Hemligheten

1990 kom engelsmannen Justin F­ashanu ut som historiens första homo­sexuella elit­fotbollsspelare. Seda­n dess har det varit knäpptyst. Men nu väljer två generationer Hysén att berätta.

Svetten rann längs med Glenn Hyséns rygg. Den vita t-shirten klibbade fast mot huden. Han tog en klunk vatten, någon passerade och sade: »Fem minuter kvar.« Glenn tog ett kliv upp på scenen för att titta ut över Tantolundens sommargröna ytor, han ville se hur mycket folk som hade samlats på festivalområdet på Södermalm den här soliga eftermiddagen i juli månad. Han uppskattade det till ett par tusen. »Herrejävlar«, tänkte han och tog ett steg tillbaka. Magen bubblade av nervositet.

Om några minuter skulle 2007 års Pride­festival öppnas. Glenn skulle hålla invigningstalet, och visst­e att en del av publiken inte ville se honom göra det. Några dagar tidigare hade Anders Selin, före detta ordförande för festivalen och före detta förbundsordförande för RFSL, skrivit en lång debattartikel i Dagens Nyheter med rubriken »Vi vill inte se Glenn Hysén på årets Pride­festival«. Han ansåg det vara en »provokation« att Glenn utsetts till invigningstalare och syftade i synnerhet på hur fotbollshjälten sex år tidigare hade »slagit ner en man som tafsade på honom på en flygplatstoalett«. »Förtjänade mannen att bli nerslagen?« frågade Selin retoriskt och gav själv svaret – nej, Glenn slog för att det var just en man som tafsade. Selin menade att Glenn representerade »homofobins äckliga tryne«.

Ungefär samma tes drev Petter Wallenberg, medförfattare till boken Bögjävlar, i Aftonbladet. Wallenberg skrev: »Den aggressivitet du uppvisade bottnar i det klassiska skyddandet av den hetero­sexuella manligheten.« Författaren antydde att Glenn hade slagit till mannen för att mannen trott att Glenn var bög. Wallenberg avslutade med att fastslå hur mycket han skämdes över den »parodiska nivån« på valet av invignings­talare. Ytterligare en handfull debattartiklar hade publicerats i samma anda.

Annons

En tjej sträckte över en mikrofon till Glenn. »Det är dags nu«, sade hon. Glenn greppade micken och såg hur hans hand darrade. Aldrig, inte ens när han gått ut på ett fullsatt Wembley eller när han slagit en avgörande straff, hade han varit så nervös. Han bestämde sig för att han hela tiden skulle hålla micken stenhårt mot hakan. På så sätt skulle förhoppningsvis ingen i publiken se darrningarna.

Han gick upp på scenen, vecklade ut A4-pappret och sade:

– Hej Stockholm Pride!

Han tittade upp från sitt tal. Solen fick honom att kisa. Några spridda applåder hördes innan han fortsatte:

– Det känns gott att vara här trots att jag både tilldelats rött kort, blivit fördömd och även uppmanats att inte komma hit i dag. Ja, varför ska Glenn Hysén invigningstala på Pridefestivalen?

Därefter gav han sin version av incidenten på Frankfurts flygplats – han berättade om hur rädd han blev när en okänd man »tog honom på kuken«. Hur han som en ren reflex, skraj för vad mannen skulle göra, slog till honom. Det handlade inte om att det var en man som tafsade, det handlade om försvarsinstinkt och integritet. Därefter gick Glenn in på det som han var inbjuden att tala om – homofobin inom idrottsrörelsen.

– Vi tycker att tonen i omklädningsrummet är hjärtlig och rå även när den bara är rå. Vi hävdar att idrotten är bra för ungdomar, alla ungdomar. Men hur lätt är det egentligen för en 16-årig fotbollskille att komma ut som bög inför sina lagkamrater?

Glenn tittade ut över folkmassan. Han hoppades att de skulle uppfatta det som en konstpaus. Återigen försökte han få kontroll över händerna.

– Själv känner jag ingen som vågat, sade han. Ibland fostrar idrotten oss till lagspelare. Men ibland fostrar den oss till ängsliga flockdjur med bögfobi.

