»Helvete, vi går upp!«

Förr hette fienden Stasi. I dag fruktar Union Berlin mest toppfotbollens villkor. Med Bundesliga runt hörnet skickade vi kultklubbens mest hängivne svensk till arenan med 87 procent ståplats för att reda ut: Vad händer när ett lag blir för bra för sina ideal?

För ovanlighetens skull är det inte knökfullt på tågstationen i Köpenick. Den välbekanta promenaden bort mot Stadion An der Alten Försterei sker utan att jag stöter på männen vid bron som brukar sälja halvlitersflaskor direkt ur sina medhavda ölbackar. Inga pantsamlare rullar sina kundvagnar vid entréerna. Inga poliser. Så är det heller ingen matchdag.

Under huvudläktaren råder däremot febril aktivitet. Ett trettiotal människor jobbar intensivt med att få allt klart inför morgondagens match mot Köln. Bord ställs upp. Dryckesförråd och kylskåp fylls på. Efter en nattlig brand i ett kylrum har stadions innandöme delvis sett ut som en byggarbetsplats sedan augusti. Nu ska vipgästerna snart kunna mingla inomhus igen, och inte i tillfälliga tält. För sex år sedan – innan den nya huvudläktaren stod klar – var tälten inte någon provisorisk lösning, utan den naturliga samlingsplatsen för Unions sponsorer och hedersgäster. 

Kvar sedan den tiden är barackerna mellan planen och skogen som finns bakom ena kortsidan. Nu fungerar de inte längre som omklädningsrum, utan rymmer såväl klubbshop som kontor. I ett av dessa sparsamt inredda rum träffar jag biljettchefen Björn Schmadtke. Han konstaterar att jobbet har bytt inriktning – från att försöka locka massorna till Köpenick till att försöka fördela biljetterna på ett rimligt sätt. Medlemmarna går alltid först. Sedan drygt två år är så gott som varje match utsåld på hemmasektionerna. Biljetterna till matchen mot Köln gick aldrig ens ut på den fria marknaden, utan bara till medlemmar som fick köpa upp till fyra biljetter var.

Annons

– Man måste ändå ha ett visst spelutrymme, säger Björn Schmadtke. Till exempel nu när vi värvade Carlos Mané förra veckan. Naturligtvis måste även han kunna få biljetter till sin första match. Det krävs mycket erfarenhet för att hitta rätt balans. Och man måste lära sig att säga nej.

Den största delen av hans jobb inför Köln är vid det här laget redan gjord. Även om matchdagarna fortfarande kan bli stressiga är det inget jämfört med den där augustidagen 2005. Seriepremiär mot Berliner AK 07 i Oberliga Nord, dåvarande fjärdedivisionen. Björn Schmadtke visste inte hur många biljetter han skulle trycka upp och frågade alla han träffade om vad de trodde om intresset. 1 500, föreslog någon, en annan tippade på 1 000. En tredje drämde optimistiskt till med 3 500. Den officiella publiksiffran stannade på 6 226, en notering som sågs som en stor framgång. I dag är det länge sedan Union var nere på fyrsiffrigt.

– Jag fick hela tiden springa till mitt kontor för att trycka nya biljetter och fördela till biljettluckorna. Det var den stressigaste dagen på jobbet under mina 18 år här.

I sin roll som biljettchef är Björn Schmadtke en av dem som på nära håll har kunnat betrakta det växande intresset för Union Berlin. Han, som inte kommer från supportervärlden eller ens från Östberlin, fick också snabbt lära sig vad en klubb kan betyda för dess anhängare. Han liknar engagemanget vid en familjeangelägenhet eller religionsersättning.

– Jag kan inte säga »det är inte så viktigt« eller »det är bara din hobby«. Det är viktigt att ha med sig när det kommer till diskussioner om priser eller biljettönskemål. Ett nej kan innebära en sorg för personen som får höra det. Tänk att inte få säsongsbiljetter på kortsidan som man alltid har haft.

I den tyska andraligans tabell ligger Union på fjärde plats inför återstarten efter vinteruppehållet. Kvalplatsen, till och med de två direktplatserna till Bundesliga, är inom räckhåll. Seriefavoriterna Köln och Hamburg har inte dragit ifrån som förväntat. 

Men känslorna för närheten till finrummet är kluvna bland många av oss supportrar. Trepoängare och segersånger i all ära. Kan Union förbli Union i det penningstinna, genomkommersialiserade Bundesliga? Vi skulle bli en berikning för ligan, har klubbpresidenten Dirk Zingler slagit fast. Andra fruktar att Bundesliga skulle påverka Union mer än tvärtom.

Det sportsliga läget påminner om det för två år sedan. Efter en segermatch som betydde en oväntad andraplats i tabellen hördes plötsligt en ny sång från läktarna: »So ’ne Scheiße, wir steigen auf!« Helvete, vi går upp! Glimten i ögat undgick ingen, men där fanns samtidigt ett korn av allvar. Ville vi verkligen detta? Eftersom Union till slut sjönk till en fjärdeplats behövde frågan aldrig besvaras den gången.

Eldsjäl. Björn Schmadtke betonar värdet av att fotboll hos Union ska vara betalbart. »Det handlar om vilka vi är och vad vi vill.«

Det räcker med att titta på stadions utformning för att förstå att Union är en klubb som sticker ut. 86 procent av publikkapaciteten utgörs av ståplatser. Vilket i sin tur skapar förutsättningar för ett tryck runt matcherna som man i klubbar med motsvarande framgångar bara kan drömma om. En av alla som imponerats genom åren är målvaktsprofilen Roman Weidenfeller. När hans Borussia Dortmund i samband med Unions 50-årsfirande för tre år sedan ställde upp som motståndare tog Weidenfeller upp sin telefon och började filma fansen från avbytarbänken. Samma kväll publicerade han klippet på Facebook tillsammans med en text som hyllade stämningen. Då ska man veta att Weidenfellers vardag i Dortmund sedan många år bestod av att spela med fotbollens kanske mest kända och högljudda kortsida bakom ryggen. 

