Spelarnas bästa vän

Peter Fröjdfeldt stånkar i takt med pedaltagen. Det vinande ljudet från motionscykelns hjul tränger igenom Anastacias sång från den bärbara PC:n. Klockan är fem på eftermiddagen och det skymmer utanför fönstret där snön ligger i meterhöga drivor.

Sovrummet i familjen Fröjdfeldts tvåvåningshus i Eskilstuna utgör tillfälligt gym. Peters försäsong följer tredagarsintervaller med träning i två dagar, vila en. Träningsdagar brukar han löpa i sju kilometer för att sedan trampa i 45 minuter på cykeln. I år har vintervädret för det mesta satt stopp för joggingturen. Därför har han spenderat extra mycket tid på övervåningen i den gula villan.

På ena sovrumsväggen sitter ett inramat diplom. »Årets domare 2004« – en utmärkelse där de allsvenska tränarna utgjorde jury. Där hänger också en löpsedel: »Toppdomare i Eskilstuna dödshotad – skyddad av polisen«. Det bästa och det sämsta med domaryrket.

I en bandytrunk i rummet intill ligger några av de matchsouvenirer som han har fått med sig genom åren. Vimplar, klubbnålar, en Chelseatröja med alla spelarnas autografer… han vet inte vad han ska göra med allting. Det fanns en tid när barnen – Andreas och Sara – gillade att springa omkring på fotbollsträningarna i Wayne Rooneys matchtröja. Numera tycker de mest att det är fjantigt.