Kocken och Mattias Göransson.

The Koburi Way

Offsides VM-reportrar är på väg att hoppa av innan turneringen har börjat. De är dåligt förberedda, har skral reskassa och ser inget hopp för Sveriges landslag. Men endast de viljelösa talar om dåliga odds. Det här är sommaren då 23 svenska fotbollsspelare väljer den smala vägen.

Kocken slocknar på en bänk på Kuala Lumpurs flygplats. Jag traskar planlöst runt bland tax free-affärerna, vänder på böcker, flyttar om spritflaskor. Ett gäng irländare i gröna landslagströjor fördriver tiden i väntan på samma flight. Det är två dagar kvar till VM:s öppningsmatch.

-Vid landningen syntes kritvita stränder längs hela den malaysiska kusten. Himlen är klarblå.

– Ska vi inte stanna här i stället? säger jag när Kocken vaknar till liv. Vi kan bada, dricka öl, slappna av. Varför åka till Japan för att se Sverige förnedras?

Annons

Kocken säger:

– Jag gav upp klockan 12.20 i lördags. Då mötte Sverige Japan. Jag har sällan sett ett mer hopplöst landslag.

Själv förlorade jag hoppet i Glasgow tre veckor tidigare. Ulf Roosvald och jag var där för att intervjua Henrik Larsson för Dagens Nyheter. Henrik rekommenderade en stimmig tapasrestaurang, där jag och Ulf blev sittande för oss själva på kvällen, vridandes och vändandes på Sveriges förutsättningar i Dödens Grupp.

Ulf drog de vanliga klichéerna: »Sverige är bättre mot bra lag«, »Försvaret ser starkt ut, Sverige släpper aldrig in många mål« och »Vi har alltid haft lätt för England«. Jag viftade bort dem som imbecillt önsketänkande.

– Inser du inte att det enda som talar för Sverige är allmänna floskler? Men är du specifik, pratar om spelare, går in på detaljer, då finns det inget som talar för Sverige. Glöm att Sverige är Sverige. Tänk dig att det är något annat land, att det heter… Urgut. Vad är Urgut för ett lag?

Perspektivet var hisnande.

I målet stod en kille från ett mittenlag i den engelska andradivisionen.

Lagkapten och mittback var en spelare som varit skadad i ett halvår. Bredvid honom en mittback från skotska ligan. På kanterna: två mittbackar till. Sedan ett mittfält bestående till tre fjärdedelar av spelare från mitten- och bottenlag i Premier League, två av dem bänknötare det senaste halvåret. På den fjärde platsen: Stjärnan, med fast plats i det lag som vann både Premier League och FA-cupen. Och högst upp: stabila målskyttar – i den skotska och den holländska ligan.

– Och då har vi inte pratat om Urguts två tränare än, sade Ulf. Den ene har som enda merit att han ledde ett lag till urgutsk ligaseger 1992, den andre… vad är det han är, egentligen? Gympalärare?

– Jag minns inte heller, sade jag. Jag tror det.

 

På Kuala Lumpurs flygplats berättar jag om Urgut för Kocken. Vi enas om att Urgut har ungefär samma förutsättningar som Slovenien.

När det är dags att borda planet till Tokyo ser jag i kön till säkerhetskontrollen att påfallande många får visa upp sitt handbagage, och blir nojig över kudden jag stulit på flighten mellan London och Kuala Lumpur. Jag tog den på uppmaning från Kocken, som hade läst en krönika i Expressen där Mats Olsson beskrev de hårda kuddarna i Japan.

Det sista flygkaptenerna gör före landning i Malaysia är att påminna passagerarna om att knarksmuggling leder till dödsstraff. Vad kan stöld av Malaysian Airlines blå kuddar ge? Ett avhugget lillfinger? Eller bara ett dygns arrest?

Kocken flinar åt min ångest. Själv fick han visa upp sin necessär på Landvetter eftersom röntgenpersonalen inte förstod vad de såg på bildskärmen. Det visade sig vara ett hundratal kondomer i gröna metallförpackningar, med reklamtryck på.

Annons

– Jag fick dem förra sommaren, som promotiongrej, sade han när jag bad om en förklaring.

Vilket inte på något sätt förklarade varför han tog med dem i bagaget till fotbolls-VM. Men den frågan ställde jag inte, eftersom jag inte var säker på att jag ville veta svaret.

Nu ser jag framför mig hur hans handbagage väljs ut av den malaysiska säkerhetspersonalen, och inser vad den kommer att dra för slutsats om två nervösa unga män med hundra kådisar i bagaget.

Vad kan sådant ge?

 

Vi känner oss som jättar i kvällsvimlet utanför Ueno station i centrala Tokyo, huvudet längre än alla andra, med stora väskor som vi stöter in i förbipasserande på trottoaren. Vägarna är smala, trottoarerna trånga och husen inte alls så höga som jag väntat mig – sju snarare än tjugo våningar höga.

Kvinnor i korta kjolar försöker locka in oss till barerna, »whisky mister?«, vi går förbi bilder på billig mat, stupfulla äldre män i kostym, laserljud från dataspelshallarna, röda neonskyltar, bilder på halvnakna lolitor i skyltfönstren till porrbutikerna. Sedan upphör stojet, vi vandrar genom trånga gränder, husen krymper. Vårt ryokan, som de små traditionella japanska gästhusen heter, ligger en bit från Tokyos universitet i ett av de få kvarter som inte brann upp under bombningarna i andra världskrigets slutskede. Här är de tätt packade husen fortfarande byggda av synliga trästommar med vitrappat murbruk emellan.

Innanför en fjäderlätt skjutdörr av rispapper och trä väntar små tofflor, alla är minst fem storlekar för små. En kvinna visar oss till rummet: ännu en skjutdörr utan lås, tatami-mattor på golvet, pappersväggar, hoprullade madrasser, ett lågt bord, sittkuddar.

Vi slänger in våra saker och letar sedan reda på ett pyttelitet nudelhak; wokad biff, lök och paprika i sojasås för femtio spänn. En femte gäst kommer in på stället – iklädd badtofflor, shorts och t-shirt. En svensk.

– Har ni hört att Ljungberg är skadad? Det vart nåt fel med höften, säger killen på norrköpingsdialekt.

– Allvarligt? frågar jag.

– I Aftonbladet på nätet stod det att det inte var så farligt, men att han fick utgå från träningen. Och Beckham sägs spelklar, fast det vet jag inte om jag tror på. Han måste ha helt usel form efter skadan.

– Då tar han och Patrik Andersson ut varandra, muttrar jag. Svartabörspriserna lär i vart fall stiga med Beckham på planen.

– Får jag 15-20 000 spänn så säljer jag min biljett, säger östgöten.

– Går det då? undrar Kocken. Är det inte ID-koll och personnummer och allt?

– Hur fan ska de hinna kolla det? Med 60 000 som ska in på läktarna? I Belgien köpte jag en tysks biljett till första matchen, mot Italien av en annan svensk.

Sedan säger killen:

– Fan, jag tror på Sverige. Vi är alltid bra mot England och klarar åtminstone oavgjort. Sen tar vi Nigeria. Jag tror vi fixar oavgjort mot Argentina med. Sverige är alltid bättre mot bra motstånd. Förresten är det skit samma. Huvudsaken är att man har roligt. Jag var i Belgien under EM. Det är det roligaste jag har haft, trots att matcherna gick åt skogen. Ni skulle ha sett Bryssel dan före första matchen! Det var säkert flera tusen svenskar på två uteserveringar på Grand Place. När jag kom dit hade dom dansat Små Grodorna runt hela torget, nu stod folk bara och skrek och sjöng i ett stort blågult hav. De fick stänga halv två, för att ölen var slut. I vanliga fall stängde de två.

– Var ska folk träffas här då?

– Bra fråga. Det känns lite för stort. Hur många bor det i den här stan egentligen? Tio miljoner människor? Sexton? Jag var ute i Roppongi i går kväll. Ölen kostade tusen pengar! Åttio spänn för en öl, då dricker man inte många.

Han visar sig bo på samma ryokan som vi. Och precis som vi har han bara fått rum första natten. Jag berättar att vi tänker satsa på något av kapselhotellen i Shinjuku sedan, och undrar vad han har för planer.

– Jag har löst mitt för i morgon natt i alla fall, flinar killen. Jag träffade en tjej när jag var ute i går, som jag skulle få bo hos.

– Då var åttio spänn inte så dyrt ändå.

 

Det fanns en plan. Den gick under titeln »Stellan, Kocken och jag« och gick ut på att jag skulle köpa en gammal risig Toyotabuss att både bo och färdas i, och sedan luffa runt VM tillsammans med Kocken och Stellan Danielsson.