Sådana anekdoter bygger ryktet om Union Berlin, även långt utanför Tysklands gränser. Detsamma gäller historien om hur ståplatsläktarna renoverades genom 140 000 ideella arbetstimmar från 2 333 frivilliga. Eller för all del traditionen den 23 december varje år, då 28 500 supportrar fyller stadion för att sjunga julsånger. 

Gamla tider. Ogräs och gott om plats på ståplats – och inget tak. Det var bara elva år sedan. Foto: Erik Jullander.

Allt detta kunde jag föga ana när jag en solig vinterdag 2007 för första gången tog pendeltåget ut mot Köpenick i Berlins sydöstra utkant. 

Inför min halvårslånga tjänstledighet för språkstudier i Tysklands huvudstad hade jag tänkt tanken att det skulle vara kul att ha ett tyskt favoritlag. Således dröjde det inte länge innan jag hamnade på Olympiastadion för att se Hertha i  Bundesliga. Jag hade färska starka minnen förknippade med den arenan. Året före hade jag inom loppet av ett dygn inte bara fått uppleva Fredrik Ljungbergs 1–0-nick mot Paraguay i slutminuten, utan även i det enorma folkvimlet runt Brandenburger Tor träffat tyskan som skulle komma att bli min fru. 

Men Herthabesöket blev en besvikelse. Trots 35 000 åskådare väcktes inga starkare känslor och när jag lämnade Olympiastadion tänkte jag att jag fick klara mig utan ett tyskt lag. Några veckor senare skulle min kompis Håkan komma på besök och fotboll var en given programpunkt. Hans förslag om Hertha föll på att de blåvita spelade borta den aktuella helgen. Så jag googlade efter Berlins näst bästa lag och hittade Union Berlin, vid tidpunkten hemmahörande i Regionalliga Nord. Jag och Håkan har en historia av många matcher tillsammans på Ryavallen i Borås, en anläggning som av somliga gärna beskrevs som »en öststatsarena«. De som sade så hade aldrig varit i Köpenick.

Hela ståplats saknade tak, högtalare fanns utplacerade på stolpar fästa i kravallstaketet som skilde ståplatssektionerna från planen. Spelarna kom ut från baracker via en spelartunnel vid ena hörnflaggan. Sittplatsläktaren såg smått rivningsfärdig ut och hade bara nio rader. Framåt vårkanten började det också växa ogräs på ståplatsraderna.

Annons

Samtidigt var det en riktig fotbollsarena utan löparbanor. Och trots att publiksiffran bara uppgick till en sjundedel av åskådarantalet på den där Herthamatchen var det något med engagemanget som gjorde intryck på oss från det ögonblick då spelarna gjorde entré till klubbhymnen (sjungen av Nina Hagen, vars pappa är Unioner). Under första halvlek vände sig två äldre herrar om och undrade vad vi egentligen pratade för språk. De tyckte att det var kul med gäster från Sverige och berättade stolt om Union för oss, även om jag med resterna av min skoltyska inte ens förstod hälften.

Turistattraktion. I år är det 30 år sedan Berlinmurens fall. Union kom som bäst femma i DDR-ligan men är nu den främsta av de forna östklubbarna.

Matchen slutade 4–4. För gästande Rot Weiss Ahlen gjorde en ung Kevin Großkreuz två mål, men det som fäste bättre i minnet var sången från ståplats, en straffräddning och det faktum att domare och motståndare efter slutsignalen fick skyddas från kastade föremål av publikvärdar med två jättelika parasoller.

Innan vi tog tåget tillbaka mot stan köpte jag en rödvit halsduk. Och medan vi rullade bort från Köpenick var jag säker: hit skulle jag komma tillbaka.

Och tillbaka kom jag, även efter att ha återvänt till Sverige. Kärleken bodde kvar i Berlin ett tag till och nu började mina resor dit styras av Unions spelprogram. Matcherna var inte alltid lika minnesvärda som den första, men det fanns en enkelhet som sög tag i mig. Det avskalade arrangemanget, känslorna på ståplats och spelarna som kämpade så att det syntes och efter slutsignalen alltid tog sig gott om tid för att tacka för stödet. Oavsett resultat.

Jag fick ta till mig – och leva upp till – Unionsupportrarnas budord:

Bua aldrig ut det egna laget.

Gör inte en av våra spelare till syndabock.

Gå aldrig från stadion innan matchen är slut.

Att vara hes är en Unionsupporters träningsvärk.

När Union mötte Paderborn hösten 2008 utmanades nämnda regler. Det stod 0–2 och Union hade en man utvisad med drygt en kvart kvar. I den 86:e minuten gjorde Karim Benyamina 3–2 och fullbordade vändningen. Jag var som vanligt där ensam med min halsduk men kunde inte annat än skrika rakt ut och delta i det kollektiva firandet. Union ledde serien och drömmen om Zweite Bundesliga var på väg att bli sann. Jag var fast.

Fotbollseuropas sämsta huvudstad?

Berlin har dubbelt så många invånare som Tysklands näst största stad och är Europas fjärde största. Men titlarna firas alltid någon annanstans.

Sedan Bundesliga bildades 1963 har ingen Berlinklubb vunnit den. Hertha, den klart största klubben, vann tyska mästerskapet två gånger mellan världskrigen men har i modern tid bara lyckats i ligacupen – den mindre prestigefyllda, numera insomnade, av de två tyska cuperna. Smeknamnet, »Den gamla damen«, är samma som Juventus men där upphör likheterna mellan klubbarna. För att vara rättvis mot Hertha: klubben hade bara tillgång till halva Berlin under de 28 år då muren delade staden. De flesta tyska stor­företag har också sina säten i andra städer. Med tanke på hur lite Hertha vunnit och hur kraftigt klubben har misskötts i perioder är också följarskaran imponerande stor. Om Union går upp i vår får vi nästa säsong för första gången se Berlinderbyn i Bundesliga.

