Landslagets första, stapplande steg

Berusade spelare, »föga gentlemannalika« Norgehån och en infekterad osämja mellan göteborgare och stockholmare. Det svenska landslagets första, stapplande steg beskrivs av Jesper Högström i boken Blågult – historien om Sveriges herrlandslag i fotboll.

1908–1916

Det var en ljum sommarsöndag och engelska flottan var på visit i Göteborg. Lokaltidningarna frossade naturligtvis i det celebra besöket, men dagens stora nyhet i Sverige var att logementfartyget Amalthea, som låg i Malmö hamn med engelska strejkbrytare i den pågående stuveri­konflikten, under natten utsatts för ett sprängattentat. Den 34-årige småbarnsfadern Walter Close hade dödats, förövarna befann sig fortfarande på fri fot och den nytillträdde kung Gustaf V hade omedelbart begett sig till Malmö Allmänna Sjukhus för att besöka de skadade. Uppenbarligen var det extrema vänstersocialister som låg bakom dådet – det skulle bara dröja ett par dagar innan den 21-årige skräddarlärlingen Anton Nilsson och hans två kumpaner anhölls – men högerpressen tog tillfället i akt och lade skulden på arbetarrörelsen som helhet. Det var, menade Svenska Dagbladet, »den avsiktliga hotfullheten i den socialdemokratiska agitationen, som resulterat i att onda andar släppts lösa, hvilka ej åter låta sig fängslas och beläggas med insegel.« Högertidningen hade medicinen klar: »Mot den anarki, som nu lyfter sitt hufvud, står samhället skyddslöst, om icke kraftiga maktmedel tillgripas som ovillkorligen tvinga till respekt för lag och ordning.«

Transportarbetareförbundet i Malmö uttalade å sin sida »sin bestämda förkastelse över denna råa och meningslösa förbrytelse, som våra fiender naturligtvis komma att utmåla till skada för de organiserade arbetarnas sak.«

Annons

Det var den 12 juli 1908 och de hårda sociala motsättningar som året efter skulle bryta ut i storstrejken, hade redan Sverige i sitt grepp.

 

Vad de elva männen som stod uppradade för att fotograferas denna söndag tänkte om händelsen är inte lätt att veta. Åtminstone en av dem, fabriksarbetaren Erik Börjesson från Jonsered, var politiskt intresserad och skulle senare orientera sig mot kommunismen. Men i jämförelse med senare tiders svenska fotbollslag var det en ganska borgerligt präglad skara – först 1919 skulle införandet av åtta timmars arbetsdag på allvar göra den svenska fotbollen till en angelägenhet för de stora massorna. Bland männen som står uppställda på fotot finns en bankkamrer, en tjänsteman, en sporthandlare och två kontorister. Utöver Börjesson är det bara lagerbiträdet Kalle Ansén – som ståtar med keps, trots att han är vänsterytter – som tillhör arbetarklassen. Kontoristerna, bröderna Bergström från gentlemannaklubben Örgryte, poserar med händerna nonchalant i byxfickorna, som det anstår verkliga amatörer och sportsmän.

Så ser det ut, Sveriges första landslag i fotboll, eller »federationslag«, som det kallades. Idén att de elva männen skulle representera en nation och dess särart hade inte hunnit uppstå: den sport de sysslade med var fortfarande en angelägenhet för ett fåtal. Nio av dem tillhörde klubbar som än i dag håller sig kvar i eliten (fyra från Örgryte IS, tre från IFK Göteborg, två från AIK; dessutom var Samuel Lindqvist från Djurgårdens IF uttagen, men tvingades lämna återbud), medan Hans Lindman från IFK Upsala och Karl Gustafsson från IFK Köping påminner om tidens flykt.

Spelarna var klädda i blåa knäbyxor med livremmar, samt tjocka och kragförsedda bomullströjor – delade i två blåa och två gula fält, med blå ficka på den gula halvan av bröstet. Svenska fotbollförbundets sekreterare, Anton Johanson, hade köpt matchdräkten i London, där han hade befunnit sig som funktionär för den svenska friidrotts­truppen under den pågående halvårslånga olympiaden. I Sverige hade det visat sig omöjligt att uppbringa en lämplig dress. Tyvärr fungerade inte heller de engelska fotbollskläderna riktigt bra, tröjorna var anpassade för fuktkall engelsk vinterfotboll och de svenska spelarna klagade över att de blev för varma i julihettan.

