Det var en eftermiddag i början av maj 2010. I styrelsens loge på Portsmouths arena Fratton Park åt Sven-Göran Eriksson och jag middag i väntan på hemmalagets match mot Wolverhampton. Medan servitören hällde upp varsitt glas Chablis till oss tittade den dåvarande förbundskaptenen för Elfenbenskusten ut över vip-rummet där kostymklädda män minglade runt. Han flinade och sade:
– Ja, det här är väl ganska civiliserat?
Runt vårt bord satt tre personer från den israeliska ambassaden, alla vänner till Portsmouthtränaren Avram Grant. Där fanns också Wolverhamptons VD Jez Moxey, hans fru Babette och Portsmouthbossen Andrew Andronikou.
Lyxen till trots låg det en sorg över tillställningen. Ett bottenmöte i Premier League väntade. Portsmouth, som bara något år tidigare hoppats på en ljus framtid sedan klubben köpts av Sulaiman Al-Fahim, en affärsman från Förenade Arabemiraten, var numera hela Premier Leagues driftkucku. Ägaren hade redan efter 40 dagar sålt 90 procent av aktierna vidare till saudiern Ali al-Faraj. Ett knappt år senare hade al-Farajs kassa sinat. Klubben sattes under tvångsförvaltning samtidigt som laget fråntogs nio poäng i tabellen på grund av ekonomisk misskötsel.