Titelmässigt har förstås BFC Dynamo mest att skryta med. Med god hjälp av DDR-regimen, som tvingade de bästa östspelarna att representera ­klubben, vann Dynamo den östtyska ligan tio år i rad. På senare tid är klubben främst förknippad med huliganism och få berlinare önskar att Dynamo ska klättra genom seriesystemet likt Union.


Hertha Berliner Sport Club

GRUNDAD: 25 juli 1892

ARENA: Olympiastadion

TITLAR: Tyska mästerskapet 1930 och 1931, tyska ligacupen 2001 och 2002, Intertotocupen 1971, 1973, 1976, 1978 och 2006 (Intertotocupen hade flera »segrare« som belönades med biljetter till Uefacupen).

DIVISION: Bundesliga

AKTUELLT PUBLIKSNITT: 48 065

FIENDE: Hemstaden. Berlin har satsat mindre pengar på idrott jämfört med många andra tyska städer, och företagen i Hamburg, München och Ruhrområdet har investerat betydligt mer i klubbarna däromkring.

TYPISK RAMSA: »Ha-Ho-He, Hertha BSC!«


1. FC Union Berlin

GRUNDAD: 20 januari 1966 (med olika föregångare bakåt i tiden från och med 1906)

ARENA: Stadion An der Alten Försterei

MERITER: Östtyska cupen (FDGB-Pokal) 1968

DIVISION: Zweite Bundesliga

Annons

AKTUELLT PUBLIKSNITT:21 148

FIENDE: Tyska fotbollsförbundet och dess vilja att skärpa säkerhets­reglerna. Union kämpar också för att serieomgångarna inte ska spridas ut på för många dagar.

TYPISK RAMSA: »Fussballclub Union Berlin, mein Lebenselixier.«


Berliner Fussball Club Dynamo

GRUNDAD: 15 januari 1966

ARENA: Friedrich-Ludwig-Jahn-Sportpark

MERITER: DDR-Oberliga 1979, 1980, 1981, 1982, 1983, 1984, 1985, 1986, 1987, 1988, Östtyska cupen (FDGB-Pokal) 1988, 1989

DIVISION: Regionalliga Nordost (fjärdeligan)

AKTUELLT PUBLIKSNITT: 661

FIENDE: Laget självt. Få klubbar har lika dåligt rykte och utan DDR-regimens stöd blev laget snabbt sämre. Numera spelar det forna propagandalaget inför de närmast sörjande.

TYPISK RAMSA: »Farfar var nazi, pappa var stasi och jag är Dynamo!« – udda skryt som några supportrar lät trycka på t-shirtar efter murens fall.


Fler Berlinklubbar:

Berliner AK 07: Sportsligt sett den tredje bästa Berlinklubben, som samarbetat med turkiska Ankarspor. Tennis Borussia Berlin: Ett lag med få men engagerade supportrar. Efter att fansen brutit med klubbledningen på senaste årsmötet lade de pengar på en tidningsannons med budskapet »supportrar söker lag«. VSG Altglienicke: Klubbens arena är för risig för att ens användas, men fjärdedivisionslaget har åtminstone Unionlegendaren Torsten Mattuschka som assisterande tränare. FC Viktoria 1889 Berlin: Tyska mästare 1908 och 1911. I dag nära konkurs. Berlin United: Långt ner i seriesystemet men med Berlins mest namnkunniga tränare: Thomas Hässler, 101 landskamper för Tyskland.

 

Min sena och slumpmässiga väg in i Unionvärlden innebar att jag hade mycket att lära mig om klubben som bildades i sin nuvarande form fem år efter Berlinmurens uppförande. Östtyskland hade en egen liga då och under DDR:s sista 20 år turades tre klubbar om att vinna den: Magdeburg, Dynamo Dresden och BFC Dynamo. Union hade aldrig med toppstriden att göra.

BFC Dynamo från norra Östberlin var den stora rivalen redan från start. Det var regimens lag, med tydliga kopplingar till den fruktade säkerhetspolisen Stasi. Regimen såg till att Östtysklands bästa spelare representerade Dynamo (och att de inte släpptes till västklubbar), vilket gjorde laget dominant i öst. Union fick nöjet att skicka ner dem i andraligan efter en laddad vårmatch 1967, men sådana dagar utgjorde undantag. Allt som oftast vann Dynamo och som Unionspelare skulle man veta sin plats. I ett derby mellan lagen anklagades Unions försvarare Klaus Korn för att ha ropat »Stasisvin« till motståndarna. Korn stängdes av på livstid av det östtyska fotbollsförbundet och tvingades 28 år gammal avsluta sin spelarkarriär. 

»Visst kan man ta in en investerare, men det kan skapa en spricka mellan klubb och supportrar.« 

Rivaliteten utvecklades till hat och förstärktes med åren genom tvångsdeportering av talanger från Union och oförklarliga domslut till Dynamos fördel. Och förstås av det faktum att Union från 1976 fram till murens fall inte ens fick spela ligamatcher mot BFC på hemmaplan. »Säkerhetsskäl«, motiverade förbundet. 

Union åkte upp och ner mellan de två första divisionerna men förblev folkets lag i Östberlin. För den som gillade fotboll men inte regimen var det ett lätt val. Union blev i viss mån en samlingsplats för alternativa människor. Många hade också personliga obehagliga erfarenheter av Stasi, som Dynamo blev en symbol för. Än i dag vägrar många ens uttala klubbens namn. Säger man »de där« vet alla vad som menas.

Fotbollsarenan blev en plats där det gick att leva ut känslor. »Die Mauer muss weg!« (Muren måste bort!) hade man inte kunnat skandera på Alexanderplatz ostraffat. Det gick däremot bra när Union hade farliga frisparkar. Även om det går historier om hur utsända Stasiagenter kliade sig i huvudet när de funderade på ramsans dubbeltydighet. 

