Södertälje centrum är täckt av ett tunt snölager och de friska västvindarna får de tre minusgraderna att kännas betydligt kyligare. På parkeringen intill järnvägsstationen väntar Özcan Melkemichel i den tjänstebil som Djurgårdens IF precis har försett honom med. Värmefläktarna jobbar för fullt inne i kupén. Özcan behåller ändå den svarta dunjackan på bakom ratten.
– Är det för varmt i bilen? frågar han. Det är jag som vill ha det så här varmt. Jättevarmt vill jag ha det. Jättejättevarmt. Det är konstigt, trots att jag har bott här sedan jag var sju vänjer jag mig aldrig riktigt vid vinterkylan.
Han styr bilen bort från stationen. Det har gått två veckor sedan han presenterades som ny A-lagstränare i Djurgården. Den första kontakten togs i oktober, när Özcan var på väg att föra upp AFC United i Allsvenskan. När Bosse Andersson ringde trodde tränaren att samtalet gällde någon av hans spelare. När Özcan förstod att det rörde honom själv blev han glad.
– Det var min första reaktion. Glad. Och stolt. Stolt över att Bosse och de andra noterat jobbet jag hade gjort både i Syrianska och AFC. Men också stolt över att de ville ha tränaren Özcan.