Applåderna blev ljudligare. Nervositeten avtog en aning. Men micken fortsatte han att pressa mot hakan.

– Var är bögarna? Var är flatorna och transpersonerna och alla bisexuella landslagsspelare och elitidrottare och allsvenska hjältar och hockeystjärnor? Jag lovar att de finns där, även om många blivit utmattade och lagt av efter några år i omklädningsrummets verbala odör.

Någon minut senare var Glenn klar. Han klev snabbt av scenen och möttes av en tjej som gav honom ett glas vatten. Folk kom fram och klappade honom i ryggen, de försäkrade honom om att talet hade varit bra. Glenn nickade frånvarande. Själv tänkte han bara på sin son.

Anton Hysén

Född: 13 december 1990

Längd: 175 cm

Annons

Vikt: 80 kg

Spelarkarriär: T­orslanda IK –2005, Lundby IF 2005–2007, BK Häcken 2007–2009, Utsiktens BK 2009–

Från min plats på fiket ser jag hur stressade människor halkar omkring på Kungsportsplatsen i Göteborg. Det är tolv minusgrader men stadens snåla vindar gör att det känns som minus tjugo. En kille i tunn jacka, utan mössa och handskar, kryssar över torget med raska steg. När Anton Hysén kliver in på fiket ligger snöflingorna kvar i hans millimeter­precist snaggade hår. Han tar av sig jackan, sjunker ner i stolen framför mig och tittar ut genom fönstret.

– Jävlar! säger han. Mer snö. Då blir det till att skotta i morgon också.

Anton, som fyllde 20 för ett par veckor sedan, beställer en räkmacka och berättar om sin dag. För tillfället jobbar han på ett bemanningsbolag och på sistone har det mesta handlat om att få bort tung snö från hustak – åtta till nio timmar om dagen.

– Bra träning, vet du, ler han.

Han drar händernas översidor mot pannan för att torka bort smält snö och tatueringarna på underarmarna blottas. På ena armen står det »Helena«, på den andra »Glenn«. Mamma och pappa. Som nu ska skiljas efter nästan 25 år ihop. För några dagar sedan var »avslöjandet« upptryckt på löpsedlar över hela Västsverige. Jag frågar om det var jobbigt.

– Vad kan man göra? Det är helt okej med mig. Min lillasyster tar det nog värre, det är ju lite bråkigt hemma och så. Men det där med löpsedlar och att alla vet vad som händer i familjen Hysén… jag är van. Så har det alltid varit.

Han kommer på sig själv och säger med ett leende:

– Okej, man vet kanske inte allt…

– Som att du är homosexuell?

– Precis. Det är bara familjen och mina vänner som vet. Tror jag i alla fall. Det var det som var så roligt när farsan höll det där talet. När han pratade om »16-åringen som inte vågade komma ut som bög för sina lagkamrater«. Det var ju jag. Och att folk tyckte att det var så jävla konstigt att han fick snacka, att han var homofob och sånt. Shit alltså, så fel de hade.

Jag berättar om hur ironiskt jag tyckte det var när Glenn något år senare var med i SVT:s Grillad, p­rogrammet som går ut på att komiker av blandad kvalite­t gör sig roliga på någon kändis bekostnad. I programmet med Glenn som huvudperson körde Peter Wahlbeck en monolog på fem minuter som handlade om hur homofobisk Glenn var, att valet av Glenn som talare på Pridefestivalen var »hyckleri på toppnivå« och att knappast någon i Sverige på allvar kunde tro att Glenn var för »homoadoptioner eller lesbiska äktenskap«. Trodde man på det trodde man också att kungen var trogen drottningen, garvade Wahlbeck fram.

Anton skrattar.

– Ja, jag såg det. Det var riktigt bra faktiskt. Men lite sjukt också. Alla som såg programmet trodde säkert samma sak – att pappa har något emot homosexuella. Han är ju sån… Drar grova skämt och så. Man kan ju tro att han är rasist om man lyssnar på hans skämt. Att han skulle ha en son som var bög, det var nog det sista folk trodde.

Jag säger att jag har vetat sedan ett par år tillbaka, att det var hans mamma som berättade när jag var hemma i deras lägenhet för att intervjua Glenn.

