Den egenproducerade filmen från 1997 sprakar igång. En fotboll som inte ser fullpumpad ut ligger på en grönbrun gräsmatta. Sedan hörs en röst som på långsamt Skelleftemål säger: »Rycker det i bilden kan det bero på att TV:n just slagits på. Eller på att videon inte ställts in på rätt TV-kanal.«
De var inte överens om det där, Helge och hans lillebror Åke. Kameramannen Åke tyckte att det var ett trist sätt att börja filmen på. Men Helge var bestämd. Det var viktig konsumentupplysning, menade han. Och eftersom han trots allt både var regissör och huvudrollsinnehavare fick det bli så.
I filmens första spelsekvens uppträder Helge i svarta skor, svarta strumpor, svarta shorts och svart fotbollströja med nummer 11 på ryggen. Han tar sig förbi en motståndare genom att först föra bollen kort åt vänster med höger fotsula, för att sedan blixtsnabbt peta den åt andra hållet med höger utsida.
När Ronaldinho var som bäst i Barcelona använde han ofta en liknande kombinationsdribbling för att lura backarna i La Liga. »Elástico«, kallade han den.
Helge Asplund talade hellre om »motsatspar« – två finter som liknar varandra och som kan användas åt båda hållen.
Likt sina lika hemmagjorda föregångare nådde Fotbollsfinter 1997 ingen stor publik, men den som kom över en Helgekassett blev sällan besviken. Kombinationen av tekniskt artisteri och amatörmässig inramning gav innehållet en stark »du måste se det här«-kvalitet. Det var den sortens humörhöjare man gärna visade upp för sin kompis.
Eller för sitt landslag.
– Var det inför matchen på Wembley? frågar Tommy Söderberg.
Det var det. Dagarna före EM-kvalet mot England 1999 bestämde sig den dåvarande förbundskaptenen för att introducera Helge Asplund för spelarna. »Som en vitamingrej«, berättar Söderberg.
– Men också för att visa vad som faktiskt går att göra med en boll. Han var långt före sin tid.
»Killen hade sjuka skills! Han gjorde grejer med bollen som flera av oss inte hade klarat.«
Forwarden Kennet Andersson minns hur han, Henrik Larsson och de andra landslagskompisarna tittade på Helgedribblingar i bussen på väg till träningarna. De garvade åt Adidasshortsen som satt uppe vid ljumskarna, åt brännässlorna som skymtade i bakgrunden, och åt »försvararna« som aldrig rörde Helge och gjorde sitt bästa för att bli uppsnurrade på ett så naturligt sätt som möjligt.
– Samtidigt kunde ingen förneka hur begåvad han var, säger Kennet Andersson. Killen hade sjuka skills! Han gjorde grejer med bollen som flera av oss inte hade klarat.
Några av spelarna bad om egna kopior på filmen och TV4 gjorde ett lättsamt inslag om landslagets Helgeuppladdning. Målvakten Magnus Hedman konstaterade att landslaget saknade en sådan spelartyp, Arsenalproffset Fredrik Ljungberg rekommenderade videon till »alla som är intresserade av fotboll«.
Men varken landslagsmännen eller TV4 kunde berätta särskilt mycket om den trixande huvudpersonen.
– Killarna fick ju en kick, säger Tommy Söderberg. Och alla undrade förstås: Vad sjutton var det här för lirare?
Knappt två mil inåt landet från Skellefteå ligger Nyliden. Det är en postadress mer än en by, några röda trähus bara. I ett av dem växte Helge Asplund upp. Föräldrarna Gunnar och Viola drev jordbruk men Helge, född 1946, visade tidigt begåvning inom områden som låg bortom de praktiska plikterna på gården. Han läste gärna och var intresserad av historia. Han skrev, målade och tecknade. Och så var det fotbollen.
Först spelade han med sin två år yngre bror Bertil och med de kamrater som fanns att tillgå. När den sju år yngre Åke växte till sig brukade Helge testa nya finter på honom. De spelade matcher en mot en, ofta i ett av rummen på övervåningen, först till tio mål. Slutresultatet blev nästan alltid 10–9 till Helge. Inte för att det var särskilt jämnt, men Helge ville spela så länge som möjligt och för att Åke inte skulle tappa geisten såg han till att hålla spänningen vid liv.
