Fast i passionen

För 20 år sedan var italiensk klubb­fotboll bäst i världen. I dag är det en liga på dekis. Anders Bengtsson gav sig iväg för att undersöka om Serie A har någon framtid. I Sverige.

En gråhårig dam ropar glatt ut ordern i sin mikrofon.

– Lyft på knäna! Ja, koooom igen nu!

Hennes uppmaning överröstar den knastriga melodin från högtalarsystemet som ställts upp mitt på Medborgarplatsen i Stockholm. Här ska dansas folkdans. Ett tiotal pensionärer ställer sig framför ledardamen, lyfter på knäna och dansar på så gott de kan. Några bänkar bort sitter tre skäggiga gubbar i sensommarsolen och tittar på. De delar kamratligt på en sjuttis Explorer denna sista lördag i augusti.

Annons

Så hörs ett mullrande ljud från den klarblå himlen. En polishelikopter.

– Helvete, säger en kille i Milantröja. Så stort hot är vi inte för fotbollsetablissemanget!

En rolig kommentar om en mindre lustig sak. Milankillen vet mycket väl att polishelikopterns närvaro beror på att nazistiska Svenskarnas parti strax ska marschera genom Stockholm. Men skämtet är ändå talande. Här har vi en svensk kille som känner att hans supporterskap är granskat och ifrågasatt. Faktum är att han ingår i en minoritetsgrupp som känner sig bespottad, missförstådd och diskriminerad. Han tillhör den klick som vi kan kalla »Calcions vänner« – en krympande grupp svenskar som på senare år tagit på sig ett allt större martyrskap och samtidigt allt ivrigare försvarar en liga som allt färre svenskar intresserar sig för. Och nu har det blivit dags för gruppen att verkligen manifestera sin kärlek för italiensk klubbfotboll. De har samlats på Medborgarplatsen för att »jogga för calcion«. Så rubriksattes evenemanget när det presenterades på Napolis Svenska Fans-sida några veckor tidigare. Härifrån ska Serie A-vurmarna tillsammans jogga till Vasaparken, en sträcka på fem kilometer, för att hedra den stundande ligapremiären. Sedan ska de röka röda Pall Mall-cigg och dricka den italienska likören Caffè Borghetti.

Initiativtagaren heter Antonio Abbizzo, en 25-årig dalmas med en pappa från Neapel. Han kände att det var hög tid att »stå upp för il calcio« och att det var »dags att synas och visa att vi fortfarande finns, mer passionerade än någonsin«. Kravet för att få vara med på löprundan genom centrala Stockholm var att man bar en italiensk klubbtröja. Annars hälsade Antonio i sitt upprop att alla var »välkomna, oavsett rivaliteter och ›gemellaggi‹«.

Jag har inte på mig någon klubbtröja. Jag vet heller inte vad gemellaggi betyder. Överhuvudtaget hänger jag sällan med när »Calcions vänner« diskuterar fotboll. Jag behärskar inte terminologin, jag missar referenserna, jag förstår inte varför man ska röka just röda Pall Mall-cigg. Kort sagt: jag känner mig dum. Samtidigt har känslan av mitt utanförskap gjort mig allt mer nyfiken.

Jag ber Antonio Abbizzo, som inför löprundan dragit på sig en ljusblå Napolitröja från säsongen 1991/1992, utveckla bakgrunden till initiativet.

– Italiensk fotboll har inte tagit så mycket plats i Sverige de senaste åren, säger han. Den får inget gratis, snarare tvärtom. Man ser ner på den och på oss. De som ägt rättigheterna och de som bevakat italiensk fotboll i medierna här i Sverige har inte tagit hand om det. Italiensk fotboll är mer än snygga kostymer. I dag ska vi springa genom stan och visa folket att vi finns.

Han höjer blicken och ser hur den ena klubbtröjan efter den andra ansluter. Hans förhoppning om att cirka 50 calciovänner ska dyka upp ser ut att infrias.

– Kolla där, säger han och pekar. En Bolognatröja! Tungt.

Jag förvånas över att många av deltagarna är så unga, några ser knappt myndiga ut.

– Det är bra, säger Antonio. Yngre kan inte ha det lätt i skolorna i dag. Man ska hålla på City och Chelsea. Man ska älska Premier League. Alla ska älska Premier League. Det plastiga … Det är bra att killarna får träffa andra likasinnade i dag. De kan behöva stödet.

