»Jag var rädd för att vakna om morgnarna, jag visste att jag hade en hel dag framför mig med ett krig som jag aldrig kunde vinna.«

Han var juniorlandslagsspelare och gjorde allsvensk debut som 20-åring. Ett år senare ville han inte leva längre.

Ibland när Christopher Alvengrip var ute och promenerade på morgnarna kunde han fantisera om att någon gled upp bakom honom, satte en pistol mot hans huvud, och tryckte av. Han ville att det skulle hända. När han satt i ett flygplan hoppades han att planet skulle störta. Bara i sömnen kände han sig trygg, då slapp han tänka. Men så fort han vaknade började mardrömmen igen.

Det hade pågått i över ett år. Han ville inte gråta mer. Han orkade inte leva med skamkänslorna längre. Han hatade sig själv. Men han vågade inte ta livet av sig. Han var för feg.

 

Annons

Christopher föddes 1990 och hette Nilsson i efternamn fram tills för ett år sedan. Han växte upp i ett villaområde i Karlshamn i Blekinge. En backe ned från mamma Jenny-Anns och pappa Björns hus låg Högadals IS klubbstuga, och så fort han fick tillåtelse att lämna gatan drog han med sig sin kompis Johan ned till fotbollsplanen. Johans far var tränare i k­lubben, han hade nyckel till materialrummet, vilket innebar att de båda pojkarna varje dag kunde lyxa till det genom att träna frisparkar med uppställda plastgubbar som låtsasmur.

När Christopher var nio år åkte hans Högadals IS till en pojklagsturnering i Malmö. Christopher gjorde »en jävla massa mål« och uppmärksammades av Kvälls­posten. Trots att motståndet bland annat hette Malmö FF kände Christopher att han var bland de bästa spelarna. När hans kompisar pratade om att de en dag ville spela i Högadals A-lag, förstod inte Christopher hur de tänkte. Han ville spela för en större klubb, minst Mjällby AIF, vars hemmamatcher på Strandvallen han allt oftare besökte tillsammans med pappa Björn.

Trots att han var överlägsen i både fotbolls- och ishockeylaget, och dessutom tillhörde de bättre i sin skolklass, kände sig Christopher ibland »deppig«. Han oroade sig för många saker som hans kompisar aldrig verkade tänka på, och nästan alltid handlade det om att prestera. Han kände sig bara nöjd om han dominerade i matcher, eller om han var bäst på matteprovet i skolan. Hans föräldrar sade flera gånger att de inte brydde sig om han var bäst eller inte, men Christopher lyssnade inte. När han gick i årskurs fyra kunde han på sön­dagarna gråta i flera timmar för att det var skola dagen efter. Tänk om han inte skulle lyckas prestera tillräckligt bra? Jenny-Ann såg att hennes son brottades med prestationsångest och trodde sig ha en lösning. En dag åkte hon till Ica och köpte vitaminer. Dagen efter lade hon en tablett på frukostbordet och sade till sin son att det var »medicin«. Om han tog en varje dag skulle han inte oroa sig så mycket, förklarade hon. Medicinen verkade hjälpa, Christopher blev gladare igen.

2005, när han var 15 år, lämnade han Högadal. Ny klubb blev Mjällby. De nya lagkamraterna var större. Christopher konstaterade att han var en av de kortaste och tunnaste killarna i laget. Men timmarna på fotbollsplanen räddade honom – vad det gällde teknik och bollkänsla var det få som slog honom. Han lade in ett par extra styrketräningspass varje vecka för att komma ifatt med fysiken.

Efter ett halvår i Mjällby togs han ut till Blekingelaget där han också blev lagkapten. När fotbollsförbundet strax därefter kallade till sitt första P15-läger, där landets 40 bästa spelare bjöds in till Bosön på Lidingö, var Christopher en av de utvalda killarna.

2006, efter ett och ett halvt år i Mjällby, började han träna med A-laget. I samma veva lämnade han klubben för Helsingborgs IF. Det var inget enkelt beslut, han var 16 år gammal och det var inte självklart att flytta hemifrån för att spela i Skåneklubben. Samtidigt ville han testa hur han klarade sig med spelare som var ännu bättre. Dessutom tränade HIF betydligt mer, något som Christopher älskade. Att pressa sig själv på träningar, för att se resultatet i matcherna, var det bästa han visste. Han lyckades övertala sina föräldrar att han verkligen ville flytta, och de lyssnade. Han skrev ett treårskontrakt med HIF, fick en egen takvåning mittemot Olympia och började på fotbollsgymnasiet. De nya lagkamraterna hette bland annat Joel Ekstrand, Rasmus Jönsson, Marcus Nilsson, Andreas Landgren och Robin Kacaniklic. Nästan omedelbart fick han träna och spela matcher med U21-laget. Christopher kände att han var minst lika bra som sina nya lagkamrater, och som 17-åring gjorde han sina första pojklandskamper. Pappa Björn och mamma Jenny-Ann, som hade flyttat med till Helsingborg för att vara närmre sin son, var så stolta att de flög till Tjeckien för debuten i den blågula tröjan. De fick se honom springa ut på planen tillsammans med lagkamrater som Magnus Eriksson, Erdin Demir, Jiloan Hamad, Karl-Johan Johnsson och Miiko Albornoz. De fick också se honom göra mål. 

 

Bara halvåret senare kom de första motgångarna. När många av hans lagkamrater fick chansen att träna med Helsingborgs A-lag fick Christopher stanna kvar med sina jämnåriga. Han kände sig allt mer otålig för varje vecka som gick och tänkte att spelare som han i mer än ett år känt sig jämbördig med, nu hade gått om honom. När Mjällby hörde av sig och frågade om han var intresserad av att återvända till klubben – på lån – nappade han.