Kocken – 38 år gammal, kökschef på Societetshuset i Marstrand, redaktör för Tina Nordström på SVT:s »Mat«, journalist, före detta högerback i IFK Göteborg – skulle ha en gasoldriven wok där han brassade käk åt oss i bussen och åt glada människor vi lärde känna under vägen.

Stellan skulle bara vara… Stellan.

I Pulp Fiction finns en scen där Samuel L Jacksons rollfigur Jules Winnfield avslöjar för Vincent Vega, spelad av John Travolta, att han ska ge upp sitt nuvarande liv.

– Vad ska du göra? undrar Vincent.

– Det är det jag har funderat på. Först ska jag lämna över den här väskan till Marsellus. Sen ska jag bli en vandringsman, svarar Jules.

Annons

– En vandringsman?

– Som Caine i Kung Fu – åka från plats till plats och träffa folk.

– Hur länge tänker du vandra?

– Tills Gud hittar en plats åt mig.

– Och om han inte gör det?

– Då får jag fortsätta att vandra.

– Så du ska bli en luffare?

– Bara Jules, varken mer eller mindre.

För mig handlar den dialogen om Stellan Danielsson. Stellan är en vandringsman, med hela jorden som strövområde – förutsatt att det spelas fotboll i närheten. Men för dem som stöter ihop med honom på gatan i Göteborg där han tar sig fram till fots iklädd träningsoverall och gymnastikskor, eller ser honom hoppa av det avstannande Oslotåget i farten när det passerar hemtrakterna på Hisingen, ser han förmodligen mest ut som en lodis.

Stellan har spelat fotboll i Honduras förstadivision, provspelat i mexikanska proffsligan, suttit avbytare för Örebro SK. Han är tränarutbildad i fem europeiska länder, i Frankrike med Liverpools manager Gérard Houllier som lärare och Real Madrids tränare Vicente Del Bosque som klasskamrat. I Sverige gick han på GIH med Tord Grip och Sven-Göran Eriksson.

Hösten år 2000 var Stellan i Rom för att följa Lazios träningar. Han åt middag tillsammans med sina gamla studiekamrater, när Svens mobil ringde. När samtalet var slut lade Svennis ifrån sig mobilen, och sade:

– Tord, vad säger du om att bli assisterande förbundskapten för England?

Stellan sade:

– Nej, aldrig England! Det kan ni bara inte! De har sämre mat, fulare brudar och sämre väder.

Men Svennis och Tord gick redan igenom vilka spelare de skulle få ta hand om.

Stellan Danielsson är också ett levande lexikon på latinamerikanskfotboll. Han har sett nästan alla Afrikanska mästerskap sedan starten. Han är kompis sedan arton år med Argentinas fystränare Luis Bonino, du med Jay-Jay Okocha och andra nigerianska landslagsspelare. Han är med all säkerhet Sveriges mest bereste och kunnige fotbolllsjournalist.

Men alltså egentligen gympalärare.

Han lever på att leverera bilder och texter till fotbollstidningar i Sverige, Spanien, Tyskland och England. Han har också levererat till en nigeriansk tidning. Och inför VM – en japansk.

– De sade att varje text skulle vara en A4-sida ungefär. Men det visade sig vara japanska tecken, och med dem går det ju in fan så mycket mer. Det blev ett himla meck, sade Stellan när jag träffade honom kort före avresan till Japan.

Han drar inte in många kronor per bild eller text – men levererar desto fler. Han lever på det.

Det finns få svenska sportjournalister som inte vet vem Stellan Danielsson han är. Hans namn nämns ofta med ett litet leende eller skratt, men inte av elakhet eller hån, utan av road fascination.

På Marunouchi Café i Tokyos hektiska shoppingdistrikt Ginza försvinner det sista hoppet om boken Kocken, Stellan och jag.

– Du åker ut till en av de stora genomfartslederna, så ser du stora fält med begagnade bilar. Det är i princip omöjligt att få tag på en försäljare som pratar engelska, men gör du det kanske du hittar någon som kan vägen runt problemet, säger Kjell Fornander.

Fornander är redaktör för Volvos japanska livsstilsmagasin Living, och min sista och absolut mest långsökta kontakt i försöken att på något sätt få tag på en bil. Alla tidigare försök har stupat på en rad problem – som att man »ska vara japansk medborgare för att köpa bil i Japan«, »för att köpa bil i Tokyoområdet måste man äga en parkeringsplats« eller »gamla bilar är belagda med så hög skatt i Japan att de nästan inte finns«.

Av Fornander har jag i slutgiltig desperation tiggt en sponsorbil, en vansinnig idé både journalistiskt-etiskt och logistiskt – hur ska Kocken, Stellan och jag kunna bo i en V70?

Kjell avböjer vänligt. Dock lyssnar han tålmodigt på mina problem, säger att alla svårigheter mina tidigare kontakter räknat upp på det stora hela är korrekta, och tillägger:

– Och finns det en väg runt de problemen blir det dyra ändå försäkringen. Du måste ha bra försäkring, annars kan du hamna i fängelse resten av livet. Yenen är dyr och japanerna värderar japanska liv högt. Kör du till exempel på en liten pojke kan du räkna med att bli stämd på 200-300 miljoner yen.

Jag säger senare till Kocken att det finns en mikroskopisk, fullständigt orealistisk chans att få tag på en begagnad minibuss om vi bara tar oss till »någon av genomfartslederna i Tokyos utkanter«. Och att det i så fall kommer att kosta väldigt mycket pengar. Kocken tycker att det får vara nog.

»Det har varit sånt snack om att jag inte skulle klara av en snabb spelare som Owen. Det är kul att visa att de som sade så hade fel.«

Stellan har hur som helst ordnat eget boende och resande sedan flera månader tillbaka. Han ringde till en japansk sportfotograf han mötte under de Afrikanska mästerskapen i Mali, och hyrde in sig i dennes hem.

– Men fixar ni en bil kan vi ju alltid slå följe i samband med Sveriges matcher, sade Stellan diplomatiskt.

Som den erfarne levnadskonstnär han är kände han förmodligen doften av misslyckande tidigt.

 

På kapselhotellet: ännu en situation där japanerna följer en outtalad uppsättning regler, och där vi måste studera dem innan vi följer efter. Skorna i ett skåp, kläderna i ett annat, väskorna i en garderob bakom lobbyn. I klädskåpen: små blå kalsonger och en tunn bomullskimono att skyla kroppen med. Vänster tygflik över höger, säger guideboken, annars imiterar du liksvepning.

– Kolla, tatueringar är förbjudna här inne, säger Kocken och pekar på en skylt.

Ytterligare en regel. Den drabbar som tur är inte oss.

Varje korridor innehåller två kapselblock, ställda mot varandra med två meter luft emellan. Kapslarna, två på höjden och trettio på bredden, ser ut som uppförstorade unikaboxar med ovala hål uppsågade på kortsidan. Eller som sådana där lådor man transporterar husdjur i, men utan handtag på taket.

Jag kryper in i min kapsel av beige, formgjuten plast och förvånas av komforten. Här finns klockradio och ingjuten i taket finns en liten TV. Med en meters takhöjd kan jag sitta framåtböjd i hörnet, djupet räcker för att jag nästan ska kunna ligga raklång.

– Det är ju genialiskt, över 500 rum på en yta som en normal svensk hotellvåning. Varför öppnar man inte såna här i Sverige?

Kocken, som arbetat i hotell- och restaurangbranschen i femton år, muttrar:

– Visst, du lär få hundra myndigheter på dig. Till att börja med hälsovårds- och brandmyndigheten.

Hela dagen har vi vandrat genom Tokyo: från sprit- och sexstimmiga Shinjuku via exklusiva Ginza till diskotekens och turistfällornas Roppongi. Återigen är det något med skalan som inte stämmer: inom en radie av fem mil från Tokyos centrum bor 32 miljoner invånare. Hus, kvarter och vägnät tycks byggda helt utan central planering – genomfartslederna går i krokar, arkitektoniska stilar är blandade hej vilt – för att hitta använder vi kompass. Ändå tar det oss bara en halv dag att till fots avverka mycket stora delar av centrala Tokyo.

Egentligen vill vi stanna i våra kapslar – klockan är halv tolv på kvällen och jetlaggen ligger som en bakfylla innanför pannan. Samtidigt känns det vansinnigt att nöja sig med två kubikmeter formgjuten plast, när ett av världens mest hysteriska nöjesdistrikt finns alldeles utanför dörren.

Så vi går ut i Shinjuku igen, det är varmt, gatorna vimlar av människor, neonskyltar, inkastare, kvinnor som försöker se ut som småflickor; »massage, Mister?«. Kocken får frågan oftast. Det irriterar honom. Shots kostar fyrtioåtta kronor, strimlad biff i nudlar en tia till, stupfulla japaner raglar omkring på gatorna.

