

Klockan är fyra på eftermiddagen när Anders och Niclas kliver av Arlanda Express. Utanför Hotell Royal Viking står en chaufför som kör dem till Södermalm där landslagets TV-sända presskonferens hålls. Väl där blir de underrättade om dagens bomb: Henrik Larsson blev lika sent tillfrågad om EM som Teddy Lucic. Skillnaden är att anfallaren sagt ja.

När kamerorna börjar rulla och Lars Lagerbäck från scen avslöjar spelare för spelare med några korta berömmande ord sitter Anders och Niclas i trappan längst bak i lokalen och lyssnar.

– Så har vi nummer åtta, Anders Svensson, säger förbundskaptenen. Han är en snabb spelare som har haft en otrolig utveckling under senare år. Trots att han inte är purung.

36-årige Niclas Alexandersson klappar Anders på axeln och ler brett när han hör den sista meningen.

 

Att Anders Svensson förändrats som spelartyp råder det ingen tvekan om. Under åren i Southampton fick klubben varje år kriga sig kvar i Premier League, och man gjorde det med tränare som värdesatte när det small i närkamperna. För att överhuvudtaget vara påtänkt för en plats i startelvan fanns inget val; Anders var tvungen att lära sig ett spel han inte var van vid.

Elfsborgs tränare Magnus Haglund säger att Anders i dag spelar »lagets match i stället för sin egen«, och daterar förändringen till de tre första veckorna i oktober 2006. Först matchen mot Spanien på Råsunda den 7 oktober, när Anders och Tobias Linderoth med hårt jobb plockade bort det tekniska spanska mittfältet och Sverige vann med 2-0. Sedan Elfsborgs bortamöte mot Kalmar FF den 16 oktober när laget låg i topp av Allsvenskan, ledde med 1-0 och fick Andreas Augustsson utvisad. Magnus Haglund flyttade då ner Anders till en defensiv roll på mittfältet.

– Han stänger den matchen för oss helt på egen hand. Att få två sådana kvitton på att han behärskar ett annat spel, jag tror det var en ögonöppnare för Anders.

Matchen mot Spanien på Råsunda var också en brytpunkt för det svenska landslaget. Fram till dess hade förbundskapten Lagerbäck alltid ställt upp med en defensiv mittfältare och tre offensiva, även om Anders Svensson tyckte att hans uppgifter som offensiv innermittfältare var betydligt mer reglerade än den playmakerroll som media och supportrar ville se honom spela. Efter 2-0-segern mot Spanien permanentades taktiken med två innermittfältare med i stort sett identiska uppgifter i försvarsspelet. Till skillnad från Tobias Linderoth hade Anders Svensson dock tillåtelse att gå med upp i anfall när möjligheten och orken fanns.

När så Tobias Linderoth skadades i vintras stod Sverige utan självklar ersättare i den mest defensiva av de två positionerna. I vänskapslandskampen mot Brasilien på Emirates Stadium testades Anders Svensson i »Linderoth-rollen«. I presskonferensrummet efteråt stod Aftonbladets Simon Bank med en kaffe i handen och konstaterade:

– Gör han några sådana matcher till kommer bra utländska klubbar börja ringa efter honom.

Elfsborgstränaren Magnus Haglund menar att insatserna i landslaget, kombinerat med ett större defensivt ansvarstagande i Elfsborg – som också tvingades fram, av Jari Ilolas långtidsskada i fjol – förändrade Anders syn på fotboll.

– Det var ett icke-exploaterat område för honom tidigare, nu finner han glädje i att klara av de här uppgifterna. Så har han också blivit den jämnaste spelaren vi har i Sverige. Förr var han briljant ibland och svagare ibland. Nu är han briljant ibland, och alltid bra.

Elfsborgstränaren säger att det kan behövas i EM, där Sveriges backlinje är nykomponerad, där man har en målvakt med lite speltid och där man haft skador på flera nyckelspelare.

– Mellberg lägger backlinjen mycket längre ner i dag än han gjorde för några år sedan. Det gör att det finns ett hav att försvara. Samtidigt, om Zlatan och Henke kan kontra sig till lägen och hitta samarbetet kan mycket falla på plats.

 

Tobias Linderoth sätter händerna bestämt i sidorna och deklarerar:

– Jag svarar fan inte på något om skadan.

Radiosportens reporter frågar om han skulle kunna tänka sig att åtminstone säga det i radion så att lyssnarna får höra att frågan ändå ställts. Linderoths mörka blick antyder att det är en av de dummaste propåer han någonsin fått.

På Nösnäsvallen i Stenungsund har landslaget just avslutat sitt första träningspass under EM-samlingen. Av de skadedrabbade är det bara Tobias Linderoth som kör för fullt. Fredrik Ljungberg deltar i vissa moment men långtifrån alla. Zlatan Ibrahimovic är inte ens här utan rehabiliteringstränar knäet i Milano och Malmö.

Anders Svensson ägnar passen i Stenungsund åt att spela forward. Linderoth och Daniel Andersson hamnar oftast i innermittfältspositionerna i övningarna, och eftersom det är brist på anfallare får Anders hoppa in där. Han försöker att inte överdramatisera tränarnas val. Han vet att Linderoth måste testas och att det är långt till EM-premiär mot Grekland. Han misstänker att han inte är påtänkt för en enda minut som forward i EM.

Träningarna handlar mest om att få ihop gänget – och lära känna EM-bollen. När Anders och »Chippen« på en träning slår 30-meterscrossar till varandra förbluffas de över bollbanan.

– Det är helt sjukt! utropar Anders när en boll vikt av närmare en meter längre åt höger mot vad han beräknat.