– Vid 9–9 tänkte jag ibland att nu kanske jag vinner, säger Åke. Så gjorde Helge någon dragning, petade in 10–9 och lämnade rummet med ett flin. Medan jag låg kvar på golvet och grät. Jag är nog Sveriges mest bortdribblade person.
Åke tyckte egentligen bättre om att köra traktor än att spela fotboll. För att han ändå skulle fortsätta ställa upp som levande rundningsmärke skrev Helge kontrakt med honom. Genom avtalet förband sig Åke till att spela 66 en mot en-matcher före den 5 maj 1972. Som tack skulle han erhålla »alla pengarna« från Helges kommande publikationsintäkter i Kina. Exakt vad det var för publikationsintäkter, och varför de skulle komma just från Kina, begrep inte Åke. Men han rafsade i alla fall ner sitt namn på kontraktet som också innehöll meningen: »Pengarna ska av Åke hämtas på posten genom Helges försorg.«
Mest övade Helge ändå på egen hand. Pappa Gunnar var inte mycket för fotboll men klagade inte när Helge sköt mot bodsdörrar och huslängor. Det var inte lätt att hitta ett bra ställe att spela på. Vintrarna i Västerbotten var långa och stränga, närmaste fotbollsplan låg mil bort.
»De som dribblade fick ofta sina fiskar varma. Den uppsnurrade backen kom snabbt igen och snart låg dribblern i gruset med blodiga knän.«
Organiserad fotboll spelade han först i de närliggande byarna Klutmark och Bjurfors. När han efter studenten utbildade sig till lärare i Umeå gjorde han ett kort gästspel i IFK Umeå, men det var när han kom till Skellefteå AIK 1966 som fler fick upp ögonen för den tekniske yttern. Laget tränades av en blivande förbundskapten, Lars »Laban« Arnesson, och hade vid Helges ankomst för första gången just trillat ur division två. Inför seriepremiären i trean fick nyförvärvet chansen i en träningsmatch mot Storfors. Lokaltidningen Norrans reporter utsåg honom till »matchens glädjeämne« och skrev i referatet: »Helge spelade vänsterytter med stor framgång, dribblade, fintade, rushade och hade sig på sin kant så det stod härliga till. Han har kondition som en häst och trivdes med rollen som ytter.«
Som vanligt när hans namn nämndes i tidningen klippte Helge ut artikeln, strök under raderna som handlade om honom och satte in den i en pärm hemma i Nyliden.
Skellefteå gick upp i tvåan igen under Helges debutsäsong. Det var en tid där fotbollen på många håll i världen blev mer taktisk och gavs fastare ramar. Argentinaren Helenio Herrera förde Inter till dubbla guld i såväl Serie A som Europacupen med sin disciplinerade catenaccio. Och det var fler än brasilianarna som beklagade den hårda behandling som Pelé fick utstå av bensparkande bulgarer när Brasilien begick VM-premiär i England 1966. Världens bästa spelare gjorde visserligen mål på frispark, men blev så hårt åtgången att han missade nästa match. Mot Portugal i sista gruppspelsmatchen spelade han skadad och kunde inte förhindra de regerande mästarnas fiasko. Överhuvudtaget var den underhållning som omgav Englands-VM ofta av det råbarkade slaget. Efter Argentina–Västtyskland efterlyste Dagens Nyheters utsände Torsten Ehrenmark vackrare spel i en sorgsen text om »krokben och efterslängar, stämplingar, knän i ryggen och besinningslösa sammanstötningar«.
Även i Norrlandstvåan kunde det gå hett till. Planerna var ofta i dåligt skick och det krävdes mycket för att en spelare skulle visas ut. Karl-Erik »Kea« Hedman, back och mittfältare i Skellefteå AIK, minns en tid som inte var snäll mot bollkonstnärer.
– Helges spelstil var ganska ovanlig, säger han. När vi började spela om vårarna hade vi tur om det fanns en och annan tuva på planen. Bollen hoppade och for. Det var betydligt lättare att vara destruktiv än kreativ. Och de som dribblade fick ofta sina fiskar varma. Den uppsnurrade backen kom snabbt igen och snart låg dribblern i gruset med blodiga knän.
»Helge spelade i orienteringsskor. Det var för dålig känsla i fotbollsskor, tyckte han.«
Kea Hedman, som blev lagledare 1969, tyckte det var märkligt att Helge aldrig tappade humöret när han blev nersparkad. Under sju säsonger tillsammans såg han honom aldrig arg.