På Half Time Bar stöter vi ihop med Steve, Mark och fyra andra engelsmän vars namn vi aldrig uppfattar. De bjuder på öl. Säger att Sverige kommer att vinna på söndag och att svenska kvinnor är vackrast i världen. Vi säger att England med all säkerhet vinner på söndag och att kvinnorna i Norge kan vara strået vassare.

– Eller Argentina, säger jag. Jag har själv inte varit där, men mycket pålitliga källor påstår att kvinnorna där är extremt vackra. Jag har varit i grannlandet Chile, där var kvinnorna också väldigt vackra, men även där fick jag höra »åk till Argentina«.

– Fuck off! vrålar Steve. Det finns inte en chans att svenska kvinnor inte är vackrast i världen. Jag säger bara »Ulri-ka-ka-ka«!

De andra engelsmännen nickar medhållande och höjer entusiastiskt sina glas för att ära »Svennis« kvinnosmak. Jag känner mig en smula osäker på om de skämtar eller inte, Kocken ser också tvivlande ut.

– Ulri-ka-ka-ka! Ulri-ka-ka-ka! fortsätter Steve, om och om igen.

Vi låter det bli slutordet i debatten. Mark säger:

– Ser du irländarna där ute? Om dom sjunger och lever jävel på gatan heter det att de är ett roligt gäng supportrar – men vore de engelsmän, då är de huliganer och rasister som ska buras in. I dag gick vi helt lugnt på en gata i Shinjuku när en polis kom fram och frågade om vi var engelsmän. Sen ville den jäveln se passet. Vi är fanimej rättslösa!

En två meter lång, blonderad, bredaxlad engelsman bjuder leende på en runda till. Han har ett jättelikt ärr runt vänster öga, som om någon tryckt in en sönderslagen flaska i hans ansikte.

Mark och Steve har besökt alla VM sedan 1990. Jag tänker på fältslagen mellan italiensk polis och brittiska supportrar och säger att VM 1990 måste ha varit en fight. Steve låtsas inte förstå frågan. Han pratar om VM 1998 istället.

– I Frankrike hade jag inga biljetter. Gruppspelet kostade mig tusen pund. Sen fick jag betala tusen till för att se åttondelen.

Mark berättar om lika vansinniga svartabörspriser och resor jorden runt. Han jobbar i Londons tunnelbana. Vi får det inte att gå ihop.

– Det är synd att det är några procent av supportrarna som sabbar för de andra, säger han. Men när man träffar på tyskar och fransmän så… jag menar, historien betyder ju ändå något. Mina åttaåriga tvillingdöttrar får lära sig om islam och judendomen i skolan. Sedan får dom läsa om The Church of England. Jag brukar ta med dom på museum och lära dom om Nelson, Drake och Churchill. Och nationalsången, för den är ju nästan förbjuden i dag.

En av de andra killarna i gänget skriker – »varför går det så dåligt för England? Två hundra tusen invandrare om året, där har du svaret!« De andra garvar.

Mannen med ärret har såriga knogar. Marks rakade skalle får innebörd. Vi inser varför han och Steve inte köper sina biljetter av Fifa som all annan publik.

– Jag vill ju inte nämna namn, men kolla in några av killarna jag är här med, dom är verkliga kriminella, pengar betyder ingenting för dom, säger Mark.

Han nickar åt den ärrade:

– Den där killen knäcker skallar som kokosnötter, hans kompis bredvid tjänar massor på droger. Det är bra killar – men riktiga skurkar.

Det irländska gänget dyker upp igen. De kommer in, till våran bar. Mark och Steve muttrar om »the fucking Irish«, den ärrade ger irländarna långa blickar, som ett rovdjur som värderar sitt byte.

En japansk prostituerad sjunker ner i ett brittiskt knä. Klockan är över tre. Kapselhotellet lockar.

 

Klockan åtta på morgonen är syret förbrukat i den lilla plastboxen. I lobbyn mellan kapselkorridorerna är luften tjock av cigarettrök. Dörrkarmen till toaletten smäller till mig i pannan, de femton pissoarerna som står uppradade bredvid varandra sitter så lågt att jag av misstag pissar på den lilla sensorn ovanför porslinsskålen.

– Varför får man inte vara tatuerad här inne? frågar jag tjejen som hämtar våra väskar när vi checkar ut.

– Yakuza! väser hon. Mafia tattoo! Yakuzan är tatuerad.

Kocken konstaterar att Fredrik Ljungberg, med två svarta pantertatueringar i ryggslutet, inte hade varit välkommen.

– Ljungberg, landslagets yakuza, flinar han.

Tidigare har vi utsett Teddy Lucic till Sveriges Tamagochi – reagerar endast på stimuli.

– Ljungbergs morsa möblerade hans lägenhet i London, hans frisör i Halmstad bestämmer vilken frisyr han ska ha och Arsenals presskvinna avgör vilka journalister han träffar. Frågan är vem som sade till honom att göra de svarta pantrarna, säger jag.

Utanför ett varuhus på vägen mot järnvägsstationen skrider en sumobrottare fram genom folkmassan med klumpig, vaggande gång och låg tyngdpunkt. Gångstilen känns bekant.

– Tommy Söderberg, landslagets sumo! säger Kocken.

 

I dag börjar VM. Frankrike möter Senegal. I Korea.

Vi känner att vi i varje fall måste se en arena.

Vi tar ett lokaltåg norrut, mot staden Kashima och Ibaraki Football Stadium. Vi väljer Ibaraki eftersom Argentina ska möta Nigeria där några timmar innan Sverige möter England, och därför att jag vet att de svenska VM-spionerna Tomas Lyth och Göran Göransson är där.

Förort efter förort passerar förbi utan att stadsbebyggelsen förlorar i täthet. Först efter en timme har så många gått av tåget att vi får sittplats. Efter en och en halv timme byts betongen mot trähus, asfalten mot gröna risfält. Pendlarna byts mot pensionerade japanska par i Beppe-hatt som äter risbollar, smörgåsar och chokladpraliner ur medhavda matlådor.

Kashima är linjens slutstation och visar sig vara lika mycket förort till Tokyo som Halmstad är förort till Göteborg. Jag och Kocken vandrar mot arenan mellan småhus och radhuslängor i ett landskap som känns nordjylländskt med sina sanddyner och gräsruggar. Den främsta skillnaden är att danskarnas låtit stränderna vara – här radar industri efter industri upp sig utefter strandlinjen.

Efter trettio minuters promenad har vi ännu inte arenan inom synhåll. Solen steker – här finns inget behagligt smogfilter som i Tokyo.

Jag tänker på Stellan.

Han har bokat in en match per dag under hela gruppspelet, och tänker återvända till Tokyo varje kväll.

– Hur ska du hinna med det? frågade jag när jag fick höra hans planering.

– Det blir inga problem, sade han. Det går tåg överallt och jag har köpt ett tågluffarkort.

– Men Japan är stort, försökte jag. Arenorna ligger på olika öar till och med.

– De har jättesnabba tåg, jag har hört att det inte tar mycket mer än två, tre timmar att ta sig mellan arenorna.

– Kan det verkligen stämma? Jag tycker att det ser ut att vara över hundra mil till vissa ställen.

– De har jättesnabba tåg, sade Stellan. Och de flesta arenorna ligger nära Tokyo.

Jag och Kocken har färdats över två timmar med tåg och fyrtiofem minuter till fots när vi slutligen får syn på Ibaraki Stadium, en av de tre »arenorna i Tokyoområdet«. Och då räknar vi tiden från Tokyo station. Att åka tunnelbana dit från Shinjuku tog ytterligare en halvtimme.

 

När vi lämnar Ibarakis mediecentrum med färska pressackrediteringar runt halsen har det börjat skymma. Arbetare i brandgula västar röjer sly och städar upp utmed vägkanterna. Polisbuss efter polisbuss anländer med blinkande rödljus till de förutbestämda uppställningsplatserna, japanska kravallpoliser radar upp sig på tysta led i kvällsmörkret. I övrigt är Kashima tomt och dött som vilken annan sovstad som helst.

I denna stad bygdes Japans första arena för endast fotboll för 700miljoner kronor – Ibaraki Prefectural Kashima Football Stadium, med ihopfällbart tak och plats för 15 870 åskådare.

En strategi för att skapa intresse kring J-League som startades 1993 var att köpa utländska storstjärnor, egentligen på väg utför i karriären men ändå så kända att de drog publik. Spelare som Gary Lineker och Dragan Stojkovic värvades till Nagoya, Salvatore Schillaci till Iwata och Michael Laudrup till Kobe. Kashima värvade Zico – ett på papperet vansinnigt val, eftersom Zico lagt skorna på hyllan och var idrottsminister i Brasilien.