När han hade återinstallerat sig på Listerlandet var Mjällby på väg mot avancemang från Superettan. Det blev en handfull inhopp för Christopher under året då Mjällby gick upp i Allsvenskan. När säsongen var över bestämde han sig för att satsa stenhårt inför kommande år, han skulle bli starkare och snabbare. Det var slut på »juniortiden«, nu skulle han inte vara så mesig längre. Från och med nu tänkte han ta för sig på ett annat sätt. Alla gympass resulterade i att han under vintern lade på sig sex kilo muskler.

Strax innan Allsvenskan drog igång 2010 utförde man fystester i Mjällbys A-lagstrupp. Från att ha varit bland de svagare i truppen när man tränat benböj var Christopher nu en av lagets starkaste. Han klarade 50 kilo mer i benböj än vad han gjorde halvåret tidigare, han tog till och med mer än lagets bjässe, mittbacken Juan Robledo. Det var ett kvitto på att han var på rätt väg. När han spelade träningsmatcher märkte han också skillnaden – uthålligheten var betydligt bättre och han noterade att motståndarna hade problem mot honom i närkamperna.

Tränaren Peter Swärdh och sportchefen Thomas Andersson Borstam var så imponerade att de köpte loss Christopher från HIF. De gav honom ett treårskontrakt och sade att de räknade med honom kommande säsong.

 

Matcherna gick, han satt på bänken ibland, på läktaren ibland, men byttes aldrig in. Samtidigt gick det bra i U21-laget, han var nyckelspelare och låg i sin position som offensiv mittfältare bakom många av målen. När han ändå inte fick speltid i Allsvenskan sökte han upp Swärdh – han ville veta om han kunde göra något annorlunda. Det var nästan alltid samma respons: »Du är nära, snart kommer din chans.« Ofta kom tilläggen »du behöver bara bli lite snabbare« eller »du behöver bara bli lite bättre i det defensiva«. Så Christopher började träna ännu mer. Innan han åkte till Strandvallen för ett pass med laget hände det ofta att han gav sig ut på raska enmilspromenader för att bränna onödigt fett. Kanske kunde det göra honom snabbare?

När han inte fick chansen, trots att han inför varje match förberedde sig som om han skulle få den – han vilade några timmar, fyllde på kroppen med vatten, undvek solen – byggde han upp adrenalin som aldrig försvann. Han kunde ligga klarvaken till klockan fyra på n­ätterna efter en match, trots att han inte gjort mer än sprungit längs med sidlinjen och varit beredd på att komma in om någon blev skadad.

Men så kom chansen. I omgång fem, den 11 april 2010, när Mjällby ledde med 2–1 mot Halmstads BK och det återstod sju minuter av matchen, byttes han in. Han var så uppumpad att det första han gjorde var att tappa ut en enkel passning över sidlinjen. Annars gick det okej, Mjällby höll ledningen och alla var glada.

Annons

Några omgångar senare, när Mjällby tog emot IF Elfsborg på Strandvallen, startade Christopher på bänken. Han värmde upp, sneglade ständigt mot tränare Swärdh eftter ett tecken på att han skulle få dra av sig överdragsvästen, och kände hur hjärtat slog lite snabbare varje gång Swärdh viftade mot hans håll. Men han byttes aldrig in. När han kom hem till sin lägenhet i Sölvesborg försökte han somna. Efter flera timmar, mitt i natten, bestämde han sig för att det inte funkade längre. Han var tvungen att göra något med all den energi som aldrig fick komma ut. Han packade sin väska och åkte till ett gym som var öppet dygnet runt. När han klev upp på löpbandet var han helt ensam i lokalen. Han sprang en mil och när han kom hem somnade han direkt. Äntligen kunde han sova en hel natt. Det var så skönt att han fortsatte att åka till gymmet; precis som morgonrundan blev det till en rutin.

Det blev inte fler inhopp under säsongen. Det var hela tiden något som saknades, enligt Swärdh. Christophers självförtroende blev sämre och sämre. Dagarna före en match, på de viktigaste passen då man har en chans att imponera på tränaren, gjorde Christopher sina sämsta träningar. Han kunde genomföra ett helt träningspass med en enda fråga i huvudet: »Kommer jag att få chansen i morgon?« Han insåg att det inte hjälpte honom, men han kunde inte göra något åt det. Det hade satt sig i huvudet.

Efter säsongen åkte han till Thailand med lagkamraterna Adam Larsson och Kim Thörnberg. Efter några veckor i solen, med en del festande och med tankarna på annat än fotboll, återvände Christopher till Blekinge fast besluten att slå igenom på allvar. Men konkurrensen från centrala mittfältare som Tobias Grahn, Patrick Osiako och Pavel Zavadil var hård och redan efter försäsongens första pass meddelade Swärdh och Borstam att de tyckte att han skulle lånas ut för att få speltid. Christopher insåg att det troligen var det bästa för honom. Han var 21 år gammal och hade bara gjort ett inhopp i Allsvenskan. Han ville till en klubb i Superettan och kontaktade sin kompis: Västerås SK-spelaren Marcus Danielsson. Marcus pratade gott om klubben som precis hade gått upp i Super­ettan. Christopher åkte till Västerås för en veckas provträning. Efter ett pass meddelade tränaren Kalle Granath att klubben ville ha Christopher och i januari 2011 flyttade han in i en liten lägenhet i utkanten av Västerås. Det kändes perfekt, tränaren hyllade sitt nyförvärv. I samband med övergången sade Granath att Christopher var en »lysande värvning« och att han tänkte använda honom »centralt på mittfältet«. »Han har ett bra värderingsspel, en stabil fysik och en jäkligt bra vilja«, sade Granath till klubbens hemsida. Det var precis vad Christopher ville höra.