Han inser att han kommer få lägga om tillslaget för att hantera bollen, som verkar lättare än alla andra han tidigare spelat med. En vristträff kan få den att flyga flera meter längre än avsett. Här handlar det ofta om att chippa bollen om man vill få den till rätt adress.

Efter träningarna handlar det mesta om skador – Zlatan Ibrahimovics, Fredrik Ljungbergs men framför allt Tobias Linderoths. Anders pressas av reportrarna om han är redo att ta över rollen.

– Jag vill inte spekulera i det överhuvudtaget, säger Anders. Tobbe har varit en av våra bästa spelare i flera år. Jag hoppas och tror att han kommer spela.

Inombords har han dock redan börjat fundera över att han kanske får ännu mer defensiva arbetsuppgifter. Han känner att han utvecklat sitt spel, att han numera använder sitt spelsinne till att stå i vägen, läsa motståndarnas passningar, förbereda brytningar. Anders vet att han ser snällare ut på planen än Tobias Linderoth, men han vet också att han numera aldrig tvekar att gå in i tacklingar, eller upp i luftdueller med större spelare. Han har aldrig tidigare tänkt så lite på att han själv ska se bra ut, och aldrig mer på hur landslaget den här gången ska kunna få till en fullträff. Han vet att EM är sista chansen för många spelare, kanske också för honom själv.

Fredagen den 23 maj är utflyktsdag. Spelarna hämtas i tre ribbåtar och delas in i sex lag för en femkamp ute i skärgården. Anders hamnar tillsammans med Johan Wiland, Kennedy Bakircioglü, Christian »Chippen« Wilhelmsson och målvaktstränare Lennart Ljung. »Chippen« har inte en aning om hur han gör men han fixar knoptävlingen – där det handlar om att lösa upp en knut på ett rep – snabbast av alla, Kennedy imponerar i lerduveskytte och laget utklassar de andra i räkskalning. Däremot går munspelstävlingen – där laget lett av Niclas Alexandersson briljerar – och seglingen inte deras väg.

Sverige har två träningsmatcher före EM. Mot Slovenien i Göteborg spelar, precis som Anders anat, de som behöver matchningen mest. Innermittfältet består av Tobias Linderoth och Daniel Andersson. När Anders byts in i andra halvlek tar han över Linderoths roll – den defensivare av de två innermittfältspositionerna.

Samarbetet mellan Daniel Andersson och Anders fungerar över förväntan. Daniel löper och ger understöd åt anfallarna, Anders hämtar boll hos backlinjen och lyckas hitta rätt med några riktigt bra djupledsbollar slagna med höger yttersida. Matchen slutar med svensk 1-0-seger.

I mötet med Ukraina på Råsunda i Stockholm startar Kim Källström tillsammans med Tobias Linderoth. När Anders byts in i 56:e minuten är det återigen som ersättare för Linderoth i den mest defensiva mittfältsrollen. Sverige gör en betydligt sämre match och spelet blir utdraget – Christian Wilhelmsson, Johan Elmander, Sebastian Larsson och Henrik Larsson attackerar vilt. Kim Källström fyller hela tiden på och lämnar därmed en stor yta att försvara för Anders på mitten. Det skapar flera farliga kontringslägen för Ukraina när Sverige inte lyckas låsa fast bollen i anfallet.

Efter matchen buar publiken ut landslaget, liksom man gjorde vid slutsignalen i Göteborg. De svenska spelarna förklarar 0-1-förlusten med att fokus nog låg mer på samlingen i Lugano än på den här matchen.

– Det ska bli skönt att komma ner, säger Anders. Flera av oss var nog redan där i huvudet. Många var ivriga och ville trycka upp och då blev det enorma ytor att försvara.

– Det såg ut som att ni hade mer tydliga roller på innermittfältet i dag, en offensiv som gick med i anfallen och en defensiv som stannade kvar, säger en reporter.

– Det var inget uttalat i varje fall. Det blev nog bara så, säger Anders.

– Vad fick du för direktiv när du hoppade in?

– Få det kompaktare, att täcka upp den ytan som de kom i. Men det var svårt. Vi tappade för mycket boll.

– Vad säger du om att publiken buade ut er?

– Det är naturligt. De blir besvikna, precis som vi när vi inte vinner.

Anders säger ingenting om alla glåpord som han fått kastade mot sig från läktarplats.

Han känner sig i bra form, kanske i bättre form än någonsin.

 

Borås centrum ligger öde. Det är kallt och blåsigt och bara några minuter till matchstart i EM-premiären mot Grekland. I en lägenhet strax bakom högskolan har Elfsborgsspelaren Martin Andersson med sambo bjudit in några vänner och dukat upp chips, godis och rosévin.

– Det är bara i Stockholm de stör sig, säger Martin. Det är väl Ellos, bonnigheten, att han är glad. Om Anders hade spelat i en Stockholmsklubb hade alla gillat honom. När de buade åt honom i VM senast var det nära att han packade väskan och åkte hem, det ska jag säga. Och jag förstår honom. Hur jävla kul är det att spela när de egna supportrarna hånar en?

På TV:n visas kvällens laguppställningar. Anders spelar som väntat i »Linderoth-rollen«, bredvid sig har han skrällen Daniel Andersson.

– Fan, det känns nervöst. Daniel Andersson från start? Borde inte Kim kunna lösa den uppgiften? Anders har ju visat att han definitivt kan spela defensivt. Nu tror jag faktiskt Anders föredrar den rollen, han får mer boll där nere – och han vill alltid ha bollen, säger Martin med ett leende.

Han skickade ett lycka till-SMS till lagkamraten tidigare under dagen. Svaret kom i eftermiddags: »Tack. Nu kör vi!« De känner varandra sedan många år tillbaka. Martin är visserligen fem år yngre än Anders men blommade ut under de år som Anders slog igenom i Allsvenskan och landslaget i början på 2000-talet. I fjol tog Martin över lagkaptensbindeln i Elfsborg när Anders hade en tyngre period och ville fokusera helt på sitt eget spel.

