Det var en eftermiddag i början av maj 2010. I styrelsens loge på Portsmouths arena Fratton Park åt Sven-Göran Eriksson och jag middag i väntan på hemmalagets match mot Wolverhampton. Medan servitören hällde upp varsitt glas Chablis till oss tittade den dåvarande förbundskaptenen för Elfenbenskusten ut över vip-rummet där kostymklädda män minglade runt. Han flinade och sade:
– Ja, det här är väl ganska civiliserat?
Runt vårt bord satt tre personer från den israeliska ambassaden, alla vänner till Portsmouthtränaren Avram Grant. Där fanns också Wolverhamptons VD Jez Moxey, hans fru Babette och Portsmouthbossen Andrew Andronikou.
Lyxen till trots låg det en sorg över tillställningen. Ett bottenmöte i Premier League väntade. Portsmouth, som bara något år tidigare hoppats på en ljus framtid sedan klubben köpts av Sulaiman Al-Fahim, en affärsman från Förenade Arabemiraten, var numera hela Premier Leagues driftkucku. Ägaren hade redan efter 40 dagar sålt 90 procent av aktierna vidare till saudiern Ali al-Faraj. Ett knappt år senare hade al-Farajs kassa sinat. Klubben sattes under tvångsförvaltning samtidigt som laget fråntogs nio poäng i tabellen på grund av ekonomisk misskötsel.
»Det kommer alltid att finnas rika män som vill ha en fotbollsklubb som ny leksak.«
Det var naturligt att samtalet kring bordet gled in på pengar. Andrew Andronikou satt där i egenskap av förvaltare åt Portsmouth. Och Sven-Göran Eriksson kom från en tid som manager i Notts County, ett projekt han lurats in i av två finansiärer som sade sig jobba med ett konsortium som gjorde affärer i Mellanöstern och Asien. Männen hade lovat stora investeringar under en femårsperiod: målet var att klubben skulle klättra hela vägen från fjärdedivisionen upp till Premier League. Men några pengar dök aldrig upp och finansiärerna gick upp i rök. Kvar stod Svennis och klubbens ordförande Peter Trembling med ett havererat projekt.
Svennis sade:
– Två banker, en schweizisk och en engelsk, kollade upp bolaget och sa att allt såg bra ut.
Sällskapet runt bordet nickade förstående.
Några timmar senare satt Svennis och jag i en privatchaufförrattad Bentley på väg tillbaka mot London. Jag frågade om han trodde att pengarna inom fotbollen var på väg att tryta. Portsmouth hade blivit lurat, han själv hade blivit lurad – såg vi slutet på miljardregnet över europeisk fotboll?
Svennis funderade ett ögonblick innan han sade:
– Förr hörde jag presidenter som hela tiden sa att »nu har vi nått taket, nu måste vi hålla igen«. Sedan kom TV-rättigheterna in och allt tog ett skutt rakt upp. Jag tror att lönerna, från den dagen jag skrev på för Lazio till den dagen jag lämnade – det var fyra år kring millennieskiftet – gick upp med två- eller trehundra procent. Sedan, efter några år, kom samma diskussion igen: »Det är för mycket pengar i fotbollen, nu är det slut.« Och då kom Abramovitj och gossarna och började ösa in pengar.
Han lutade sig tillbaka i skinnsätet och fortsatte:
– Du vet, det är väldigt få av de här investerarna som tjänar pengar på fotbollen. Det skiter de i! För vissa är det ju bra för karriären. Ta Berlusconi, utan Milan hade han aldrig i världen blivit premiärminister i Italien. Så, nej, jag tror bara att det här kommer att fortsätta. Det kommer alltid att finnas rika män som vill ha en fotbollsklubb som ny leksak.
– Men är det verkligen bra för klubbarna då? frågade jag.
Svennis tittade ut genom bilrutan. Det verkade som om han inte förstod frågan.