– Hon snackar så mycket…

Anton tar en tugga på sin macka och berättar att han kommer att bo hos henne när separationen är klar. Han vill hjälpa Helena med det ekonomiska eftersom hon inte har jobbat under alla åren som hon levt med Glenn. Jag undrar om han tjänar något på fotbollen.

– Några tusenlappar. Kan jag bara komma tillbaka till den formen som jag vet att jag har någonstans, då kan det bli betydligt mer cash.

»Alla som såg pro­­gram­met trodde s­äkert samma sak – att p­appa har något emot homo­sexuella. Han är ju sån, drar grova skämt.«

Anton Hysén f­öddes i Liverpool 1990, samma år som pappa Glenn spelade sin sista landskamp och fick ta över lagkaptens­bindeln i klubblaget Liverpool FC. Länge såg det ut som om Anton var på väg att få samma fina karriär som sin pappa och sina äldre bröder – Tobias, landslagsspelare och anfallare i IFK Göteborg, och Alexander, som varit målvakt i Häcken och Gif Sundsvall de senaste åren. För fyra år sedan värvades Anton till allsvenska Häcken, där han senare fick lärlingskontrakt med A-laget. Samtidigt var han given i Göteborgs stadslag och kom till slututtagningarna för pojklandslaget. Han var så talangfull att Glenn trodde att han skulle bli ännu bättre än Tobias.

Men karriären har tappat fart. I dag spelar han vänsterytter i Utsiktens BK, ett division två-lag i Göteborg, som sedan någon månad tillbaka tränas av – Glenn Hysén.

– Varför har det inte blivit som din pappa trodde? frågar jag.

Han rycker på axlarna.

– Äh, du vet hur han är. Han säger så mycket saker. Jag har haft lite otur bara. Jag är 20, inte mer. Det får man inte glömma bort.

– Har det spelat någon roll att du är homosexuell?

– Alltså… Jag har fått skador vid fel tillfällen. Det har varit lite segt så. Jag vet att jag har vad som krävs för att spela på elitnivå i Sverige. Jag får kämpa hårdare helt enkelt.

Anton plockar upp de sista räkorna med fingrarna och sväljer ner med mineralvatten.

– Men att jag är bög och att det har påverkat min karriär? Jag vet inte. Jag tänker inte så mycket på sånt, jag bara kör på. Grejen är som sagt att det inte är så många som vet om det. I Häcken var det bara de som jag hängde med, de som var i min ålder, som visste. Likadant är det i Utsikten. Jag ställer mig liksom inte upp i omklädningsrummet och säger: »Gubbar, lyssna! Jag är bög!« Det är inte så att jag haft tränare som vetat. Inte förrän nu med farsan.

Han tittar sig omkring på fiket.

Annons

– Å andra sidan är det väl inte förrän nu som jag känner att jag är helt lugn med att snacka om det. Det är ju inte så jävla vanligt att man är bög och spelar fotboll. Det tog ett tag innan man var helt säker och så. Då ville man inte sprida det till alla. Förstår du?

Jag nickar.

– Det är ju helt sjukt när man tänker på det, fort­sätter han. Det är så fucked up, alltihop. Var fan är alla andra? Det har väl typ inte kommit ut en enda fotbollsspelare?

Orädd. »Om det skulle bli så att jag spelar på arenor med tusentals bortafans och de börjar skrika saker bara för att jag är bög, då kommer jag bara bli ännu mer taggad.«

Anton har nästan rätt. En aktiv elitfotbollsspelare har kommit ut som homosexuell. I världen. Det är 20 år sedan.

Justin Fashanu slog igenom i England i början av 1980-talet. Ryktet om den snabbe och målfarlige forwarden spred sig snabbt och 1981 gick han från Norwich till Nottingham Forest för en miljon pund. Det var första gången som en svart spelare värvades för mer än en miljon. Över en natt blev Fashanu rikskändis.

Kändisskapet innebar att Fashanu tvingades lägga alltmer energi på att dölja sin sexuella läggning. Vänner har i efterhand berättat att han mådde sämre och sämre, att han kände skam och isolerade sig när han förstod att det aldrig skulle accepteras att han var homosexuell och fotbollsspelare. Han tvingades välja mellan vad som var viktigast – och valet föll på fotbollen.