Efter de inledande veckorna, då han kände att han spelat bättre än någonsin, började det gå sämre. »Det går över, så brukar det vara under försäsongen«, tänkte Christopher. Men Christopher noterade att Granath inte gillade vad han såg. En gång när han slog en dålig passning på träningen, ropade tränaren: »Nilsson har gjort en bra grej än så länge, det var en assist mot AIK häromveckan. Annars har han varit usel.« Christopher visste inte om han skämtade. Det fortsatte gå trögt, Christopher kände sig seg i kroppen, och han försökte tolka allt som hans nya tränare sade. Ibland var det på skämt, ibland var det på allvar. Men Christopher började känna en osäkerhet. Det blev inte bättre av att hans tränare kunde ropa: »Du pissar dina lagkamrater i ansiktet när du slår ett sånt jävla dåligt inlägg!«

Granath känner inte igen sig i beskrivningen och säger i dag att Christopher »troligen enbart lyssnade på den negativa kritiken eftersom han mådde dåligt«.

– Jag berömde Christopher också, men det har han kanske glömt bort? Min ledarstil handlar inte om att skälla på spelarna, det gör jag väldigt sällan, säger han.

Flera av Christophers lagkamrater under tiden i VSK hävdar motsatsen. De var många som reagerade på Granaths hårda ledarskap.

I en träningsmatch mot Syrianska Kerburan, strax före premiären i Superettan, gjorde Christopher sig klar för att komma in i andra halvlek. Granath förklarade vad han förväntade sig av sin spelare. När Christopher tröttnade på att ta instruktioner, sade han ifrån: »Jag fattar vad du menar. Men om jag slår bort en passning, skrik inte på mig då. Jag blir inte bättre för det.« Västerås förlorade matchen. Dagen efter ställde sig Granath i omklädningsrummet och sade: »Det finns en spelare i det här rummet som i går inte ville ta direktiv av mig …« Han sade aldrig vem det var, men Christopher förstod att alla visste vem tränaren syftade på. När Granath hade lämnat omklädningsrummet kom det fram lagkamrater till Christopher och frågade hur han mådde. Han sade att det var okej. Det var en lögn.

 

Christopher kände sig allt mer osäker. När han en gång hade kompisar på besök och de satt på läktaren när han spelade match, kunde också de höra hur tränaren skrek på sina spelare. När de frågade Christopher om det inte var jobbigt, svarade han »nej, så är det i fotbollen«. På ett sätt var det en sanning, han visste att man fick räkna med en hård jargong och att kraven var höga. Samtidigt passade det inte honom. Han behövde kärlek. Ändå, när missnöjet inom truppen gentemot tränaren spridit sig och styrelsen kallad­e till möte med en handfull spelare för att höra vad de tyckte att man skulle göra, sade Christopher till ledningen att han inte »hade några problem« med Granath. Egentligen ville han inget annat än att få en ny tränare, men rädslan för hur Granath skulle reagera om han fick reda på att Christopher var en av dem som ville få bort honom från klubben gjorde att han inte vågade vara ärlig.

Granath stannade. När Christopher väl fick spela var det på vänsterkanten, en position han inte kände passade honom. Han hade aldrig varit snabb, och VSK:s spelidé gick ut på att yttermittfältarna kom runt på kanterna. Christopher bestämde sig för att han skulle gå ner ett par kilo till, kanske blev han snabbare då? Istället för att promenera en mil varje morgon började han springa en mil varje morgon. Han drog ner på maten, slutade äta godis och dricka läsk. Ibland bytte han ut en måltid mot en proteinshake. Han tappade ett par kilon men det gjorde inte honom snabbare. Istället presterade han sämre och sämre och han upplevde det som att Granath blev mer och mer besviken: »Nu går jag till styrelsen och säger att jag vill ha nya spelare«, kunde Christopher höra. Andra gånger fick han höra sin tränare säga att det »inte är konstigt att du blivit ratad i HIF och Mjällby«.

Han kände sig allt mer knäckt. Han trivdes inte i klubben. När han väl var ledig visste han inte vad han skulle göra. Han saknade sin familj och vantrivdes i den skabbiga lägenhet han bodde i. Så fort han kom hem fick han ont i huvudet. Hans kläder luktade mögel. Han orkade inte leta efter en ny lägenhet, istället köpte han doftljus varje vecka på Ikea. Att berätta för klubben att han inte mådde bra i sin lägenhet, att han kanske behövde hjälp med att hitta en ny, var uteslutet. Han ville inte vara till besvär. Han slutade svara i sin telefon när kompisar ringde, han skämdes för att han var en fotbollsspelare som inte ens platsade i ett bottenlag i Superettan. Istället fokuserade han på sin kropp. Han ökade träningsmängden och köpte en våg som kunde mäta fettprocent. Varje morgon inledde han med att ställa sig på vågen. Om han hade gått ner i vikt kunde han få ett litet lyckorus som han inte fick från något annat längre. Han drog ner ytterligare på maten och valde bort rätter med mycket kolhydrater. Istället drack han fler proteinshaker. Besöken till gymmet ökade för varje vecka som gick. Lagkompisar noterade hur mycket han tränade, men de uppfattade det som att han bara var fast besluten om att ta tillbaka sin plats i startelvan.

I mitten av maj åkte VSK till Stockholm för att möta Hammarby IF. För första gången på flera månader skulle Christopher träffa sin familj – hans mamma fyllde år och skulle fira lite extra genom att besöka huvudstaden i några dagar. Höjdpunkten skulle bli att se hennes och Björns son spela på Söderstadion. Christopher laddade inför matchen som om det var en cupfinal. Han ville så gärna göra sina föräldrar stolta. Det var så länge sedan, tyckte han. Han hade ofta funderat på det de senaste månaderna, hur mycket hans föräldrar hade ställt upp för honom genom åren. Hur de hade skjutsat honom, hur de hade åkt till Tjeckien bara för att se honom spela i en pojklandskamp, hur de ofta hade sagt att »han inte behövde vara så hård mot sig själv« eftersom de älskade honom oavsett hur det gick för honom i fotbollskarriären.