– I en match åkte Helge på en riktig propp vid sidlinjen. Han flög in i knäna på oss som satt på bänken. Då sa han på sitt försynta sätt till Laban: »Visst spelar den där killen lite hårt?«
Varken Kea Hedman eller någon annan lagkamrat kom Helge särskilt nära. Han jobbade som lärare på Sunnanåskolan och var sällan med på sociala aktiviteter med laget. Helst höll han sig hemma i Nyliden när han var ledig. Han hade egentligen aldrig lämnat gården. Under studietiden i Umeå for han hem på helgerna och som vuxen flyttade han in i en egen röd stuga precis intill föräldrahemmet. Där brukade han sitta och teckna spektakulära händelser från sina matcher: en lyckad dragning, ett mål, en tjuvsmäll. Han avverkade blyertspennor på löpande band och förde även anteckningar om hur han ansåg att fotbollen kunde göras mer attraktiv för publiken. Men länge höll han sina tankar för sig själv.
En som brukade rapportera om Helges dribblingar var Robert Tedestedt. I slutet av 60-talet var han en ung skribent på Norran. En av de första sakerna han noterade med vänsteryttern var att hans skor skiljde sig från lagkamraternas.
– Helge spelade i orienteringsskor, säger Tedestedt. De hade fler, kortare och mjukare dubbar. Det var för dålig känsla i fotbollsskor, tyckte han. Han ville komma närmare bollen.
Robert Tedestedt kan berätta om tunnlar, tvåfotsdribblingar och sulfinter som fick publiken att dra efter andan. Det kan även Jan Backman, som ofta såg Helge spela och senare skrev en bok om Skellefteå AIK.
– När Helge Asplund hade sin bästa dag, då skändade han sin back, säger Backman. Ja, skända är rätt ord! Jag minns en match där han klämde ihop bollen mellan fötterna och sprätte den över huvudet på motståndaren. Publiken bara skrattade. Och backen, en riktig flåbuse, undrar nog fortfarande vart den bollen tog vägen.
»Han kunde dribbla av samma back tre, fyra gånger, men sedan hände det inte så mycket.«
Det låter som en lirare ämnad för större arenor än Norrvalla idrottsplats. Men sanningen var att Helge kämpade med att ta plats i Skellefteås A-lag. På sju säsonger gjorde han totalt 32 matcher och bara två mål. Det artisteri som Robert Tedestedt och de andra lokaljournalisterna gärna rapporterade om utfördes oftast i reservlagsmatcher. Som i B-lagsmötet med Friska Viljor 1968, efter vilket Tedestedt skrev: »Det finns nog en del att hämta för Laban & Co i B-laget. Till exempel Helge Asplund. I går var han riktigt i sitt esse, svarade själv för ett äkta hattrick och höll lekstuga med FV:arna.«
I snällare matcher med lägre tempo kunde Helge briljera. Men enligt lagkamraten och mittfältaren Jerry Jonsson, 287 A-lagsmatcher för Skellefteå, var det egentligen inte farten som var problemet. Helge var snabb. Däremot ingen lagspelare.
– Jag spelade många bollar på Helge, säger Jerry Jonsson. Jag tror aldrig att jag fick tillbaka bollen. Han kunde dribbla av samma back tre, fyra gånger, men sedan hände det inte så mycket.
Kea Hedman:
– Visst suckades det ibland över uteblivna passningar, men han var befriad från divalater och så snäll att man aldrig blev arg. Jag tyckte mest det var synd att han själv inte drog mer vinning av sin exceptionella teknik. Signifikativt var att dribblingarna ofta skedde långt från målet. Både jag och Laban tjatade på honom: »Dribbla när du kommer närmare mål i stället!« Men det var som om det fanns något motstånd där.
»Planschen omfattar 2 222 djur, tecknade och färglagda av Helge Asplund.«
Ofta verkade Helge som lyckligast på träningarna, tyckte Kea Hedman. Han dröjde sig gärna kvar efter passets slut för att experimentera fram nya finter.
– Jag ställde upp som försökskanin flera gånger. En del finter hade jag aldrig sett förut, men senare såg jag stora spelare utföra dem.
1972 gjorde Helge sin sista säsong med Skellefteå och i de högre serierna. Han var bara 25 år men hade inte kul på matcherna längre, förklarade han för Norran: »Fick man en passning kunde man vara nästan säker på att bli nedklubbad. Det är ju den inställningen dagens fotbollsspelare har – pang på killen bara. På slutet steg jag bara åt sidan.«
Men att säga att Helge Asplund därmed tog farväl av fotbollen är fel. Snarare var det nu han satte igång på riktigt.