När hans tränare i Forest, Brian Clough, nåddes av ryktena om Fashanu började det gå utför. Clough förlöjligade anfallaren inför de andra i truppen och när managern fick veta att Fashanu hade varit på en gayklubb förbjöd han honom till och med att träna med laget. Clough sade till klubbledningen att han vägrade ge en »poof« speltid. Fashanu lånades ut till Southampton.

De kommande åren blev en ständig kamp  för att tvätta bort stämpeln. Så fort det började snackas bytte Fashanu klubb och stad. När ryktet hade nått hela England flyttade han till USA. Där sökte sig den förvirrade Fashanu till kyrkan och religionen, då han trodde att denna skulle kunna »bota honom från sjukdomen«. Fotbollsspelaren Justin Fashanu fanns det inte mycket kvar av.

1990, när han var ekonomiskt utblottad, ställde han upp i en intervju i The Sun. Den engelska tabloiden betalade spelaren en stor summa pengar för att berätta om sin läggning. Därefter fick han aldrig ett heltidskontrakt igen. 1998, några månader efter att han anklagats för att ha våldtagit en 17-årig kille, hängde han sig i ett garage i London.

Sedan Fashanu bekräftade ryktena 1990 har inte en enda aktiv spelare på någorlunda elitnivå kommit ut. Men det har figurerat rykten.

Graeme Le Saux, engelsk landslagsman, fick under sin 14-åriga elitkarriär leva med att omvärlden misstänkte att han var homo­sexuell. Han kallades »bögjävel« av med­spelare men i jämförelse med vad han fick utstå från motståndare var det en petitess. Motståndarfansen gjorde också vad de kunde för att få Le Saux ur balans, sången med refrängen »Le Saux takes it up his arse« blev en favorit. Mobbningen, som han själv utrycker det i sin självbiografi Left Field, nådde klimax när hans Chelsea mötte Liverpool på Anfield 1999. Efter att ha tilldelats en frispark såg Le Saux hur Liverpools Robbie Fowler ställde sig med ryggen mot honom, böjde sig framåt och pekade på sin rumpa. Fowlers gest eggade igång publiken och under resten av matchen var Le Saux ensam mot världen när han sprang längs sin vänsterkant.

Le Saux medger att han flera gånger tog så illa vid sig att han övervägde att lägga av. Att han var gift och hade barn spelade ingen roll. Bögryktena trappades upp, år efter år. Anledningen? Han var inte som alla andra fotbollsspelare. När övriga gick till puben för att dricka öl, gick Le Saux till gallerier för att titta på konst. När lagkamrater bläddrade i bil- eller herrtidningar, läste Le Saux ekonomi­sidorna i The Guardian. Den kulturintresserade fotbollsspelaren med andra intressen i livet än öl, brudar och bilar passade inte in i fotbollens machokultur.

Drömmer. »Får jag bara vara skadefri är jag säker på att jag åtminstone kan nå Superettan. Häftigast skulle vara om jag får spela med brorsan i IFK Göteborg.«
Jargong. De lagkamrater som vet att Anton är homosexuell drar sig inte för att skämta med honom. En klassiker är att tappa tvålen i duschen och sedan ropa »passa er nu!«

Det är inte bara i fotbollens värld som homosexualitet inte verkar existera. Den som försöker göra en lista över idrottsmän som kommit ut behöver inte arbeta ihjäl sig. Totalt är det en handfull män, varav de flesta har kommit ut när karriären varit över. Endast en lagidrottare, bortsett från Fashanu, har kommit ut under sin aktiva elit­karriär – den walesiska rugbyspelaren Gareth Thomas.

I svallvågorna av Thomas »avslöjande« 2009 berättade Englands mest kända PR-man, Max Clifford, att han hade rekommenderat två kända fotbollsspelare i Premier League att hålla sin sexualitet hemlig då fotbollen fortfarande »befann sig i en mörk ålder, förgiftad av homofobi«.