När Kevin Keegan tränade Newcastle 2008 utbrast han, efter ännu en misslyckad säsong för klubben: »Ligan riskerar att bli en av de bästa men tråkigaste i världen. De fyra topplagen nästa år kommer vara desamma som i år! Ingen manager kommer att säga ›se upp Alex, vi är ute efter din titel‹, som man gjorde för tolv år sedan. Skulle du sagt det nu hade folk trott att du var full eller hög på något.«
»›Hurry up! They are playing one more match!‹ Ägaren var snett på det, spelarna han såg ute på planen var bara avbytare som joggade ner efter matchen.«
Det är ett vanligt argument att pengar gör fotbollen ojämn och därmed tråkig. Men som Simon Kuper och Stefan Szymanski pedagogiskt visat med statistiskt underlag (i boken Why England Lose), finns det mycket som talar för att ojämna serier mest är av godo. Utan David-mot-Goliat-fajter minskar åskådarnas engagemang, utan arroganta storklubbar att avsky försvinner spänningen – och då sjunker publiksiffrorna.
Nej, det är egentligen inte ojämna tabeller som stör fotbollssupportern – det är att pengarna förvrider villkoren. Tittar man tillbaka i historien är det tydligt att var tid har haft sina storklubbar som krossat allt i dess väg, men så länge fotbollen inte var en fri marknad begränsades ändå pengarnas inflytande över var de bästa spelarna hamnade. Klubbarnas stomme var alltid spelare från det egna landet, ofta med stort lokalt inslag. Med en »gyllene generation«, en karismatisk tränare eller riktigt samtrimmade spelare kunde även lag med begränsade resurser och befolkningsunderlag – som IFK Göteborg och Malmö FF – nå Europacupfinaler.
Sedan Bosmandomen trädde i kraft 1995 har möjligheten att nå toppen genom att överprestera fotbollsmässigt minskat drastiskt. När spelarna blev friare att byta klubb sökte de sig snabbt mot den fetaste plånboken, en mindre klubb fick inte längre någon möjlighet att bygga upp något riktigt bra.
Denna nya världsordning har också medfört två saker: dels att det numera är nyrika utmanare som konkurrerar med de ständiga storklubbarna, dels att fotbollen har fått in nya sorters investerare. Tidigare mecenater, oftast lokala företagare som mest puttade in kapital när klubben behövde det, har blivit frånåkta av »sugar daddies« – ofantligt rika män som plötsligt bestämt sig för att fotboll är det de vill lägga förmögenheten på.
Likt Svennis kan man tycka att det är dessa mäns ensak om de vill ha en dyr hobby, fotbollen ska bara tacka och ta emot. Problemet är att investeringen sällan handlar om något så oskyldigt som att skaffa en »ny leksak«.
Svennis, om någon, borde veta.
Den 6 juli 2007 anställdes Sven-Göran Eriksson som manager i Manchester City. Thaksin Shinawatra hade nyss tagit över klubben, och lovat att göra laget till Englands bästa. Thailändaren hade tidigare varit premiärminister i sitt hemland men avsatts och gått i exil, efter att ha anklagats för att smita undan skatt i samband med den miljardvinst han fick när han sålde sitt telekombolag till Singapore. Dessutom hade han i flera år kritiserats av internationella människorättsorganisationer för sitt »krig mot narkotikan«, då över 2 000 människor dödades på tre månader.
»Han ville ha Cafú och Roberto Carlos, och så bad han mig locka över Thierry Henry. Jag svarade: ›Men herr President, det går inte!‹«
Svennis tid i Manchester började bra. I premiären slog laget West Ham borta med 2–0 och fansen sjöng häpet »What the fuck is going on?« på läktaren. I andra matchen vann man mot Derby med 1–0. Därefter väntade derbyt mot Manchester United. Matchen slutade 1–0 till City och efteråt ringde Shinawatra upp Svennis och sade att han var »very happy«. I den fjärde matchen kom första förlusten – mot Arsenal borta. Direkt efter slutsignalen hörde ägaren av sig igen: »Schwen, last week you were very, very good. This week you are very bad.«
– Vad jag har förstått i efterhand så gick Shinawatra faktiskt inte in med så mycket pengar, säger Hasse Backe som var Svennis assisterande tränare i City. Det som kom in var TV-pengar och de förskott vi fick från ligan. Det mesta av Shinawatras pengar var ju låsta i Thailand.
