»Jag var rädd för att vakna om morgnarna, jag visste att jag hade en hel dag framför mig med ett krig som jag aldrig kunde vinna.«

Ibland när Christopher Alvengrip var ute och promenerade på morgnarna kunde han fantisera om att någon gled upp bakom honom, satte en pistol mot hans huvud, och tryckte av. Han ville att det skulle hända. När han satt i ett flygplan hoppades han att planet skulle störta. Bara i sömnen kände han sig trygg, då slapp han tänka. Men så fort han vaknade började mardrömmen igen.

Det hade pågått i över ett år. Han ville inte gråta mer. Han orkade inte leva med skamkänslorna längre. Han hatade sig själv. Men han vågade inte ta livet av sig. Han var för feg.