Men till skillnad från många av sina kollegor tog Zico jobbet i Japan på allvar. På planen gav han allt och vid sidan av den delade han med sig av det han visste om fotboll – från hur man behandlar sina skor till hur en bra träningsanläggning är uppbyggd. Formellt sett var han bara spelare, i realiteten var han både tränare och manager på deltid.

Första året kom Kashima Antlers tvåa i ligan, nästa år vann man. Sedan dess har klubben vunnit ligan ytterligare två gånger, mycket tack vare brasilianska spelare som Jorginho, Leonardo och Bebeto.

Ledaren för Kashima Antlers supporterklubb vann 1998 ett personval till stadsfullmäktige – och såg genast till att parker döptes efter fotbollsspelare och att matchresultaten ropades ut i stadens högtalarsystem för katastroflarm. Inför VM har nästan två miljarder investerats i arenan som nu tar 41 800 åskådare. Utanför står en bronsstaty av Zico.

Kashimas billigaste hotell – Koburi – stinker svett och fisksås. Väggarna är beiga, golvet täckt av en brun heltäckningsmatta, på TV:n sitter ett myntinkast för den som vill se porrfilm. Det minimala badrummet är gjutet i ett enda plaststycke med tillverkarens namn på en skylt: Hitachi Chemical co. Vi är hotellets enda gäster.

Frankrike-Senegal går inte att se på TV:n.

Mediecentret är stängt.

Göran Göransson svarar inte på sin mobiltelefon.

– Vi får ta oss till Göranssons hotell på vinst och förlust, säger jag. Vi får ringa till hans rum från lobbyn. Han måste vara där. Vi måste se matchen.

– The Koburi Way, säger Kocken.

 

Det officiella Fifahotellet visar sig ligga över en mil från arenan – när vi flåsar in i lobbyn är det bara två minuter till matchstart. En receptionist ringer upp rum 954. Göran Göransson svarar. Jag undrar om vi kan se matchen med honom.

– Tja, men den börjar nu, säger Göransson.

– Vi står nere i lobbyn, säger jag. Det blir tyst i några sekunder.

– Njaaa… säger Göransson, ni ska veta att Thomas fått i uppdrag att studera Senegal, som en möjlig kvartsfinalmotståndare.

– Vi ska hålla tyst, säger jag. Vi ska inte säga ett ord.

– Okej då, kom upp ni. I hissen säger jag till Kocken:

– Lyth ska studera Senegal. Som om Sverige hade chans att gå vidare. Göran Göransson och Tomas Lyth sitter bredvid varandra i en liten tvåsitssoffa framför TV:n på Göran Göranssons hotellrum på nionde våningen. Lyth sitter tyst och antecknar på ett block som ser ut som en fotbollsplan i miniatyr.

»Jag tappade lite balansen i skottögonblicket. Och Seaman var skymd. Det hjälpte nog.«

– Ser du? Det är inget riktigt system i vem som går på och pressar. Det är lite vem som andan faller på, kommenterar Göransson senegalesernas försvarsspel på Frankrikes planhalva.

– Det är en fin yta däremellan du, säger Thomas Lyth.

– Ahhh… det är en sån bra rörelse! säger Göran Göransson.

Sedan, när Petit manglar El Hadji Diouf:

– Oooooooo! Den där var inte rolig!

Därefter gör Senegal sitt mål.

– Det här kan bli tråkigt för Danmark, säger jag.

– Man kan inte tänka så, protesterar Lyth. Det handlar om att tro att man kan gå ut och göra någonting. Du kan lika gärna säga »vad tufft för Frankrike«. De kommer att ha en otrolig press på sig i nästa match. Leboeuf ser oerhört seg ut och Kocken skämtar rått om en av hans misslyckade brytningar.

– Det är inte ofta man byter mittback, säger Kocken.

– Det finns ett klassiskt fall, svarar Lyth. Det var under Bryan Robsons tid i Barcelona. Barça mötte Atlético i cupfinalen och låg under med 0-3 efter trettio minuter. Då tog Robson ut Blanc och satte in en anfallare, och lyckades vända matchen.

– Det är lustigt ändå att Frankrike envisas med Leboeuf på mitten, när de har en så skicklig mittback som Thuram på kanten, säger jag.

– Det ligger inget kontroversiellt i att man placerar innerbackar på kanten, säger Lyth. Framför allt är det bra om en innerback blir skadad och måste ut, då kan man flytta in en gubbe från kanten och sätta in den nye därute.

– Det är svårt att komma in ouppvärmd till en mittbacksposition. Man undviker det, på ett eller annat sätt. Ta EM-finalen, säger Göran Göransson. När Desailly blev utvisad flyttade fransmännen ner Petit till mittbackspositionen!

– Mittbackarna är lagets nav på något sätt, säger Lyth.

 

Matchen är slut, Senegals seger genererar glada flin hos både Göransson och Lyth.

Utanför fönstret är det natt, i fjärran lyser Kashimas petrokemiska industrier upp strandkanten som julgransljus. Göran Göransson och Tomas Lyth ber oss inte att gå, utan börjar förklara för oss vad deras jobb egentligen går ut på:

– Vi följer ett överenskommet analysschema, vi har på förhand bestämt vad som är värt att veta. Vi kollar upp lagens grundidé. Vad spelarna har för utgångspositioner. Under våren har vi skaffat en grund att stå på, nu ska vi bekräfta om det är som vi sagt, eller om det bara varit tillfälligheter vi studerat. Sedan, före match, ska vi presentera vårt material på ett sätt så att Tommy och Lasse kan ta till sig det.

I Japan har de båda haft svårt att få tillgång till Nigerias och Argentinas träningar och matcher. Göran Göranssons problem har utvecklats till en följetong i de svenska kvällstidningarna.

– Vad kan man se på träningarna? undrar Kocken.

– Man får inte ut mycket, men alltid något. Man ser om någon hänger med huvudet. Men man kan bli lurad också. Som nu, när Argentina gjort två skitmatcher och fått däng mot ett japanskt lag, det enda det betyder är att de haft dålig inställning.

Thomas Lyth:

– Vi kartlägger spelarnas individuella kvaliteter också, som läggs upp i en resursbank som killarna kan ta del av om de känner behov av det. Några dar före match sätter vi upp tänkta laguppställningar på en vägg på hotellet, med enskilda kvaliteter på spelarna bredvid. Och så har man lagdelsgenomgångar: Vad ska backlinjen tänka på? Hur agerar mittfältet? Vad blir utmaningen för anfallarna?

– Det handlar om att ge lagom mycket, så att det blir en trygghet, säger Göransson. Utifrån den kan man se vilka toner, vilka egenskaper vi ska förstärka i det egna laget.

De sitter i sin lilla soffa och dricker cola. Jag tänker att VM ändå har startat, att det är fotbollshysteri, att Sverige är med i världens största jävla idrottstävling och att det svenska landslagets ledning består av metodiska och vardagliga män som Göran och Thomas. Jag känner mig en smula rörd.

Det är på något sätt orättvist att de kommer att tillhöra syndabockarna om bara några dagar, när Sverige slaktats och de skyldiga ska sökas till fiaskot.

Lyth säger något om de svenska spelarna och den press de måste känna just nu.

– Det är ändå bara fotboll, kläcker jag ur mig. En spelare som blir kritiserad måste inse att det inte är på allvar, utan att det bara är idrott. Annars är det nog kört på förhand.

– Jag tror också att man måste kunna se sig själv utifrån, säger Göran Göransson. Spelare blir bara bättre ju mer de vet om världen i övrigt. Man måste inse att livet består av viktigare saker än fotboll. – Det där tycker jag låter som verklighetsflykt, avbryter Lyth.

Vi andra tystnar. Lyth säger:

– Man kan inte säga »det är bara fotboll«. Man måste älska spelet. Det handlar om att man måste vilja göra ett gott hantverk. Min pappa var konditor, därför går jag alltid in på bagerierna och tittar när jag är ute och reser. Jag vill bedöma hantverket. Här i Japan… det är verkligen små konstverk. De är extremt skickliga.

 

I taxin på väg mot vårt hotell inser Kocken och jag att vi inte ätit på hela dan. Dels för att vi haft fullt upp, dels för att jag förbjudit mig själv att äta kedjetillverkad snabbmat efter att ha läst Erik Schlossers Snabbmatslandet.

Japan har gott om alternativ, om man bara har tid att leta lite – yakitori-restauranger, ofta fantastiska ställen där gästerna sitter runt stekbordet och beställer grillspett som tillagas direkt av kockarna, enkla nudelhak, billiga men färska sushi-lådor på snabbköpen, eller ekiben, små delikata boxar med kall mat som säljs på järnvägsstationerna.