Just olympiaden i London var anledningen till att denna Sveriges första »federationsmatch« arrangerats. Den svenska fotbollen befann sig fortfarande i ett tidigt utvecklingsskede, men den växte snabbt och ambitionerna var stora. År 1892 spelades den första fotbollsmatchen på svensk mark. 1896 utropades de första svenska mästarna. 1907 avslutades några års häftig maktkamp mellan Svenska fotbollförbundet och dess rival Svenska bollspelsförbundet med att de sistnämnda lade ner verksamheten; därmed var svensk fotboll för första gången en organisatorisk enhet.

Att vägen till vidare utveckling gick genom internationellt utbyte stod redan klart för alla. Landskamper hade spelats på de brittiska öarna ända sedan 1872 och på den europeiska kontinenten sedan några år tillbaka. År 1904 hade ett internationellt fotbollsförbund, Fifa, grundats i Paris med Sverige som en av sju medlemmar. Det beslutades nu att ta Gud i hågen och skicka ett svenskt lag till den fotbollsturnering som skulle äga rum under den senare halvan av OS i London.

»Att se och lära« var parollen för OS-äventyret. Ändå hyste man farhågor för att de svenska nybörjarna skulle göra bort sig i London. Svenska fotbollförbundet hade därför hört av sig till sina nordiska grannar med en förfrågan om träningsmatcher. Danmark, som i sin fotbollsutveckling låg många år före Sverige, hade högdraget avböjt. Men Norge tackade ja. Och så kom det sig att norrmännen, som var ännu större nybörjare än svenskarna – deras målvakt bar samma röda tröja som utespelarna – tågade in bredvid det svenska laget på Göteborgs idrottsförbunds grusplan strax före ettiden på eftermiddagen denna lätt blåsiga sommardag, den 12 juli 1908.

Mellan 2 000 och 3 000 åskådare hade kommit till matchen, en godkänd publiksiffra för sin tid. Men de ceremonier vi förknippar med landskamper lyste med sin frånvaro: inga nationalsånger spelades, inga tal hölls. Spelarna ställde upp och hurrade för varandra efteråt, som vid en korpmatch nuförtiden. Spelet tycks ha varit på samma nivå. Hjälpta av medvinden tog norrmännen ledningen redan i första minuten, sedan en svensk back missbedömt en långboll. Därefter tog svenskarna över, trots att de aldrig hade tränat tillsammans, och trots att de enligt trovärdiga källor missade två straffar bara under den första kvarten. Det blev 11–3 till Sverige till slut, sedan Kalle »Köping« Gustafsson gjort det historiska första landskampsmålet. De små notiser i göteborgs­tidningarna som uppmärksammar matchen gläds över att »våra gossar i fotboll stå framom norrmännen«, men nämner med ogillande att publiken visslat och hånskrattat åt norske högeryttern Skonnord när denne bränt ett friläge – »ett föga gentlemannalikt sätt att uppträda mot främlingar som bjudits in att spela på vår idrottsbana«.

 

Inte bara publikens uppträdande känns igen för dagens betraktare. En förvånande stor del av ceremonielet kring fotbollen syntes fullt utvecklad vid denna allra första landskamp. Redan när fotbollsförbundets uttagnings­kommitté meddelat laget mot Norge hade en insändare anlänt till Nordiskt Idrottslif, den tidens största idrottstidning. Texten var författad av Erland Hjärne, ledare i mästarklubben Örgryte, och ifrågasatte två av de spelare från lokalkonkurrenten IFK Göteborg som tagits ut i laget. Framför allt riktade sig Hjärne mot valet av Erik Börjesson, »som har en ovanlig förmåga att fördärva samspelet«. Till den andra landskampen var mycket riktigt Börjesson petad (trots att han gjort fyra mål mot Norge), men då kom en ny insändare som gav luft åt sin »förvåning och förstämning« över »Fotbollförbundets olyckliga beslut«. Den var skriven av Carl »Ceve« Linde, en 18-årig banktjänsteman som var vänsterytter och revisor i IFK Göteborg, och som skulle spela en stor roll i landslagets tidiga historia.