Att Cliffords påstående stämmer bekräftas med jämna mellanrum när ledare inom fotbollen, och därmed också förebilder och auktoriteter, uttalar sig i frågan. För några år sedan diskuterade dåvarande Västeråstränaren Lennart »Liston« Söderberg ämnet. Han sade: »Jag har hållit på med idrott i hela mitt liv. Jag har aldrig stött på någon bög. Man brukar få reda på om någon jävel hålle­r på med något skumt i duschen. Hade jag upptäckt en bög i mitt lag hade han fått sparken direkt.« En annan tränare, Italiens dåvarande förbundskapten Marcelo Lippi, sade att det »aldrig skulle fungera om jag hade en bög i mitt lag«. I höstas meddelade Kroatiens motsvarighet till Lars-Åke Lagrell, förbundsordföranden Vlatko Markevic: »Så länge jag är ordförande kommer inga homosexuella att spela i landslaget.«

Bögskräcken finns på alla nivåer, från korp- till landslagsnivå. När den franska amatörspelaren Yoann Lemaire kom ut som bög i fjol, fick han sparken av sin klubb FC Chooz. När Thomas Berling, som representerade Norges pojklandslag och spåddes en lysande framtid, inte längre dök upp på träningar i klubben Lyn och strax därefter meddelade att han lagt av med fotboll, motiverade han det med att han var homosexuell och inte längre orkade med den »hårda och homofoba stämningen« i sporten.

I sitt tal på Pridegalan sade Glenn Hysén: »Vi odlar gärna myten om att alla är lika välkomna. Idrottens självbild är, som ni vet, en mallig historia om gemenskap och öppenhet.« Alla som har varit i ett omklädningsrum fyllt av svettiga män vet att idrotten inte är så inkluderande och tolerant. Man diskuterar sällan läget i Mellanöstern eller vem som senast valdes in i Svenska Akademien, det är det ingen som räknar med heller. Däremot förväntar man sig en barnslig jargong som går ut på att förstärka manlig­heten. Man drar till någon med handduken på stjärten och man hånar någon för att han har – eller inte har – rakat pungen. Bra stämning i ett lag, som anses vara den viktigaste ingrediensen till framgång på planen, är oftast detsamma som en miljö där ingen tar illa vid sig om någon drar ett par bögskämt.    

 

Glenn smäller med köksluckorna i Utsiktens BK:s klubbstuga i västra Göteborg.

– Undrar var fan kaffefiltret är…

Det är dryga timmen kvar till kvällens träning ska starta och ännu har inga spelare trillat in. Thomas Heed och Glenn, som delar på tränaransvaret, brukar samlas någon timme före träningen. Thomas tittar upp från sin plats i soffan där han sitter och lägger upp kvällens pass i ett kollegieblock.

– Kolla runt kaffekokaren, flinar han. Där brukar de ligga.

– Jojo, svarar Glenn. Men hur ofta brukar jag koka kaffe då?

Thomas ler och spottar ut en snus. Jag tittar på kollegieblocket som ligger i hans knä och läser »uppvärmning 20 min«. Det är allt som är nedskrivet.

– Jag vet i fan vad vi ska hitta på i dag, säger han när han ser att jag sneglar på blocket.

Han tittar ut mot köket.

– Glenn, vad hittar vi på i dag?

– Vi kör la lite teknik och en del löpning, svarar Glenn. Med boll hela tiden, annars är det så satans tråkigt för gubbarna. Jaha, var häller man vattnet då?

Thomas skriver »löpning med boll« i blocket och Glenn börjar räkna kaffemåtten högt:

– Tvåååå, treeee, fyyyra…

Thomas avslutade sin karriär som spelare förra året, här i Utsikten. Jag frågar när han fick reda på att Anton var homosexuell. Han lägger in en ny snus innan han svarar.

– För två veckor sedan, när Glenn berättade det. Jag spelade med Anton förra året och hade ingen aning. Det är nog inte många i laget som vet. Jag har aldrig tänkt tanken.

Glenn kommer ut från köket, gnider nöjt händerna mot varandra och sjunker ned i soffan.

– Kaffet är snart klart!

– Anade du att din son var bög innan han berättade? frågar jag.

– Ja, jag funderade på det tidigt, säger Glenn. Han hade ju för fan bara tjejkompisar förr. Och så kunde han stå i timmar framför spegeln och hålla på med håret eller med kläderna. Han har ju alltid rakat en massa linjer och grejer i både håret och ögonbrynen. Han har alltid varit fåfäng.