När muren till slut revs 1989 rasade också fotbollsintresset i östra Berlin. Människor fick andra prioriteringar och en värld att upptäcka utanför den tidigare militärbevakade gränsen. Under tre raka säsonger i början av 90-talet nådde Union inte ens upp till ett fyrsiffrigt publiksnitt. Och trots att det blev bättre efterhand var konkursen nära 1997. Samma vecka som nyheten om konkurshotet briserade demonstrerade 3 000 personer – flera hundra personer över det aktuella publiksnittet – i centrala Berlin med »Rädda Union« som paroll. Klubben var så desperat att ett av alla tiggarbrev som skickades gick till affärsmannen Mohamed al-Fayed, som just hade tagit över Fulham i London. »Nej, och lycka till«, blev svaret, som inte kom från al-Fayed själv utan från Fulham.

Räddningen kom istället från mediemogulen Michael Kölmel. Med hans pengar undanröjdes inte bara konkurshotet – det gav också utrymme för värvningar. Till och under säsongen 1998/99 anslöt 14 nya spelare. En av dem var svensk och hade precis vunnit division två med Kristianstad. Anders Swahn minns hur han som utlänning i början betraktades med misstänksamhet.

– Det blev en kulturkrock när det kom nytt folk med fina bilar, säger Swahn. Jag fattade snabbt att de inte skulle släppa in mig i laget hur som helst. Jag fick inga passningar på träningarna och de sparkade ner mig när de fick chansen. De kunde också prata skit om mig en meter från min plats i omklädningsrummet. De trodde inte att jag fattade.

Stämningen i laget var usel. Det var grupperingar mellan spelare från öst och väst, och utlänningar med 50 000 kronor eller mer i månadslön, som Swahn, fick inget gratis. Knappt ens skor, trots Unions avtal med Nike.

– De skulle spara på allt trots att vi hade hur mycket grejer som helst. Det var särskilt problematiskt för mig som har en stor och en liten fot och behövde dubbla uppsättningar. 

Sportsligt blev svenskens halvår i Berlin ingen succé. När han inte var skadad spelade han två matcher från start och gjorde åtta inhopp. Många i Union har vid det här laget glömt Anders Swahn, men han kommer aldrig att glömma Berlin. Ett av alla minnen – första matchen i truppen, BFC Dynamo borta:

– När vi kom kastades det snöbollar och stenar mot spelarbussen. Jag fick någon form av vit päls när jag skulle ut från bussen. »Ta den över huvudet och spring allt vad du kan!« sa de till mig. Efter matchen fick vi vänta i omklädningsrummet i två timmar innan polisen hade fått bort allt folk.

»Klubben räddades i sista stund. Men det sportsliga förfallet gick inte att förhindra.« 

Under vintern spelades en del av matcherna på snötäckta planer.

– Efter att domaren hade varit inne i omklädningsrummet och kontrollerat utrustningen tog materialaren fram läderdubbarna och sågade dem med bågfil så att spiken kom fram. Sedan penslades skorna med bensin så att snön inte skulle fastna.

Lyftet upp till andraligan kom två år efter Swahns avsked, när den lilla östklubben inte bara gick upp utan dessutom tog sig till final i tyska cupen och fick spela i Uefacupen. Klubben förvaltade den efterlängtade framgången på sämsta sätt. Trots den färska näradödenupplevelsen missköttes ekonomin grovt, och när Union åkt ur andraligan igen var konkursen nära igen. Supportrarna kraftsamlade och under mottot »Bluten für Union« gav fansen bokstavligen sitt eget blod för klubben. För varje person som blev blodgivare på någon av Berlins fyra blodcentraler gick tio euro till Union. En annan del av kampanjen var att St Pauli ställde upp på en vänskapsmatch, och laget ses sedan dess av många som »blodsbröder«.

Klubben räddades i sista stund. Men det sportsliga förfallet gick inte att förhindra.

Torsten Mattuschka trodde inte sina ögon när han 2005 anslöt till Union. Hans nya lag hade åkt ur två serier i rad, men när försäsongen till fjärdeligan drog igång dök 1 500 personer upp – för att se spelarna träna.

Union och Mattuschka var som gjorda för varandra, även om ingen visste det då. Liksom klubben hade han en egensinnig bakgrund. Han blev utkastad ur Energie Cottbus akademi för att han kom efter i skolan på högstadiet. Han blev målarlärling och kombinerade öldrickande och dönerätande under veckorna med att ösa in mål i division sju på helgerna. Med sina nästan 100 kilo och en piercing i ena ögonbrynet fick han 20 år gammal göra en intern provmatch med Cottbus efter att en släkting tjatat till sig en chans. Testmatchen ledde sedermera till fyra inhopp i   Bundesliga.

Fyra år senare behövde han en omstart i fotbollslivet, precis som Union. Han blev kvar i  nio år. Inför varje steg som klubben tog fanns det skeptiker som trodde att det skulle innebära slutet för den långsamme, om än spelbegåvade, mittfältaren. Gång på gång tystade Mattuschka tvivlarna, vilket bara gjorde honom mer populär. Han älskade närheten till supportrarna, och vi som stod där kunde samtidigt identifiera oss med Unions lagkapten. Han kändes som en kille från kompisgänget som tagit steget ner från läktaren för att lira lite.  

Odödlig blev han när han sänkte Hertha med ett frisparksmål på Olympiastadion. Två år senare gav han namn åt en katt som flyttade in i mitt   hus. Kan man få en idol i vuxen ålder? I så fall är Torsten Mattuschka det närmaste jag har kommit. Därför känns det högtidligt att kunna klicka fram hans nummer i min telefonbok, slå det och höra honom berätta om sin mytomspunna tid med min favoritklubb. 