En man i dryga 30-årsåldern, klädd i Juventuströja, bryter in:

– Jag som kommer från Finland … Serie A-hatet där går inte att jämföra med hur det är i Sverige. Det är illa här, men i Finland … Det är otroligt!

Han skakar på huvudet. Några minuter senare ser jag hans, Antonios och alla de andras ryggtavlor jogga mot Götgatan.

Gubbarna med Explorerflaskan sitter kvar på sin bänk och tittar förundrat på när gänget lufsar förbi.

Annons

Underdogs. Förutom att svenska calcioälskare kämpar i motvind slåss klubbarna i Italien mot allt sämre publiksiffror. Säsongen 2013/2014 var Inter Serie A:s bästa publik­lag, ändå hamnar Milanolaget på en 18:e plats i Europa gällande publiksnitt.

Om du bodde i Sverige mellan 1969 och 1990 och var intresserad av annan internationell ligafotboll än den engelska hade du det jobbigt. Eller snarare: läget var hopplöst. Det skulle ta 21 år innan SVT:s särställning, som kommit genom de välpaketerade Tipsextrasändningarna, hotades för första gången. Den nystartade kanalen TV4 ville nämligen utmana på allvar och såg sig om efter rättigheter. Men det fanns ett smärre problem – lördagseftermiddagarna var rökta – det skulle aldrig gå att inkräkta på Tipsextrasändningarna. Vilka ligor spelade på söndagarna, då? Vilken liga var på uppgång? AC Milan hade vunnit Europacupen för mästarlag två år i rad, 1988 och 1989 … När kanalledningen hade bestämt sig, sommaren 1990, ringde man radiosportens Robert Perlskog. »Vi ska sända italiensk ligafotboll. Vill du komma över till oss?«

– Det var som en dröm, säger Perlskog. Serie A kallades ju »världsmästarligan«, trots att Italien inte vann VM. Det var nog det enda som hade kunnat få mig att lämna Sveriges Radio. Jag menar, alla var där. Gullit, van Basten, Matthäus, Völler, Costacurta, Baresi, Baggio … Och Diego Armando Maradona.

Robert Perlskogs röst går nästan upp i falsett när han tänker tillbaka på hösten 1990.

– Vi var först i Sverige! Vi var det! Vi fick visserligen vänta ut den Allsvenska säsongen eftersom det var förbjudet att sända annan fotboll så länge den inhemska säsongen pågick. Så var det under hela 90-talet, svenska sändningar av Serie A startade i slutet av oktober och avslutades när Allsvenskan drog igång på vårkanten. Men så fort det bara gick åkte jag ner till Italien och satte mig i ett kommentatorsbås.

Hemma i Stockholm byggde TV4:s redaktion en studio. Peppe Eng blev programledare för Calcio Italia. Och allt oftare följde anfallaren Hasse Holmqvist med Perlskog till Italien. Den före detta landslags- och Cesenaspelaren blev expertkommentator.

– När vi gled in på arenorna tittade italienarna på oss som om vi vore lite konstiga, minns Perlskog. Få andra länder i Europa sände italiensk fotboll. En gång slogs jag med en tant i päls på läktaren i Florens. Fiorentina hade placerat vårt bås på hedersläktaren och precis när vi skulle gå ut i sändning kom damen och slog mig i huvudet. Tydligen satt Hasse och jag på hennes plats. Jag försvarade mig samtidigt som jag rullade på TV-apparaterna i Sverige.

Inledningsvis var tittarsiffrorna bleka. Förklaringen var enkel: få hade tillgång till satellitkanalen TV4. Men våren 1992 förändrades allt. TV4 blev en markbunden kanal.

– Tajmingen var perfekt, säger Perlskog. Det var som bäddat för succé. Kvaliteten på Serie A var sensationell. Dessutom slog Brolin igenom i Parma och jag minns att vi en gång hade 780 000 tittare, vilket var en otrolig siffra. Vår roll var hedersam, vi fick berätta om en liga och ett land som inte så många svenskar hade bekantat sig med.

»Gemellaggi«. Det italienska uttrycket betyder ungefär »v­änskapsband mellan rivaliserande klubbar«, framför allt upprätt­hållet mellan supportergrupper.