Han gjorde ett mål i matchen, som VSK för­lorade. På kvällen gick de ut och åt på restaurang. Varken Jenny–Ann eller Björn tänkte på att deras son mest satt och petade i maten.

»Bara när han var på gymmet, när han fick uppskattande b­lickar från andra gymbesökare för sin muskulösa men seniga kropp, kunde han känna tillfredsställelse.«

I början av sommare­n skadade Christopher sig när han stod vid grönsakshyllan på Ica. Kroppen rasade ihop och ryggen låste sig. Det var ett tydligt tecken på att kroppen var på väg att brytas ner. Men Christopher lyssnade inte på signalerna, han trodde istället att han hade tränat för lite. Han käkade inledningsvis Voltaren, men när det inte hjälpte gick han över till starkare tabletter. Samtidigt åt han allt mindre. Somliga dagar inte mer än en sallad. Trots att han knappt kom ur sängen på grund av smärtan i ryggen, som visade sig bero på en klämd ischiasnerv, och trots att han blev dåsig av värk­tabletterna, gav han sig ut på löprundor tre gånger om dagen, sju dagar i veckan.

Efter några veckor var ryggen bättre och han kunde börja träna med laget igen. Nu var Granath borta, han hade fått sparken. Men det spelade ingen roll. Christopher hade redan utvecklat grov ätstörning. Han hade gått ner åtta kilo på några månader.

En kväll i juni 2011, efter flera veckor av närings­underskott, satte han för första gången fingrarna i halsen. Han spydde upp de Snickers som han hetsätit för att stilla den hunger som ofta gjorde att magen kändes som ett monster. När han hade kräkts färdigt kände han en lättnad, han skulle inte lägga på sig någon vikt. Men den ångest han hade kastat upp ersattes av skam. Han visste att det var ett sjukligt beteende. Han tänkte att det var en engångsgrej. Så blev det inte. Ibland spydde han flera dagar i rad, ibland kunde det gå en vecka mellan tillfällena.

Han skapade så många måsten att han fick ångest om han inte levde upp till dem. Han var tvungen att springa varje morgon, han fick inte äta något annat än kyckling och sallad till lunch, inte dricka annat än proteinshaker och vatten, han var tvungen att löpträna varje kväll. När han gick och lade sig hade han en magsmärta som gjorde att han ibland grät sig till sömns.

Han blev besatt av att gå ner i vikt, att bli »snyggare«. Bara när han var på gymmet, när han fick uppskattande blickar från andra gymbesökare för sin muskulösa men seniga kropp, kunde han känna tillfredsställelse. Så han ökade träningsdosen ytterligare.

Hetsätningen blev också vanligare. Han kunde inte hålla sig när hungern blev för intensiv. På några minuter kunde han trycka i sig tre hamburgare och tre glassar. När han var klar svepte ångesten över honom. Han började gråta i ren panik över vad han hade gjort och förde ner fingrarna i halsen.

Han ljög allt oftare. När hans föräldrar ringde och frågade vad han gjorde var han nästan alltid på gymmet eller ute och sprang. Men för att inte väcka misstankar sade han att han var på bio eller på något fik med en kompis. Han skämdes för mycket för att säga sanningen.

Först när hans familj i slutet av sommaren kom på besök till Västerås, och såg hur deras bror och son hade magrat, förstod de att Christopher inte mådde bra. Han erkände att han tränade mycket och att han hade problem att äta. Han sade att han även hade hetsätit några gånger, men inget om att han kräktes. Hans familj sade att det inte var värt det, att det var bättre om han kom hem till Helsingborg och fick den trygghet som de trodde hade saknats det senaste året.

Christopher tog mod till sig och ringde Borstam i Mjällby. Han berättade att han inte mådde bra och att han ville lämna Västerås. Han sade att han hade gått ner i vikt, men inte hur allvarligt det var. Hans önskemål var att få flytta hem till föräldrarna i Helsingborg. De bestämde att de skulle träffas i Sölvesborg för att diskutera hur man skulle lösa situationen. På väg till mötet var både Christopher och pappa Björn nervösa, de visste att han var under kontrakt och att Mjällby kunde tvinga honom att träna, eller till och med låna ut honom till en annan klubb för att bli av med hans lönekostnad. När de hade satt sig ner i klubbstugan sade Borstam direkt: »Det viktigaste är att du mår bra. Du får behålla ditt kontrakt med oss, du har kvar din lön. När du känner dig redo får du hitta en klubb i Helsingborgsområdet som du kan börja om hos.« Christopher ville gråta av glädje och tacksamhet.

Ett par veckor senare började han träna med Eskilsminne IF, en division tre-klubb i utkanten av Helsingborg. Lösningen mellan klubbarna blev att Mjällby och Eskilsminne stod för halva lönen var. När Christopher åkte till sitt första fotbollspass med sitt nya lag hade han inlett morgonen med att springa en och en halv mil. Ätit hade han inte gjort alls. När han parkerat och stängt av motorn satt han kvar i bilen i 15 minuter. Det var helt tomt i huvudet, han kunde inte tänka klart. Han visste inte hur han skulle klara av att fokusera under ett helt träningspass. Att springa eller lyfta vikter fungerade, då var det bara att ta ut sig till max. Men på fotbollsplanen behövde han vara snabb i tanken, snabb i fötterna – hur skulle det gå? Han tvingade sig ur bilen, gick in i omklädningsrummet och bytte om. Ute på fotbollsplanen, när hans nya lagkamrater förväntade sig att han skulle dominera, blev det helt mörkt. Kroppen lyssnade inte på honom, han ville springa men kunde inte. Han kunde knappt lyfta sina ben från gräset. Det enda han minns från passet är att shortsen höll på att glida ner över höfterna.