Nu är det för sent, allt är stängt utom snabbmatsrestaurangerna. Vi får sova hungriga.

– The Koburi Way, säger Kocken.

 

På Saitama Stadium stöter vi ihop med Expressens Olof Lundh, »Bois-mannen« i Mats Olssons krönikor. Det är dagen före Sverige-England. Lundh berättar om dragplåstret i morgondagens tidning: Ulrika Jonsson i landslagströja och ett fett »Heja Sverige«. Jag stönar högt.

– Jag tycker det är ganska kul, säger Olof Lundh. Vi kämpar trots allt för våra liv nu. Och det säljer tidningar.

Detta är den sista träningen före morgondagens match. På pressläktaren väntar resten av pressgänget på att den svenska truppen ska springa in på arenan – inte bara svenska reportrar utan också britter, japaner, italienare, två journalister från Argentina.

Aftonbladets mysfarbror Lasse Sandlin bär den obligatoriska Västen, den som majoriteten av alla sportfotografer har på sig. För dem är utstyrseln logisk – fickor och skrymslen proppas fulla med filmer, kameratillbehör och verktyg – men att så många journalister bär beige, militärgrön eller marinblå safariväst är ett mysterium.

Arenan är imponerande. Sju miljarder kronor. Publikkapacitet: 63 700. Inga löparbanor.

– Häromdagen sade Roland Andersson om engelsmännen att de bara var bra på täta arenor, att de såg vilse ut här i Japan, säger Olof Lundh. Men det här är ju den tätaste arenan i hela VM, den är ultrabrittisk.

– Jag undrar vad spionerna har för koll egentligen, fortsätter han. Före Italienmatchen i EM var alla journalister bombsäkra på den italienska startelvan, men den svenska lagledningen var osäker in i det sista. Inför Belgienmatchen upprepade L-O Mattsson som en papegoja: »Luuk Niilis ska spela, Luuk Niilis ska spela«, sen spelade Mpenza från start.

När spelarna springer in börjar det surra på pressläktaren:

– Ser du Ljungberg?

– Är det inte han som går med en väst i handen?

– Is Lundbäärgh playing?

– Han joggar lite bara.

– I see him! In the corner!

Mobiltelefoner plockas upp. Rapporter rings in. Så gott som varenda ord handlar om Fredrik Ljungberg.

Jag och Kocken sugs med av strömmen.

– Ljungberg ligger och stretchar bara, säger Kocken. Aldrig att han spelar i morgon.

– Kan det inte vara en fint? En mörkning från förbundskaptenerna? säger jag.

– Var inte dum, säger Kocken. Varför skulle de börja med sånt nu, när de aldrig har gjort så förr?

Simon Bank från Aftonbladet:

– Jag tror han spelar. Ljungberg är alltid lite halvskadad före match. Det är sån han är.

Han säger i alla fall »Ljungberg«, tänker jag, och inte »Freddie«.

En stund tidigare, på arenans mediecenter, stönade Kocken högt framför en Sportbladet-artikel vid en av Internetterminalerna:

– »Freddie«, vadå jävla »Freddie«? Heter han inte F r e d r i k?

– Jag vet, det är lika löjligt som när Henrik Larsson blev »Henke« trots att vare sig hans lagkamrater eller vänner brukade säga det, sade jag.

– Det är ett töntigt jävla sätt, sade Kocken. »Freddie«… som om de var polare eller nåt.

Nu står en av de skribenter som gjort mest för att sprida smeknamnet »Freddie« i svensk sportpress bara millimeter ifrån oss. Men det är inte läge för debatt. Vi är själva alldeles för uppslukade av Den Stora Frågan: kommer Fredrik Ljungberg att spela?

Då lägger sig Kaiser Andersson och grinar i gräset. Stor upphetsning bland kollegorna. Upp med mobilerna igen.

 

Efter träningen vältrar sig västarna ner för trapporna som ett berusat odjur på larvfötter. Hur allvarlig är Anderssons skada? Olof Lundh anför horden, han ringer fotbollsförbundets presstalesman Mats Olsson på mobilen. Lundh säger Olssons svar högt så att alla ska höra:

– »Av sporstliga skäl lämnar vi inga kommentarer«.

– Vadå »sportsliga skäl«? säger en irriterad kollega.

– Jag vet fan inte, säger Lundh. Det var så han sade.

Stämningen är irriterad. Under landslagets första Japanvecka i Miyazaki envisades lagledningen med att välja ut bänknötare till de dagliga pressträffarna. Sedan kom slagsmålet mellan Ljungberg och Mellberg och relationerna till pressen blev ännu sämre. Landslagets buss står parkerad utanför arenan med påslagen motor. Pressfotograferna står med teleobjektiven redo – en bild på en haltande Patrik Andersson står överst på hemmaredaktionernas önskelistor. TV4:s Patrik Ekwall skämtar och domderar.

– Det där är förnedrande, det skulle jag aldrig göra, säger han när SVT:s Per Nyström håller kameran de minuter det tar för kameramannen att gå på muggen.

Ekwall är uppe i varv:

– Skotträning dagen före match, har man det? säger han högt angående Kaiserns skada.

– Jo, jag har varit med om det, svarar Olof Lundh kort, samtidigt som han talar med Stockholm i mobilen.

Plötsligt börjar det hända saker: poliser och funktionärer svärmar runt bussen, en polisbil rullar fram. Bussen kör framåt och hela presshopen försöker följa med, men ett staket stänger vägen. Alla är lurade och förbannade.

– Vilket jävla skämt, det här är ju pinsamt!

Ekwall skriker bort mot bussen som nu har stannat femtio meter bort:

– Har det »inte hänt något« som vanligt eller?

Då kommer spelarna ut. Där bussen stod för en minut sen.

De paraderar koncentrerat, nästan surmulet förbi mediemassan på väg mot bussen. Några japanska kvinnliga funktionärer ropar glada hejanden till spelarna. Andreas Jakobsson vinkar lite generat, alla andra vandrar framåt med stenansikten.

Till slut har alla utom Kaisern och Ljungberg passerat. Hela manövern var uppenbarligen konstruerad för att spara just dem från fotoblixtar och jobbiga frågor. En minivan rullar fram bakom bussen för att täcka sikten för fotograferna, och sedan dyker den skadade duon upp genom en dörr femtio meter bort. Spekulationerna börjar igen – »Haltade Ljungberg?«, »Hade Patrik bandage?«, »Spelar de i morgon?«.

Diskussionen fortsätter i mediabussen hela vägen tillbaka till Oyima. Kocken, som lämnade Blåvitts juniortrupp efter en knäskada 1981, förvandlas till orakel i brist på bättre alternativ.

– Kan det vara en bristning, hur allvarligt är det, hur lång tid tar det att läka? frågar Göteborgs-Postens reporter.

 

Klockan elva på kvällen sitter jag och Kocken på en trottoar i ett helt folktomt, futuristiskt kvarter en halvtimmes gångväg från Oyima. Vi sitter i skuggan av en kolossal betongbyggnad som ser ut som tagen ur Total Recall – en enorm inglasad lobby sträcker sig nästan tio våningar upp i luften, därefter börjar hotellrummen. Landslaget bor därinne.

Västarna har rest med supersnabbtåg in till centrala Tokyo, de sitter förmodligen på sina hotellrum och författar de sista texterna, redigerar de sista inslagen, skickar de sista bilderna inför den svenska VM-starten. Spelarna ligger antagligen i sina sängar, läser böcker, spelar Playstation.

Vi kan förstås inte se någonting från där vi sitter. Det känns ändå bra att sitta utanför deras hotell. Renande. Kvällen är alldeles tyst.

– Jag fattar inte vad som hände i dag, säger jag till Kocken. Så sent som i morse var jag bombsäker på två saker: att Patrik Andersson är helt ur form och helst ska försvinna från jordens yta, och att Fredrik Ljungberg bara är en kille i gänget och inte det minsta avgörande för Sveriges framgång. Nu känns det som om de var viktigast i hela landslaget.

– Vi måste kämpa emot, säger Kocken. Att följa med strömmen, låta andras tankar ta fäste i det egna huvudet, är Yoyogi. The Koburi Way är att välja det svåra alternativet. Visst ger Kaisern »säkerhet åt hela backlinjen«, som västarna säger. Men det är en falsk säkerhet.

Ett litet sällskap på tre personer dyker upp ur skuggorna vid hotellentrén. Jag och Kocken följer dem med blicken där de vandrar över vägen ett femtiotal meter bort.

En i sällskapet får syn på oss och säger något. Vi reser oss instinktivt upp och börjar gå mot dem. Då vänder de tillbaka över vägen, och försvinner bakom ett par buskar. Vi blir stående mitt i vägen.