– Han brukar vara lite nervös innan matchen men nu släpper det, säger Martin och pekar på TV:n där Grekland sparkar igång matchen.

Sverige avvaktar grekerna, grekerna avvaktar svenskarna. Anders första bollkontakt blir en hörna i tredje minuten. Petter Hansson är nära att nicka in den. Samarbetet med Daniel Andersson fungerar väl, liksom hela det svenska försvarsspelet.

Däremot skapas det få chanser och Martin är nervös. Efter närmare 150 allsvenska matcher, och många år i U21-landslaget, känner han flera av spelarna väl.

– För helvete »Isak«! ropar han när målvakten är ute och vimsar.

– Kom igen nu »Påven«! säger han sammanbitet när Johan Elmander börjar värma upp.

– Sätt fart »Tunnan«! gastar han när Anders får bollen rättvänd i en kontring.

I andra halvlek, när Zlatan Ibrahimovics kalasträff går rakt upp i krysset, når Martin falsettläge:

– IIIIIIBRAAAAAAA!

Resten av matchen blir en svensk triumfmarsch. Efter slutsignalen drar reklamen igång på TV:n. Lars Lagerbäck skrider fram på sin vita springare: »On my command – unleash hell!«, varpå Anders klipps in med ett ansiktsuttryck som ska vara hårt och sammanbitet. Det går sådär.

– Det är ju humor ändå, jag gillar den reklamen, säger Martin Andersson. Anders åkte upp en fredag efter träningen till Stockholm för inspelning, kom tillbaka samma kväll. Enkelt jobb, bra med pengar. Det är han värd. Fan vad stabil han var i dag!

 

På flyget tillbaka mot Lugano ansluter Marcus Allbäck och Anders Svensson varsin öronplugg till Allbäcks iPhone. De lyssnar på Elvis, spelar luftgitarr och skrattar. Fystränare Paul Balsom fotograferar.

Anders är mer än nöjd med sin match. Han och Daniel Andersson fick direktiv att låsa de grekiska innermittfältarna eftersom motståndarbackarna inte trivs med bollen vid fötterna. Med hjälp av Henrik Larsson, som backade hem till mittfältet i försvarsspelet, löste de uppgiften så bra att publiken i flera perioder visslade ut Grekland. Backarna visste inte var de skulle göra av bollen och stod därför och spelade den menlöst mellan sig, varv efter varv.

Skillnaden mot premiären i Tyskland för två år sedan när Anders byttes ut och blev syndabock för det oavgjorda resultatet mot Trinidad och Tobago är enorm. Inför det här mästerskapet har han hissats igen. Efter matchen mot Slovenien bad till och med Expressens journalist honom att tycka till om det faktum att tidningens läsare röstat fram honom som en av de mest givna i startelvan. Han svarade då, liksom han brukar, att han inte tar de där omröstningarna på så stort allvar. Han har varit både hyllad och hånad och vet att han gör bäst i att inte lyssna på varken det ena eller andra längre.

När Anders kliver av planet i Lugano får han en påminnelse om att alla inte har ändrat åsikt om honom. Via SMS meddelar vänner att engelsk TV haft Anders förre Southamptontränare Harry Redknapp som expert i studion. Redknapp sågade Sverige som ett lag fyllt av spelare som visat att de inte håller i Premier League. Anders visar SMS:et för en annan före detta Southamptonspelare, Mikael Nilsson.

– Han lät ju mig inte ens spela – hur kan han då veta om jag håller i Premier League eller inte? säger Nilsson med ett leende.

Spelarna ägnar förmiddagarna åt träning, eftermiddagarna åt mat och sömn, och kvällarna åt fotboll på TV. Dessutom blir det en hel del TV-spel. I det utrymme som förbundsledningen döpt till »Players Lounge« står ett Playstation 3, där prestigefyllda hockeyturneringar utkämpas i tvåmannalag. Under tiden i Stenungsund spelade Anders med Tobias Linderoth och segrade sig hela vägen fram till finalen, där man föll mot Andreas Granqvist och Sebastian Larsson. Nu får Anders revansch. I par med Henrik Larsson vinner han tre av fyra matcher över de tidigare oslagbara ungtupparna.

Efter träningarna diskuterar man med reportrar om Kim Källström och Markus Rosenberg verkligen rök ihop i den där närkampen och behövde lugnas av Rami Shaaban. Man pratar om vilken klass Allsvenskan egentligen håller, med tanke på att fyra av spelarna i startelvan mot Grekland spelar i svenska ligan. Och Anders Svensson tänker defensivt när han berättar vad som krävs för att stoppa Xavi Hernández, Andrés Iniesta och Marcos Senna.

– Det gäller att vi gör det trångt för dem och inte låter dem slå bollarna mellan oss. Spelar vi som ett lag har vi alla möjligheter att skaka dem. Det visade vi i kvalmatchen på Råsunda.

 

Anders sitter på Hotell Hilton i Innsbruck när telefonen ringer.

– Hej, det är från Larmbolaget. Är du hemma?

Det är två timmar till avspark mot Spanien. Anders äter mellanmål tillsammans med lagkamraterna, det är tyst och spänt i rummet – en av de största matcherna i karriären ligger framför dem.

– Eeeh… nej, inte direkt. Vad gäller det? svarar Anders.

– Larmet har gått i din lägenhet i Göteborg och jag ringer för att kolla så att det inte…

– … du, det är lite körigt just nu. Jag ska snart ut och spela fotboll. Kan du ringa min fru i stället?