Perlskog överdriver inte. Det fanns ett romantiskt skimmer över Serie A sedan gammalt i Sverige. Nordahls liga. Grens liga. »Nackas« liga. Deras framgångar i Italien rapporterades på hemmaplan och när de återvände till Sverige var det med mängder av spännande historier i bagaget. Eftersom knappt någon som läste och lyssnade faktiskt hade sett dem spela i sina italienska klubblag växte mytologiseringen. Serie A – häftigare än så blev det inte. Och för Sveriges bästa spelare var ett proffskontrakt i Italien det yttersta beviset på att man hade lyckats.

Tomas Brolins och Jonas Therns övergångar till Serie A i början på 90-talet förstärkte bilden av världens mäktigaste liga. Väl i Italien fick svenskarna spela inför läktare som var mer fyllda än någon annanstans i Europa. Faktum är att Serie A hade överlägset bäst publiksnitt i Europa säsongen 1991/1992, nästan 10 000 mer i genomsnitt än vad man hade i England och Tyskland. Och även om ligans stora affischnamn Maradona lämnade Italien och Napoli 1991 var det inget som stoppade Serie A:s frammarsch. Det yttersta beviset på ligans överlägsenhet var Europacupmeriterna. Från 1989 till 1998 hade Serie A minst ett lag i Uefacup- eller Champions League-finalerna varje år. Att tränaren för Sampdoria dessutom hette Sven-Göran Eriksson förstärkte det svenska intresset än mer.

För Perlskogs del varade drömmen i tre år.

– Bosse Gentzel, som kom till TV4 från SVT när kanalen drog igång, lämnade TV4 för att återvända till SVT 1993. Han var så fräck att han tog med sig Serie A-rättigheterna till SVT. Det var tungt.

När Bosse Gentzel skulle bygga SVT:s Italiensändningar vände han sig omedelbart till Jane Björck. Hon, som sommaren 1990 under fotbolls-VM i Italien blev Sveriges första kvinnliga sportstudioankare, var ett naturligt val: hon kunde italienska och hade under perioder bott i landet.

– Bosse skickade ner mig till Italien några veckor före vår premiärsändning hösten 1993, säger Björck. Jag skulle göra studiebesök på TV-kanalen RAI och deras fotbollssändning Novantesimo minuto (»I 90:e minuten«). Programledaren kallades »Biffsteken« och det var lättklädda tjejer som dansade in i studion. Kanske inte så mycket som vi kunde ta med oss till SVT.

SVT döpte programmet till Tutti in campo (»Alla på planen«) och studion byggdes varje helg upp i Italienska föreningens lokaler i Nacka, söder om Stockholm.

– Vi ville att det skulle andas Italien över sändningarna, säger Björck. Italienska familjer, gubbar och barn, pojkar och flickor, smög runt i lokalen samtidigt som vi sände. Någon stod i köket och lagade pasta i enorma grytor. Idén var god, utförandet kanske inte helt lyckat. Alla är ju liksom inte gjorda för att prestera framför en kamera. Men de här åren är kanske ändå det roligaste jag har gjort som journalist.

Jane Björck, Arne Hegerfors, Staffan Lindeborg och de andra som jobbade med Tutti in campo fick göra det i två år. Mitt under pågående säsong 1995 sålde SVT rättigheterna till TV3. Martin Älveby, i dag redaktör på Viasat men då på TV3, minns:

– Vi kände att vi kunde göra det så mycket bättre än både TV4 och SVT. Det här var världens bästa liga och föregångarna hade inte satsat särskilt mycket på att göra inslag och fördjupning från Italien. Det här var före internets tid och få visste hur det såg ut, hur det lät, hur det verkligen var i Italien. Vi hade Thomas Nordahl hos oss och det hade varit idiotiskt om vi inte utnyttjat honom med hans kontakter och ingångar. Vi ville förmedla den italienska själen till våra svenska tittare.

I januari 1996 sändes Uno kryss due för första gången. Thomas Nordahls alter ego, Don Tommaso, föddes. Studion i Stockholm smyckades med rödvitrutiga dukar och tittarna togs med på matresor och studiebesök från Sicilien i söder till Como i norr.

– Vi gjorde mer än hundra Don Tommaso-inslag under åren med Uno kryss due, säger Martin Älveby. Dessutom hade vi programserien »Och därmed pasta« där en av brorsorna Ingrosso lärde ut hur man tillagade italiensk mat. Det blev en hit. Vi märkte hur intresset ökade och Svenska spel som sponsrade oss berättade att omsättningen på det italienska stryktipset gick i taket. Vi förstod tidigt att det inte bara var fotbollen i Italien som lockade.