– Det var väl Ljungberg? säger jag.

– Det var i alla fall någon med hans mössa. Jag tyckte jag hörde halländska också, säger Kocken.

– Han hade likadana knickers när jag träffade honom i London för några veckor sen.

Ljungberg och hans sällskap, en ung man och en ung kvinna, har gått upp i rök. Det hela är mystiskt.

– Varför gömde de sig? säger jag.

– Tänk om vi hallucinerade? föreslår Kocken. Vi har inte hunnit äta i dag heller. Vi har inte ätit på… femtio timmar.

– Vi måste hitta nåt att äta, säger jag. The Koburi Way är inte bra om den gör så att vi inte kan lita på våra sinnen.

 

– Kolla! skriker Kocken. Rakt upp! De står fanimig precis rakt upp!

Och det stämmer – vartenda hårstrå på hans armar står upp som på ett uppretat piggsvin.

Laguppställningarna läses upp och hela arenan jublar åt de engelska namnen, när det är Beckhams tur ökar volymen till ett enda hysteriskt jättevrål. För de svenska spelarna tycks bara de sex tusen svenskarna i publiken vråla, bortsett då från Fredrik Ljungberg och Henrik Larsson som väcker vilda burop från den engelska klacken.

På storbildsskärmen står spelarna uppradade i gången som leder in till planen. Fredrik Ljungberg puffar på axlar, tar i händer.

Jag har svårt att tro mina ögon.

Det är det här som förväntats av honom efter hans vårsäsong i Arsenal – att han ska inta en ledarroll, växa, ta ansvar.

Samtidigt bryter det mot hela hans personlighet.

I alla de lag han spelat med – Halmstad, U21-landslaget, A-landslaget, Arsenal – har han för att lyckas varit beroende av medspelare som slår rätt bollar på rätt ytor. Vid sidan av planen tar han sällan initiativ, utan är killen som låter andra bestämma – inte bara vad det gäller inredning och frisyrval.

Jag och Ulf Roosvald träffade Fredrik Ljungberg tre veckor före VM. Vi försökte få honom att prata om den förväntade ledarrollen.

– Det är ju en ära på sätt och vis. Om Lars och Tommy vill att jag ska prata mer kan jag väl göra det.

Det var på ytan ett oengagerat icke-svar från en spelare som uppenbarligen tycker illa om att intervjuas. Men svaret sade ändå två saker om Ljungberg:

Dels att han ser ledarskap som en fråga om att »prata mer«. Dels att det inte är något han söker själv, utan något han kan tänka sig att göra »om Lars och Tommy vill«.

– Jag har aldrig sett Fredrik som en ledare, sade Ljungbergs barndomskompis Daniel Wiberg när jag ringde upp. Jag kan inte tänka mig honom som ledare, gör man det lägger man alldeles för stort ansvar på honom.

Så mycket kan omöjligen ha hänt under en vecka i Japan att Ljungberg förvandlats till killen som peppar ett helt lag före avspark.

Jag bestämmer mig för att han gör som någon sagt till honom, eller som han tror att någon skulle vilja säga till honom. Hur som helst ger det dåliga vibbar att se Fredrik Ljungberg göra våld på sig själv.

Sedan kommer spelarna ut ur gången. Publiken vrålar, visslar, klappar händer. Spelarna ställer upp sig för nationalsången. Kameran förstorar upp deras ansikten.

– Kolla Mjällby! skriker Kocken. Vilken jävla blick! Han är helt blank i ögonen! Han har ätit flugsvamp!

Johan Mjällby kan inte stå stilla, han vaggar av och an och ser ut att kunna explodera om inte domaren blåser igång matchen snart. Tobias Linderoth ser extremt hård och sammanbiten ut. Henrik Larsson ser ut att vara helt avslappnad. Helt cool.

 

Efter nitton minuter vänder jag mig mot Kocken och ler. Det fungerar. Alla floskler, allt skitsnack, allt jag haft emot dem: förbundskaptenerna har rätt.

Så länge det står 0-0 finns det ingen anledning att hetsa upp sig. Det är inte Sverige som har något att bevisa. Låt engelsmännen komma bara, låt dem stånga sig blodiga mot Mjällby och Jakobsson. Vi kan gott vänta.

När jag före matchen fick höra att Andreas Jakobsson skulle spela blev jag lika förvånad som alla andra, men Kocken sade:

– Helt rätt. Fan vad bra han var när han kom in mot Japan. Han var stark. Gjorde några riktigt tuffa brytningar.

På läktaren sitter vi nu och stönar av lycka åt Jakobssons brytningssäkerhet. Mjällby står hela tiden på exakt rätt plats. Mellberg och Lucic stoppar alla engelska försök att komma runt för att slå inlägg från linjen.

Dessutom spelar backarna sig ur situationerna. I många lägen där Patrik Andersson hade satsat på en långboll mot Henrik Larsson eller Marcus Allbäck söker Andreas Jakobsson mer intelligenta alternativ. Mjällby rensar inte heller, utan rullar kallt ut bollen åt sidan till Lucic eller Mellberg.

Det händer i och för sig inget framåt. Magnus Svensson och Tobias Linderoth förstör duktigt men skapar inget. Ljungberg håller i bollen lite för länge. Alexandersson är fullständigt usel, klart sämst på plan. Allbäck och Larsson forecheckar bra men får ingenting gjort själva.

Men vad gör det? Så länge det står 0-0 är det upp till engelsmännen att jobba.

Sedan får England en hörna. David Beckham slår den mot Sol Campbell.

Hörnan är slagen i exakt rätt nickhöjd och placerad nära det gränsområde där backarnas och målvaktens auktoritet kolliderar. Men den är innanför boxen. Det är alltså Hedmans boll. Det är en boll som Ravelli, Oliver Kahn och Thomas Sørensen förmodligen hade plockat. Det är samtidigt en boll som Magnus Hedman har svårt för, och det är han medveten om – de tre senaste mål han har släppt in i landslaget har kommit till efter just denna typ av inlägg. Detta är Hedmans enda riktiga brist som målvakt.

När det gäller räddningar på linjen är han bland de bästa. Det hjälper honom inte nu.

Magnus Hedman tvekar en halv sekund innan han bestämmer sig för att lämna linjen. Det är det tredje av två möjliga alternativ: Det första är att gå ut direkt, vråla »min« och nå bollen. Det andra är att stå kvar på linjen, låta backarna gå upp med full kraft och satsa på en reflexräddning om de förlorar nickduellen.

Den halva sekunden av tvekan visar sig vara en halv sekund för mycket, för när Hedman går ut kan han inte längre nå inlägget. Antagligen anar han misstaget samtidigt som han gör det, för han är tyst. Det ger Andreas Jakobsson motsatta signaler: han ska dels nicka bort bollen själv, dels lämna plats åt Hedman. Campbell nickar in bollen i tom bur.

– Fy fan vad onödigt, stönar Kocken.

– Ja du, Magnus, det blir nog ett år till i Coventry, muttrar jag. Just inläggen sade Magnus Hedman till mig och Ulf Roosvald att han blivit bättre på. Just inläggen hade han tränat extra på under året för att komma till VM i absolut toppform, trots att han spelade i andradivisionen.

»Jag försökte snacka med Teddy istället, men det går ju inte. Han pratar om sina hästar. Han läser tydligen Travronden på nätet.«

Campbell springer ut mot hörnflaggan, Ferdinand möter honom och klättrar upp på hans axlar. De stannar när de är på exakt rätt avstånd och vinkel mot TV-kameran i hörnet. Med Beckham uppe i himlen blir det helt perfekta ikonbilder, tagna ur ett perspektiv snett underifrån.

Det är en manöver som gör mig förbannad varje gång jag ser den – gör man mål i en viktig match ska man känna spontan och inte beräknande glädje.

Min ilska mot Hedman försvinner, jag får istället lust att kräkas på engelsmännen. De engelska fansen får spatt, Rule Britannia ljuder över hela arenan. Någonstans ibland dem står mördarna vi mötte i Shinjuku och sjunger med. Någonstans står Mark och flödar över av brittisk nationalism.

Jag sitter och önskar att det nu, omedelbart, utdömdes ett straff för kolonialismens svineri. Att England ställdes inför rätta som Tysklandgjorde i Nürnberg, och tilldömdes ett skadestånd för allt de roffat åt sig och fortfarande roffar åt sig i Afrika och Asien.

Av hela London skulle det återstå en enda liten tegelsten. Runt den kunde de engelska fansen stå och sjunga sin Rule Britannia.

– Ut med Alex och Turbo! säger jag.

– In med Zlatan! säger Kocken.

