»Jag har inget att skylla på om jag misslyckas. Men det tänker jag inte göra«

När Djurgården presenterade en ny tränare undrade omgivningen hur han, som enbart har slitit i mindre klubbar, skulle klara trycket i en större förening. Özcan Melkemichel tänkte på sitt liv och log inombords.

Södertälje centrum är täckt av ett tunt snölager och de friska västvindarna får de tre minusgraderna att kännas betydligt kyligare. På parkeringen intill järnvägsstationen väntar Özcan Melkemichel i den tjänstebil som Djurgårdens IF precis har försett honom med. Värmefläktarna jobbar för fullt inne i kupén. Özcan behåller ändå den svarta dunjackan på bakom ratten.

– Är det för varmt i bilen? frågar han. Det är jag som vill ha det så här varmt. Jättevarmt vill jag ha det. Jättejättevarmt. Det är konstigt, trots att jag har bott här sedan jag var sju vänjer jag mig aldrig riktigt vid vinterkylan.

Han styr bilen bort från stationen. Det har gått två veckor sedan han presenterades som ny A-lagstränare i Djurgården. Den första kontakten togs i oktober, när Özcan var på väg att föra upp AFC United i Allsvenskan. När Bosse Andersson ringde trodde tränaren att samtalet gällde någon av hans spelare. När Özcan förstod att det rörde honom själv blev han glad.

Annons

– Det var min första reaktion. Glad. Och stolt. Stolt över att Bosse och de andra noterat jobbet jag hade gjort både i Syrianska och AFC. Men också stolt över att de ville ha tränaren Özcan.

Vad menar du med »tränaren Özcan«?

– Nämen du vet. Bilden av mig utåt … det är inte många som har pratat om hur jag är som tränare. Man pratar om andra saker istället.

Han avslutar meningen där, men det är inte svårt att gissa vad han tänker på. Hans enda riktiga offentliga utbrott, en känslofylld intervju efter en Syrianskaförlust mot Helsingborgs IF som avslutades med att Özcan skrek och slet av sig hörlurarna, har förföljt honom i medierna sedan 2011 – trots att han redan dagen efter bad om ursäkt på klubbens hemsida. Därutöver har han sin framtoning. Han svär ganska ofta. Röker ibland. Han är den enda allsvenska tränaren med långt hår. Dessutom tvingas han emellanåt stå till svars för sin bror Bülent Aslanoglus kriminella handlingar. För närvarande sitter Aslanoglu häktad i Frankrike, misstänkt för att ha smugglat in ett stort parti kokain i landet. Özcan har inte haft någon kontakt med sin bror på många år. »Jag är jag och brorsan är brorsan«, sade han i början av december när Aftonbladet påminde honom om Aslanoglus vägval.

Nu säger Özcan:

– Under alla mina tränarår är det faktiskt ganska få som har frågat mig om taktik och spelsystem. Bernt Magnusson, Syrianskas gamla målvaktstränare, sa en gång till mig: »Özcan, jag har fan aldrig sett någon vara så noggrann med detaljer. Att folk inte fattar det!« Men de som är nära mig, de vet. Visst är jag duktig på att motivera spelare, men min starkaste sida är nog den analytiska. Utan den hade jag aldrig kunnat bli tränare i Djurgården.

Han kör förbi Tälje Kebab, ett av Södertäljes äldsta snabbmatshak. Kebaberna där är så uppskattade att Södertälje SK:s hockeyfans ibland sjunger om dem under matcherna. Klackledaren gormar »Tälje Kebab!« varpå övriga svarar: »Ja! Ja!« Sedan fortsätter växelramsan med stigande tempo och intensitet: »Starka såsen?« »Ja! Ja!« »Mera sallad?« »Ja! Ja!« »Skit på bordet?« »Ja! Ja!« »KROSSA [aktuell motståndare]!« Uppvisningen avslutas med att publiken gemensamt vrålar: »Vi har Sveriges godaste kebab!«

Özcan parkerar bilen. Men inte utanför Tälje Kebab utan vid Roxy Kiosk och Grill. Han känner personalen, och trots att Özcan verkligen försöker betala för sin kebabtallrik vägrar ägaren ta emot några pengar. Ägaren håller på Syrianska och motiverar sitt nej med att det är en hederssak att bjuda någon som gjort så mycket för klubben på mat.