– Efter den där första träningen infann sig direkt känslan av att man måste ge något tillbaka till fansen, säger han. Jag vill alltid kunna se mig i spegeln och känna att jag har gett allt i varje match. När man spelar i Union har man publikens stöttning från första till sista sekund – oavsett hur det går. Det är självklart att man inte alltid spelar på topp, men Unionsupportern har en bra känsla för om spelarna verkligen har gett allt.

När Mattuschka vann slantsinglingen på hemmaplan såg han alltid till att laget fick anfalla mot kortsidan där de mest högljudda står. Publiken var ett samtalsämne i omklädningsrummet och i viss mån en del av taktiken.

– Vi jobbade mycket med presspel de första 10–15 minuterna. Vi försökte skapa målchanser för att direkt få i gång alla galningar på läktarna. Sådant gör också intryck på motståndarna. 

»28 000 ståplatser blir vårt hemliga vapen mot den ­moderna fotbollen.« 

Derbysegern borta mot Hertha är den som han oftast får prata om – och det gör han gärna även åtta år senare.

– Det passar så till min historia att just jag, den tjocke »Tusche«, fick avgöra. Känslan av hur 20 000 sjöng min ramsa när jag stegade fram mot bollen är obeskrivlig. Frisparken var dessutom dåligt slagen. Lyckligtvis var det en ännu sämre målvakt som släppte in den. 

Mattuschkas nyligen utkomna självbiografi har underrubriken »med hjärta och mage«. Ofta får han frågan om han ångrar att han inte satsade hårdare som yngre, vad som hade kunnat hända med karriären om han skött träning och kost bättre. Men den sorglösa inställningen som präglade karriären finns kvar.

– Jag är helt enkelt den typen som behöver kunna slappna av emellanåt, med en öl eller snabbmat. Jag hade alltid ett enpack i stället för sexpack [på magen], men jag har ändå kunnat leverera.

Unionfansens kärlek till Mattuschka lever fortfarande, trots att avskedet från klubben 2014 blev abrupt. Den nye tränaren Norbert Düwel ville sätta sin prägel på laget och hade också ett tydligt uppdrag om att föryngra truppen. Då hjälpte det inte att Torsten Mattuschka just hade vunnit poängligan i Zweite Bundesliga. Kultspelaren blev av med lagkaptensbindeln och platsen i startelvan och drog hem till Cottbus just innan transferfönstret stängde. Flytten (eller »flykten«, som vissa kallade den) skakade om Berlinfotbollen, och väl i Cottbus fick Mattuschka ett samtal från Unions ultras.

– De ville veta varför det blev som det blev, säger han. Jag gick dit och svarade på alla frågor, även de kritiska. Mitt förhållande med Unions ultras har alltid varit gott. Jag fick en avskedspresent. Det hade de absolut inte behövt ge mig.

Kultlirare. Torsten Mattuschka, då på ned­varvning i femteligan, bredvid artikelförfattaren. Foto: Erik Jullander

Det händer att han fortfarande dyker upp i ultrassammanhang, exempelvis som tomte på ett julfirande. Eller bara för att snacka skit på klassiska supporterpuben Abseitsfalle (Offsidefällan). Däremot blir det sittplats när han går på matcherna.

– När jag går på fotboll vill jag få ut något av själva matchen. Skulle jag ställa mig på kortsidan hade jag förmodligen behövt dricka öl med 100 personer.

Sedan Cottbus åkte ur Bundesliga 2009 har ingen klubb från forna Östtyskland spelat på högsta nivå, om man inte räknar det österrikiska läskföretag som samma år annekterade femteligalaget SSV Markranstädt i utkanten av Leipzig. Och ingen i Union skulle få för sig att betrakta Red Bull Leipzig som ett genuint östlag. Torsten Mattuschka säger att han längtar efter den dagen då en traditionsklubb från öst åter kan ta plats i Bundesliga. Han ser ekonomin som det största hindret. Förutsättningarna är helt enkelt mer gynnsamma västerut.

– Visst kan man ta in en investerare, men det kan skapa en spricka mellan klubb och supportrar. I öst är fotbollsmentaliteten, nostalgin och känslan för den ärliga fotbollen mer utpräglad.

 

Mattuschka garvade i en halv minut när jag berättade att en av min familjs katter heter som han. Framför allt roades han av att namnet fick bli Frau Mattuschka, eftersom det är en honkatt. Men vår gamla lagkapten och jag har inte bara en Frau Mattuschka gemensamt, utan också en aktie. Ovanför skrivbordet hemma hos mig hänger mitt inramade exemplar som bevis på att jag var delaktig i bygget av den nya huvudläktaren som stod klar 2013. Unions väg till finansiering var inte att låta en sponsor döpa om arenan. Med rubriken »Vi säljer vår själ – men inte till vem som helst« fick medlemmar chansen att köpa stadionaktier för 500 euro styck. För mig var det ett lätt val.

Till Berlin åker jag fortfarande så ofta som livspusslet som småbarnsförälder tillåter, vilket sällan är mer än fyra gånger per säsong. Under mitt besök den här gången passar jag på att träffa Matti Michalke, ordförande i supporterklubben Ambassadörerna som jag var med och grundade för några år sedan.  

Vi ses på puben Panenka i Friedrichshain. Punkmusik strömmar ur högtalarna och mängder av fotbollshalsdukar pryder väggarna. Vi talar om farhågorna inför framtiden, om bakåtsträvande och folk som står 20 minuter extra i kö bara för att passera genom den ingång som de alltid har tagit, om den planerade stadionutbyggnaden som gör att Stadion An der Alten Försterei i framtiden blir en arena för 37 000 åskådare. Vi har en toppmatch mot Köln framför oss, ett möte som kan krympa avståndet till Bundesliga ännu mer. Men vill vi verkligen dit?