Han fortsatte dribbla med fotbollen varje dag, skissade och dokumenterade nya finter i sina block. Som ungkarl i Nyliden hade han också mycket tid att förkovra sig i annat. Han klurade på nya uppfinningar och satt ofta med näsan i någon faktabok. Historia, samhällsvetenskap och biologi intresserade honom mest. Redan i slutet av Skellefteå AIK-tiden hade han också inlett arbetet med »Djurträdet« – en fem gånger fem meter stor plansch som detaljrikt ville visa hela världens djurrike med släktskap och förgreningar. Allt tecknat för hand.
– Han var helt uppslukad av den, säger lillebror Åke Asplund. Man tänkte: Blir han någonsin klar?
I september 1973 visades den färdiga skapelsen för eleverna i Sunnanåskolans gymnastiksal. Norran var på plats och rapporterade om en »storslagen uppfinning« som Helge uppskattade att han hade lagt 1 500 arbetstimmar på. Tidningen skrev: »Detaljstudiet gör tittaren mest imponerad. I stamtavlan finns alla djurarter, från amöba till apa, representerade. Arterna indelas i ordningar och familjer. Vid sidan om detta ges också en rad fakta om djuren, till exempel längd eller höjd. Planschen omfattar 2 222 djur, tecknade och färglagda av Helge Asplund.«
Framför Norrans fotograf poserade en till synes stolt upphovsman med sitt väldiga djurrike i bakgrunden. Meningen var att planschen, i förminskat format, skulle användas i skolarbetet. För reportern berättade Helge också att han hoppades kunna sälja tryckta kopior av djurträdet, både i Sverige och utomlands.
»Kom ihåg att det är bättre att kunna några få finter ordentligt, än att kunna många halvbra.«
Det blev inte mycket av den förhoppningen. Arbetet hade också varit så krävande att han skrotade planen på ett liknande projekt om växtriket. I stället dök han djupare ner i sina fotbollsfinter.
Jämfört med djurträdet var det, som Helge uttryckte det i Norran, »en skrattmatch« att färdigställa boken 88 olika finter. VM-året 1974 gav han ut den på eget förlag. En del finter hade han kommit på själv, andra hade han kopierat av andra och vem inspiratören var spelade ingen roll. Förknippade han finten med idolen Pelé fick en Helge-ritad Pelé utföra dribblingen i olika steg. Förknippade han den med Lars-Gunnar Rehnberg fick den gamla lagkamraten från Skellefteå göra samma sak. Alla 88 finterna betygsattes efter ett egenkomponerat system bestående av inlärningssvårighet, överraskningseffekt och risk för misslyckande i utförandet.
Helges mantra och rekommendation till läsaren löd: »Kom ihåg att det är bättre att kunna några få finter ordentligt, än att kunna många halvbra.«
När lokalpressen skrev om fintboken gavs också en del utrymme till de regeländringar Helge ville göra för att öka underhållningsvärdet i matcherna. Avsiktlig bakåtpassning till målvakten skulle innebära straffspark, inkast borde ersättas av inspark och glidtacklingar bakifrån var bäst att förbjuda helt. Men framför allt skulle finterna i sig locka fler åskådare till allsvenska arenor.
Återigen krockade hans vision med tidsandan.
Samma år som 88 olika finter gavs ut kom Bob Houghton till Malmö FF. Sedan anlände hans lärjunge Roy Hodgson till Halmstad BK, och svensk klubbfotboll slog in på en hårt systematiserad engelsk väg. Kollektiva handlingar belönades, tekniska mittfältare fick ofta se långbollar flyga över huvudet på dem och det nöttes mer på offsidefällor än på dribblingar.