– Hur går det i Djurgården nu, då? frågar han. Skitbra eller?

– Spelarna är lediga, svarar Özcan. Vi samlas i början av januari och drar sedan till Portugal på träningsläger. Så nu sitter jag mycket och kollar igenom gamla matcher.

Ägaren nickar och säger att Djurgården den kommande säsongen kan förvänta sig många nya fans från Södertälje.

– Jag märker ju det på mina kunder. Plötsligt snackas det jättemycket om Djurgården på grillen. Bara för att Özcan är där.

När Özcan har ätit upp säger han att det han framför allt noterat under analysarbetet är hur många billiga mål Djurgården släppt in. Därför kommer försvarsspelet att vara prioriterat när han i januari inleder jobbet med spelarna. Han tänker också öka träningsdosen från sju pass i veckan till åtta eller nio.

– Du vet, när jag kom in i fotbollen från boxningen – jag tyckte att fotbollsspelare var lata jävlar. Och jag tycker fortfarande att det finns en dålig träningskultur. Många är bortskämda och bekväma. Så länge man har bra återhämtningsresurser kan man träna mycket hårdare än vad folk tror.

Annons

Trots att Djurgården har två raka mittenplaceringar bakom sig, att truppen för 2017 inte är spikad och att Özcan faktiskt inte har träffat laget än, talar han engagerat om toppstrid och gulddrömmar.

– Mitt mål på lång sikt är att vinna Allsvenskan. Men jag är övertygad om att man även på kort sikt kan nå starka resultat. På första träningen med AFC hade jag fem spelare. Tre år senare hade vi gått från division ett till Allsvenskan.

Han lämnar grillen och går tillbaka till bilen. Värmefläktarna dundrar igång igen.

– Mycket i mitt liv har gått ut på att visa att saker som nästan ser omöjliga ut faktiskt går att genomföra.

Özcan Melkemichel

Född: 21 februari 1968

Klubbar som spelare: Syrianska FC 1982–1994

Klubbar som tränare: Syrianska FC 2005–2014, AFC United 2014–2016, Djurgårdens IF 2017–

Meriter: Tagit både ­Syrianska och AFC till Allsvenskan.

övrigt: Har ett JSM-silver i boxning.

Under första världskriget slöt turkarna i Osmanska riket upp bakom Tyskland och Österrike-Ungern. Från väster hotade britter och fransmän, i öster lurade ryssen. I denna utsatta situation betraktades den kristna minoriteten som potentiella förrädare bland de nationalistiska ungturkar som ville homogenisera rikets befolkning. Sommaren 1915 – benämnt som »svärdets år« i syriansk historia – inleddes folkmordet på armenier, assyrier, kaldéer, syrianer och andra kristna. Hundratusentals människor dödades. Andra fördrevs, rövades bort eller fick sina hem plundrade. En av de städer som drabbades hårt var Midyat, belägen i området Turabdin i sydöstra Turkiet. Där föddes Özcan Melkemichel 1968. Hans föräldrar var för unga för att ha upplevt folkmordet, men hans farfar kunde berätta historier – bland annat om en äldre bror som kidnappades under den blodiga perioden. Efter många års letande hittades storebrodern i en muslimsk familj utanför Midyat. Özcans förfäder fick köpa tillbaka honom, men pojken hade varit liten vid bortförandet och det tog lång tid innan han vande sig vid sina riktiga föräldrar.

– Många familjer utplånades eller splittrades, säger Özcan. Historierna förs hela tiden vidare till barn och barnbarn, så att ingen ska glömma.