Anders lägger på. Pulsen rusar. Folk vet ju att han inte är hemma förstås, det är ju inte så konstigt om någon jävel skulle göra ett försök… Fan!

Han skickar ett SMS till Emma. Hon bor uppe i Kitzbühel tillsammans med de andra spelarfruarna men är säkert nere i Innsbruck just nu.

Han vänder inåt igen, tänker på kvalmatcherna. På Råsunda var Sverige disciplinerat, löpte mycket och vann med 2-0. För Sverige är det den matchen som är förebilden. I Madrid ett år senare slarvade de i markeringen på de fasta situationerna, låg fel i positioner och förlorade med 3-0. För spanjorerna var matchen på Råsunda en dålig dag på jobbet, och matchen i Madrid galapremiären för det »nya«, extremt bollvårdande, landslaget som inte förlorat en match sedan dess.

För Anders innebär matcherna mot Spanien möten med en av hans absoluta favoritspelare: Xavi Hernández. Det är en spelare som rör sig över stora ytor, hjälper till djupt ner i banan i försvarsspelet och sedan lik förbannat följer med upp i anfallen. De spanska innermittfältarnas roller påminner en hel del om de som Anders och Daniel Andersson har. Skillnaden är bollinnehavet. Xavi kan sätta igång ett anfall vid eget straffområde – och sedan stannar bollen inom laget i tjugo passningar. Därmed har Xavi gott om tid att komma upp i anfallsposition. När Sverige attackerar sker det med få tillslag och litet bollinnehav. Om Anders ligger djupt ner i planen har han inte en chans att hinna upp i avslutsläge. När Sverige spelar som sämst känner Anders att anfallen blir så korta och backlinjen så tillbakadragen, att han själv inte hinner hjälpa till med varken det ena eller andra. »I kväll handlar det om tålamod. Vi måste våga hålla i bollen för att få andas ibland. Om Spanien får ställa om som Ukraina fick på Råsunda är det kört«, tänker Anders.

Mobiltelefonen piper till på bordet. Svar från Emma. Hennes syster hade satt igång larmet när hon var i lägenheten för att vattna blommorna.

 

Inledningen på matchen liknar mer Madrid än Stockholm. På Santiago Bernabéu släppte Sverige in två mål på hörna och även denna gång är det en hörna som leder till Fernando Torres 1-0 efter en kvart.

Resten av första halvlek går mer enligt förhandsplanen. Förbundskaptenerna har flaggat för Spaniens aggressiva press. Tappar de bollen vill de erövra tillbaka den så fort det bara går, och Lagerbäck har poängterat att det då är viktigt att svenskarna tar det lugnt. Om Sverige hittar tre-fyra passningar inom laget backar spanjorerna ner i planen.

Det är också vad som händer. Fredrik Ljungberg visar rutin när han i flera kontringslägen med få svenska spelare mot många spanjorer i stället väljer att vända hemåt och hålla bollen inom laget. Tack vare det hinner Sverige upp i planen. Högerbacken Fredrik Stoor har mycket boll i offensiv position på sin kant. Anfallsparet Larsson och Ibrahimovic rör sig mycket och vårdar bollen när de får den.

Anders kan hålla ihop laget från sin mittfältsposition. Han fördelar bollar, han sliter, han skäller ut Sergio Ramos som filmar – och han går in i en närkamp med Xavi som slutar med att spanjoren ligger ner efter att ha fått svenskens dobbar i vänster vad. Det är en bra svensk halvlek. Zlatan Ibrahimovic kvitterar i 33:e minuten.

I andra halvlek får Sverige större problem. Med Zlatan Ibrahimovic utbytt tappar laget tyngden i anfallsspelet och längden på anfallen. Vid flera tillfällen paniktjongar Fredrik Stoor bollen mot anfallare som inte har en chans att ta emot passningarna. De korta anfallen leder till att Sverige blir tillbakapressade så till den grad att Henrik Larsson och Markus Rosenberg i långa stunder ligger tio meter in på egen planhalva när de börjar pressa de spanska backarna.

Till slut är det paradoxalt nog en hög press som fäller Sverige. I 92:a matchminuten flyttar svenskarna upp för att vinna en inspark från Andreas Isaksson. När bollen når vänsterbacken Joan Capdevila flyttar svenskarna fram ytterligare, vilket tvingar spanjoren att rensa långt längs kanten. Bollen seglar över huvudet på Fredrik Stoor, landar vid Olof Mellberg, som inte hinner fram, utan ser David Villa få bollkontakt, peta sig förbi Petter Hansson och säkert placera 2-1 i målvaktens vänstra hörn.

I spelargången på väg ut från arenan är det fullt av deppiga svenskar. Av spanjorerna är det bara Xavi som är grinig och ropar:

– Hey! Number eight!

Han pekar på Anders och kavlar upp långbyxorna. Där under syns ett centimeterlångt sår från svenskens dobbar.

Anders vänder sig inte om. För honom är förlusten tung men inte överjävlig. Tack vare segern i första matchen, och tack vare att Grekland förlorade mot Ryssland, har Sverige fortfarande allt i egna händer. Ett oavgjort resultat mot ryssarna och Sverige är i kvartsfinal.

– Vi har lipat klart över det här nu. Nu kör vi över Ryssland i stället, säger Anders när han passerar reportrarna på väg ut till spelarbussen.

– Men är du inte knäckt? försöker en journalist.

– Nej, det här gör mig snarare mer sugen att spela igen.

Dagarna efter matchen spenderar Anders Svensson med Lisbeth Salander. Tillbaka på hotell Villa Sassa i Lugano matar han sig framåt i den sista Stieg Larsson-boken och förbannar att den snart är slut. För att dra ut på njutningen ser han till att göra annat emellan. Han går ut i Luganos centrum tillsammans med Marcus Allbäck, Sebastian Larsson och Fredrik Stoor. På ett av torgen möter sällskapet en fotograf från Aftonbladet som frågar om han får ta en foto på dem.