Thomas trummar med sin penna i blocket. Glenn fortsätter:

– Och jag kommer ihåg att han gjorde slut med en riktigt jäkla söt tjej också. Då tänkte jag: »Han är bög!«

Thomas skrattar.

Jag frågar om Glenn vet att Anton ringde sin bästa kompis ett par dagar innan Anton berättade för Glenn att han var homosexuell. Sonen var rädd att han skulle bli utslängd av sin pappa och ville försäkra sig om att han skulle ha tak över huvudet.

– Har han sagt det? säger Glenn förvånat. Trodde han att jag skulle slänga ut honom?

Jag nickar.

– Han är ju inte klok. Jag har la inga problem med att han kom ut. Han får gilla vem han vill. Och det sa jag till honom också, »bara du är glad så«. Det var ju därför som jag snackade på Pride. Det var bara några månader tidigare som han hade berättat för mig. Jag ville bevisa för honom att jag var lugn med det. Det vet han att jag är. Jag är stolt över honom, som vågar prata om det nu.

Han börjar skratta.

– Jag kastade ju till och med dildos där på festivalen. Herrejävlar! De hade bytt ut träpinnarna i kubbspelet. Det är det inte så många som gjort här i livet!

– Det kanske inte är så lätt ändå, försöker jag. Att berätta för Glenn Hysén, fotbollshjälten och machomannen som drar grova vitsar om bögar.

Glenn flinar.

– Nä, det är kanske så.

Han sträcker ut armarna över ryggstödet i soffan och höjer blicken, som om han filosoferar i några sekunder. Sedan säger han:

– Det måste ju finnas en jävla massa runt om i världen. Det är konstigt att man aldrig har stött på en enda i fotbollen. Inte en enda!

– Tror du att de lägger av på grund av att de inte orkar ta fajten? frågar jag.

– Kanske, säger Glenn. Men det är ju för jävligt. Man måste nog vara som Anton om man ska orka. Han är lite som mig, bryr sig inte om vad folk tycker. Är man inte väldigt trygg är det nog inte lika lätt. Då tar man kanske illa vid sig när någon drar ett bögskämt i omklädningsrummet. Anton kan själv dra ett skämt, han är sån.

Thomas nickar medhållande.

En efter en dyker spelarna upp. Glenn hälsar glatt på samtliga. Sist kommer Anton, tillsammans med sin bästa kompis i laget, Niklas.

– Hallå grabbar, säger Glenn och reser sig upp från soffan.

Anton och Niklas glider in i omklädningsrumme­t. Jag frågar Glenn hur han tänker spela Anton när s­­äsongen drar igång, vänster­mittfältare eller vänsterback. Han grimaserar och säger:

– Egentligen alltså… Jag skulle vilja ha honom som vänsterback. Han är snabb som fan och har en bra fot för inlägg. Men så är det detta med hans tacklingar. Han kan ju inte tackla. Och glidtackla ska vi inte snacka om. Det är katastrof. Kanske märker man där att han är lite fjollig. Han liksom vågar inte.

Glenn kollar klockan.

– Nä, nu får jag in och byta om.

Några minuter senare kommer Anton ut från omklädningsrummet, klädd i shorts och undertröja. Ingen mössa, ingen polotröja. På andra sidan dörren är det minus sju grader.

– Ska du inte ha mer kläder? frågar jag.

– Nej, för fan, säger Anton. Jag är alltid den som har minst kläder på mig. Men handskar ska jag ha.

Han rotar runt i korgen. Tre handskar är vita, resten svarta. Anton tar två av de vita och sätter sig på huk för att knyta skorna. En lagkamrat går fram till korgen, som lyfts upp av en av klubbens styrelsegubbar. Spelaren letar efter ett par utan hål.

– En vit? säger han förvånat när han får tag i den.

Styrelsegubben, som inte har sett att Anton knyter skorna i vita handskar en meter därifrån, säger:

– Du, inte går det att ha vita. Är inte det lite fjolligt?

Spelaren mumlar till svar, hittar ett svart par och springer ut i den kalla kvällens mörker. Jag tittar på Anton. Han verkar inte ha hört kommentaren. Eller så är han bara van.