Özcans farfar var byggjobbare sommartid och frisör på vintrarna. Även hans pappa lärdes upp till barberare, men släkten var stor och inkomsten liten. Därför nappade farfar när han 1965 tillsammans med några andra män i Midyat fick ett erbjudande om att jobba på ett bygge i tyska Heilbronn. Snart följde Özcans pappa efter och senare även hela familjen och en stor del av släkten. Det är från Heilbronn, fyra mil norr om Stuttgart i sydvästra Tyskland, som Özcan har sina tidigaste barndomsminnen. Han minns träden vid floden Neckar där han och de andra barnen brukade svinga sig i lianer över vattenströmmarna. Han minns att alla vuxna jobbade utom farmor och att det var hon som tog hand om barnen på dagarna. Han minns hur trångt det var: 15 personer i en trerummare utan dusch och varmvatten. Folk låg och sov lite överallt. När Özcan skulle tvätta sig kokade hans farmor vatten som hälldes upp i en badbalja.

– Även om det var spartanskt är mina minnen därifrån ljusa. Vi var mest utomhus och det fanns alltid barn att leka med. Och vi behövde inte gå hungriga.

Föräldrarnas plan i Tyskland – där de var Gastarbeiter utan uppehållstillstånd – var att spara ihop tillräckligt med pengar för att kunna återvända till Midyat och starta en affär. Men så fick de besök av en släkting som på 60-talet varit en av de första syrianer som flyttat till Sverige. Denne, en kusin till Özcans pappa, talade om Sverige som paradiset. Rymliga lägenheter. Centralvärme. Fri sjukvård. Massor av jobb. Lätt att få uppehållstillstånd. Özcans pappa åkte dit för att bilda sig en egen uppfattning och kom tillbaka till Heilbronn lika imponerad han.

»När domaren kom dit sa han att han måste ha hamnat fel, det var säkert 100 personer runt planen och han kunde inte tänka sig att en pojkmatch väckte ett sådant intresse. Men det gjorde den.«

1975, när Özcan just fyllt sju, gick flyttlasset till Södertälje. Familjen Melkemichel fick en lägenhet i Ronna, en stadsdel som byggts som en del av miljonprogrammet, och för första gången i sitt liv fick Özcan se en hiss. De första dagarna i det nya landet kunde Özcan och hans syskon inte få nog av att åka upp och ner med hissen. Den luktade speciellt också. Liksom ny.

I Ronna spelade han också fotboll för första gången. På de dammiga grusplanerna mellan husen kunde matcherna pågå hela dagar. Lagen delades in efter var man bodde. Klövjevägen mot Slåttervägen. Svedjevägen mot Hyggesvägen. I potten låg läsk, godis eller några kronor som pojkarna skramlat ihop. Så småningom fick Özcan spela med det första pojklaget i Suryoyo SK (som senare blev Syrianska FC). Laget bestod nästan uteslutande av ungar från Ronnahusen och stoltheten i att representera ett riktigt lag var stark. När Özcan fick sin första klubboverall tog han inte av sig den på en hel vecka.

– Vår första match var faktiskt mot Assyriskas pojklag. Vi bytte om vid gräsplanen på Södertälje IP och promenerade sedan bort till grusplanen. När domaren kom dit sa han att han måste ha hamnat fel, det var säkert 100 personer runt planen och han kunde inte tänka sig att en pojkmatch väckte ett sådant intresse. Men det gjorde den. Det fanns mycket stolthet bland föräldrarna också.

När Özcan som 14-åring gjorde sin första seniormatch för Syrianska spelade laget i division sju. Klubben hade främst bildats som ett socialt projekt, men när de yngre spelarna flyttades upp i början av 80-talet förde de med sig en helt annan inställning. Tonåringarna som jagat livet ur varandra på Ronnas grus var definitivt inte intresserade av att harva i sjuan. 1983 vann Syrianska för första gången en serie. Sedan vann de en till. Och en till. På sju år tog sig seniorlaget från sjuan till division två. Sju av spelarna, däribland Özcan, var med om hela resan.

– Den tiden har präglat mig starkt. Efter varje vunnen serie sa vi: »Nu tar vi nästa också!« Allt var möjligt för oss. Vi snackade aldrig om att »hålla oss kvar«.