– Oavsett om vi går upp eller inte så står vi på en tröskel till en ny nivå, säger Matti. Vi är på väg att nå en betydelse som vi alltid har önskat oss, samtidigt som vi vet att det inte riktigt passar oss. Hela klubben kan inte röra sig så snabbt som A-lagets prestationer. En fara med den nya nivån är att vi kanske bara är runt 9 000 som vet hur det ska gå till på matcherna.

Jag är själv inte helt oskyldig till inslaget av fotbollsturism i Köpenick de senaste åren. Jag har lockat ett antal vänner och fotbollsbekanta genom mina vittnesmål. Svenskar som uppskattar upplevelsen och köper öl. Som däremot inte kan ramsorna, knappt ens tyska. Å andra sidan – så började det även för mig.

Matti säger:

– När du kommer hit med dina kompisar är det för att ni trivs här. Trots att det är trångt, trots att ni måste stå i kö länge för att pissa och trots att korvförsäljningen inte flyter på särskilt snabbt. Vår uppgift är att välkomna de nya och lära dem sjunga. Jag har inget recept för hur det ska gå till, men vi måste säga till dem som vill vara med att de får det. 

»I tider av nöd är Union­familjen en ryggrad. När allt flyter på är det mer en partyeffekt.« 

När Matti var barn fick han fribiljetter till BFC Dynamos matcher av en klasskamrat. Han såg laget spela några gånger, ända tills hans morfar fick höra talas om vad som pågick och spände ögonen i sitt barnbarn. »Till de människorna går vi inte«, sade morfar allvarligt. Sedan hittade Matti hem i Union.

Eldsjäl. Förr fixade Matti Michalke och kompisarna egna souvenirer. »I Frankfurt an der Oder kunde man köpa polska flaggor som vi vände upp och ner.«

– När jag såg HSV göra en bra hemmamatch mot Union i   höstas, matchen slutade 2–2, var så gott som hela stadion tom vid slutsignalen. Jag vill aldrig uppleva något liknande här. 28 000 ståplatser blir vårt hemliga vapen mot den moderna fotbollen. 

 

Andra klubbar har supportrar. I Köpenick har supportrarna en klubb. Sedan Dirk Zingler tog över som president 2004 är det ett uttryck väl förankrat i verkligheten. Zingler bär vid utvalda tillfällen fortfarande den rödvita halsduk som hans mormor stickade åt honom i lågstadieåldern. Han hänger fortfarande med gamla skolkompisar på matcherna. Föreställningen om hur fotbollskultur ska gestaltas är ingen stridsfråga inom Union. Åsikterna inom klubbledning och breda supporterkretsar går hand i hand. Fokus på sporten, inga affärer med RB Leipzig, nej till pausunderhållning för att »locka folk«. Inget trams.

Ibland kostar det att vara trogen sina ideal. Exempelvis när anfallsstjärnan Nico Patschinski mitt under brinnande succésäsong i tredjeligan sparkades från klubben. Utlösande faktor: pokerspelande med kompisar i Dynamomiljö. 44 mål på 140 matcher i Unions tröja spelade ingen roll. Eller ta rekordavtalet med den nya huvudsponsorn ISP som skulle ge tio miljoner euro över fem säsonger. När tidningen Der Spiegel avslöjade en högt uppsatt ISP-representants Stasibakgrund vinkade Union adjö till sponsorpengarna. Två dagar senare spelade laget en träningsmatch mot Bayern München med texten »frei« på tröjorna. Budskapet var dubbelbottnat: frei som i ledig sponsorplats, frei som i fri från diktaturen.

2012 var ett år när supporterprotester mot det tyska fotbollsförbundet fick mer organiserade former runt om i landet. Det var också året som Union på allvar etablerade sig, möjligen omedvetet, som en protestklubb. Under sommaren förväntades alla 54 proffsklubbar skriva på ett dokument i samband med en säkerhetskonferens i Berlin. Unions underskrift var den enda som saknades. Klubben deltog inte ens på konferensen. I stället bjöd man några månader senare in till ett stort supportermöte på samma tema. 250 företrädare från 49 klubbar dök upp. Hemmaderbyt mot Hertha den hösten sammanföll med ett påbud från förbundet om att lagkaptenerna skulle läsa upp en text som bland annat innehöll avståndstagande från rasism, våld och pyroteknik. I Torsten Mattuschkas version saknades delen om pyroteknik. Samtidigt visades en stor banderoll från hemmasupportrarnas kortsida med orden »Fick dich DFB« – en uppmaning till förbundet att dra åt helvete. Innan året var slut hann Union dessutom med att rösta emot ett 16-punktsprogram om säkerhetsfrågor inom tysk fotboll. 

Supporterhem. 2015 upplät Union tillfälligt en nyinköpt fastighet till flyktingboende. Nu har supporterl­edaren Sven Mühle sitt kontor i »fanhaus«.

En som haft mycket med president Zingler att göra genom åren är Sven Mühle, ordförande i den stora supporterorganisationen Virus. Mühle berättar att Zingler alltid låter sig informeras brett om åsikter kring större frågor. Många grupper i och runt Union blir till remissinstanser. Supporterinflytande i praktiken.

– Ibland kan andra bli upprörda när han proklamerar klubbens ståndpunkt, säger Sven Mühle. Han säger ibland att han inte alltid kan vara idioten som tar första steget, att andra klubbar också kan göra det. Jag förstår det, annars skulle han till slut bli gnällspiken som ingen tar på allvar.

I höstas väckte Union uppmärksamhet i  Tyskland genom ett omfattande dokument med förslag om en kursändring för tysk proffsfotboll. Bland förslagen fanns bland annat en jämnare fördelning av TV-pengar, avskaffande av måndagsmatcher, införande av lönetak och bevarande av 51-procentsregeln. Det vore synd att säga att debattinlägget gav ett unisont bifall från andra klubbledningar, men faktum är att måndagsmatcher från och med nästa TV-avtal är ett minne blott i andraligan.