Vi får sura blickar från västarna bredvid oss. Man ska sitta tyst på pressläktaren. Vi vill sitta tysta på pressläktaren. Vi kan inte sitta tysta på pressläktaren.

– Turbo, för HELVETE! hör jag mig själv skrika efter en bortslagen passning.

 

I pausen summerar vi läget. Hur Sverige ska kunna göra mål framstår som ett stort mysterium. Kocken och jag enas om att Turbo och Alexandersson måste ut, Anders Svensson och Zlatan in. Henrik Larsson tar Alexanderssons plats på kanten.

Samtidigt har det sett tryggt ut bakåt. Bortsett från målet har engelsmännen bara skapat en hörna, som Rio Ferdinand nickade utanför, och ett skott från Ashley Cole som Magnus Hedman räddade.

Frågan är vad som kommer att hända på Beckham och Ljungbergs kant.

Att matchens på förhand största stjärnor delar yta har hittills bara lett till en sak: inget har hänt där. Beckham såg seg ut, han vare sig sökte eller tilldelades mycket boll. En pigg Ljungberg hade kunnat göra vad han ville på den kanten, men hela den första halvleken sökte han sig istället in mot den överbefolkade mitten av planen. Långa stunder spelade han tredjeforward.

– Är det något Tord och Svennis säger i halvlek, är det att högerkanten är helt tom. Antingen måste Ljungberg börja hålla sin kant, eller så blir vi slaktade i andra, säger jag vid pissrännan.

Det blir istället svenskarna som utnyttjar den där ytan. Och alla andra. Efter fem minuter av den andra halvleken kommer Allbäck loss i straffområdet och rivs ner, men domaren friar. Därefter tar Sverige över.

Anders Svensson kommer in, hans första bollkontakt är en klack och sedan gör han en hård tackling.

– Koburi! skriker Kocken.

Mellberg och Lucic går högre upp nu, Allbäck forecheckar så hårt att den engelske vänsterbacken Mills rensar till inkast nära eget straffområde, Larsson missar inte en nedtagning, Svensson hittar rätt med sina passningar. Alexandersson skjuter i mål.

Både jag och Kocken står upp och vrålar.

 

Efter matchen stannar de svenska spelarna kvar på planen och applåderar publiken. De springer fram till den svenska kurvan och ger supportrarna ett extra tack. Lättnaden är tydlig.

Britterna går rakt ut. Den ende som över huvud taget vänder sig åt publiken är David Seaman, som ger dem en kort applådgest.

Nere i arenans innandöme visas en intern-TV-intervju med Sven-Göran Eriksson.

– Båda lagen skapade goda chanser.

– För varje dag blir vi bättre och bättre.

– Vi vann inte, vi förlorade inte. Man kan inte säga något om framtiden, vi får se efter fredagens match.

Här börjar de engelska och svenska journalister som står samlade runt TV-apparaterna i pressrummet att skratta och skaka på sina huvuden. Svennis rynkar sin svettblanka jättepanna. Han ser för en gångs skull klart pressad ut, trots att Fifarepresentantens frågor är menlösa och ofarliga.

Därefter är det Beckhams tur. Under den mycket korta intervjun lyckas han säga »at the end of the day« tre gånger.

Paul Scholes är den spelare som först passerar journalisterna i den »mixade zonen« mellan omklädningsrummen och spelarbussarna. Han går snabbt förbi, utan att titta upp och utan att säga ett ord till någon. Sedan kommer Olof Mellberg – skäggig och barfota i loafers under den beiga landslagskostymen. Skulle man gissa matchresultatet enbart utifrån de bådas uppsyn vore 3-0 till Sverige helt rimligt.

Men Mellberg, den mest extreme vinnartypen i det svenska landslaget, visar sig vara missnöjd.

– Jag är besviken att de fick göra ett mål. De hade inte mycket att komma med.

– Vad sade ni efter matchen? frågar jag.

– Ingenting. Vi visste alla vad som hade hänt. Ingen var själaglad, ingen var ledsen.

När de spelade brännboll i Olof Mellbergs högstadieklass kunde han knuffa till en tjej som precis skulle ta lyra. När han kom till Degerfors IF som femtonåring tyckte han sig för god för att bära bollar och plocka koner som andra juniorer – trots att priset var ett kok stryk.

Under VM-kvalet tillhörde han regelbundet de bästa i laget. I dag överglänstes han av Teddy Lucic på vänsterkanten, men framför allt av mittbackskollegorna. Jag berömmer Andreas Jakobssons debut, och Mellberg förnekar sig inte:

– Vi spelar så bra som lag, jag ska inte säga att det är enkelt att spela mittback i Sverige, men det är nog skönt att spela mittback i Sverige just nu.

När Johan Mjällby passerar förbi har hans ögon förlorat den galna glansen, men han ser fortfarande… hård ut. Och nöjd. Riktigt, riktigt nöjd. Han ser ut som en man som gjort sin bästa landskamp hittills i karriären, och som är fullständigt medveten om det.

– Jag älskar utmaningar, säger han. Jag har alltid älskat utmaningar. Det har varit sånt snack om att jag inte skulle klara av en snabb spelare som Owen. Det är kul att visa att de som sade så hade fel.

 

På bussen tillbaka till Oyima sitter jag bredvid Stellan Danielsson.

– Hur var matchen? undrar han.

– Vad menar du?

– Jag tog bilder hela tiden, jag uppfattade inte så mycket. Men jag hörde att den var bra.

– Sverige spelade sin bästa anfallsfotboll på… fem år. Så här bra har de inte spelat sedan de förlorade mot Skottland borta i kvalet till Frankrike-VM.

– Vad roligt!

– De kunde gott ha vunnit. De borde ha vunnit. Teddy Lucic hade två målchanser på slutet, ett var friläge. Andreas Jakobsson hade en bra chans. Linderoth ett grymt skott över, och i sista minuten var Henrik Larsson på väg igenom men vände utåt istället för inåt och missade.

– Vad skojigt för dem. Det vågade man nästan inte hoppas på innan.

Jag fick syn på Stellan några timmar före matchen. Då var han omgiven av tre bekymrade japaner med namnlappar på bröstet. De tittade alla på Stellans dator.

– Varför är det inte som hemma? Där är det bara att stoppa i sladden i väggen, sade han när han fick syn på mig.

Stellan hade bett dem att ordna hans Internetuppkoppling. Jag frågade honom om Internet ens var installerat för Sverige på hans dator.

– Nej, jag har aldrig använt den tidigare, jag köpte den precis. Jag trodde det bara var att komma hit så skulle någon fixa det.

Medan japanerna försökte lösa detta problem med en dator vars operativsystem var på ett språk de inte begrep, tog Stellan fram en hel näve med små gröna papperslappar. Det var hans tågbiljetter för de närmaste två veckorna. Han skulle som sagt se en match om dagen, och hade redan plockat ut varenda resa.

– I morgon ska jag upp 07.00, jag ska till Niigata och se Kroatien-Mexiko. Jag var där redan för två dar sen för att kolla in arenan, så i morgon jag tar en liten omväg över bergen. Så får jag se en sträcka till.

Stellan släpade på en liten bagagekärra lastad med en pappkartong och en ryggsäck. Han bar en mörkblå överdragsväst i handen. Alla andra fotografer hade ljusblå. Det innebar att Stellan var den ende fotografen på arenan som fick röra sig precis hur han ville. I utbyte krävde Fifa tillgång till åttio av den officielle Fifafotografens negativ.

– Jag får sitta på lagledarbänken om jag vill, sade Stellan med ett leende. I dag är det jag, i går var det Magnum och Allsport. De är nummer ett och två i världen, jag är väl nummer 6 722 på rankingen.

Nu, efter matchen, säger han:

– Vilken otur jag hade. Jag hade servat kamerahuset precis innan så att det var helt okej, och fick låna ett helt nytt 400-objektiv av Canon. Sen funkade inte kameran! Efter matchen fick jag veta att det var objektivet som var sönder. Det nya!

– Så du fick inga bilder? säger jag.

– Jo, jag hade ju några andra kameror. Jag fick nog tjugo bilder i alla fall. Men det blev ändå en förstörd arbetsdag för mig, säger Stellan.

Och för Fifa, tänker jag.

Stellan berättar att han stötte ihop med Kameruns materialförvaltare häromdagen. Denne tog med honom till förbundskaptenen Winfried Schaeffer. Stellan och Schaeffer blev kompisar när Schaeffer var i Göteborg med Karlsruhe för att spela mot Häcken i Intertotocupen. Stellan tog hand om laget, visade dem runt, såg till att de trivdes. Sedan blev han bjuden till Karlsruhe där han umgicks en vecka med Schaeffer och lagets materialare – nu materialare åt Kamerun.

– Stellan, du skulle skriva en bok, säger jag.