Denna tidiga historia påminner mest om en isländsk saga: en ständigt pyrande byträta som med jämna mellanrum flammar upp i öppen strid. Det handlade om personkonflikter mellan småpåvar, interna maktkamper inom förbundet och motsättningar mellan olika städer och regioner. Göteborgare och stockholmare hatade naturligtvis varandra – Göteborg var trots allt den svenska fotbollens huvudstad, där den första matchen på svensk botten spelats och där den svenska fotbollens första suveräner Örgryte IS hörde hemma. Att den första landskampen arrangerades i Göteborg var på så sätt bara naturligt. Men även inom Göteborg fanns det starka motsättningar mellan Örgryte – som 1907 tagit sitt fjärde svenska mästerskap i rad – och uppstickarna IFK Göteborg som på hösten 1908 skulle erövra sitt första SM-tecken. Och mot dem båda stod det stockholmsbaserade Svenska fotbollförbundet, med sin ryktbare sekreterare Anton Johanson. Telegrafkontrollören Johanson från Köping, eller »Fotbollsgeneralen« som han kom att kallas, är en av de mest utskällda idrottsledare Sverige någonsin ägt. Han var en rufflare, intrigör och grandios maktmänniska som dock inte saknade försonande drag. När man läser den mångårige vännen och antagonisten Torsten Tegnérs beskrivningar av Johansons motsägelsefulla natur i  Idrottsbladet tänker man på en hänsynslös men ändå på sitt sätt hygglig häradshövding i någon av Hjalmar Bergmans romaner. Denne man, vars motto enligt en journalist var »ordning, kontroll, diskvalifikation och avsättning«, skulle trots all den frenetiska opposition han fick emot sig spela en avgörande roll för svensk fotboll tills han 1937 till slut lämnade posten som ordförande i Svenska fotbollförbundet.

Det var naturligtvis oundvikligt att miljön påverkade det tidiga svenska landslaget. När Ceve Linde efteråt mindes denna tid, talade han om spelare som helt saknade motivation för att spela för Sverige: »När de skulle ta på sig fotbollskängorna för en federationsmatch var det ofta som om de skulle sticka fötterna i en likkista.« Osämjan mellan göteborgare och stockholmare ansågs allmänt ligga bakom den klena insatsen i OS i London (de 1–12 som blev resultatet i landslagets första tävlingsmatch kom visserligen mot de oövervinneliga värdarna England, men följdes av 0–2 i tröstturneringen mot Holland).

Den första segern mot Norge blev en vilseledande framgång: det dröjde två år till nästa landskampsseger och då var det återigen norrmännen som blev offren. En ständig debatt om uttagningsprinciper rasade: skulle man ställa upp med landets elva bästa spelare, eller med ett klubblag eller en regional kombination där spelarna var sam­tränade? För den senare ståndpunkten argumenterade man i Göteborg, givetvis med baktanken att staden själv skulle förse landslaget med de samtränade spelarna (idén med ett helt ograverat klubblag blev också verklighet, en enda gång i det svenska landslagets historia, i oktober 1913 då ett för dagen gultröjat IFK Göteborg spelade 1–1 mot Norge). Fotbollsförbundets internationella uttagningskommitté (»IU«, från 1914 »UK«) drev däremot det så kallade »Köpingsystemet«, som gick ut på att man tog ut Karl »Köping« Gustafsson, svensk fotbolls första riktiga allround­spelare, och grupperade de tio för tillfället bästa svenskarna runt honom.

Landslagsspelarnas lättsinniga inställning till sitt uppdrag var även den ett bekymmer. Efter den första bortalandskampen mot Danmark 1913 gick en insändare i Nordiskt Idrottslif till storms mot de svenska spelarnas dåliga disciplin, berättade om spelare som kom inramlande på småtimmarna natten före match och efterlyste »sådant man under 30-åriga kriget kallade ›manstukt‹«. Om den typen av chauvinistisk retorik låter löjeväckande i dag, var det minst av allt så i Sverige året före Bondetåget, då landet stod och vägde mellan modern parlamentarism och ett konservativt, nationalistiskt och kungaromantiskt tillbakablickande.