Tysk fotboll på högsta nivå är inte särskilt spännande längre. Blott vid tre tillfällen efter millennieskiftet har mästarklubben hetat något annat än Bayern München eller Borussia Dortmund. Kommersialisering har blivit ett allt starkare skällsord bland supportrar från alla håll, utom möjligen RB Leipzig. Kritiker antyder emellanåt att Union hycklar, tydligast uttryckt i en banderoll från Herthasupportrar i ett derby där »också er kult är till salu« stod att läsa. Att sträva mot toppen i dagens fotbollsvärld och samtidigt stå för traditionella värden ses av många som en omöjlighet, eller åtminstone en svårartad balansgång. Christian Arbeit – kommunikationschef, speaker och Unionsupporter sedan barnsben – håller inte med.

– Det handlar om vilka beslut man fattar, säger han. Vi vill inte ha reklamavbrott när matchen pågår. Alltså presenteras inga hörnor, skadeavbrott eller publiksiffror av sponsorer. Om man inte fattar de besluten finns det alltid någon som säger »det är väl inte så farligt, det kan vi sälja«.

Eldsjäl. När Christian Arbeit började åka på bortamatcher ångrade pappa Arbeit att han tog med sonen på den där första matchen 1986. Nu är Union Christians arbetsgivare.

Samtidigt medger Christian Arbeit att även Union har gjort snedsteg under vägen från klubb på dekis till Bundesligakandidat. En del av en tom läktarsektion täcktes ett tag av reklam, det har lottats ut kassettbandspelare i halvtid, det har rent av uppträtt cheerleaders i samband med en match.

– Allt detta har också lett till övertygelsen att vi inte ska göra sådant, säger han. Man måste ha modet att korrigera sig och sedan kraften att vara uthållig i besluten.

Viss utveckling måste ändå ske. Exempelvis genomförs heta biljettsläpp nu delvis online. Det låter kanske inte särskilt radikalt, men jag minns själv tiden när man i princip var tvungen att ställa sig i en fysisk kö, eller ge sitt medlemskort till en kompis som stod där. Vi som bodde utanför Berlin kunde via mejl slåss om en mindre del.

– Man måste få med sig folk steg för steg, säger biljettchefen Björn Schmadtke. Föreställ dig att vi skulle säga till folk att de inte längre kan betala sina bratwurstar kontant – det hade blivit uppror.

 

Runt ett köksbord i en trång lägenhet i norra Berlin har Union diskuterats på djupet extremt ofta. Äkta paret Sebastian och Stefanie Fiebrig driver en blogg och podcast under namnet Textilvergehen. Det betyder textilförseelse – en fyndig synonym till tröjdragning. Sebastian påminner om att det stora supporterinflytandet inte är givet av Gud, utan mer är en effekt av att Union en gång i tiden var så uselt rustat att klubben faktiskt höll på att gå under.

– I tider av nöd är Unionfamiljen en ryggrad, säger Sebastian. När allt flyter på är det mer en partyeffekt.

Eldsjälar. Sebastian och Stefanie Fiebrig tror att supportrars oro inför framtiden för något år sedan hade mest med kulturen att göra. Nu handlar det mer om tillgången på biljetter.

De senaste åren har ändå gett honom betänkligheter kring hur stämningen egentligen är inom familjen. Hur hotad är den där känslan av öppenhet som Dirk Zingler så ofta talar om? När det så sent som förra säsongen faktiskt höll på att gå riktigt snett sportsligt reagerade inte bara Sebastian Fiebrig på samtalstonen. Saklig kritik kunde varvas med rena personangrepp på ledande personer.

– Efter att Jens Keller fick sparken blev stämningen snabbt ogemytlig. Det är en erfarenhet som inte gjorts på länge i Union. Det handlar inte bara om vad som skrevs på nätet, utan också om hur snacket gick på läktarna.

Efter en match förra säsongen uteblev de sedvanliga ovationerna till spelarna när de tog sitt varv förbi alla läktarsektioner. Laget möttes istället av total tystnad.

– Det var riktigt brutalt, säger Sebastian. Jag började åka på väldigt många bortamatcher eftersom jag var orolig för att det skulle bli den sista säsongen i andraligan på ett tag. Allra värst var det när vi förlorade i Darmstadt. Jag visste inte vad jag skulle göra av känslorna och söp ner mig. Jag var rädd för att det skulle gå utför med klubben, att presidenten skulle kasta in handduken.

På andra sidan köksbordet inflikar hans fru att sportsliga motgångar inte känns lika hotfulla som när Unionfamiljen faller utanför ramarna.

– Det kan förstöra så mycket, säger Stefanie Fiebrig. Man tror att vissa saker är färdigförhandlade och så visar de sig inte vara så säkra. Värden som man trodde för alltid var våra kan plötsligt försvinna.

Äntligen matchdag. På hotellrummet läser jag ett färskt reportage i dagstidningen Tagesspiegel. Det handlar om 28-årige Nick från norra Wales. Han upptäckte Union för tre år sedan och symboliserar med sina tre, fyra årliga Köpenickresor en växande grupp supportrar. Fotbollsromantikerna som vill se sin sport på hyfsad nivå, men utan den enorma pengarullningen som finns i framför allt England. På Unions matcher får man stå upp, röka och dricka på läktaren. Bara en sådan sak.

Jag känner inte Nick, men vi har uppenbart saker som förenar oss. När jag själv började lära känna folk runt klubben stötte jag på kommunikationschefen Christian Arbeit. Tidigare kunde jag skriva till honom att jag dragit ihop en minibuss från Sverige till kommande match, vilket han som speaker i pausen sedan berättade för hela stadion. Det känns som evigheter sedan nu. Utländska sympatisörer har blivit vardag. På gott och ont.

Vi bidrar till att sprida berättelsen om Union och konsumerar klart över genomsnittet på matchdagar. Men är vi samtidigt en del av det som riktiga Unioner förknippar med medaljens baksida? Vem är förresten en riktig Unioner? Kommer min son, medlem sedan födseln och på sin första match som tvååring, att ses som en riktig Unioner i framtiden?