»Sammanhållningen, som vi levt så mycket på, försvann under några år. För mig var det sorgligt.«

Özcan minns särskilt ett träningsläger i Åhus när laget var nykomling i division tre. När den nye tränaren Billy Ohlsson bad spelarna enas om en målsättning svarade de som vanligt: »Vi ska gå upp!«

– Då sa Billy till oss att vara realistiska. »Det är nationell serie nu, grabbar. Det blir tufft. Vi ska vara glada om vi håller oss kvar.« Jag förstod ingenting. »Vad fan, tror han inte på oss, eller?« tänkte jag. När Billy lämnade mötet var vi förbannade och bestämde oss för att visa den jäveln.

Syrianska vann serien det året också och när avancemanget var säkrat blev en skamsen Billy Ohlsson påmind om lägret i Åhus. Men väl uppe i division två prioriterade flera spelare i den gamla stommen ner den allt mer tidskrävande fotbollen för att hinna med jobb och familj. Och med den kontroversielle Lennart »Liston« Söderberg som tränare åkte laget, 1994, för första gången ur en serie.

– Sammanhållningen, som vi levt så mycket på, försvann under några år, säger Özcan. För mig var det sorgligt. Det var ju den som fått mig att välja fotbollen istället för boxningen, där jag egentligen var bättre.

Hur bra var du i boxning?

– Jag är övertygad om att jag hade blivit bäst i Sverige om jag hade fortsatt. Kanske till och med mer än så.

Allvarligt?

Annons

– Ja. Jag kom tvåa i JSM och blev uttagen till en landskamp mot Finland, men eftersom jag saknade svenskt pass kunde jag inte åka. Min tränare sa alltid: »OS 1988, Özcan, OS 1988.« Jag var modig i ringen, gick framåt hela tiden och blev aldrig nervös. Jag hade jättesnabba händer och en bra punch. Men mina kompisar fanns i fotbollslaget.

1996 kom Thom Åhlund till Syrianska. Den tidigare Hammarbyspelaren hade mer eller mindre avslutat sin tränarkarriär när han tillfrågades om att »hjälpa till lite« i Södertäljeklubben. Özcan, som nu fungerade som sportchef, förklarade för Åhlund att Syrianska stod inför en nystart i division tre och att man den här gången tänkte bygga mer långsiktigt för att verkligen kunna ta sats mot svensk fotbolls finrum.

– »Liston« hade i princip skickat iväg varenda syrian och anknytningen till publiken fanns inte riktigt när jag kom, säger Thom Åhlund. Sedan var det organisationen. På första träningen sa jag: »Anfallare ställer sig på den sidan och försvarare på den sidan!« Inte en spelare ställde sig på försvarssidan. Alla kände att det var år noll igen.

»Jag var en väldigt skicklig frisör. Hade jag fortsatt med saxen hade jag kanske haft fem, sex salonger i dag.«

Thom Åhlund hade en del fördomar om Syrianska innan han blev tränare i klubben. Framför allt var han orolig för att ledare och styrelseledamöter skulle lägga sig i taktik och laguttagning.

– Så blev det inte alls, säger han. Özcan och de andra gav mig fullt förtroende. Men det var ändå ett annorlunda tränaruppdrag. Några av de yngre spelarna hade det tufft i plugget och där blev man lite extrafarsa. Vi kunde sitta och läsa läxor efter träningen. Jag tror att de uppskattade att jag brydde mig om mer än bara fotbollen.

Det gjorde de. När Åhlund efter bara några månader i klubben blev inlagd på sjukhus för en ryggoperation förväntade han sig inte att någon från Syrianska skulle bry sig nämnvärt. Men redan första dagen stegade en delegation med Özcan i täten in i sjukhussalen för att visa honom sitt stöd.

– De hade för fan köpt med sig en hel blomsteraffär. Sjuksyrrorna gick i skift med buketter till mitt rum.

När Thom Åhlund lämnade klubben 2001 var Syrianska återigen ett division två-lag. Özcan var ordförande – en post han behöll fram till 2005 då han efter en spelmässigt svag vår ryckte in som tränare efter den sjunde omgången. Tanken var att han skulle leda laget fram till sommaren, men när Syrianska plötsligt började vinna lät han sig övertalas av styrelsen att fortsätta. Inför den sista serieomgången hade Syrianska klättrat till fjärde plats i serien. En match senare hade de passerat övriga lag också, tack vare fler gjorda mål. Och sedan den dagen har Özcan Melkemichel aldrig sett sig som något annat än fotbollstränare.