Annons

Och att det söps en hel del i landslagssammanhang råder det inget tvivel om. Den mest offentliga skandalen inträffade 1915 när AIK:s bohem Helge »Ekis« Ekroth, påtagligt berusad, raglade omkring på Stockholms stadions gräsmatta under en landskamp mot Norge. Lagkaptenen Knut Nilsson vägrade ta på sitt ansvar att låta Ekroth följa med ut på plan, men landslagsledningen saknade reserv och vågade inte ställa upp till spel med tio man. Sverige vann ändå med 5–2 men Ekroths förvirrade uppträdande ledde till en storm av indignation – »den harm jag känner mot denne spelare är så stark att jag inte kan uttrycka den inför offentligheten«, förklarade till exempel blivande Nalenchefen Topsy Lindblom. Det påpekades särskilt att det inte var första gången »denne den svenska fotbollidrottens bäste förmåga men svagaste karaktär« uppträtt påverkad vid en landskamp. Ekis själv verkar dock inte ha skämts mer än vad som framgår av en intervju i Idrottsbladet:

»›Inte kunde jag rå för att jag skulle träffa den där sabla Rulle på Norrmalmstorg. Och att han skulle ha två liter konjak hemma.‹

›Var det inte whisky?‹

›Det kunde inte tusan känna så dags.‹«

Detta var alltså långt innan skötsamhetsideologin hade slagit igenom i svensk idrott. Ekis stängdes av från landslagsspel, men det tog inte mer än ett år innan han var tillbaka i den gula tröjan igen.

Så hade man heller inte råd att vara för kinkig vid uttagningarna. Till det var de duktiga spelarna för få och villkoren kring landskamperna för magra. Erik Börjesson berättade senare hur han själv hade fått lägga ut biljettkostnader för en landskamp i Stockholm och blivit utskälld av Anton Johanson när han försökt få ersättning för sina utlägg. I OS i London var Börjesson inte ens med: han var en familjekär man, som inte såg någon anledning att lämna hemmet i en månad utan att få ersättning för förlorad arbetsförtjänst (vilket ansågs stå i strid med det förhärskande amatöridealet inom idrotten). Börjesson var Sveriges första storstjärna och ryktbar för att just därför kunna utverka ersättning för sitt landslagsspel (vid ett tillfälle sades han ha lämnat återbud till en bortalandskamp eftersom han inte »haft några kläder att resa i«, vilket tvingade fotbollsförbundet att i hemlighet skänka honom en kostym). Detta visade tydligt i vilken grad amatörreglerna var skrivna för överklassens idrottsmän. En sådan som Börjesson, som hade lärt sig spela med en trasselboll på Jonsereds ängar, som hade förlorat två fingrar i textilfabrikens linberedning och som blivit firad stjärna i arbetar­klubben IFK Göteborg, såg ingen anledning att inte försöka förtjäna vad han kunde på sin begåvning. Att han var en stor individualist, som enligt samstämmiga vittnesmål kom bättre till sin rätt i IFK Göteborgs kedja där medspelarna var vana vid honom, gjorde honom bara till en ännu mer kontroversiell figur i det svenska landslaget.

Ändå var det Börjesson som ledde vägen med två mål och lysande spel när det svenska landslaget tog sin första riktigt meriterande seger, 3–1 mot Tyskland i Hamburg i oktober 1911. Sex göteborgare spelade ihop med fem stockholmare och den »blandsvenska« modellen tycktes fungera. Det gav ett visst hopp inför landslagets första stora utmaning, hemma-OS i Stockholm 1912. Turneringen var, menade Ceve Linde efteråt, en möjlighet till internationellt genombrott som inte skulle komma tillbaka på länge. Den internationella konkurrensen var svag: utöver de suveräna engelsmännen och danskarna ställde nio nationer upp i Stockholm, och länder som Österrike, Holland, Ungern, Tyskland och Italien var lika mycket nybörjare som Sverige. Det inhemska spelprogrammet var dessutom blygsamt; det fanns gott om tid att spela ihop landslaget och ytterligare förbättra förmågan att spela på gräs, ett underlag som berett svenskarna pinsamt stora svårigheter vid de första bortalandskamperna.