Uno kryss due bjöd på en tillåtande stämning där spontana infall uppmuntrades. Om Lasse Kinch ville sjunga en käck liten visa från ett kommentatorsbås i Turin fick han göra det. Fick någon för sig att en språkskola med Bolognaproffsen Kennet Andersson och Teddy Lucic kunde vara en kul idé så dröjde det inte länge innan Teddy med lurig blick upprepade »scusa?« för de svenska tittarna.

Dessutom gav Thomas Nordahls kontakter programmet exklusiva intervjuer som andra bara kunde drömma om.

– Han kunde sitta inne på Milanello i timmar med världens bästa spelare om han bara ville, säger Älveby. Och vi breddade oss, ibland dök vi ner i en Serie C-klubb bara för att det fanns en bra story där. En annan gång intervjuade Thomas Nobelpristagaren Dario Fo. Jag minns att han sa i intervjun att han hade varit bra på att åka skidor när han var yngre. Inget var för smalt.

De bästa svenska spelarna fortsatte att anlända till Italien under Uno kryss due-åren: Stefan Schwarz, Klas Ingesson, Kennet Andersson, Joachim Björklund, Martin Dahlin, Jesper Blomqvist …

Så långt, allting gott. Men mot slutet av 90-talet kände Älveby att vindarna så sakteliga ändrade riktning. Visst var fortfarande Serie A herren på täppan i Fotbollseuropa, men andra ligor, kanske framför allt Premier League, började hämta in. Enligt Älveby handlade det dels om att de lyckades sälja TV-rättigheter utomlands i en betydligt större och bredare skala, men också om att Champions Leagues genomslag förändrade kvalitetskraven. Älveby:

– När Uefa introducerade Champions League ställde de höga krav på produktionen av sändningarna. Man följde efter i England, men inte i Italien. När Björklund spelade i Vicenza var det till exempel alltid problematiskt. En stor jäkla stolpe var placerad mellan huvudkameran och planen. Om bollen befann sig på en viss yta såg man inte den som TV-tittare. Det var som att man blivit bekväma i Italien, med allt från kvalitet på arenorna till hur man producerade matcherna.

Drygt tre år efter premiäravsnittet, efter säsongen 1998/1999, försvann Serie A i sin populäraste form. TV3 tappade rättigheterna och Uno kryss due var ett minne blott.

I nästan tio år hade svenskarna åtminstone erbjudits chansen att omfamna något annat än engelsk ligafotboll. Några tog den, andra begrep sig aldrig på Serie A. Oavsett vilket har åren efter Uno kryss due resulterat i en komplicerad relation mellan den genomsnittligt fotbollsintresserade svensken och den Italienälskande svensken. I ena ringhörnan står en majoritet som inte förstår hur man kan följa en liga som brottats med korruption och rasismskandaler och som dessutom blivit allt mer dränerad på kvalitet. I andra ringhörnan står gruppen som menar att majoriteten inte begriper någonting.

 

Annons

Jag blir besviken när jag kliver ur taxin vid uteserveringen på Nytorget på Södermalm. Solen skiner och Jesper Hussfelt sitter med en kopp kaffe framför sig. Bryggkaffe. Inte espresso. Och inte läser han La Gazzetta dello Sport heller.

Ni som inte är bekanta med Hussfelt är förmodligen inte heller särskilt intresserade av italiensk fotboll. Han är kanske den person i Sverige, vid sidan av sin vän Marcus Birro, som synts mest i samband med Serie A de senaste åren. Både som kommentator på TV4 och som programledare för magasinet Club Calcio – programmet som lades ner inför den här säsongen på grund av för dåliga tittarsiffror. Beroende på vilken kanal som sände – TV4, Kanal 12 eller TV4 Sport – låg tittarsiffrorna på söndagskvällarna i fjol mellan 5 000 och 30 000. Men de som tittade var enligt TV4:s tidigare fotbollschef Emir Osmanbegović »otroligt passionerade, på gränsen till fanatiska«.

– Det var egentligen ett kommersiellt självmord med italiensk fotboll i TV4, sade Osmanbegović när jag pratade honom. Det var alldeles för få som tittade när Zlatan inte var där. Han lyfte våra sändningar när han var där, men sänkte oss också när han lämnade.