»Han var gänglig och hade det tunna håret kammat på ett omodernt sätt. Vi viskade till varandra att han nog riskerade att göra bort sig.«
Helge gjorde ändå vad han kunde för att sprida sitt budskap. Han satte in annonser i tidningarna för att få fler att upptäcka boken. Den som ville ha ett exemplar fick skriva till honom. Pris: elva kronor och 30 öre, plus portoavgift. Hans förhoppning var att både klubbar och enskilda spelare skulle använda den som utbildningsmaterial. Han kontaktade också flera större tidningar i hopp om att de ville publicera, eller åtminstone rapportera om, hans fintevangelium. Till svar fick han artiga refuseringsbrev, som han noggrant satte in i en pärm. I ett typiskt svar från Svenska Dagbladets Leif Ekstig uttrycker sportjournalisten beundran för Helges »fantastiska arbetsinsats« och ger boken »gott betyg«. Men avslutningen lyder likväl: »Vi på SvD har ingen möjlighet att föra finterna vidare, men vi önskar dig ändå lycka till.«
Inte heller det belgiska fotbollsförbundet nappade på att inkludera boken i sitt utbildningsmaterial när Helge uppvaktade Bryssel med brev. Ett »thanks, but no thanks« kom också från Allen Wade, Director of Coaching på engelska fotbollsförbundet.
Under 80-talet fortsatte Helge att arbeta som lärare på olika skolor i Skellefteå. Han nämnde sällan sin lokala fotbollskarriär och få visste att han fortfarande utvecklade nya finter på fritiden. Men de få gånger han hade publik slog han den med häpnad.
Mattias Granström, i dag klubbchef i Skellefteå FF, glömmer till exempel aldrig matchen mellan lärarna och niorna. Som sistaårselev på Kanalskolans högstadium tog Granström plats i niornas uppställning, och före avspark ögnade han igenom motståndet. Läraransiktena var välbekanta, men där fanns också en vikarie han inte hade koll på.
– Det var något gammaldags över honom, säger Granström. Han var gänglig och hade det tunna håret kammat på ett omodernt sätt. Vi viskade till varandra att han nog riskerade att göra bort sig.
Så började matchen. Och när den gänglige lärarvikarien fick bollen upptäckte Mattias och hans medspelare snabbt hur svårt det var att ta den från honom.
– Vi hade aldrig sett sådana finter tidigare. Det var liksom: »Herregud, hur gjorde han det där?« Och det var många olika delikatesser. Efteråt blev vi som besatta av att försöka kopiera dem.
De fick veta att läraren hette Helge Asplund, att han spelat i gamla tvåan på 60-talet och gett ut en bok med sina bästa tricks.
– Och så snackades det om några dribblingsfilmer, säger Mattias Granström. Vi tog genast upp jakten på dem.
Rörlig bild var Helges nya grej. Utan riktig marknadsföring hade det varit svårt att få fart på försäljningen av 88 olika finter, men det fanns också något stelt över materialet i boken. I ritad form var det svårt att levandegöra graciösa rörelser med bollen. Med en videokamera uppstod nya möjligheter.
»Det är lite som med Helge, säger han. Man hade behövt kunna mer om marknadsföring.«
I det första filmprojektet utförde Helge 53 av finterna från boken. I takt med att han uppfann och lärde sig nya dribblingar följde fler filmer och till sin hjälp tog han sin närmaste krets. Släktingar med högst varierande fotbollskvaliteter ställde upp som bortdribblade statister. Man fick inte tackla Helge. Det fick gärna se ut som om man försökte ta bollen, men filmens stjärna skulle alltid komma förbi. Till skillnad från seriematcherna med Skellefteå var det också viktigt att varje dribblingsräd avslutades med ett mål. Lillebror Åke ryckte in som vilsen målvakt ibland men hade som huvuduppgift att sköta kameran tillsammans med mellanbrodern Bertil. De fascinerades av att Helge alltid, oavsett svårighetsgrad, satte finterna på första försöket. När han sedan skulle berätta framför kameran om numret han precis hade utfört krävdes det däremot flera omtagningar.
Ibland filmade de på Norrvalla IP inne i stan, ibland på Klutmarks IF:s natursköna hemmaplan Brännvalla. Men oftast höll de till hemma på »Exapolta«. Ingen visste riktigt varför de kallade den så, planen som Helge anlagt själv i en skogsdunge bakom Nylidens åkrar med ägornas gamla fårhus som närmaste byggnad.
Fotbollsfinter 1997 blev den sista filmen de spelade in tillsammans. Det var också den som landslagsspelarna roades och imponerades av inför mötet med England två år senare. Men det fick Helge Asplund aldrig veta.
Marssolen skiner när Åke Asplund kör sin skoter över Nylidens ännu snötäckta fält. Han slår av motorn vid platsen där Helges fotbollsplan en gång låg.
– Han trampade till varenda tuva själv.