Till detta kom att det svenska landslaget skulle få en ny hemma­arena, bara två år efter att man färdigställt den första nationalarenan. Örgrytes Walhalla hade invigts 1908 med en premiärlandskamp mot England, Svenska fotbollförbundets eget Råsunda IP hade (trots kraftigt motstånd från göteborgarna, som hade invändningar mot att ett sådant bygge gjordes med pengar från landsorten) invigts 1910. Och till OS 1912 byggdes nu Stockholms stadion, som i många år skulle bli fotbollslandslagets stora hemmaborg.

Fotbollsförbundet, som tagit på sig att arrangera hela OS-turneringen, dignade emellertid under arbetsbördan och landslaget blev lidande. En engelsk tränare vid namn Charles Bunyan anställdes, men hade inget att säga till om vad gällde laguttagningen och förtvivlade snart över de ständiga tvisterna i den svenska förbundsledningen. Oändliga uttagningsmatcher ägde rum under hela våren och en månad före spelen hade man bara kommit så långt att man tagit ut en 33-mannatrupp. »I Stockholm«, mindes Ceve Linde efteråt, »inkvarterades truppen på Hotel Metropol, och den fick sedan i stort sett sköta sig själv under den rätt långa vistelsen i huvudstaden. Pojkarna satt mest hemma och spelade kort och drack öl. Tillfälliga besökande sökte man hålla på avstånd genom de rökmassor, som lägrat sig i rum och korridorer. Gasmasker voro okända på den tiden. Anton själv sa en gång, att de svenska spelarna under de varma julidagarna 1912 drack upp 2 300 pilsner. Då rök­spärren inte alltid hjälpte mot gäster, hålla vi det inte alls för otroligt, att detta kvantum konsumerades.« När laget väl togs ut presenterades det i sardoniska ordalag i Dagens Nyheter: »Som en hel liten öfverraskning kom i går afton meddelandet att vår olympiska fotbolls­kommitté nu verkligen kommit så långt att man beslutat sig för att uttaga det lag som i dag inviger Stadion som internationell täflingsarena vid matchen mot Holland.«

Laget vid svenska landslagets första stora publikmatch på hemma­plan – 14 000 åskådare räknades in på Stadion – bestod trots allt av de oomstritt bästa spelarna i landet. Kalle Ansén från AIK, Erik Börjesson, Köping-Gustafsson och Erik Bergström från Örgryte fanns kvar sedan premiärlandskampen, Ragge Wicksell från Djurgården spelade högerhalv och den ökände Ekis var vänsterinner. Den stora profilen i matchen mot Holland var dock den 18-årige Norrköpingscentern Iwar »Iffa Sven« Svensson. Svensson gav Sverige ledningen redan efter tre minuters spel, och ledde sedan upphämtningen efter att holländarna vänt till 3–1. Börjesson reducerade på en straff, med tio minuter kvar kvitterade Iffa Sven och i de absoluta slutminuterna fälldes Börjesson någon meter framför mål och Sverige tilldelades ytterligare en straff. Stjärnan steg själv fram, men hans erkänt skakiga nerver höll inte för trycket: med en hårt slagen men illa placerad straff, som holländaren Göbel kunde rädda, blev Erik Börjesson den förste i en skara svenska landslagsmän – Herbert »Murren« Karlsson, Staffan Tapper, Kennet Andersson, Zlatan Ibrahimovic, Olof Mellberg, Henrik Larsson och Kim Källström – som missat straffar i avgörande ögonblick. I förlängningen gjorde Holland 4–3.

Det var en svår besvikelse, men det stora fiaskot inträffade i »konsolationstävlingen« som Sverige nu fick spela. Med tanke på Italiens senare status i fotbollsvärlden, är det svårt att begripa vilket fiasko 0–1-nederlaget mot dem uppfattades som i ett Sverige där man annars kunde glädjas över att ha blivit olympiadens främsta nation. »Italiano« blev ett begrepp för ett totalt fotbollsfiasko i flera år framöver, precis som senare »Japan« och »Costa Rica«. Fläcken på den svenska äran blev föremål för en ledarkommentar i Dagens Nyheter, som riktade häftig kritik mot landslagsledningen för de undermåliga förberedelserna inför OS. Svensk fotboll hade fått sitt första riktiga fiasko, men långtifrån det sista.

