Svetten rann längs med Glenn Hyséns rygg. Den vita t-shirten klibbade fast mot huden. Han tog en klunk vatten, någon passerade och sade: »Fem minuter kvar.« Glenn tog ett kliv upp på scenen för att titta ut över Tantolundens sommargröna ytor, han ville se hur mycket folk som hade samlats på festivalområdet på Södermalm den här soliga eftermiddagen i juli månad. Han uppskattade det till ett par tusen. »Herrejävlar«, tänkte han och tog ett steg tillbaka. Magen bubblade av nervositet.
Om några minuter skulle 2007 års Pridefestival öppnas. Glenn skulle hålla invigningstalet, och visste att en del av publiken inte ville se honom göra det. Några dagar tidigare hade Anders Selin, före detta ordförande för festivalen och före detta förbundsordförande för RFSL, skrivit en lång debattartikel i Dagens Nyheter med rubriken »Vi vill inte se Glenn Hysén på årets Pridefestival«. Han ansåg det vara en »provokation« att Glenn utsetts till invigningstalare och syftade i synnerhet på hur fotbollshjälten sex år tidigare hade »slagit ner en man som tafsade på honom på en flygplatstoalett«. »Förtjänade mannen att bli nerslagen?« frågade Selin retoriskt och gav själv svaret – nej, Glenn slog för att det var just en man som tafsade. Selin menade att Glenn representerade »homofobins äckliga tryne«.
Ungefär samma tes drev Petter Wallenberg, medförfattare till boken Bögjävlar, i Aftonbladet. Wallenberg skrev: »Den aggressivitet du uppvisade bottnar i det klassiska skyddandet av den heterosexuella manligheten.« Författaren antydde att Glenn hade slagit till mannen för att mannen trott att Glenn var bög. Wallenberg avslutade med att fastslå hur mycket han skämdes över den »parodiska nivån« på valet av invigningstalare. Ytterligare en handfull debattartiklar hade publicerats i samma anda.
En tjej sträckte över en mikrofon till Glenn. »Det är dags nu«, sade hon. Glenn greppade micken och såg hur hans hand darrade. Aldrig, inte ens när han gått ut på ett fullsatt Wembley eller när han slagit en avgörande straff, hade han varit så nervös. Han bestämde sig för att han hela tiden skulle hålla micken stenhårt mot hakan. På så sätt skulle förhoppningsvis ingen i publiken se darrningarna.