Det har varit en tuff vinter för Åke, präglad av hustrun Annas bortgång strax före jul. Numera lever han ensam i huset han växte upp i. I huset bredvid bor Bertil och på andra sidan ligger stugan där Helge bodde. Trots att Åke inte var intresserad av fotboll ställde han alltid upp när Helge behövde hjälp till sina filmer. Någon ersättning fick han inte.
– Det var inget konstigt med det, säger han. Så är det här ute: man hjälper varandra, tjänster och gentjänster. Helge hjälpte mig mycket också.
Åke saknade sin storebrors läshuvud. Långt upp i skolåldern hade han fortfarande svårt att läsa och skriva. Då tragglade Helge med honom, envist och noggrant, ända tills han fick kontroll över bokstäverna.
– Mamma ville att jag skulle bli lärare, säger Åke. Alla mina syskon blev det. Jag minns så väl dagen då det gick upp för mig: Jag behöver faktiskt inte bli det! Jag kan jobba med det jag gillar, fordon och maskiner.
Han körde långtradare förr om åren och har efter det främst försörjt sig som grävmaskinist. I ladan bredvid grävmaskinen finns också en mängd exemplar av Åkes uppfinning Välhängd – en hängare vars egenkonstruerade klicklås ska förhindra nycklar, verktyg och sladdar att trassla in sig i varandra. När Åke känner sig deppig brukar han surfa in på hemsidan som säljer produkten och läsa de positiva kundomdömena där. Men någon storsäljare har den ännu inte blivit.
– Det är lite som med Helge, säger han. Man hade behövt kunna mer om marknadsföring.
»En gång sa han till mig att det hade varit skönt att vara mer fyrkantig i huvudet.«
Han berättar att Helge utöver dribblingsfilmerna sysselsatte sig med andra projekt i sin stuga. Bland annat skrev han böcker, ungdomsromaner och science fiction-berättelser som han lät trycka själv. Men fotbollen var den bestående kärleken.
– Fram till kanske sista året övade han fortfarande i princip varje dag, en till en och en halv timme. Han var strukturerad med ett träningsschema som han följde noga. Men så skadade han knät.
Knäproblemen hindrade Helge från att leka med bollen. Efter att Fotbollsfinter 1997 färdigställts dribblade han inte mycket mer. Åke märkte också hur han inte längre var intresserad av att se stormatcher på TV. Det fanns andra orsaker än det värkande knäet till att han mådde dåligt. En del är okända för Åke, en del har han teorier om. Dessa håller han dock helst för sig själv. Det han säkert vet är att hans storebror 1998, samma sommar som den tekniske tian Zinedine Zidane förde Frankrike till VM-guld, valde att avsluta sitt liv.
Inne i stora huset bjuder Åke på grötlunch och falukorvsmackor. Från den inglasade verandan kan han tidigt varje morgon se orrspel så här års. En blå postbil kör förbi på vägen utanför. Efter Helges död fick Åke ta över den blygsamma bok- och filmförsäljningen, och med ojämna mellanrum händer det att någon skriver till honom för att köpa ett exemplar.
Originalinspelningarna förvarar han i ett kassaskåp. Där finns också flera pärmar med tidningsurklipp, gamla fintskisser och teckningar Helge gjorde för längesedan. De som handlar om fotboll är lätta att förstå, ritningarna och tabellerna som sitter i mappen märkt »Mitt liv och leverne« är mer komplicerade. Åke och de andra syskonen förstår inte allt.
– Helge var så kreativ, säger Åke. Ibland var det nog jobbigt. En gång sa han till mig att det hade varit skönt att vara mer fyrkantig i huvudet.
När man studerar Helges korrespondens med olika fotbollsförbund och tidningsredaktioner blir det tydligt med vilket allvar han tog dribblandet på. Målsättningen var inte primärt att underhålla, utan att inspirera till en annan fotboll. Runt om i landet fanns också några tränare som utnyttjade Helges uppvisningar till annat än att bara roa på säsongsavslutningen eller upptaktsträffen. Damlandslagets förbundskapten Peter Gerhardsson berättar att han använde sig av både filmerna och boken 88 olika finter när han jobbade som instruktör på fotbollsgymnasiet i Uppsala.
– Vi ville visa unga spelare vad som gick att göra rent tekniskt, säger Gerhardsson. Och där låg ju Helge långt före. Att det samtidigt var roligt att titta gjorde ingenting, snarare tvärtom.