 

På 1970-talet fanns det en TV-serie som hette N.P. Möller. Den handlade om en fastighetsskötare i Malmö, spelad av Nisse Ahlroth, och hans hund Kalle. Dessutom förekom »Skogan«, ett snabbkäftat men hjärtegott fruntimmer som stod i tobaksaffären – och framför allt Jan Malmsjö i rollen som nersupen gammal fotbollshjälte. Rollfigurens status som patetisk föredetting förstärktes av det geniala smeknamnet, som syftade på en fotbollsmotsättning som i Cruijffs och Beckenbauers tidevarv fullständigt saknade relevans. Han kallades »Danskdödaren«.

Det är ingen överdrift att säga att det var i mötena med rivalen från andra sidan sundet som det svenska landslaget hittade sin identitet. Danskarna stammade från ett land som var betydligt mindre industrialiserat än Sverige och som konsekvent hyllade amatöridealet (det dröjde till 1971 innan danskarna tillät proffs i landslaget). Skillnaden mellan nationerna formulerades fyrtio år efter de första mötena av Gunnar Nordahl, men den fanns där redan från början: »Danska fotbollsspelare har en märkvärdig förmåga att utstråla självförtroende. De tar alltid initiativet, ser ut att hitta varandra från början, gör de svåraste och fräckaste saker med en min som om det vore vardagsmat för dem. (…) Alla förefaller att ha växt upp tillsammans med en boll. Deras bollbehandling och huvudspel är genomgående bättre än vad ett svenskt lag kan åstadkomma.«

Först 1913 lyckades Svenska fotbollförbundet äntligen få grannarna från Danmark (som blivit tvåa i Stockholms-OS, efter en jämn och rafflande final mot de engelska halvgudarna) att ställa upp i två landskamper. Resultatet blev förintande: 0–8 i den första matchen i Köpenhamn i maj och 0–10 i returen på Stadion i oktober.

Svenskarna hade väntat sig nederlag, men inte med sådana siffror. Efter den första matchen talade Berlingske Tidende för första, men inte sista, gången om ett svenskt landslag utan humör och fantasi: »Forwards kombinera riktigt vackert och fart kunna de även sätta upp, men deras bollbehandling är icke god, och angreppspelet är utan talang. Man vet på förhand vad de skola göra.«

Resultaten, kombinerat med allt annat missnöje som jäste inom den svenska fotbollen, ledde till upprorsstämning. Den 13 oktober sammankallades ett protestmöte mot Svenska fotbollförbundets ledning på Exercishuset i Göteborg under ledning av Ceve Linde. Det lokala missnöjet med stockholmarna var naturligtvis en stor del av anledningen. Men för Linde, svensk fotbolls första stora teoretiker och visionär, fanns det även rent sakliga anledningar: han ansåg framför allt att nederlagen mot danskarna blivit onödigt stora, eftersom uttagningen av landslaget var så kortsiktig och slumpmässig att något system aldrig kunde uppstå. Återigen påpekade han att ett klubblag där spelarna var sammansvetsade och hade möjlighet att tala taktik tillsammans, ofta var starkare än ett på pappret bättre lag.

Över tusen människor närvarade vid mötet och Linde mindes efteråt hur »en hamnarbetare som klängt sig upp i en repstege, där han hängde som ett damoklessvärd över den församlade menigheten och droppade tobakssås över de nedanför varande, skrek med skrovlig stämma att göteborgarna inte längre borde skicka fotbollens pengar till Stockholm«. Den omedelbara följden av protesterna blev bara att de ledande figurerna vid mötet i sedvanlig ordning fördes åt sidan; på Svenska fotbollförbundets årsmöte 1914 ställde sig Anton Johanson lugnt upp och föreslog omval av styrelsen med honom som sekreterare: »Ni får ändå ingen annan.«