– Helst inte, svarar Allbäck.

Ett par minuter senare ser de fotografen knäppa några bilder på avstånd.

– Rätt meningslöst att fråga då, säger Anders.

I det vita tältet utanför arenan Cornaredo intervjuar SVT:s Staffan Lindeborg Anders om Rysslandsmatchen. Anders tänker att en av sakerna som är spännande med landslaget är att det blir så många sorters fotboll. Häromdagen ultradefensiva Grekland. Nu Ryssland, som verkar satsa mycket framåt. Ibland ska Sverige föra matcherna, ibland kontrollera en starkare motståndare. Varje gång möter de olika spelsystem, olika kvalitet. Ibland vet man inte riktigt vad som väntar – det är inte som i Allsvenskan…

Till Lindeborg säger Anders att nyckeln ligger i att våga hålla i bollen och skapa ett eget spel, utan att ta dumdristiga chanser. Att han inte sett mer än 20 minuter av Rysslands matcher hittills i EM men ändå kunnat konstatera att de trivs bäst på motståndarnas planhalva. Ju längre upp Sverige lyckas förlägga sitt spel desto svårare kommer det bli för ryssarna att spela det spel de vill.

– Vi är vana vid att behöva spela oavgjort i sista gruppspelsmatchen för att gå vidare, säger Anders och syftar på alla tidigare mästerskap han deltagit i.

– Hur funkar samarbetet med Daniel? frågar en reporter.

– Bra. Även om vi i båda matcherna haft många spelare mot oss centralt så har det gått bra. Vi har fått bra hjälp av anfallarna som jobbat hem.

– Efter VM sist, trodde du då att du skulle stå här två år senare efter två så fantastiska matcher? frågar en reporter.

– Nej, jag hade väl inte sådant självförtroende då. Men det är kul att se att vi har spelat som ett lag igen i två matcher. Vi måste ha den inställningen, annars är vi körda.

Journalisterna hänger i klasar framför honom med bandspelarna. Anders suckar sällan när han ska träffa pressen, det händer att andra i landslaget gör det. Anders gillar att prata och tycker att det är viktigt att kommunicera med supportrarna där ute. Därför funderade han aldrig på att bojkotta Aftonbladet efter deras knappkampanj i VM 2006, även om det kändes märkligt när samma tidning mindre än ett halvår senare frågade om han ställde upp på att spreja kroppen i guld efter att han lett Elfsborg till SM-guld.

Han ställde upp för supportrarnas skull. Det var en del av det ansvar som han tagit i allt större portioner sedan han flyttade hem. Just ansvarstagandet är lättare i en klubb man bryr sig om. I en klubb han inte brydde sig om skulle det ha varit lättare att gömma sig i mängden. På samma sätt är det här i landslaget. Det har blivit så viktigt för honom att landslaget lyckas, att han gärna axlar mer ansvar nu än han gjorde för några år sedan.

– Vad sysselsätter du dig med de här dagarna mellan matcherna?

Reportrarna letar nya uppslag där framför honom.

– Allt möjligt. Läser, kollar på film, säger han.

– Vilken film?

– En serie som jag följer.

– Vilken serie?

– Det tänker jag inte avslöja. Det blir bara pinsamt.

Reportrarna påbörjar en gissningstävling.

– Sex and the City?

– OC?

Anders skakar på huvudet.

– Nä, nä, nä. Om vi vinner mot Ryssland lovar jag att avslöja det.

Solen gassar, Innsbruck är gult och i varje hörn av centrum hörs refrängerna: »Ingen kickar fotboll som han – Zlatan, Zlatan«, »Mål, mål, mål. Mera mål, och mål det kommer det att bli!«. I parken Hofgarten sitter några elfsborgare på Stadtcafe och diskuterar Anders Svensson över ett par öl. Där är klubbens sportchef Stefan Andreasson, den före detta spelaren – och numera assisterande tränaren – Mathias Svensson och så finansiären, som för tre år sedan hjälpte till att köpa hem Anders, Svante Elfving.

– Jag tycker Anders ser helt annorlunda ut i landslaget, säger Mathias Svensson.

Stefan Andreasson flinar och säger:

– Till utseendet menar du?

– Ge dig! Nej, men jag menar den där pondusen. Han är otroligt vass i landslaget helt enkelt.

– Fast om du ser på Anders i Elfsborg det sista året så har han faktiskt varit i sitt livs form.

De sitter på ett event arrangerat av ett svenskt företag. Här bjuds buffé och öl, på scenen intervjuas Ralf Edström om kvällens avgörande match mot Ryssland. Vid ett bord sitter Börje Salming i svensk landslagströja. Även Stefan Andreasson är klädd i blågult men ondgör sig över att han lämnade bort alla Svensson-tröjor under VM i Tyskland.

– Jag letade i garderoben efter tröjor jag fått från Anders, den enda jag hade kvar var den där guldiga från jubileumslandskampen. När jag drog på mig den satt den som ett korvskinn. Så den enda jag hittade var den här.

Han pekar på tröjan. På bröstet står: »Till Anton från ›Bella‹«.

– Kings Cup, 2001. Nummer nio, efter det fick Berglund bara högre och högre nummer när han var med i landslaget, skrattar Andreasson.

Han berättar att telefonen går het de här dagarna. Expressens och Aftonbladets reportrar ringer i ett för att ta reda på laguppställningen.

– Som om jag skulle veta det! Jag frågar fan inte Anders om laget när vi pratar. Jag bryr mig bara om det är en elfsborgare på plan, inte vilka andra som spelar.