 

Den vita villan i det nya bostadsområdet några kilometer utanför Södertälje centrum är välstädad som en ungkarlslya inför en sedan länge eftertraktad dejt. Under den omsorgsfullt pyntade julgranen i vardagsrummet står tre rådjur i vitt glas. Özcan sjunker ner i den lika vita skinnsoffan och berättar att hans familj – fru och fyra barn – flyttade hit från Ronna för ett och ett halvt år sedan.

– Det var speciellt förstås. Efter Tyskland har jag alltid bott i Ronna och i lägenhet. Men det är Södertälje i alla fall och Södertälje är hemma. Stockholm vill jag inte bo i. Det räcker att vara där på träningar varje dag.

När tänkte du första gången att du ville bli tränare?

– Om jag ska vara ärlig tänkte jag inte så alls. Jag hade allt att förlora när jag klev in som tränare i Syrianska 2005. Jag hade varit spelare, sportchef, styrelseledamot, ordförande … Det var många som ville se mig misslyckas. Det var lite: »Ska han vara tränare nu också? Vem tror han att han är?« Jag hade stor press på mig att leverera resultat. Det tänker jag på nu, när folk säger att Djurgården innebär stor press. Jag vet något om hur det är.

Det är trots allt skillnad på Syrianska och Djurgården, inte minst intressemässigt.

– Jo, men i Syrianska gick det heller aldrig att gömma sig. På stan kom släktingar och vänner fram och kritiserade. Bröllop kunde jag inte gå på – det var bara fotbollssnack. Dop – bara fotboll. Middagar – bara fotboll. Så nog fan har jag upplevt press!

I Syrianska betonades det också ofta att ni var mer än ett fotbollslag. När ni kvalade till Superettan 2005 sa speakern inför matchen mot Qviding: »Nu spelar ni för syrianer i hela världen!«

– Ja, det fanns den dimensionen också. Men som tränare gäller det att fokusera på fotbollen och det känner jag att jag verkligen kan göra i Djurgården. Där finns resurser jag inte är van vid. Jag har inget att skylla på om jag misslyckas. Men det tänker jag inte göra.

Du och sportchefen Bosse Andersson känner varandra sedan länge. Du klippte till och med hans hår?

– Har han sagt det? Så här var det: För länge sedan var Djurgården intresserade av att värva Lolo Chanko. Jag jobbade som frisör parallellt med fotbollen då, så jag bad Bosse titta in på salongen. När han satt i stolen tog jag fram rakbladet och lade det mot hans hals och sa: »Okej, Bosse. Är vi överens eller inte?«

Özcan skrattar och drar handen över det hår som numera är uppsatt i en liten knut där bak. Egentligen ville han aldrig bli frisör.

– Måndagen efter min student stormade farsan in på mitt rum när jag låg och sov. »Du ska upp!« sa han. »Men jag har sommarlov nu, farsan«, svarade jag. Farsan bara: »Nej, nej, nej. Det är en kille i en bil där ute som väntar på dig, du ska med honom.« Jag tittade ut och såg en orange Volvo 244. Jag glömmer det aldrig. Farsan sa att han var frisör och att jag skulle gå som lärling hos honom.

Vad hade du själv för planer?

– Polis. Men man sa inte emot farsan, så jag tog mig ner till Volvon och hoppade in. Jag tänkte att vi skulle åka till något ställe i Södertälje, men så körde snubben ut på E4:an och förbi Nykvarn. »Vart ska vi?« frågade jag. »Strängnäs«, svarade han. Och jag tänkte »Strängnäs? Fy faaaan. Okej, jag får vara där i några dagar för att göra alla glada – sedan skiter jag i det här.« Men grejen var att den här killen visade sig vara både en fantastisk person och en skicklig pedagog. Han fångade mig och fick mig intresserad av yrket. Jag stannade på hans salong i ett år, sedan blev det en egen i Hagsätra.