I år vet Hussfelt knappt hur det blir med TV4:s sändningar, kanalen äger rättigheterna säsongen ut men studioinramningarna och Club Calcio får vi inte se mer av.

Jag hinner knappt sjunka ner på bänken framför honom innan han flyger upp.

– Vet du? Serie A är inte gjort för TV.

Han kliver ut på trottoaren.

– Serie A ska upplevas på plats! Man måste vara där och se det med egna ögon, hur Pirlo tar …

Hussfelt vinklar ut sin högerfot.

– … emot bollen utan att titta på den, hur han vrider på huvudet lite försiktigt och smeker iväg en millimeterexakt boll i djupled.

Han sätter sig igen.

– Italiensk fotboll är Il bel gioco.

– Vad betyder det?

– Vackert spel.

Jag antecknar.

– Vi i Sverige har en tydlig bild av hur fotboll ska vara. Det sitter i våra ryggmärgar efter alla år med Tipsextra. Men italiensk fotboll är inte som andra länders fotboll. Det är lite furbo, det är teknik, mottagningar och smartness. Det tilltalar inte alla, det är jag medveten om. Men jag älskar det.

På toppen. Tomas Brolins framgångar i Parma ­– bland annat Cupvinnarcup och Coppa Italiavinster ­– samt avtrycket under hemma EM 1992, gjorde att Tommy Svensson en gång sade: »Det här är något helt nytt. Svenskarna gillar inte bara honom, det är en i­doldyrkan.«

Hussfelt »fick äran« att kommentera och leda studioprogram på Canal Plus åren efter Uno kryss due. Redan före första sändningen sade han »jag vill göra den här ligan till min« till sin chef. Han läste på, åkte till Italien och byggde upp en »jävla kärlek till landet«.

– Och kärleken blir bara starkare. Jag har en sådan respekt för italienarna. De är så eleganta. Tänk på Palermos rosa tröjor.

Jag nickar.

– Det är inte bara så att de väljer en rosa färg. De väljer med omsorg. De ser ut som coola rockstjärnor. I Italien har man en finkänsla för estetiken, de har en nyans av Gazzettans rosa i sina tröjor. Tänk dig rosa tröjor på ett lag i Ligue 1. De hade sett ut som grisar.

– Vad är det mer som är så speciellt?

– Skådespelet runt omkring. Kaoset, sportcheferna, gentlemännen. Hur man bygger sina stjärnor … Totti, curvorna, färgerna, passionen. När engelska tränare åker på semester mellan säsongerna sätter de sig på en bar i Marbella och hinkar bira. När en italiensk tränare åker på semester sitter han i sin välstrukna vita skjorta och läppjar på ett glas vin. Det är så elegant.

– Men Jesper, säger jag. Nu romantiserar du väl lite väl mycket? Det är ytterst få italienare som lever som de här du nämner. Ungdomsarbetslösheten i Italien är enorm, fattigdomen stor. Fansen har ju knappt råd att gå på fotboll längre.

– Jo, jag vet. Men ändå!

Jag frågar hur han ser på rasismen, nämner aplätena som är vanligt förekommande på arenorna i Italien och påpekar att Carlo Tavecchio valdes till ny ordförande för det italienska fotbollsförbundet trots att han i somras sade att afrikanska spelare mest »åt bananer«.

– Rasismen på läktarna är avskyvärd, det har de inte löst. Och angående Tavecchio … det är ju galet. Men bortser vi från det här är det kaoset som jag tilltalas av. De galna sportcheferna, de uppgjorda matcherna, känslan av att en Scudetto (ligatitel) kan vara köpt – jag älskar det. Det är Serie A.

Han gör en proffsig konstpaus, som bara en person som jobbat med TV nästan halva sitt liv kan göra, innan han fortsätter:

– Mellan 2000 och 2010 var det jobbigt. Det fanns så många motståndare under de här åren. Serie A-hatare. Det kulminerade kanske med calciopoli (ett antal klubbar i Serie A och B anklagades eller dömdes för att ha mutat domare). Alla pissade på Italien under de här åren. Jag tog det personligt eftersom jag var en företrädare för ligan. Jag bråkade med många och försvarade allt det andra, det som inte var ruttet. Och det här sammanträffade med en tid då jag tyckte Premier League var kass och överskattad. Ändå fick den så mycket utrymme i medierna! Kanske syntes det här i Club Calcio under perioder. Vi ville nog lite för mycket.