När Shinawatra bjöd in Hasse Backe och Sven-Göran Eriksson till en vip-loge på Champions League-matchen mellan Liverpool och Arsenal började tränarna förstå att fotbollen knappast var Shinawatras viktigaste anledning till investeringen i Manchester City. Efter matchen, när tränarna lämnade logen, hörde de hur thailändaren ivrigt knackade på rutan: »Hurry up! They are playing one more match!« Ägaren var snett på det, spelarna han såg ute på planen var bara avbytare som joggade ner efter matchen.
– De här killarna som öser in pengar har ofta noll pejl på fotboll, säger Hasse Backe. Och när jag pratar med kollegor i England i dag verkar det bara ha blivit värre. Ägarna omger sig med rådgivare, eller »överlevare«, som jag kallar dem. Det är folk som inte heller har koll men som gör allt för att bli kvar på sina poster – och har ägarens öra. Det är de killarna som bestämmer det mesta. Det är därför det inte finns någon kontinuitet i lagen längre – tränare sparkas ju på löpande band. Och de nya tränarna kommer med sina värvningar och sina nya staber.
För Shinawatra var inträdet i Manchester City framför allt ett försök att tvätta sitt rykte och höja sin status i England, landet där han levde i exil. Sommaren 2008 brakade allt samman. Svennis och Backe fick sparken i juli. Två månader senare sålde Shinawatra klubben till Abu Dhabi United Group för 200 miljoner pund. Och ytterligare en månad senare dömdes han i sin frånvaro till ett tvåårigt fängelsestraff i Thailand.
– Med facit i hand kan man väl säga att det handlade om mycket annat än fotboll, säger Backe. Det är så det har blivit. Politiken går inte att komma ifrån i dagens fotboll.
Att de nya fotbollsinvesterarna har egna, mer eller mindre väl dolda agendor, är tydligt. Vissa vill göra business – som Manchester Uniteds Malcolm Glazer – men inser snart att sporten inte är särskilt lämpad för goda affärer. Det är svårt att få en klubb lönsam när konkurrenterna backas upp av stenrika shejker som stoppar in miljarder för att vinna titlar. Vissa vill tvätta sitt skamfilade rykte – som Shinawatra – men inser efter ett tag att en av världens medialt mest uppmärksammade branscher inte är så lämplig om man vill undvika svarta rubriker.
»När Bunyodkor vann ligan blev ägaren så glad att han erbjöd Zico sitt ena privatplan för hemresan till Brasilien.«
Sommaren 2009 utkom en rapport från OECD, den internationella organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, som utlyste en varning till fotbollsbranschen. Rapporten slog fast att…
… många klubbar, trots den enorma tillväxten, mår dåligt ekonomiskt och därmed lätt kan övertygas om att göra affärer med »tvivelaktiga partners«.
… fotbollsklubbar betraktas av många kriminella som ett perfekt »verktyg för pengatvätt«.
… kriminella ofta »söker status utanför sin kriminella värld och att fotbollen har möjlighet att erbjuda just detta«.
Utöver att det ofta följer kriminalitet med pengarna, så drabbas den nyrika klubben nästan alltid av utmaningar kring själva fotbollsverksamheten. Kostnaderna för värvningar och löner blir extra höga eftersom spelarna till en början inte vet hur hållbar satsningen är. Kulturbärande spelare och lokalt engagerade finansiärer kastas ut för att ge plats för de nya stjärnorna och ägarna. Biljettpriserna trissas upp, vilket tränger ut de trogna supportrarna. Och om ägaren plötsligt stoppar pengaflödet står katastrofen garanterat för dörren, eftersom klubben vant sig vid en ohållbar kostnadsnivå samtidigt som dess traditioner och tidigare infrastruktur slagits i bitar.