»När jag tittar på de gamla matcherna ser jag jättemånga inlägg där de står totalt fel och där motståndare enkelt kan skapa chanser. Jag vill ha mer närmarkering i och runt vårt straffområde.«

Under samma tid hade du många olika roller i Syrianska. Hur hann du med allt?

– Det gjorde jag inte. Mina äldsta barn är 21 och 23 och jag missade mycket i deras liv när de var yngre. Det känns jobbigt för mig att tänka på. När min äldsta dotter fyllde 14 tänkte jag: »Shit, är hon 14 redan?« Det blev en väckarklocka. Då ställde jag för första gången krav på Syrianska. Jag sa att om de ville att jag skulle fortsätta där, då behövde jag en lön som gick att leva på.

Vad kunde du ha gjort annorlunda?

– Jag kunde ha ställt krav tidigare. Men det är inte alltid lätt när man har så starka känslor för en klubb.

Vad mynnade kraven ut i?

– Det blev bättre, men definitivt ingen lyx. Som bäst i Allsvenskan hade jag nog 30 000 kronor i månaden. Brutto. Men jag har aldrig sett fotbollen som ett sätt att tjäna pengar. Om jag hade drivits av pengar hade det varit bättre att fortsätta som frisör, för jag var en väldigt skicklig frisör. Hade jag fortsatt med saxen hade jag kanske haft fem, sex salonger i dag.

Varifrån kommer ditt självförtroende?

– Från hela mitt liv. Resan som mina föräldrar gjorde, Syrianskas väg från division sju till eliten, min egen utveckling som tränare. Jag uppskattar också personer som vågar säga när de är duktiga på något. Jag gillar när Markus Rosenberg säger att han är bäst och att Malmö alltid ska vinna. Sedan vet alla att ett lag inte kan vinna varje gång, men det inpräntar en tro och en vinnarvilja i gruppen. Kanske är det tack vare den här inställningen som jag har fått medelmåttor att bli bra spelare? Lyckas jag pumpa upp dem och få dem att tro på det vi gör kanske jag får tio procent gratis. Och tio procent, fatta hur mycket det är i en fotbollsmatch.

Men om man inte kan backa upp snacket? En tränare som bara pratar fint blir snabbt avslöjad.

– Jag är inte naiv. Jag vet också att när jag pratar om att våga och att vinna … sådant snack kan lätt vändas emot mig om jag inte får med mig resultat. Men jag tycker att jag har bevisat att jag kan mer än att snacka. Både i Syrianska och i AFC hade vi taktisk tydlighet. Vi var det lag i Superettan som släppte in minst antal mål, samtidigt som vi gjorde 50 framåt. Vi hade en tydlig plan för hur vi skulle försvara och anfalla. Men det är tron som är grundförutsättningen.

Mig veterligen har Djurgården en lägre lönebudget än både AIK och Hammarby. Är det verkligen rimligt att förvänta sig toppstrid av en sådan klubb?

– Oavsett vilken trupp vi får i slutändan vill jag att när säsongen börjar, då ska alla gå in på planen och tro att de är mästare. De ska känna att detta är en storklubb och när vi bär det här märket har vi ett ansvar. De ska vara modiga. Att leda ett derby med 2–0 och sedan förlora det derbyt – det ska aldrig hända. [2–0 mot Hammarby blev 2–4 när lagen möttes i höstas.]

Özcan lutar sig fram i soffan och fingrar på sitt gråvita skägg. Sedan säger han långsamt och med betoning på varje stavelse:

– Det. Ska. Aldrig. Hända.

 

Så hur ska Djurgården spela i år för att undvika den typen av debacle? Det lag som kom sjua 2016 inledde säsongen i Pelle Olssons zonpräglade 4–4–2-system och avslutade den i Mark Dempseys mer energiberoende modell. Nu får de en tränare som passionerat pratar om allt nytt han vill införa: vinnarmentalitet, ökad träningsdos, bättre försvarsspel.

»Jag upplever att det går att göra många fler ändringar under match än vad många tränare anser.«

Jag frågar Özcan hur Djurgården rent konkret ska uppnå ett »bättre försvarsspel«.