Det var därför Andreasson lämnade Tyskland senast när Anders gick ut mot Trinidad och Tobago, och sedan inte fick spela en minut mot Paraguay. Trots biljett till Englandsmatchen återvände sportchefen hem, förbannad över att Anders var petad. Han skrev till och med insändare i Borås Tidning om saken.

– Att inte Anders spelade mer i VM var horribelt. Nu ser ju alla vilken fantastisk spelare det är. Alltså, tittar man på hans proffskarriär… han borde fått en bättre klubb, spelat högre upp. Jämför med Källström, jag är den första att medge att han är en bra spelare – men sett till kvalitet borde Anders ha spelat minst på den nivån.

De talar om Elfsborgs Intertotocupmatch mot färöiska Torshavn. Den spelas på midsommardagen. För Mathias Svensson betyder det uteblivet midsommarfirande, för Andreasson att han inte kan vara i Basel och se Sverige spela kvartsfinal mot Holland. Under sin egen korta proffssejour i italienska Como bodde han nära, och blev kompis med, Interspelaren och holländske landslagsmannen Aron Winter. Winter har sagt att han kan fixa biljetter om Sverige möter Holland.

– Men Elfsborg går först. Det blir Färöarna. När våra killar var där för att scouta motståndarna tyckte de att det var en vacker stad. När de sa det till personalen på hotellet svarade de: »Ni har tur, det här är första gången på flera år som man ser staden när man flyger in. Annars ligger här dimma över hela ön.«

Filosoferandet avbryts av att de båda elfsborgarna blir uppbjudna på scenen av dagens konferencier, Djurgårdens styrelsemedlem Pelle Kotschack. Däruppe får de svara på frågor om Anders Svensson och Kim Källström, om dagens taktik, om… Stefan Andreasson tittar ut över borden. Där sitter ett hav av herrar och damer i svenska landslagströjor och gäspar. Mitt i en fråga från Kotschack säger han:

– Men ska vi inte sjunga Långa bollar på Bengt allihop i stället?

Kotschack försöker manövrera runt ämnet. Förgäves. Andreasson ber publiken vara beredd på refrängen så sköter han resten. Sedan tar han ton:

– Jag tänker tillbaks på min korta sejour, som tolvårig grabb i fotbollsskor. Jag fick instruktioner, jag skulle gå, som back till vänster och tänka på, att kämpa och springa och bara slå… långa bollar på Bengt.

Publiken hakar på:

– Långa bollar, långa bollar, långa bollar på Bengt…

Samtliga närvarande tror att det ska sluta där. Det gör det inte. Stefan Andreasson drar hela låten. Tre verser och tre refränger, med tonartshöjning på slutet. När Stefan Andreasson återvänder till bordet konstaterar han:

– Ja vad gör man inte för konsten… och då är jag ändå nykter.

Pelle Kotschack kommer fram och tackar.

– Visst skötte jag snacket om Kim och Anders bra? frågar Andreasson.

Kotschack nickar och Mathias Svensson håller med. De talar om Anders utveckling i landslaget – från den offensiva liraren till den defensiva slitvargen.

– Han är i bra form helt enkelt, bättre tränad än någonsin, säger Svensson.

– Men det mesta är mentalt, säger sportchef Andreasson. När vi värvade Jon Jönsson till Elfsborg såg han ju sig i grunden som offensiv mittfältare. »Fan, jag vill ju upp och göra mål!« typ. Så insåg han plötsligt att han var bättre som mittback och då var det ju roligare att spela där. Det är samma sak med Anders. Han har insett det som Tobbe Linderoth insåg när han var 20. »Som offensiv mittfältare är jag bra men som defensiv är jag en av de bästa alla kategorier.« Tror fan det är kul att spela där då.

Anders Svensson har just avslutat eftermiddagens mellanmål. Det är knappt tre timmar till match, nu börjar den riktiga laddningen. Han tar mobilen och ringer Emma som svarar direkt:

– Hej älskling. Hur mår du?

Tungt technodunk i luren, hon står inne i centrum med Maria Wiland och laddar för matchen i ett hav av svenska supportrar. Sedan i söndags, när förbundets arrangerade resa för spelarfruarna tog slut, har Maria och Emma turnerat runt på egen hand och levt supporterliv på gatorna snarare än ätit finkrog.

De senaste dagarna har hon skickat bilder på svenska fans och berättat om stämningen. Anders har sagt att han helst skulle vilja klona sig och vara på båda ställena samtidigt. Han är säker på att han hade varit där ute på något torg om han inte hade spelat själv.

– Här är så fantastiskt. Jag önskar jag kunde ha en del av dig i bakfickan så du kunde se allt, säger Emma.

Hon frågar om han är nervös. Han medger att det är en större anspänning just i dag. Han behöver lugn och ro, inga störningsmoment som den där gången när Emma släpade med honom till Ikea före en Elfsborgsmatch. Men han är inte typen som stänger in sig helt. I omklädningsrummet före match är han avslappnad, ibland sprallig. Fystränare Paul Balsom sköter musiken och brukar be några av de mest rutinerade att önska låtar. Till det här mästerskapet har Anders valt Sweet child o’ mine med Guns N’ Roses.

– Hoppas vi inte får fira bröllopsdagen tillsammans, säger Emma.

Anders förstår vad hon menar. På måndag är det ett år sedan de gifte sig. Det är dagen före semifinalerna.

 

Tanken är att de svenska anfallarna ska pressa högre upp än vanligt, för att försvåra för de offensiva ytterbackarna som är nyckeln till Rysslands anfallsspel.

Mycket går fel redan där.