Vetskapen om att hans nya klubb hade satsat vad som var stora pengar för dem på att få honom till klubben, samt känslan av att han visste att han gjorde sig själv till åtlöje på träningarna, gjorde att han föraktade sig själv än mer. Lyckades han göra några ruscher på en träning blev han livrädd för att hans baksidor skulle brista – det skulle innebära att han inte kunde springa om morgnarna mer.

Jenny-Ann och Björn förstod allt mer hur dåligt deras son mådde sedan han flyttat hem till deras lägenhet igen. Ändå kände de sig maktlösa, de visst­e inte hur de skulle agera. De försökte få sin son att »ta en potatis« eller att »ta en sked ris till«. Men de lärde sig snabbt att det inte hjälpte om de tvingade på honom mat, då åt han ännu mindre. Andra gånger bevittnade de hur han smällde i sig två liter glass på några minuter. När de försökte prata med honom, när de ville att han skulle söka hjälp, svarade Christopher alltid med att säga »det blir snart bra, jag mår mycket bättre nu«.

 

Jenny–Ann började ringa runt för att få råd om vad hon kunde göra. En ätstörningsklinik i Lund meddelade att man var tvungna att ha en remiss. Och eftersom sonen var över 18 år kunde hon inte tvinga honom. Hade hon vetat att han spydde regelbundet hade hon kanske varit än mer beslutsam. Samtidigt blev Christopher expert på att manipulera sina föräldrar, han spelade någorlunda glad så fort de var i närheten. Han ljög och sade att han hade dragit ned på träningen, att han mest höll sig till de tre träningspassen som han hade varje vecka med Eskilsminne. Eftersom Jenny-Ann och Björn arbetade kunde de inte veta att det var ännu en lögn – han var ute och sprang två gånger varje dag, däremellan hängde han på gymmet. Nästan varje kväll sade Jenny-Ann: »Du behöver väl inte träna i morgon, du kan väl ta en vilodag?« Christopher svarade att han skulle göra som hon sade. När han gick och lade sig ställde han väckarklockan på 05.30 och stack ut och sprang så fort den ringde. Ibland hade hans föräldrar inte vaknat när han kom tillbaka. Andra gånger var det annorlunda. Christopher kunde se förtvivlan i sina föräldrars ögon, de sorgsna och oroliga blickarna. Men varje gång Christopher insåg att hans föräldrar var nära att tvinga honom att ringa efter hjälp, bättrade han sig – han tog en potatis, spelade gladare, blev lite mer positiv. Men i smyg fortsatte han att sätta fingrarna i halsen. Han stod framför spegeln och kände ångest och avsky för hur han såg ut.

Det dåliga samvetet, och känslan att han levde ett liv som antingen gick ut på att svälta sig själv eller att ljuga för dem som han älskade, gjorde att han utvecklade en depression. Bortsett från när han tränade låg han nästan bara i sin säng och stirrade upp i taket. Han hamnade ofta i ett »apatiskt tillstånd«. När samvetet inte orkade mer meddelade han Eskilsminne, som han allt mer sällan tränade med, att han inte kunde fortsätta spela för klubben. Han skyllde på skador och sjukdomar. Björn och Jenny-Ann såg det som ett positivt tecken, nu skulle han inte längre uppleva samma krav från fotbollen. Då meddelade han att han hade bokat tid hos en fotograf, han ville att någon plåtade av hans kropp. Han trodde att det skulle hjälpa honom att få ett slut på sin besatthet. Det var i alla fall det han sade till sina föräldrar. Om han hade sin kropp dokumenterad skulle han kanske kunna tänka »okej, så här fit kunde jag bli« och sedan gå vidare. För att nå sitt mål ville han »deffa« i sex veckor. Han lyckades ljuga ihop en berättelse för sina föräldrar om att han efter de sex veckorna skulle ta tag i sina problem. Jenny-Ann:

Annons

– Det är hemskt, men som förälder ville jag inte lyssna på alla varningssignaler. Jag inbillade mig att det var jag som var ängslig, han sade ju att han hade kontroll. Christopher manipulerade oss varje dag, vi blev nästan lika vilsna som han. Och han fick lite ny energi efter att han bestämt sig för att satsa på den fotograferingen. Det gjorde att jag slappnade av lite. Jag slutade oroa mig för att han kanske kunde … ta livet av sig. Alla de gånger som jag kom hem och såg att dörren till hans rum var stängd … det var fruktansvärt.

I december åkte han till Thailand med Johan Eiswoldh, före detta lagkamrat i HIF, och en annan kompis, precis som han hade gjort året tidigare. Christopher ville inte åka men resan hade bokats redan före sommaren, det fanns ingen återvändo. Innan han åkte googlade han i timmar efter gym på de ställen som han visste att de skulle besöka. Resan skulle bli den mest misslyckade han någonsin hade gjort.

»När de skulle genomföra sitt första träningspass drabbades han av panikångest redan under u­ppvärmningsövningen ›kvadraten‹. Han kunde inte sluta gråta.«

När kompisarna var ute och roade sig på kvällarna, låg antingen Christopher i sin säng och grät, eller så var han ute och sprang i den 35-gradiga värmen. Han var magsjuk i flera dagar, men det hindrade honom inte från att springa. Han sprang två kilometer, gick på toaletten, sprang ytterligare två kilometer innan han besökte toaletten igen. På nätterna låg han och darrade så mycket i sin säng att han fick ont i ryggen. Kroppen skrek efter den näring som Christopher aldrig gav den. Ibland ringde han hem till sin mamma och grät. Den maktlöshet som Jenny-Ann kände kan hon inte ens beskriva.

Under veckorna i Thailand försökte hans kompisar ibland att prata med honom. Men Christopher sade att det var lugnt, att han bara hade en dålig period efter ryggskadan. Det var små, små lögner hela tiden, och det verkade som om hans vänner svalde dem. Själv kände han sig som en stor bluff. Han skämdes för mycket för att våga söka vård. När han satt på flyget hem till Sverige hoppades han att planet skulle störta. Det hade varit det skönaste, då kunde han sluta plåga sig själv. Då skulle inte de i hans närhet behöva vara oroliga längre.