– Inget ont om dem som varit tränare i Djurgården före mig, alla har sitt sätt att bedriva försvarsspel. Men Pelle var väldigt strikt inriktad på zon och där kan det bli problem. När jag tittar på de gamla matcherna ser jag jättemånga inlägg där de står totalt fel och där motståndare enkelt kan springa sig fria och skapa chanser. Jag vill ha mer närmarkering i och runt vårt straffområde.

Du föredrar också ett högt försvarsspel?

– I grunden, ja, även om man kan behöva skifta ibland. Det jag inte gillar är det här passiva försvarsspelet. För mig handlar försvarsspelet – utöver att förhindra chanser – framför allt om att ta tillbaka bollen. Alltså behöver man vara aggressiv. Och för att vara aggressiv måste man vara bra tränad. Det är därför jag tänker lägga in fler pass.

Förra säsongen bjöd på den målgladaste Allsvenskan sedan 1993. Har lagen generellt blivit sämre på att försvara?

– Jag vet inte, men lagen skiljer sig lite mer från varandra nu jämfört med när jag var uppe senast. Det tycker jag är positivt. Potter kör sin bollinnehavsgrej i Östersund, Norling har testat trebackslinje i AIK. Tidigare var det mest Häcken som skilde sig från de andra eftersom de hade en sådan repertoar på anfallssidan. Ett lag som IFK Göteborg är ganska lättlästa. De har ett sätt att spela, kanske något vapen till och sedan är det inte mycket mer.

Vissa hävdar att tränarens betydelse för ett lag är överskattad.

– Hur kan man tycka det? Tränaren ska övertyga spelarna om en idé, genomföra den och klara av att ändra på vägen när det behövs. Han ska också vara motivator. Se på Diego Simeone! Se hur han motiverar sina spelare att slita som djur, samtidigt som de vet precis hur de ska uppträda taktiskt på planen. Hur de pressar livet ur motståndaren. Jag upplever också att det går att göra många fler ändringar under match än vad många tränare anser. Ofta rör det sig kanske bara om detaljer, men en detalj kan vara skillnaden mellan vinst och förlust.

Hur ska ni själva uppträda mot lag som gillar att pressa bollhållaren?

– Det här funderar jag mycket på. I Sverige är det fan bara Malmö och kanske något lag mer som kan spela sig ur pressade situationer. Om vi skickar långt blir det en 50/50-duell och efter den troligen en ny 50/50-duell. Du förstår själv att sannolikheten är låg för att det ska bli något vettigt av det anfallet.

Så ditt svar blir?

– Att vi har ett stort jobb framför oss när vi samlas i januari. Jag är inte klar med min analys än. Det är roligt.

Vad är det som är roligt?

– Att analysera förstås! Det är som terapi för mig. Jag kan analysera en match i timmar, gå ner i minsta detalj och verkligen älska det. Jag tycker fortfarande att videoanalys är underskattat i svensk fotboll.

Hur då?

– »Håll dig kort!« säger folk alltid när det kommer till att visa klipp för spelarna. »De tappar fokus!« Jag säger tvärtom. Min erfarenhet är att om man involverar spelarna i diskussionen, då får man ut jättemycket. Dels kommer vi närmare varandra som människor, dels ökar vi den taktiska medvetenheten hos spelarna. Spelarna får gärna gå emot mig också. De ska utmana mig om de inte håller med.

Överskattar du inte spelarnas analytiska intresse ändå? Jag har själv bevittnat videogenomgångar där spelare uppenbart har haft tankarna på annat håll.

– Men herregud, det är ju upp till mig att fånga dem. Och ser jag att någon spelare börjar tappa fokus ställer jag en fråga till honom. Klarar man inte det är man inte mycket till ledare.

Om dina spelare på lägret i Portugal enas om att de har som målsättning att sluta topp tre i Allsvenskan – vad svarar du då? 

– »Okej, då kör vi. Upp till bevis.« Jag tror också att Djurgården snart är ett topp tre-lag. Kanske redan i år, kanske nästa.

Det är upp till bevis för dig också.

– Det har alltid varit upp till bevis för mig. Jag är redo.