Gaddad. Utöver »Glenn« och »Helena« har Anton även en tatuering på halsen som påminner honom om hans födelsestad och favoritlag Liverpool – »YNWA«.
Kompisar. Anton, som säger att han inte kunde önskat sig en bättre pappa än Glenn, tatuerade in hans namn på sin ena underarm eftersom han ville visa hur mycket han tyckte om honom.

Att ingen av de cirka 600 elitfotbollsspelande männen som finns i Sverige är homosexuell låter osannolikt. Enligt RFSL:s statistik borde minst 15 spelare i Allsvenskan vara bi- eller homosexuella. Antingen är fotbollen unik – den intoleranta miljön kan ha rensat bort alla homosexuella från sporten – eller så vågar ingen träda fram.

Anton Hysén tillhör inte den yppersta eliten. Men han är bara 20 år och siktar på att ta sig dit – trots sin sexuella läggning. För ett år sedan, i januari 2010, flyttade han till USA och North Carolina. Han kände att han ville få en nystart efter skador och motgångar hemma i Sverige. Han fick ett stipendium för att spela collegefotboll och började läsa till socionom. Fotbollsmässigt gick det så bra att mer ansedda universitet hörde av sig. Ändå åkte han hem efter en termin.

– Jag saknade Sverige, säger han nästa gång vi ses. Jag orkade inte heller plugga så mycket. Men mest var det nog för att jag ville ge fotbollen en ny chans. Jag vill satsa.

Utanför fönstret öser regnet ner. Mycket av den snö som har bäddat ner Göteborg de senaste två månaderna är borta. Det mildare klimatet innebär att Anton har fått nya arbetsuppgifter av bemanningsbolaget, snöskottning är inte längre aktuellt. För några timmar sedan avslutade han ett långt pass på Volvos fabrik.

Han säger att han gillar att jobba, för pengarnas skull, men han inser också att fotbollen blir allt viktigare om han inte ska tvingas gå upp klockan sex varje morgon resten av livet. En lyckad fotbollskarriär kan bli biljetten till en behagligare tillvaro. Just därför vill jag försäkra mig om att han är medveten om vad det kan innebära för hans framtidsdrömmar att han nu kommer ut offentligt. Inget kommer mer att bli sig likt.

Han nickar.

– Jag fattar att det kommer bli annorlunda efter den här intervjun. Nu kommer alla att veta: alla tränare, alla motståndare, ja, till och med mina lagkamrater. Det är hur lugnt som helst, jag tycker bara det ska bli spännande. Folk får kalla mig vad de vill, det kommer bara göra mig ännu mer taggad.

– Så du tror inte att det finns en risk att det kommer påverka din framtida karriär?

– Jo, det tror jag. Det finns folk som inte klarar av homosexuella. Och det finns rasister som inte klarar av invandrare. En klubb kanske är intresserad av mig, men så får tränaren reda på att jag är bög och så ändrar de sig. Men då är det deras problem, inte mitt.

Jag säger att han låter som Glenn när han säger så, att Glenn en gång sade till mig: »Varför bry sig om något när man inte kan göra något åt det?«

– Exakt! säger Anton. Fan, man kanske är mer som farsan än man trodde. Alltså, det är kanske annorlunda om man är fjollig, feminin och så. Då är det kanske inte så lätt att smälta in i ett lag, då blir det så tydligt. Men jag är inte sån. Ingen har vetat utan att jag har berättat det. Så om man nu börjar döma mig bara för att jag kommer ut, då är det helt sjukt.

– Varför känner du att det är okej att berätta nu?

– Jag kanske inte spelar i Allsvenskan och så, men jag vill ändå bevisa att det inte måste vara en så stor grej. Jag är fotbollsspelare. Och homosexuell. Om jag presterar som fotbollsspelare, då tror jag inte att det spelar någon roll om jag gillar tjejer eller killar. So what, liksom?

– Vet du några andra spelare som är homosexuella som inte har kommit ut?

– Nej, inte en enda. De finns ju, det vet jag. Men jag rör mig inte i gayvärlden, jag har inte en massa kompisar som är bögar eller så heller. Några gånger har jag varit på gayställen, men jag känner mig inte hemma där. Så jag vet inte. Eller jo, på damsidan vet jag många.