Strax därefter åkte han till London med Johan. Precis som med Thailandsresan var det något som hade bestämts långt tidigare. Direkt när de hade checkat in på hotellet gav sig Christopher ut för att hitta ett gym. Han var tvungen att bränna fett. Han hade kollat upp var gymmet låg, men hittade det inte. Han irrade runt på gatorna när regnet plötsligt började ösa ner över honom. Christopher noterade knappt att han blev dyblöt, han var i sin egen värld, på jakt efter ett gym. Till sist hoppade han in i en taxi och gav chauffören adressen till gymmet. När chauffören körde fel bröt Christopher ihop i baksätet. Han betalade och klev ur taxin. Han stod i regnet och kunde inte sluta gråta. Tio minuter senare ringde han hem till sin mamma. Hon hade aldrig hört Christopher så här tidigare, han fick knappt fram ett ord.

Christopher minns inte mycket från helgen i London. En av få saker var det samtal han fick från sin tidigare lagkamrat i Mjällby, Moestafa El Kabir, som nyligen hade blivit proffs i Serie A-klubben Cagliari. Anfallaren undrade om Christopher var sugen på att komma ner till Sardinien under en månad och hjälpa honom med den individuella träningen – han hade noterat att Christopher var mer intresserad av träning än någon annan han tidigare hade träffat.

När Christopher kom hem från London hade han ingen klubb att träna med. Vad hade han egentligen att förlora på att resa till Italien? Han beslöt sig för att åka till El Kabir. Samtidigt försökte Jenny-Ann komma förbi krav om remisser och vårdköer, hon insåg att hennes son var en tickande bomb. Än en gång möttes hon av beskedet att man inte kunde göra något eftersom han var över 18 år.

Christopher sade inte ett ord till El Kabir om hur han mådde, istället fokuserade han på att göra ett så bra jobb som möjligt. Han lade om anfallarens kostvanor, det handlade mest om att få i sig mer proteiner och mindre socker. Han kände aldrig att det var konstigt att han gav kost- och träningsråd till en annan person – trots att han själv hade ett sjukligt förhållande till båda. Hjälpa andra kunde han göra, men inte sig själv. Han mådde bra av att känna sig behövd och märkte på El Kabir att hans expertis var uppskattad.

När han återvände från Italien kontaktade han Mjällby, som fortfarande betalade hans månadslön. Med ett år kvar på kontraktet ville han hitta en lösning som gjorde att han inte var en belastning för klubben. Han ville att de skulle mötas på halva vägen. Han var rädd för att plötsligt stå helt utan inkomst och visste inte vad han skulle göra med sitt liv. Fotbollskarriären var definitivt över, det insåg han. Mjällbys styrelse vägrade gå med på förslaget, de ville bryta kontraktet rakt av. Christopher gav sig inte och föreslog att han kunde träna med juniorlaget, om de nu vägrade kompromissa. Kommande veckor åkte han dagligen tåg från Helsingborg till Sölvesborg, sex timmar tur och retur, för att i princip bara ställa ut fotbollsskorna på planen. Vid den här tidpunkten hade han rasat ytterligare i vikt, nästan 15 kilo på ett år. Han var sämre än många av de 15- och 16-åringar som var med på träningarna. Han lyssnade lika lite på sin kropp som den gjorde på honom. Ville han göra en maxlöpning reagerade inte hans ben. Det var bara på morgnarna, när han gav sig ut på sina löprundor – som han nu hade ökat till 13 kilometer varje dag – som kroppen verkade fungera. Jenny-Ann och Björn blev lurade än en gång – de trodde att hans återupptagna karriär innebar att han mådde bättre, han sade att han kände sig gladare efter arbetet med El Kabir i Italien.

Efter några veckor med juniorerna i Mjällby blev han utlånad till Bromölla i division två. Nästan omgående skulle truppen åka till Danmark på träningsläger. Christopher gjorde vad han kunde för att slippa, han fick panik bara av tanken på att han skulle tvingas äta tillsammans med sina nya lagkamrater. Men det gick inte att komma undan. Han packade ned ett par tonfiskburkar och några proteindrinkar.

När de skulle genomföra sitt första träningspass drabbades han av panikångest redan under uppvärmningsövningen »kvadraten«. Han kunde inte sluta gråta. Utan att säga något gick han iväg, bort från lagkamraterna och in på den angränsande fotbollsplanen. Tårarna rullade ner över hans kinder när Bromöllas tränare kom fram och frågade hur det stod till. Christopher mumlade att han hade ångest för maten och att han inte hade kunnat löpträna som han alltid gjorde om morgnarna. »Skit i det, stick du och löp om du känner för det«, svarade tränaren. Efter en natt i Danmark orkade Christopher inte längre. Han ringde sin syster Emelie och berättade att han hade brutit ihop, att han skämdes. »Kom hem, åk hem till oss direkt så lagar vi en sallad till dig«, sade hon.

Efter ytterligare några veckor bröts kontraktet med Mjällby. Borstam hade förklarat för styrelsen att de kunde tvingas betala hela Christophers lön i ytter­ligare sex månader; bara spelaren dök upp och tränade kunde de inte klaga. Mjällby betalade ungefär hälften av den summa som han skulle ha fått ut om han hade fullföljt kontraktet.

Höjdpunkt. Att träna är fortfarande det bästa Christopher vet. »Jag får ett lyckorus av att genomföra ett bra pass, det gör att hela jag slappnar av.«

Christopher fick jobb som truckförare i Halmstad. Han insåg att han inte mådde fullt så dåligt om han hade något att göra om dagarna förutom att träna på gymmet. För första gången kände han också att han utförde en syssla som ingen bedömde, ingen brydde sig om hur han körde trucken inne på lagret. Det var en annan verklighet än den fotbollsmiljö som han fostrats upp i. Han tog mod till sig och ringde en psykiatri­mottagning i Helsingborg. När han fick beskedet att vänte­tiden var en och en halv månad ville han inte boka någon tid.