– Som när Birro läste svulstig poesi i direktsändning?

– Kanske blev det för mycket för svenskarna, ja. Så kan det vara.

Vi fyller på våra koppar med nytt bryggkaffe. Jag frågar om han tror att Serie A kommer att sändas i Sverige efter sommaren 2015.

– Kanske i webbformat? De andra ligorna har ryckt ifrån med allt vad det innebär. Det lär heller inte gå att få ekonomi i sändningarna kommande år. Tittarna är för få. Det är bara om Zlatan återvänder som det ens är tänkbart.

Han lutar sig tillbaka och viftar med handen mot en Seven Eleven-butik.

– Jag kan gå in på nästan vilken sådan butik som helst i stan och få gratis kaffe.

– Jaha?

– Jo, de som ofta jobbar där, grabbar med invandrarbakgrund, avgudar mig. De älskar Serie A. Det var för dem som jag ville göra Club Calcio. De verkligt insatta. Men det gick inte. När Zlatan var där skulle vi vara »breda«. Tittarsiffrorna blev bra. Men då gnällde de mest insatta Serie A-älskarna för att vi var för populistiska. Nu, när Zlatan är borta, är det inte ens säkert att de kan följa sin liga på TV längre. Sånt är livet. Men passionen ligger där och bubblar, den kommer inte att försvinna. Det är Serie A:s styrka. Passionen.

Vi skiljs åt, Hussfelt och jag. Han hoppar in i en taxi, jag promenerar ut på Skånegatan. Jag stannar upp och googlar »Serie A + passion« på min Iphone. Jag tänker att någon måste ha skrivit någon gång om Serie A-älskarnas överanvändande av ordet »passion«. Det visar sig att min känsla är korrekt. Det finns till och med en tråd på flashback.org som är döpt till: »Varför poängteras alltid ›passionen‹ vid snack om Serie A?« Tråden har 91 kommentarer. Grande!

 

Frågan kvarstår: Har Serie A någon framtid i Sverige? Det kan tyckas vara en onödig fråga att ställa sig. Men med tanke på ligans mäktiga historia, och delvis på grund av mystiken kring vad det är som gör att de som älskar italiensk fotboll gör det så … passionerat, krävs det ändå ett svar. Få unga som är sugna på absolut toppfotboll i dag har särskilt många anledningar att vända blickarna mot Serie A. De största stjärnorna spelar i andra ligor.

Totti, Pirlo, Di Natale och Buffon är visserligen också stjärnor, men deras snittålder är 36. Vad gäller övriga klasspelare som Vidal, Pogba och Strootman känns det som en tidsfråga innan de lämnar landet. Och Pontus Jansson, Robin Quaison och Melker Hallberg i all ära – det är inte Thern, Schwarz eller Ingessonklass på dem. Inte än i alla fall.

Men utvecklingen är tydlig: sämre spelare ansluter till allt svagare och ekonomiskt pressade klubbar. De senaste åren har det gått i rask takt. Premier League, Bundesliga och La Liga har rusat om och förbi. Inget italienskt lag, förutom Inter som skrällvann Champions League 2010, har nått längre än till en semifinal sedan 2008. Förra säsongen nådde Milan längst, då man åkte ut i 16-delsfinalen. Rankningsmässigt är man till och med efter den portugisiska ligan. Är man kvalitetsmässigt på nivå med Ligue 1? Talande för identitetskrisen är följande: Inter mötte Ajax i finalen av Uefas NextGenturnering 2012 – två år senare spelade sju av Ajaxkillarna i Ajax A-lag, medan Inter stoltserade med noll.

Kvalitetsförsämringen ger också ringar på vattnet. TV-intäkterna för Serie A är mer än hälften av vad till exempel Premier League-klubbarna drar in. Även om Serie A i somras gjorde en ny rekordbra deal med mediebolagen Mediaset och Sky Sport Italia, är det svårt att locka tittare, och därmed behövliga intäkter, utanför landets gränser. Glappet blir också tydligt om man jämför de fem stora ligornas genomsnittliga intäkter gällande tröj- och souvenirförsäljning. Medan Premier League- och La Liga-klubbarna snittar cirka 100 miljoner kronor per säsong i intäkter, ligger Serie A sist av de fem »stora« ligorna med drygt 20 miljoner kronor i genomsnitt.