Med sådana varningsklockor borde supportrarna dra öronen åt sig när miljardärerna knackar på dörren. Och även om syftet är gott, även om det är en finansiär som bara söker sin »leksak«: Är det verkligen en leksak en fotbollsklubb ska vara?
– Problemet är att de här rika ägarna tror att de kan göra vad de vill, sade den förre brasilianske landslagsstjärnan Zico när Offside träffade honom härom månaden.
Han vet vad han talar om. Sedan Zico slutade spela har han stångats med rika ägare i Turkiet, Ryssland, Grekland och Uzbekistan. När Zico i september 2008 tog över den uzbekiska klubben Bunyodkor – nystartad 2005 och rik på oljepengar – mötte han Miradil Djalalov, en ägare med storslagna planer:
– Han ville ha Cafú och Roberto Carlos, och så bad han mig locka över Thierry Henry. Jag svarade: »Men herr President, det går inte!« Det fanns ju inte rätt struktur för sådana namn, ligan var inte tillräckligt bra.
Några månader före Zicos ankomst hade Bunyodkor bjudit in Samuel Eto’o. »Det snurrade runt i huvudet när jag hörde vad de erbjöd – 25 miljoner dollar – för att spela i två eller tre månader«, berättade den dåvarande Barcelonaspelaren senare för franska TV-showen Telefoot. Kameruniern tackade nej (men hamnade tre år senare i Dagestan och FC Anzji, en annan galet rik klubb).
– Det roligaste med ägaren var att varje gång man kom till hans kontor var besökaren tvungen att följa honom runt för att han ville visa »en sak«, berättade Zico. Det var en karta där alla hans gas- och oljeledningar var utplacerade. Djalalov var så stolt och han blev sur om du inte ville titta. Så varje gång var du tvungen att stå där och kolla på de blinkande nålarna på kartan …
Zico lyckades med det uppdrag han tilldelats – och belönades därefter. När Bunyodkor vann ligan blev ägaren så glad att han erbjöd Zico sitt ena privatplan för hemresan till Brasilien. Vid ett annat tillfälle tyckte han att tränaren skulle ta samma plan för att bjuda hustrun på en weekend i Paris.
»För varje ny miljardär som investerar i en klubb trubbas fotbollsvärlden av ytterligare en smula.«
Zico stannade bara några månader. Jobbet blev komplicerat eftersom ägaren blandade sig i allt. Bland annat avslöjade han efter en tid att han, redan när Zico tillträtt, hade beordrat den tidigare tränaren att ge brasilianaren felaktig information om laget. Ägaren hade varit rädd att Zico skulle spela »alltför offensivt« annars.
– Ibland ville jag bara fråga: »Varför ville du ha mig här? Vill du bestämma över allting behövs ju ingen tränare.«
2010, två år efter att Zico lämnat klubben, var »leksaken« inte lika rolig längre. Djalalov begärde sitt företag Zeromax i konkurs och ställdes inför rätta av de uzbekiska myndigheterna, misstänkt för skatteflykt. För Bunyodkor innebar detta naturligtvis ekonomiska problem, bland annat frös spelarlönerna inne. Tillsammans med storlaget rasade hela ligan och frustrationen hos de uzbekiska fotbollsfansen växte.
I augusti 2011 kulminerade kaoset med en sammandrabbning mellan supportrar från lagen Shurtan och Nasaf. Slagsmålet pågick enligt lokala medier i över ett dygn.
Trots att historier om opålitliga ägare blir allt vanligare, och trots att Uefapresidenten Michael Platini hoppas att organisationens nya regler kring »financial fair play« ska stävja den galopperande ekonomiska dopningen, fortsätter pengarna att forsa in i fotbollen. Toleransnivån har snarare höjts. Den kritik som Roman Abramovitj mötte när han köpte Chelsea 2003 är otänkbar i dag. För varje ny miljardär som investerar i en klubb trubbas fotbollsvärlden av ytterligare en smula.
Ingenstans är det tydligare än i Zlatan Ibrahimovics nya hem.