Truckjobbet började klockan åtta varje morgon­. 05.30 stack han ut och sprang. Det enda han stoppad­e i sig innan han klev på tåget till Halmstad var en a­minosyrablandning, en extremare variant av protein­drinken. När de andra på jobbet hade frukostrast drack han bara vatten. Till lunch åt han en liten grön­sallad. När tåget återvände till Helsingborg vid 17-tiden blandade han en proteindrink innan han åkte till g­ymmet. När han var hemma vid 20-tiden däckade han i sängen. Så såg hans liv ut i några månader. Eftersom stunderna då han tränade på gymmet var de enda i hans tillvaro som inte förknippades med ångest och tårar, kändes det naturligt att anmäla sig till en utbildning som personlig tränare. Han tänkte också på hur ångesten hade dämpats när han hjälpt El Kabir.

Sommaren 2012 var »en katastrof«. Även om han visste att PT-utbildningen skulle starta i augusti, kunde han inte unna sig att vara glad. Han spydde fortfarande, tränade fortfarande sönder sin kropp och fortsatte att tappa kilon. Han var inte glad för något, kunde inte unna sig något. Han ansåg sig inte vara värd att köpa en ny tröja, inte värd att ha kul.

Det var vid den här tidpunkten som Christopher ibland fantiserade om att någon smög upp bakom honom och satte en pistol eller kniv i bakhuvudet. När han gick på ett övergångsställe ville han att någon skulle köra över honom. Han brydde sig inte om han levde eller inte.

Han kan inte förklara varför, men precis då, när hans likgiltighet hade nått sin kulmen, ringde han Unga Vuxna, den psykiatriska mottagningen i Helsingborg som hans föräldrar så länge hade önskat att han besökte. Han orkade inte mer och började bli rädd för sig själv, rädd för vad han skulle kunna göra mot sig själv. Men mest av allt var han rädd för vad han gjorde mot sin familj. Han ville inte göra dem mer ledsna än vad de redan var.

Han fick en tid hos en psykolog. Och där, när han satt mitt emot henne, var det som om han exploderade. Allt kom ut: hans ångest, hans lögner, hans skuldkänslor, hans tvångsmässiga beteende som hade pågått i över ett år. Han grät så mycket att han knappt kunde andas. Ändå var det befriande att berätta för någon om allt. De bokade in en ny tid och han fick ett recept på antidepressiv medicin som han skulle börja äta omedelbart.

Vid samma tidpunkt hade Björn fått tid hos en knäspecialist. Under undersökningen började han prata om hur orolig han var för sin son. Det visade sig att knäspecialisten kände en KBT-psykolog som var specialiserad på ätstörningar. Några dagar senare åkte Christopher till Malmö och träffade honom. Tillsammans bestämde de att Christopher skulle börja föra en »matdagbok«. Han skulle skriva ner allt som han åt, när han åt det, och hur han kände sig när han åt. När han insåg att han inte behövde gå upp i vikt bara för att han åt lite mer, att han kunde äta mer än han gjort men ändå behålla vikten – i kombination med de regelbundna resorna till Malmö – började det långsamt vända. I september i fjol, vid sidan av hans PT-utbildning, påbörjade han en kurs i kostrådgivning. Då förstod han vad han hade gjort mot sin kropp.

Optimistisk. Sedan i våras har Christopher träffat en tjej. Successivt har han berättat om sitt förflutna.

Christopher petar med gaffeln i kycklingbitarna som ligger på hans tallrik. Han delar dem först på hälften. Sedan delar han dem ännu en gång. När den tunt skivade kycklingen är stor som en enkrona i omkrets för han en bit till munnen. Han tuggar många gånger innan han sväljer. Därefter skär han i ett sallads­blad med sin kniv. Han har valt bort brödet, likaså dressingen. Till salladen dricker han vatten.

30 minuter senare har han ätit hälften av en normalstor sallad. Jag undrar om han tycker att det är jobbigt att äta. Han skrattar:

– Nej, det är bara för att vi sitter här och pratar. Jag vill ju inte slafsa i mig maten.

Han säger att han kan äta potatis också, även sås och pasta. Men vissa dagar är ändå svårare än andra.

Han ser ut att må bra. I dag väger han lika mycket som innan han blev sjuk. Han har inte spytt på flera månader och han hetsäter inte längre. Säger han. Jag frågar om han är helt ärlig.

– Ja, det är jag, bedyrar han och tittar mig i ögonen. Jag ska inte säga att jag mår bra alla dagar, det går i vågor. Jag kan inte äta vad som helst, men det är inte på en skadlig nivå längre. Ibland kan jag faktiskt njuta av livet, jag kan åka iväg en helg utan att jag måste träna eller planera vad jag ska äta. Jag vet, i och med de utbildningar jag tagit sedan i höstas, hur farligt det är att ligga på ett underskott under längre perioder. Men jag kommer att få kämpa med det här länge, kanske resten av livet. Jag kan fortfarande bli ledsen, det kan komma väldigt plötsligt.

Vi sitter i köket i den lägenhet som han delar med Johan Eiswoldh sedan två månader tillbaka. Johan, som i dag spelar för Ängelholms FF, är den enda vännen som vet vad Christopher gått igenom.