Mötet i Exercishuset gav trots allt resultat. Samma höst inledde Svenska fotbollförbundet ett samarbete med den svenskamerikanske friidrottstränaren Ernie Hjertberg, som tagits över Atlanten för att drilla den svenska friidrottstruppen inför OS i Stockholm. Hjertberg hade lyckats väl med det uppdraget och nu var hans och fotbollsförbundets sikte inställt på Berlin-OS 1916. Svenskamerikanen hade sitt andra hemlands sinne för slogans och fick snart hela den svenska idrottspressen att rabbla hans maximer: »Gå på – med säkerhet – lekande och lätt.« Mot Ungern i Budapest i juni 1914 spelade Sverige 1–1, sedan Börjesson gjort målet, och Hjertberg menade att man nu hade en grund att stå på: »Det gäller att bygga på denna stomme och inte experimentera.« Det internationella utbytet intensifierades överhuvudtaget: landskamper mot Englands amatörlag och Ryssland spelades också under 1914 och landslagsspelarna Köping-Gustafsson och Helge Ekroth hade redan 1913 skickats på utbildningsresa till den engelska klubben Leicester Fosse (en möjlighet som Köping-Gustafsson enligt uppgift ska ha tagit tillvara på sedvanligt ambitiöst sätt, medan Ekis mest studerade det engelska publivet).

Världskrigets utbrott på hösten 1914 bromsade det internationella utbytet, stoppade Berlin-OS 1916 men fick också en annan följd: landskamperna mot Danmark institutionaliserades och ökade i status. Dansk­arna hade spelat regelbundet mot engelska och skotska klubblag, men var nu hänvisade till mötena med sin uppåtsträvande granne. Detta var åren när danskmatcherna blev de stora folkfester de länge var – med kungligheter som hälsade på spelarna före avspark och extratåg till landskamperna i Köpenhamn (att det rapporterades om att passagerarna på dessa extratåg söp, vandaliserade och hotade personalen med stryk, kom oftast bort i den allmänna euforin).

På planen närmade sig Sverige dansk nivå. De båda matcherna 1915 och mötet i Köpenhamn i juni 1916 slutade alla tre i förhållandevis hedrande 0–2-nederlag. Den svenska självsäkerheten växte och att danskarna hade synpunkter på IFK Göteborgsbacken Valdus »Gobben« Lunds burdusa spel väckte en viss stolthet. Ändå var det uppenbarligen något som saknades när man efter fem försök fortfarande inte lyckats göra mål på Danmark.

Problemets lösning kom från oväntat håll.

 

Tidningarna hade så smått börjat inse att idrotten kunde höja upplagorna och lönsamheten. Dagens Nyheter hade redan sponsrat engelska Liverpools turné i Sverige 1914 och nu hade samma tidning, via Ernie Hjertberg, lyckats förmå ett amerikanskt lag att fara över Atlanten. Fotbollen i USA var ett nytt, livskraftigt fenomen men det amerikanska laget hade aldrig mött några europeiska motståndare förr, och deras tränare Harry Davenport var en cykel- och basebolltränare som visste det mesta om konditionsträning men inte hade någon tidigare erfarenhet av fotboll.

Det svenska landslaget var naturligtvis skyhöga favoriter när man den 22 augusti 1916 inför en rekordstor publik – 16 000 åskådare räknades in trots regnvädret – ställde upp på Stockholms stadion mot amerikanerna. Men trots ett tidigt ledningsmål gick det mesta på tok. Efter 22 minuters spel dunkade den amerikanske vänsterbacken Spalding iväg en väldig långboll som Djurgårdens landslagsdebuterande målvakt »Fritte« Rudén rusade ut för att möta – men Rudén missbedömde det blöta underlaget och bollen studsade över huvudet på honom. De i bollbehandling och taktik fullkomligt överlägsna svenskarna fortsatte att dominera, men amerikanernas snabbhet och energi överraskade. Åtta minuter in i andra halvlek gjorde vänsterinnern Charles Ellis 2–1 och med dryga tjugo minuter kvar kom 3–1 efter en frispark. Publiken vrålade av missnöje över både det svenska spelet och de amerikanska maskningsmetoderna – Ceve Linde talade bistert om detta »fega och pultronmässiga system« – och svenskarna kom inte närmare än en reducering. Ytterligare ett fiasko för svensk landslagsfotboll kunde registreras.