När ett par investerare från Qatar 2006 ville köpa Paris Saint-Gérmain protesterade fransmännen vilt: såväl Canal Plus som Paris borgmästare, som representerade Paris stads delägarskap i klubben, ansåg det vansinnigt att släppa in ägare från ett land där mänskliga rättigheter förbises. Istället sålde klubben aktierna till det amerikanska investmentbolaget Colony Capital.
Fem år senare gjorde qatarierna en ny framstöt – och denna gång gick det lättare. När det franska fotbollsmagasinet So Foot grävde i fallet avslöjade de att den franske presidenten Nicolas Sarkozy haft mer än ett finger med i spelet. Att Frankrike törstade efter ett utökat samarbete med Qatar var känt sedan länge. Redan tre veckor efter att Sarkozy intagit presidentpalatset 2007 åkte han till Qatar för att träffa emir Hamad bin Khalifa Al Thani. Emiren tog också plats på podiet bredvid Sarkozy när fransmannen firade sin första nationaldag som president den 14 juli samma år.
»I Qatar, liksom i många mindre oljeländer, fruktar man ›ett nytt Kuwait‹ – en invasion av någon som vill lägga beslag på rikedomarna.«
För att i slutet på november 2010 skynda på Qatar Investment Authoritys inträde i PSG bjöd Sarkozy in emirens son, shejk Tamim, och Uefapresidenten Michael Platini till Elyséepalatset (det var tio dagar innan Platini lade sin röst på att Qatar skulle få arrangera VM 2022). Och när qatariernas affär med PSG höll på att stranda i februari 2011 – eftersom de ansåg att 80 miljoner euro för ynka 30 procent av klubben var för mycket – ska presidenten, enligt So Foot, ha agerat medlare. Affären gick igenom tre månader senare.
Att det låg i både statens och Qatarshejkernas intresse att få igenom affären står utom all tvivel. Frankrike har jobbat hårt för att få in oljepengar i landet. Under Sarkozys styre infördes skattelättnader för de qatarier som investerade i fastigheter i landet. Dessutom underlättade han för dem att investera i franska företag. Det gav effekt. I dag är stora franska bolag som Lagardère (media), Suez (el och gas) och Veolia (energi och transport) delägda av qatarier. Dessutom har TV-kanalen al-Jazira etablerat sig i landet. Dotterbolaget BeIn Sport har köpt rättigheter till Ligue 1 och sänder två matcher i veckan för den franska publiken.
»Qatar är ett smart litet land«, sade Lars Haue-Pedersen, VD för sportkonsultbolaget TSE och en man som i flera år arbetat för Qatars olympiska kommitté, till New York Times i början på oktober. »Om jag skulle ha gett dem ett 30 sekunder långt råd skulle jag ha sagt: ›Var är fotbollsmarknaden mest underutvecklad i förhållande till sin potential?‹ Det är i Frankrike.«
Pierre Terzian, redaktör på den franska tidningen Petrostrategies, som rapporterar om olje- och gasindustrin, påpekade för So Foot att Qatar Investment Authoritys köp av PSG dessutom är en del av en större plan. I Qatar, liksom i många mindre oljeländer, fruktar man »ett nytt Kuwait« – en invasion av någon som vill lägga beslag på rikedomarna. »För att bli en viktig del av samhället när man är ganska liten måste man få uppmärksamhet, erkännande och respekt«, sade Terzian. »VM 2022, Barcelona, Málaga, rättigheterna till Ligue 1, hela al-Jazira, PSG … allt passar in i logiken. Om du blir en viktig spelare i världen kommer dina nya vänner att skydda dig om du får problem.«
Det är signifikativt att fotbollen och oljepengarna går hand i hand. I världens stenrika oljeländer lever man på lånad tid. Fotbollen gör detsamma. Någon dag tar oljan och därmed pengarna slut – och då står klubbarna där utan frikostiga shejker. Och liksom inom fotbollen diskuterar man i oljeländerna när de glada dagarna är över. De talar om »Peak oil« och i många länder har produktionen redan avtagit – eller så har oljan blivit mycket dyrare att få upp.