– Det är inte så att man bara kan ringa kompisar och säga »jag mådde skitdåligt, nu vet du det«. Det är inte så enkelt att förklara att man känt sig värdelös, dygnet runt, i nästan ett år. Jag var rädd för att vakna om morgnarna, jag visste att jag hade en hel dag framför mig med ett krig som jag aldrig kunde vinna. Men jag vill ändå berätta vad jag gått igenom om det kan hjälpa någon annan. Kan jag få någon som är på väg att gå in i det helvete som jag fastnade i att söka hjälp direkt, är det värt det. Jag vet hur det fungerar i elitidrotten, hur fixerad man kan bli av att utvecklas när folk runt omkring har förväntningar på en. Får man lite motgångar är det inte alla som vet hur man ska komma framåt. Jag hade ingen aning och det gick som det gick.

– Är det jobbigt att prata om det i dag?

– Det blir jobbigt för att jag påminns om hur mycket jag har svikit dem som brytt sig om mig. Jag har förstört semestrar för Johan, oroat min familj … Det får jag leva med. De säger att jag inte får tänka så, men jag kan inte hjälpa det. Jag tänker också att jag har ljugit så mycket att jag nu vill vara helt ärlig.

Christopher har helt gett upp tanken på att återuppta sin fotbollskarriär. Han har varken lusten eller modet att ge sig in i det igen. I dag är han licensierad PT och kostrådgivare och arbetar på ett gym i Helsingborg. Dessutom hjälper han genom sitt eget företag en handfull elitfotbollsspelare, som Jesper Westerberg och William Leandersson, med kost och individuell träning. Nyligen var han i Tyskland och hjälpte Rasmus Jönsson, som ville öka i vikt. Jag frågar om det inte är konstigt att han, som höll på att träna ihjäl sig och svälta sig till döds, nu arbetar inom just de två områdena – kost och träning

– Jo, på ett sätt. Samtidigt har jag alltid mått som bäst när jag hjälper andra, då tänker jag inte på mig själv. Jag mår bra av att se dem som jag hjälper äta bra och träna rätt. Jag kunde inte hantera det själv, jag blev ju sjuk och mådde dåligt. Det skulle jag aldrig tillåta dem som jag hjälper. Jag vet så mycket om kost efter vad jag gått igenom att det vore dumt om jag inte utnyttjade det.

Han berättar att han också pluggar Sports and Management på Malmö Högskola. Förr eller senare vill han göra något annat än att hänga på gym och tänka på hur man tränar kroppen på bästa sätt.

– Jag förstår att det inte är optimalt att röra sig i kretsar där så mycket handlar om utseende. Men det går inte att komma ifrån att jag älskar att träna, det är fortfarande det bästa jag vet. Jag får ett lyckorus av att genomföra ett bra pass, det gör att hela jag slappnar av. Så har det varit sedan jag var liten. Jag hade inget gratis, ingen talang eller så. Det som skilde mig från de flesta andra var att jag älskade att träna. Det gjorde att jag nästan nådde mina drömmar.

Han tittar ut genom fönstret.

– Jag vill hjälpa folk. Att träna och hjälpa andra – det är de två sakerna som jag mår bra av. Kanske kan jag använda den utbildning jag just nu går på högskolan i Malmö till att hitta ett mer »vanligt« jobb, så att jag kommer bort från vikterna och maskinerna?

Jag har pratat med Christopher flera gånger under våren. Varje gång har han påpekat att han inte vill hänga ut någon, att han inte vill framstå som bitter. Han vill bara förklara hur han upplevde det. Hur det kan gå om man ställer för höga krav på sig själv. Han vet att andra troligen upplevde det annorlunda, att det som han uppfattade som hårda ord var menat som något som skulle hjälpa honom. Men det passade inte honom. Och han tror att det är många som det inte passar.

– Är man med i pojklandslag som 16-, 17-åring och ständigt får höra att man har vad som krävs, och det några år senare visar sig att det inte blir som man själv och andra trodde, då börjar man vackla. Det är då det krävs bra ledare. Sådana som ser individer trots att det är en kollektiv värld. Eller så krävs det ett jävla bra psyke. Jag gjorde det inte lätt för Granath i VSK, jag levererade inte det han hade förväntat sig. Visst berömde han mig någon gång, men då tog jag inte åt mig. När han däremot sa något negativt, vilket hände en del gånger, förstorade jag upp det. Sån har jag alltid varit, jag är sån än i dag. Jag klarar inte av att hantera beröm. Och då var jag ju sjuk, deprimerad. Samtidigt, han visste inte hur jag mådde. När Granath också kände sig pressad för att det gick dåligt för laget blev det som att han … Nej, jag vill inte gnälla.

Han byter samtalsämne:

– Jag läste något som Roar Hansen [Helsingborgs IF:s tränare] sa när han fick frågan vad han hade gjort för att få Mattias Lindström i så bra form. Han sa typ: »Jag har bara gett honom lite kärlek.« Jag tror det är omtanken som för ofta glöms bort inom fotbollen, åtminstone när man är på toppen. Det gäller även bland spelarna. Man pratar aldrig om känslor, det ska man inte göra, då anses man vara vek. Fan, om man kände varandra bättre, om man vet hur ens lagkamrater egentligen mår, är jag säker på att laget blir bättre. Jag är en känslig p­erson som skolades in i en hård värld där allt handlade om att prestera, till varje pris.

Han skrattar.

– Jag är 23 år, så det låter sjukt när jag säger att man skulle vetat vad man vet i dag när man var 20.

– Vad hade du gjort annorlunda?

– Jag hade inte haft så bråttom, allt skulle gå så snabbt. Jag hade också oftare försökt påminna mig själv om att mycket handlar om tur. Kolla på Mjällby i dag, de har inga pengar överhuvudtaget. När jag var där värvade man som aldrig förr. Det gjorde att jag kom längre och längre från en startplats. I dag hade de kanske varit tvungna att ge mig chansen. Det var mindre än tre år sedan. Det är små, små saker som kan göra stor skillnad.

Christopher tittar ned i golvet.

– Men mest av allt hade jag försökt att tycka om mig själv. Det hade räckt.