Zlatan Ibrahimovic löper betydligt mindre än i de tidigare två matcherna och hamnar längre ifrån Henrik Larsson, vilket gör att grundbulten i spelet – att anfallarna tillsammans ska starta pressen och styra motståndarna – försvinner helt. Samtidigt fallerar pressen även på andra håll. Johan Elmander, ovan vid sin position som högermittfältare, tokrusar mot framstörtande Yurij Zhirkov men blir bortgjord gång på gång. Fredrik Stoor hamnar på mellanhand i sina försök att hindra Zhirkov i nästa läge. Och på mitten svischar ryssar mellan Daniel Andersson och Anders lite som de vill.

Ryssarna tar total kontroll över bollinnehavet. De tar sig enkelt förbi den viktiga svenska förstapressen och kan flytta positionerna precis så högt upp i planen som de vill ha dem. När Sverige väl får tag på bollen är många spelare antingen fega – de gömmer sig och vill inte ha passningar – eller frustrerade, så att de försöker göra alltför svåra saker alltför snabbt. I åttonde minuten trampar Mikael Nilsson på bollen i en evighet på sin vänsterbacksposition eftersom ingen visar någon ansats att möta. I nionde minuten tappar Ibrahimovic en enkel boll från Fredrik Stoor. I femtonde minuten öppnar sig ett läge för kontring när Ljungberg sätter fart på egen planhalva – Ibrahimovic möter en passning på vänsterkanten, vänder upp och siktar med en boll på djupet som stannas upp av det ryska försvaret varpå bollen hamnar hos Anders som återigen spelar ut till Ibrahimovic, som den här gången slår en vansinnespassning rakt in i planen direkt till en rysk mittfältare.

Lars Lagerbäck är aktivare än någonsin vid sidlinjen. När det gått 20 minuter viftar förbundskaptenen frenetiskt åt Henrik Larsson att flytta högre upp i planen. Tre minuter senare tillåts ryssarnas backlinje ändå stå och passa bollen mellan sig vid mittlinjen innan de lägger ut en bredsida till kanten där Mikael Nilsson stöter fram och lämnar ett gap bakom sig. Konstantin Zyrianov löper dit, spelar snett inåt till Aleksandr Anuykov som med en direktskarv hittar Roman Pavlyuchenko. Anfallaren sätter foten till bollen och gör 1-0.

Det är bara början. För även om Henrik Larsson får till en nick i ribban, Fredrik Ljungberg väggar sig igenom med hjälp av Zlatan – och i bra läge skjuter ett skott som täcks till hörna – och Mikael Nilsson dribblar sig fram längs vänsterkanten och får friläge mot mål – så är det chanser som uppstår mer av slump än att Sverige tar tag i matchen.

I halvtidspausen försöker spelarna ändå hitta positiva tecken: Ryssarna börjar tröttna, de spelar mer längs kanterna nu. Vi kunde ha haft oavgjort, även om det hade varit oförtjänt.

Optimismen varar fyra minuter in i andra halvlek. Ett missförstånd mellan Zlatan Ibrahimovic och Johan Elmander leder till att ingen av dem går in och försöker vinna en nickduell femton meter in på ryssarnas planhalva. Den ryska kontringen blir avgörande. Andrej Arshavin möter, får ut bollen till Zhirkov som löper fri på djupet och hittar tillbaka in på Arshavin som gör 2-0.

Resten av matchen blir en meningslös jakt. Trots offensiva byten i form av Kim Källström och Marcus Allbäck skapar Sverige förvånansvärt få chanser. Varje svensk spelar på egen hand.

Tydligast blir det i 64:e minuten när Anders Svensson rusar runt vid mittlinjen i ett försök att sätta press medan tre ryssar spelar bollen enkelt mellan sig. Det ser ut som en kvadratenövning där killen i mitten inte har en chans att vinna bollen. Ingen lagkamrat ansluter för att täcka av ytorna.  Zlatan Ibrahimovic står närmast. Han står still, uppgiven, med händerna i sidorna.

När domaren blåser i slutsignalen styr Zlatan Ibrahimovic direkt mot spelargången, gör en high five med den ryska förbundskaptenen Guus Hiddink och går vidare in mot omklädningsrummet. Lagkamraterna tar det lugnare, tackar de svenska fansen och går med sänkta huvuden för att gratulera ryssarna innan de beger sig ut mot spelargången.

Till slut står bara en av dem kvar.

Efteråt minns Anders Svensson mest frustrationen. Hur han löpte över en mil och ändå bara ville fortsätta springa när domare Frank De Bleeckere blåste i pipan. För att han kände att det inte borde sluta så här. För att han på något barnsligt sätt ville vrida klockan tillbaka och göra om, göra bättre. För att det inte finns något mer frustrerande än att ladda i dagar med en tydlig plan för hur laget ska genomföra matchen, och sedan gå ut på gräset och inse att de inte gör som de sagt.

Anders upplevde att han och Daniel Andersson jobbade helt på egen hand, utan stöd av lagkamraterna. Troligen kände lagkamraterna samma sak, att de fick slita själva utan att de där två innermittfältarna fanns i närheten. Det är så det känns när laget inte jobbar tillsammans. Dubbelt så jobbigt, hälften så bra.

Så stod han där igen med samma känslor som i Oita och Faro. 2002 var det Tommy Söderberg som tröstade med kramar när Henri Camara avgjort strax efter Anders stolpskott. 2004 byttes han ut före förlängningen och såg straffläggningen från sidan. Det var tunga ögonblick – men inte lika tungt som det här. 2002 och 2004 gick de ju vidare från gruppspelet och sedan var det slumpen – en stolpe, en straff – som slog ut Sverige. Den här gången slog Sverige ut sig själva.