»Man värvar in sina tre designated players, de tre som får ha en högre lön. Det blir lite som att spela Monopol.«
Tills vidare hoppas både olje- och fotbollsbranschen att paradiset som är här och nu ska bestå. I varje fall gäller det de klubbar som har oljan på sin sida. Den medlemsstyrda klubben Bayern Münchens president Uli Hoeness beklagade sig däremot förra året: »Jag blir förbannad varje gång jag tankar bilen. Oljemaffian plockar pengarna ur fickan på mig, och investerar dem i fotbollsspelare. Det är helruttet!«
Det bästa de nyrika klubbarna kan göra för egen del är att anamma oljeländernas mer långsiktiga strategier. Såväl arabländerna som Norge har sina oljefonder, pengar som ska användas den dag källorna sinar. Fotbollen bör låta en del av pengarna den nu överöses med gå till investeringar som är kvar även när shejkerna försvunnit. Manchester City gör det. Drygt 32 hektar mark har plattats till intill Etihad Stadium. För shejk Mansours pengar ska man bygga en träningsanläggning som rymmer 16 fotbollsplaner och saknar motstycke i fotbollsvärlden.
– Jag är övertygad om att det kommer att fortsätta ösas pengar över fotbollen, säger Hasse Backe. Fotbollen har alltid haft en märklig dragningskraft på människor, av någon anledning vill folk alltid synas i samband med sporten.
Backe menar att det bara är att gilla läget, även om han inte gillar effekterna som kommer på köpet.
– Det är förstås för jävligt att folk som har noll koll på fotboll har så mycket makt över sporten. Men med åren har jag lärt mig att ta det med en klackspark. Jag kan faktiskt inte ta situationen riktigt på allvar längre.
I rollen som tränare för New York Red Bulls har han de senaste åren sluppit storägarna. I amerikanska MLS finns lönetak som gör externa finansiärer poänglösa.
– I början var det konstigt. »Hur ska det här gå?« tänkte jag. Men jag måste säga att det har varit rätt befriande. Man värvar in sina tre designated players, de tre som får ha en högre lön. Det blir lite som att spela Monopol. Sedan jobbar man med att utveckla de spelare man redan har. Ligan blir oerhört jämn, så den som vinner är den tränare som har lyckats bäst med att vara … ja, just tränare. Fotbollen i Europa är ju inte riktigt sådan längre.
I maj 2010 pratade jag och Sven-Göran Eriksson om hur fotbollsvärlden hade förändrats. Bentleyn närmade sig Londons utkanter och Svennis berättade nostalgiskt om första gången han besökte sin, och pappa Svens, favoritklubb Liverpool på 80-talet. Han blev inbjuden i »the boot room«, rummet där de förvarade fotbollsskorna. Där stod en massa flaskor på bordet– öl, vin och whiskey – och managern Joe Fagan sade att de efter matcherna alltid bjöd in motståndartränarna dit, bara för att ha kul och slappna av.
– Det fanns bara en regel: »Prata inte om matchen vi nyss har spelat«, berättade Svennis.
Vi konstaterade att det var en annan tid, långt ifrån miljardregn och oljeshejker. Vi pratade om det Portsmouth vi lämnat några timmar tidigare. En klubb som grundades 1898, som blev ligamästare 1949 och 1950, och som nu hängde på repet på grund av en ägare som visat sig fattigare än han utgett sig för att vara. Svennis avslöjade att han själv varit nära att bli tränare i klubben ett år tidigare.
– Sol Campbell och David James ringde mig och ville ha dit mig. Det var förra säsongen när de kämpade för nytt kontrakt …
Jag sade att det kanske var tur att det inte blev så. Då hade han följt upp erfarenheterna med Shinawatra i City och de försvunna finansiärerna i Notts County med ytterligare en ägare som inte höll sitt löfte. Han log.
– Ja, kanske … Men sådant där vet man inte, det kanske hade gått på ett helt annat sätt då.