Så fanns det dem som kände igen sig i Helge. Sådana som också såg sig som missförstådda och avfärdats som »naiva« när de förespråkat mer dribblande i svensk fotboll. En av dem var Conny Winge. Han jobbade tidigare som Tipselittränare i Örgryte och har även tränat olika lag på västkusten.
– Vi var båda laxar som simmade uppströms, säger Winge. Mina uppsatser och övningar blev nästan idiotförklarade på tränarutbildningarna. »Sådant där kan brassarna syssla med«, fick man höra.
Första gången Conny Winge såg Helge Asplund dribbla var på ett läger i Halmstad. När de andra ledarna skrattade framför TV:n blev Winge snarare inspirerad. Han tog kontakt med Helge och på 90-talet brevväxlade de en del och utbytte material.
– För mig var han en pionjär som alltför ofta inte togs på allvar.
Filmerna bidrog starkt till det, tror Conny Winge. För hur skicklig Helge än var med bollen såg scenerna aldrig matchlika ut.
– Om en spektakulär fint inte blir användbar i spelet är den meningslös. Så som Helge filmade blev dribblingarna isolerade moment – något pajasaktigt. Men det förtar inte idéerna han hade.
»Kanske hade han blivit futsalspelare om han varit ung i dag. Eller youtuber, en trixare som tjänar pengar på sitt artisteri.«
Även Åke har funderat en del på det där. Hade filmerna fått större spridning med en mer professionell inramning? Om han själv inte tvingats hoppa in som fumlig målvakt i långbyxor? Kanske.
Och samtidigt:
– Det ger väl det hela en viss charm också, antar jag? Att det är så hemmasnickrat.
Åke Asplund är inte fotbollsintresserad och känner inte till dagens toppspelare. Men han ställer gärna nyfikna frågor om hur Helge hade stått sig 2022. Han undrar om det stämmer att tian, tröjnumret hans storebror oftast bar, fortfarande är sammankopplat med finess. Om dagens landslagsspelare gillar att dribbla. Om de klarar av att utföra samma konster som Helge kunde.
Kanske hade han blivit futsalspelare om han varit ung i dag. Eller youtuber, en trixare som tjänar pengar på sitt artisteri. Det finns bollbohemer som försörjer sig så numera. Dagens toppfotboll är förvisso teknisk, men så tempostark att den sällan har tid för kluriga dragningar. Och fortfarande gäller det som även gällde i Skellefteå AIK på 60-talet: den som dribblar utan effektivitet förpassas snart till bänken.
Laban Arnesson lät vanligen Helge spela mellan fem och tio A-lagsmatcher per säsong. De spelade även en del ihop i reservlaget. Den i dag 86-årige Laban minns inget av det. Från en stationär telefon i hemmet i Sollentuna låter Sveriges förbundskapten 1980–1986 hälsa att han mår bättre än vad han minns. Han kommer inte ihåg mycket av sin tid som ung tränare i Västerbotten. Och namnet Helge Asplund säger honom ingenting.
– Men så som du beskriver honom kan jag tänka mig att jag var kritisk, säger Laban. Sedan hade säkert publiken roligt.
Det har den fortfarande, om än i liten skala. Sociala medier har också inneburit nya möjligheter att publicera Helgedribblingar för den som sitter på digitaliserat material. Det gör bland annat Per Widén, chef för utbildningsavdelningen på Svenska fotbollförbundet, som regelbundet bjuder sina Twitterföljare på klipp.
– Kultvärdet ökar ju med tiden, säger Widén. Och man märker hur många kända fotbollsnamn som faktiskt har sett honom dribbla.
Widén berättar att han »har hört« att Tomas Brolin blev så förtjust i Helges fintfilmer att han tog med ett VHS-exemplar till Italien när han var proffs i Parma, hur han sedan visade kassetten på spelarbussen inför lagkamrater som Dino Baggio, Gianfranco Zola och Faustino Asprilla. Enligt Widén ska colombianen ha blivit så trollbunden att han inte ville gå av bussen när den var framme.
Tomas Brolin hör inte av sig när Offside ber honom bekräfta eller dementera anekdoten. Så tills vidare får bilden leva kvar. Ett av dåtidens bästa Serie A-lag som sitter och fascineras av en okänd västerbottning som hade svårt att platsa i division två. Och så Asprilla, lagets stora underhållare, som inte kan slita sig från skärmen.
En sann artist känner alltid igen en annan när han ser den.