Ståplats für alle. Företaget som står för ölplastmuggar noterar att 20 000 Unionsupportrar dricker lika mycket som 40 000 åskådare på en Hertha-match.

Det finns en inbyggd paradox i klubbens utveckling, som supportrarna själva i högsta grad har bidragit till. Å ena sidan vill vi vara framgångsrika, väcka intresse och visa världen vad vi står för. Å andra sidan vill vi inte bli en turistattraktion bland andra. Då kanske det till slut inte finns något unikt kvar att uppleva längre. Jag tänker på när min vän Matti för inte så länge sedan ilsknade till när en person bad Mattis åttaårige son att sluta vifta med sin flagga.

– Jag bad honom hålla käften eller gå på Hertha i stället. Han stod i ett gäng på ungefär tio personer som pratade mer om Karlsruhe och veganism än om matchen, samtidigt som de hela tiden försåg sig med öl och korv. Det är ett nytt fenomen här som stör mig.

Jag tar tåget ut mot Köpenick, som så många gånger förr. Jag har sett Union på plats mer än 50 gånger, men det här blir första gången det sker från pressläktaren. Ingen uppladdningsöl, ingen halsduk, ingen ståplatsbiljett. Konstig känsla.

»Historien är en viktig del av klubbens identitet, men hur kommer egentligen Union att identifieras om några år?«

Union har chansen att knappa in på topplaget Köln. Det ligger en tydlig känsla av stormatch i luften och efter bara 25 sekunder gör Marcel Hartel en bicykleta ur den högre skolan. Bollen seglar mot Kölnmålvaktens högra kryss. Jag försöker att behärska mig när stadion exploderar men skrattar högt och har svårt att sitta still. Först när jag noterar min bänkgrannes stenansikte skärper jag till mig. Inombords börjar jag fundera på möjligheterna att komma åt en biljett till Bayern München borta nästa säsong.

Närhet. När Michael Parensen kom till Union 2009 fick han hjälp av supportrar med att köra flyttlasset från Köln och packa upp det i Berlin. Senare lagkamrater, som Grischa Prömel (nummer 21), har fått mer traditionell flytthjälp.

När vänsterbacken Ken Reichel drar på sig ett rött kort mitt i andra halvlek når ljudkulissen nya nivåer. Anfallaren Sebastian Polter, utbytt efter skada, reser sig upp från avbytarbänken och vevar med armarna mot sittplat, som svarar med att ställa sig upp. Jag tittar på Kölnsupportrarna och deras fyra flaggor med budskapet »avgå styrelsen« och funderar på om de ändå inte avundas vissa saker i Berlin som de just ropade »scheiße« om.

Svenske Sebastian Andersson får spela i drygt en halvlek, men målen – som betyder 2–0 och kvalplats – kommer före hans inhopp. Andersson har en bakgrund i föreningar som Ängelholms FF och Kalmar FF. Ändå beskriver han Union som en familjär klubb när jag stöter på honom i den mixade zonen efter slutsignalen.

Han kommer ursprungligen från Vinslöv, bara två mil från Anders Swahns hem. Nu har de Union gemensamt på sina respektive CV:n, men mycket har hänt sedan klubbens förste svensk flydde från Dynamos stenar i vit päls. Anders Swahn kom aldrig nära Bundesliga, men säger sig under sina sex månader i Berlin ha fått minnen för en hel livstid. Sebastian Andersson reflekterar mindre kring sin arbetsgivare. Hans fokus är nästa träning, nästa match. Betydligt mer seriös än Torsten Mattuschka men sannolikt ingen som folk döper sina katter efter. Sebastian Andersson är helt enkelt en kompetent forward med en dokumenterad förmåga att leverera tvåsiffrigt i skytteligan. Kanske blir det han, ett typiskt fotbollsproffs i en otypisk elitklubb, som en dag nickar Union till Bundesliga. 

Jag skulle kunna leva med det.

 

Genom frukostmatsalens fönster på mitt hotell syns den största bevarade delen av den mur som i 28 år gjorde Berlin till två städer. Union har sedan några år tillbaka funnits längre tid i det återförenade Tyskland än i Östtyskland. Historien är en viktig del av klubbens identitet, men hur kommer egentligen Union att identifieras om några år?

Fyndar. Union Berlin etablerade sig i Zweite Bundesliga utan att betala övergångssummor för spelare. Rekordköpet är Sebastian Polter – 16 miljoner kronor.

I gårdagskvällens uppsluppna segerjubel, som på sina håll varade till långt efter midnatt, har jag svårt att tro att någon diskuterade farhågor med den nya nivån. Ingen som jag har träffat har på allvar önskat sig tillbaka till konkurshot eller fjärdedivisionen. De som har varit med i tiotals år har så mycket mer att vara stolta över nu. Union är inte längre en obskyr stadsdelsklubb från Östberlin, utan en seriös utmanare som satsar mot Bundesliga. På sitt eget sätt. Fortfarande ägnar Christian Arbeit en del av halvtidspausen åt att, likt en präst på högmässan, berätta om människor från Unionfamiljen som har gått bort. I åratal har det rödvita kollektivet framgångsrikt integrerat nytillkomna supportrar som bevisligen kan bidra till ett tryck som är omtalat långt bortom Berlin. Varför skulle det inte kunna gå att göra igen? 

Jag tänker på något som supporterledaren Sven Mühle sade häromdagen.

– Hur det blir i framtiden ligger på oss själva. Kontakten mellan människor som rör sig här är viktig. När Urs Fischer, som har tränat Basel och egentligen inte är van vid vår struktur, var ny i somras kom han fram till mig när jag rökte utanför receptionen, tog i hand och sa god morgon. Exakt den typen av närhet får vi inte förlora.