Den här gången var det emellertid ett fiasko som ledde till en aha-upplevelse. Erik Ahlqvists kommentarer i Nordiskt Idrottslif förtjänar att citeras utförligt: »Vi ha lärt åtskilligt av danskarna ifråga om fotbollsspel, men det är fråga, om vi icke ha ännu mer att lära av amerikanarna trots deras så mycket omdebatterade brist på ›fotbollskultur‹. Danskarna ha lärt fotbollsspelet av britterna – de framhålla själva, att de lärt mest av skottarna – och de äro stolta över sin ›skotska‹ stil. Därmed mena de en fulländad behärskning i bollbehandlingen, en säker, nästan vetenskaplig kombinationsförmåga med kortpassning såsom det främsta särmärket samt med en teknik, som huvudsakligen går ut på att spela bollen från man till man tills motståndarna blotta sig och öppna målet för skott. (…)

Vi ha fått ›fotbollskultur‹ – ett vackert ord! – men ändock är det något som fattas oss både när vi spela emot danska lag och emot andra, det måste Ni väl erkänna, åtminstone efter den svensk-amerikanska federationsmatchen i veckan! (…) När man såg de amerikanska spelarna i söndags och icke kunde undgå att lägga märke till deras underlägsenhet i bollbehandlingen och deras alltid enkla, flärdfria, rent ut sagt fattiga kombinationer och ändock fick bevittna, att de gingo som segrare från planen, tack vare träning och god sportmannaanda, framstod det med all önskvärd tydlighet, att det är just detta som fattas de våra. Men det är även en annan sak som fattas våra federationslag, och det är anda och ledning på plan. Federationslaget i söndags var gott, och man skall icke resa mycket klander emot någon av de enskilda spelarna, men det fattades den sammanhållande viljan, den ledande kraften, som kunde föra pojkarna till en samfälld kraftutveckling i det rätta ögonblicket, som skulle lyft laget till ett högre plan såsom lag betraktat. Det är det som är blacken om foten när vi skola kombinera våra federationslag, att det finns intet verkligt förtroende de enskilda spelarna emellan. Det finns ingen, som de kunna se upp till och samlas omkring, och det saknades framför allt den brinnande vilja till seger som nästan lyste ur ansiktet på varenda en av de amerikanska spelarna och som kom exempelvis Ellis att ideligen slå ihop händerna och ropa, liksom vore han tvungen att släppa ut en smula av det överskott på kraft och energi som fanns inom honom.

Men vad vårt federationslag icke förmådde, det kunde mycket väl ett klubblag, ett stockholmslag eller ett göteborgslag göra, ty till våra fotbollsspelares skam måste sägas, att de alltid spela med mera energi och med bättre humör, när de spela i ett klubblag eller i ett stadslag än när de spela i kombinerade lag.«

Det är med en lätt rysning man läser dessa rader ett sekel efteråt, ty i detta ögonblick formuleras något av det vi lärt oss att tänka på som det svenska landslagets särart. Idéerna om ett landslag med klubblagskänsla hade redan förespråkats av Ceve Linde, men Linde var också en svuren vän av den tekniska, dansk-skotska spelstilen. Här kom nu ett annat alternativ, som betonade kraft, energi, långpassningar och »gåpåaranda«. Svenska fotbollförbundet anställde på stående fot Harry Davenport att, med den energiske vänsterinnern Ellis som assistent, träna landslaget inför höstmatchen mot Danmark. Man bestämde dessutom att det landslaget enbart skulle bestå av stockholmare.

18 spelare valdes ut till det första internatlägret i svensk landslags­historia. Det hölls i Saltsjöbaden under Davenports ledning och Dagens Nyheter rapporterade om en träning »som avviker högst väsentligt från den vanliga. Den är huvudsakligast anlagd på att öka snabbheten och förmågan att hastigt uppfatta en situation, och pojkarna få alltså under sin träning mellan 10 och halv 12 spela tennis och baseboll omväxlande med kastövningar med tyngre bollar – och så naturligtvis språngmarscher.«

Annons


Fotnot: Detta är ett utdrag ur Jesper Högströms nyutgåva om det svenska herrlandslagets historia. Du har just läst bokens inledande kapitel. Beställ boken i vår webbshop!

Läs ytterligare smakprov i form av två nyskrivna kapitel här:
De förvirrade Hamrénåren

Janne Andersson skapar en lyckad syntes