Publiken är fortfarande där, lika gulblå som före matchen. De ryska spelarna verkar skrika ännu mer än efter det avgörande 2-0-målet. Men Anders Svensson hör ingenting, han känner sig som i en ostkupa. Arenan kunde lika gärna varit öde och han den enda som var kvar.
När domaren blåste av var det som om alla muskler i överkroppen kollapsade samtidigt – han tvingades sätta händerna som stöd över knäna och så blev han stående, med blicken ner i gräset.
Anders får en tröstande klapp på axeln men vet inte vem som utdelar den. Där kommer en till, och ytterligare en. Han sätter sig ner på huk i stället och känner att någon rufsar honom i håret.
Det här var hans 93:e landskamp och den tyngsta någonsin. I 94 minuter har han jagat ryssar runt mittplan, det har känts som han haft tre spelare mot sig i varje situation. Och bollkontakterna var så få att han nästan minns dem allihopa.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara medlem för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden eller 99 kr första kvartalet!
Har du redan ett konto? Logga in här.