– Varför tror du att det är vanligare att damfotbollsspelare kommer ut?

– Det är väl inte så hårt klimat i deras omklädningsrum som det är på herrsidan. Det måste vara så. Det är inga konstigheter att komma ut där.

Anton berättar om när han började förstå att han inte gillade tjejer. Han märkte att det kändes avigt så fort han skulle hålla en tjej i handen. Först trodde han att han var b­isexuell. Sedan förstärktes den konstiga känslan när han var med tjejer. Då insåg han att han var homosexuell.

– Men det var aldrig jobbigt, säger han. Det har varit jobbigare att heta Hysén. Det är klart att det finns fördelar också. Ibland har det kanske öppnat dörrar för en. Man har fått chanser som man inte hade fått annars. Men jag känner kanske mer att det har lett till att man har så höga förväntningar på mig. Först var det farsan, sedan Tobbe och sedan Alexander. Alla lyckades tidigt och så kom jag. Ibland tror jag att man jämför mig med dem och så kommer man fram till att »nej, han är inte lika bra som Tobbe var i samma ålder«. Och så väljer man att inte satsa på mig.

Jag berättar vad Glenn sade, att han inte tyckte att Anton kunde glidtackla. Anton skrattar.

– Det är precis sånt som gör att folk tror att han är homofob. Jag är kanske inte så bra tacklare, men tror du Ronaldo är det då?

 

Torsdag kväll, en vecka senare. Paddingtons, puben som Glenn är stammis på och som ligger ett par hundra meter från familjen Hyséns lägenhet, fylls på med folk.

– Var det gott eller? frågar Glenn.

Anton drar gaffeln över tallriken och får upp det sista av currygrytan.

– Mmm, det var fint.

De kommer direkt från träning med Utsikten. TV-skärmarna i lokalen visar uppsnacket inför Sveriges handbollsmatch i VM mot Polen. Glenn beställer in en ny öl och tittar på Anton som tar en klunk från sitt glas med Coca-cola.

– Du, säger Glenn och slår till Anton i ryggen. Vilken typ av killar är det du gillar egentligen? Det har vi aldrig snackat om.

Anton himlar med ögonen.

– Vadå, vad är det du undrar?

– Ja, alltså, vilka tycker du är snygga och så? Finns det någon skådis eller kändis som du tänker »fan, han är riktigt jävla snygg, han skulle jag vilja…«?

– Oj, säger Anton. Det är inte lätt.

Anton höjer blicken och funderar. Glenn trummar med fingrarna på ölglaset framför sig.

– Carlos Bocanegra i USA:s landslag kanske, säger Anton till sist.

– Hur fan ser han ut? frågar Glenn.

– Äh, jag vet inte, säger Anton. Lite mörk så. Ganska vanlig.

Glenn nickar.

– Jaha, ja där ser man.

Anton har aldrig haft något förhållande med en man. Glenn vänder sig återigen mot sonen och undrar varför. Anton rycker på axlarna.

– Antingen är de för fjolliga eller så är de inte intresserade av sport, förklarar Anton. Det måste de vara, annars funkar det inte. Jag letar inte heller, jag har inte tid. Nu är det fotbollen och jobbet som gäller. Det där får komma senare.

Glenn tittar på Anton som följer handbollsmatchen på plasma-TV:n.

– Fan alltså, hur länge var det homosexualitet ansågs vara en sjukdom? säger Glenn. Till 70-talet eller? Det är helt otroligt när man tänker på det.

Anton lyssnar med ena örat medan Glenn fortsätter.

– Jag spelade mot Fashanus brorsa några gånger när jag var i Liverpool. Han spelade väl i Wimbledon, tror jag. Den jäveln gick ju ut och sa att han inte ville kännas vid sin brorsa eftersom han var bög. Herrejävlar! Tänk om jag hade gjort likadant…

Anton tittar på Glenn.

– Jag tycker att det är riktigt bra att du kommer ut nu, att du berättar, säger Glenn. Det är stort. Bra jobbat, gubben!

Glenn klappar sin son på axeln. Anton vrider huvudet tillbaka mot TV:n. Glenn ler och tar en klunk öl.