Till råga på allt är Serie A på god väg att bli omsprungen av Ligue 1 vad det gäller åskådare. Medan den franska ligan har ett uppåtgående publiksnitt och nu endast är ett par tusen åskådare från att gå om Serie A:s cirka 22 500 åskådare, har publiksnittet i Italien minskat med nästan 10 000 åskådare de senaste tio åren. Kanske kan det förklaras med att den allmänna ekonomin i landet är svag, att fans inte längre har råd att se sitt lag var och varannan vecka. Men ändå. Ringarna på vattnet fortsätter. Om vi jämför Chelseas intäkter vid en genomsnittlig ligamatch med Romas konstaterar vi att Londonklubben drar in sex gånger så mycket. Få saker talar för att Serie A ska lyfta sig.

Nu är det inte så att calcions vänner i Sverige inte är medvetna om förfallet. Snarare tvärtom.

 

Siavoush Fallahi är ett känt ansikte i Calciosverige. Som chefredaktör för sajten Solo Calcio och tidigare skribent på Svenska Fans Intersida är han på väg att skapa sig en fin karriär som Serie A-kännare. För »Sia« började allt när Ronaldo gick till Inter 1997.

– Jag växte upp i Hässelby och vi kids var besatta av Brasiliens landslag, säger han.  Det var en mani. Mina favoritfärger var svart och blå och när Ronaldo gick till Inter var det som att »jaha, nu kör vi!«.

När Sia några år senare skulle välja tredjespråk i skolan föll valet på italienska, enbart på grund av den kärlek han byggt upp för Inter under åren. 22 år gammal har han sett Inter på plats i Italien 24 gånger. Han arranagerar med jämna mellanrum gruppresor till Milano på egen hand. Men på senare år har han brottats med allt mer kluvna känslor inför sin favoritliga. Till skillnad från Jesper Hussfelt ser han ingen som helst charm i att matcher omges av rykten som säger att de är uppgjorda på förhand. Problemen som finns ska inte romantiseras, menar han.

– Jag blir lack på alla som glorifierar italiensk klubbfotboll, säger Sia. Jag skiter i vad Hussfelt och Birro säger, det är inte mycket elegans över Serie A. Det är dålig fotboll och uppgiven stämning. När jag står på curvan i Milano och ser mig omkring … det är inte snyggt. Folk är höga som hus, det är rasistiska visor och utanför arenorna är det helt galet.

Sia menar att roten till alla problem är att italiensk fotboll är »kidnappad av en destruktiv mentalitet«.

– Kulturen i Italien är rutten. Det är många gånger gangstrar, tunga gangstrar, som styr klackarna. De har kvartssamtal med spelarna och sportcheferna. Och i andra änden är det också ruttet. De i toppen, presidenterna och politikerna, är inga förebilder. Det är mutor, uppgjorda matcher och ja, en massa sådant. De kriminella ska berätta för fansen hur man ska uppträda!

Han känner att italiensk fotboll haft sina chanser att »städa upp«, men att man gång på gång istället valt att blunda.

– Ta 2006. Typ halva Italien var inblandade i calciopoli, man hade alla chanser i världen att en gång för alla börja om. Men istället bråkade man ännu mer, klyftorna och rivaliteten bara ökade. Och så har det fortsatt. Jag vet många fans nere i Milano som slutat gå på matcher eftersom de känner att det är för mycket skit bakom kulisserna. Det är en uppgiven känsla. Jag tycker att just de här aspekterna ofta glöms bort när »Italienälskare« pratar om Serie A.

När jag frågar om hans känslor påverkar hans engagemang, svarar han utan att tveka:

– Nej, tvärtom. Jag älskar Serie A. Jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte heller förklara det. Det bara är så.

 

När jag kliver in på sportbaren vid Hornstull pågår två matcher på TV-skärmarna: Everton–Chelsea och Chievo–Juventus. Sändningarna från den ena matchen bjuder på en knallgrön gräsmatta, läktare som är en meter från sidlinjen och ett speltempo i rasande fart. Den andra matchen – öppningsmatchen i Serie A – bjussar på en fläckig och solblekt gräsmatta, en löparbana som omringar planen och ett närmast obefintligt presspel.