Anders minns hur han i första halvlek sprang på den där omöjliga bollen som rann mot inkast, hur han glidtacklade och räddade den innan den gick ut. Inte för att inkastet i sig skulle ha blivit farligt men för att visa jävlar anamma-inställning. Han minns också hur han i 84:e minuten på egen planhalva såg hur målskytten Pavlyuchenko försökte filma sig till en frispark och när han inte fick den la sig på bollen. Anders sparkade vilt för att få bollen fri och för att få ur sig ilskan. Han träffade säkert anfallaren ett par gånger i farten.

Så här i efterhand kan han tycka att det var vansinnigt. Men om folk satsar sina sparpengar och semesterdagar på att åka till en turnering och följa Sverige, om människor målar ansikten gula och blå och skriker halsarna hesa, om supportrar sitter på läktarna och gråter när landslaget åker ut – då tycker Anders Svensson att man måste springa tills man dör där ute på planen.

Det här var en dag när alla inte gjorde det – och det var en av de viktigaste matcherna i deras karriär.

När klockan passerat ett på natten landar svenskarna återigen i baslägret i Lugano. Avslutningsmiddagen väntar.

Anders sitter vid samma bord som Niclas Alexandersson, Marcus Allbäck, Tobias Linderoth och Fredrik Stoor. De äter av den framdukade buffén under tystnad, väl medvetna om hur det kommer att låta när de i morgon landar på svensk mark. De anar löpsedlar som skriker om förbundskaptenens avgång, om föryngring, om förnyelse.

Anders har hört argumenten i många år: Sverige borde spela roligare fotboll, våga mer. Men Sverige håller i dag inte samma tekniska nivå som Spanien eller Ryssland, och kan inte bygga spelet från anfallet, eftersom de helt enkelt inte klarar av att hålla bollen tillräckligt länge inom laget. Kvällens match var ett typexempel. När försvarsspelet sedan rasar, försvinner även anfallsspelet.

Med större passningsskicklighet och bättre rörelse skulle man kunna närma sig de bästa. Matchen mot Spanien visade att det inte håller att bara leva på snabba omställningar, laget måste lära sig att hålla i bollen i längre sekvenser under matcherna – och ibland tygla det snabba anfallsspel som präntats in i ryggmärgen. Kanske skulle man våga testa ett annat spelsystem, tänker Anders, det kommer ju en ny bollskicklig generation underifrån. Den spanska lösningen – tre centrala mittfältare med en forward framför – provades redan i träningsmatchen mot Tyskland efter VM 2006. Det blev ett fiasko – men också ett test utan större värde eftersom så få ordinarie spelare deltog i matchen.

Runt bordet börjar folk avsluta sina tallrikar. Klockan är mycket, några söker sig upp på rummet men killarna runt Anders bord stannar kvar. För Niclas Alexandersson och Marcus Allbäck är det sista natten med gänget – båda har sagt att de med det här mästerskapet tackar för sig i landslaget. Tillsammans har de två gjort närmare 200 landskamper för Sverige.

Niclas berättar om en gammal rumskompis från pojklandslaget. Marcus, som bara är två år yngre än Niclas, passar på:

– Vem var det du delade rum med då? Var det Gunnar Gren?

Killarna runt bordet garvar.

– Nej, du bodde väl alltid med Liedholm förresten, fortsätter Marcus.

Nya skratt. Det är förlösande. Bort från matchen, bort från förlusten, bort från frustrationen. Niclas ler överseende och nu är Marcus igång ordentligt:

– Du är ju en av få som har spelat med både Thomas och Gunnar Nordahl.

– Hur var »Åby« som förbundskapten förresten? frågar Anders.

Allbäck fyller i:

– Och hur var han som spelare? Ni spelade väl ihop också?

Anders noterar hur bordet med de fem nu, efter maten och i takt med att stämningen höjts, utvidgats i och med att Johan Wiland, Rami Shaaban, Sebastian Larsson och ledarna Paul Balsom, Janne Hammarbäck, Johan Allgulander, Johan Sandberg, Roger Jacobsson och Mats Kellerstam anslutit. Det är de som inte vill lägga sig. De vill få en bra avslutning på den här samlingen oavsett, inte minst för Marcus och Niclas skull.

Så de blir sittande där i många timmar och pratar gamla minnen. Om åren som gått. Om landskamper som vunnits och förlorats. Om vilka spelare Niclas Alexandersson egentligen har spelat med. Det är 15 års landslagshistoria som gås igenom. Anders har själv spelat tillsammans med dem i över åtta år. Han minns VM i Japan där Niclas blev oväntad hjälte mot England i premiären, på den tiden Anders och Marcus bodde ihop och stod uppe på kvällarna och spelade gris med en tygboll. Han minns EM i Portugal när Marcus och han som vanligt låg och gissade startelvan och Marcus trodde att Anders skulle spela premiären, medan Anders själv gissade på Källström (nu, fyra år senare, gissade Anders på sig själv – men trodde att han skulle få Linderoth och inte Daniel Andersson bredvid sig).  Han minns alla resor till Azerbajdzjan, Moldavien, San Marino, Albanien, Ecuador – platser de antagligen aldrig kommit till om det inte vore för landslaget.

När han kommer upp på rummet efter flera öl och många skratt har klockan blivit halv sju på morgonen. Det är ljust ute, och han lägger omedelbart huvudet på kudden. På nattduksbordet ligger Luftslottet som sprängdes. Anders Svensson har två kapitel kvar. Även DVD-boxen som journalisterna var så nyfikna på, TV-serien Smallville om Stålmannens uppväxt, är oavslutad. Innan han somnar tänker han på besvikelsen från i går kväll, hur han inte ville lämna planen och hur han till sist gick ut till journalisterna och sa att det kanske var hans sista landskamp någonsin.

När han nu släcker lampan förvånas han över hur avlägsen den tanken känns.