Jag beställer en Birra Moretti. Ett sällskap från »Jogga för calcion«gänget sitter vid ett bord. De har åkt från Västerås och unnar sig nu en flaska rött efter att ha avverkat den 4,93 kilometer långa löpsträckan på 33 minuter och fyra sekunder. Siavoush Fallahi släntrar in. Jag sätter mig tillsammans med honom, västeråsarna och några andra calciojoggare. Om några minuter ska Jesper Hussfelt och Martin Åslund kommentera Roma–Fiorentina.

Jag ögnar igenom menyn. Marcus Birro har skrivit en liten text som handlar om att mat är som poesi. Han tipsar också om att man ska testa förrätter när man är i Rom. Jag antecknar. Sia beställer en pizza.

Lokalen börjar fyllas på människor. Vid ett långbord sitter ett tjugotal svenska romanistas. Vid ett annat bord sitter två Fiorentinakillar. Jag frågar vad de tycker om att TV4 inte satsar på Serie A i samma utsträckning längre. Killarna rycker på axlarna.

– Det gör inte så mycket, säger den ene. Vi streamar matcherna, det finns en bulgarisk kommentator som är jävligt kunnig.

När Romas inmarschlåt Roma, Roma hörs från högtalarna sneglar jag bort mot Romabordet. En blond kille kysser klubbmärket på sin tröja, en annan höjer sin vinröda halsduk mot taket.

– Så snygga tröjor de har, säger Sia och pekar på Totti. Jag är inte nöjd med Inters tröjor i år. De blåa ränderna borde vara fetare.

Matchen startar. Roma dominerar.

Jag frågar om det inte är märkligt att Juventus är den mest välmående klubben i Italien. Ny arena, stabil ledning, stark trupp – trots att det är mindre än tio år sedan de tvångsnedflyttades i samband med calciopoli.

Sia skakar på huvudet.

– Nej, i Italien är inget märkligt.

Han tar en tugga på sin pizza.

– Du frågade mig häromdagen varför jag inte kan släppa Serie A. Att du tyckte det påminde om ett destruktivt förhållande. Och du har nog rätt. Jag kan inte göra slut även om jag vet att det troligen inte kommer att bli bra igen.

Jag ser mig omkring i lokalen. Det är svårt att undvika att tänka att de som sitter här inne ingår i en hemlig liten pakt. Man kan ord som gemellaggi, man står stolt upp för en liga som får det allt svårare – de påminner om violinisterna på Titanic innan fartyget sjönk. De har inga problem med att följa en relativt dålig match via en bulgarisk stream. Sveriges calciovänner andas onekligen undergroundrörelse. Deras engagemang är smalt, på gränsen till nischat, i en fotbollsvärld som annars blir allt bredare och mer kommersialiserad. Kanske är det en motreaktion, ett avståndstagande, mot det sminkade och tillrättalagda? Spott och spe omvandlas bara till bränsle, eller »mer passion«, som de själva skulle uttrycka saken. Jag tänker att den lilla gruppen växer sig starkare – inte större – genom att ständigt ifrågasättas.

Calcio på svenska. TV4 äger Serie A-rättig­heterna säsongen ut. Vad som händer därefter är oklart. Rättigheterna har kostat för mycket i relation till vad sändningarna ger i intäkter. Siavoush Fallahi (till höger) är dock inte särskilt bekymrad: »Det hade varit värre för 10 år sedan. Nu kan vi streama.«

Strax efter 22.30 denna lördagskväll blåser domaren i pipan. Roma har vunnit med 2–0. Romabordet jublar, kramar varandra och andas ut. Klubbens pampiga låt Roma, Roma dånar ut i högtalarna på nytt. Några romanistas inne på sportbaren reser sig upp och nynnar med. En kille kastar en slängkyss mot TV:n när kameran zoomar in Totti. Den blonda killen som kysste klubbmärket står med sin halsduk över huvudet. Plötsligt avbryts sändningen från Rom. Den korta påannonseringen av morgondagens stora grej tar över. En speakerröst ropar ut meddelandet: »I morgon är det dags! Zlatan Ibrahimovićs Paris Saint-Germain ställs mot Saint-Étienne.«

Killen sjunker ner på sin stol. Han tittar med tom blick på TV:n.

Om han slår upp morgondagens sportsidor i Dagens Nyheter kommer han till sin förvåning inse att tidningen har ägnat en hel sida åt Serie A. Sedan kommer han att läsa rubriken som toppar sidan: »Serie A-premiär: ›Ingen bryr sig‹.«

De har det inte lätt, calcions vänner i Sverige. Men kanske är det precis så de vill ha det.