– Ja, det skulle jag. Men inte om mig själv, utan om min pappa. Det jag har gjort är inget mot vad han har gjort. Han var sjöman under andra världskriget och fick båten torpederad mitt på Atlanten. Han överlevde och kom i land i Brasilien, och började spela fotboll med Botafogo. Han har varit i vartenda land i hela världen. Utom i Japan.

 

Det svenska landslaget ska ha presskonferens i Kobe dagen efter Englandsmatchen. Vi är sjuttio mil därifrån. Att åka sträckan med vanligt tåg tar alldeles för lång tid. Men är det inte Yoyogi att åka snabbtåg?

Kocken påpekar att det är svårt att följa en livsfilosofi vi ännu inte vet innebörden av.

Jag säger att det just därför är väldigt lätt – eftersom det är vår religion bestämmer vi budorden själva.

The Koburi Way är att ta konsekvenserna av sitt eget handlande.

The Koburi Way är att ta konsekvenserna av sitt eget tyckande.

The Koburi Way är att alltid göra det bästa av omständigheterna.

The Way of the Yoyogi är att skylla egen oförmåga på omständigheterna, agera mot bättre vetande, fly undan personligt ansvar.

De japanska Shinkansen-tågen ser väldigt Koburi ut, spetsiga som flygplan för att kunna skjuta sig fram i 270 kilometer i timmen. På tåget är vi båda överens om att Yoyogi var ute efter oss inför öppningsmatchen. Från Kalle Kula på wok-haket den första kvällen till västarna på Saitama översköljdes vi av ett evigt tjat om Patrik Anderssons och Fredrik Ljungbergs skador och om hur oumbärliga de var. Det måste ha varit ett test.

Patrik Andersson saknades inte en sekund i matchen, Fredrik Ljungberg var på alla sätt bara en i gänget.

Svenskarna bor i en badort några mil väster om Kobe, deras hotell ligger på en kulle fem minuters gångväg från järnvägsstationen. Det är kvavt och varmt, men när vi väl tagit hissen genom berget fläktar det behagligt utanför lyxhotellet.

Det är tredje dagen i rad vi ansluter oss till västarnas skara, vi känner oss redan familjära i gänget. Expressens lilla tremannaenhet är sluten och hemlig. Mats Olsson verkar så koncentrerad på att klura ut små detaljer till sina krönikor att han knappt registrerar omvärlden. Sportbladet-gänget är gladare, krönikören Lasse Sandlin en enda stor trivselspridare. Sandlin brukar arrangera en fotbollsmatch mellan journalisterna och lagledningen på stora turneringar som VM och EM. Kocken och jag missade den med en dag.

Vi får höra om en kille från Sydsvenskan som landade med en timmes marginal, tog sig direkt från flygplatsen till fotbollsplanen, bytte om, sprang in på planen och sparkade med sin första spark så snett att knäskålen hoppade ur led. Benet gipsades. Han flögs hem samma dag. Västarna består till stor del av medelålders herrar med ansiktshud som ser betydligt äldre ut än deras faktiska ålder. Av ett femtiotal journalister är ett tiotal under fyrtio, ingen är kvinna. Ulf Roosvald berättar att gänget från Dagens Nyheter kvällen innan diskuterat vilken landslagsspelare de skulle vilja vara. Alla ville vara backar.

– Jag tror att vi alla insåg att det säger något, oklart vad, säger Ulf en smula självkritiskt.

En som definitivt inte hade valt en back är TV4:s Patrik Ekwall. Lekledaren. Spjuvern.

Han tar kommandot direkt när han dyker upp.

– Vad sitter ni här för? Är det inte en trappa upp? säger han till den håglösa horden i lobbyn.

– Vi får inte åka upp än. Det är några minuter tills det börjar, säger en av västarna.

– Äh, skitsnack, säger Ekwall, och åker upp med rulltrappan utan att bry sig om den oro han vållar bland japanerna med namnlapp.

Flocken följer efter.

Jag och Kocken noterar omedelbart Patrik Ekwalls kraftfält. Han utstrålar glamour, självsäkerhet. Bara genom att vara den maxare han är har han kommit undan med de mest märkliga snedsprång – som den där boken han fick betalt av Martin Dahlin för att skriva (Martin Dahlin. Boken, det närmaste gayporr en svensk fotbollsspelare kommit), kompiskrökandet med Tomas Brolin, medietränandet av det svenska handbollslandslaget.

– Patrik Ekwall, översteväst, säger jag.

 

Inne i den konferenssal där vi ska få möta spelarna är stämningen stimmig och glad. Journalister och fotografer står nu och skämtar ledigt med förbundsfolk och lagledare man fyrtioåtta timmar tidigare betraktat som kompletta idioter.

Sedan kommer spelarna in, de sitter enligt små namnlappar som är utspridda över hela rummet. Johan Mjällbys, Niclas Alexanderssons och Henrik Larssons bord är redan fyllda av förväntansfulla reportrar. Andra får sitta ensamma hela timmen – Pontus Farnerud tar till slut tar upp en läskflaska och fejk-intervjuar Daniel Andersson.

Jag känner att jag måste prata med Andreas Jakobsson, men han är upptagen. Medan jag väntar sorterar jag spelarna.

Olof Mellberg sitter vid samma bord som Jakobsson. Mellberg är onekligen Koburi. För självförtroendet, fysiken och oräddheten. Bara att bära det där skägget räcker långt. Världen har väntat på en efterföljare till den tyska fotbollsmustaschen länge nog, kan det bli det svenska fotbollsskägget? Mjällby har redan följt efter, även om hans är mer vikingastylat.

Mjällby är förstås också Koburi. Det har han alltid varit. Bara människor med stark Koburi trycker in mål som det där grismålet han gjorde mot Belgien i EM, eller det mot England under VM-kvalet.

Teddy Lucic? Under Englandsmatchen sökte han sig absolut mot ljuset, men med Lucic är det omöjligt att veta om det var en tillfällighet eller inte. Yoyogi har onekligen en mycket stor lockelse för honom.

Andreas Jakobsson? Koburi-potential, helt klart.

På mittfältet är det värre. Niclas Alexandersson: fullständigt odefinierbar. Efter matchen frågade någon honom om målet, han hade trots allt räddat Sverige från förlust, gjort sitt livs första VM-mål, sett till att landslaget fortfarande hade hopp i VM. På sävlig halländska svarade Alexandersson:

»I VM måste alla ta sitt ansvar. Vi som är där är Sveriges bästa fotbollsspelare, det ska vara en boost i sig.«

– Jo, det var en ganska bra träff, men jag tappade lite balansen i skottögonblicket. Och Seaman var skymd. Det hjälpte nog. Det kan omöjligen finnas en enda fotbollsspelare till på jorden som svarat likadant i det läget.

Man kan älska honom för det svaret. Man kan också vilja slå honom i huvudet med en spikklubba.

Magnus Svensson? Han visade ett enormt hjärta, men på den här nivån kan man inte bara slå passningarna på medspelarna, man måste slå dem på ytorna där medspelarna är om en sekund.

Inom Fredrik Ljungberg tycks det pågå en ständig kamp mellan de två kraftfälten – ibland grips han av Yoyogi, ibland utstrålar han Koburi. Anders Svensson tycks genomgå samma strid.

Tobias Linderoth, däremot. Att Sverige har en 23-åring som kan hantera samma uppgift som Patrick Vieira och Roy Keane har i sina lag är smått surrealistiskt. Koburi!

Allbäck ser också ut att vara på gång. Han hade fyra avslut och kunde gott fått en straff med sig.

Han slet som en hund i defensiven. Klara tendenser. Andreas Andersson såg också mycket stark ut när han kom in.

Och så Henrik Larsson. Han spelade på en egen nivå nästan hela matchen. När han slutligen fick ett perfekt läge sköt han utanför. Trots det bevisade Henrik Larsson att han har mycket, mycket stark Koburi.

 

I Glasgow, tre veckor före VM, var han avslappnad och kändes redan fokuserad.

– I tidningarna skrev de att »Johan Mjällby gjorde sin bästa match som back« efter träningsmatchen mot Norge, men jag tyckte inte att han gjorde något särskilt. Här i Celtic är han så bra jämt. Det är bara att ingen är här och ser honom spela.

Henrik, mest rutinerad i truppen i Patrik Anderssons frånvaro, fick frågan vem som »agerade pappa« i laget nu när Kaisern var borta.

– Ingen, svarade han med ett skratt.

Sedan var det som om han överraskades av sin egen spontanitet, för han vidgade svaret, berömde Johan Mjällbys insats som lagkapten, sade:

– Man får inte glömma att individen i gruppen också har ett ansvar. Man kan inte gömma sig bakom någon annan. I VM måste alla ta sitt ansvar. Vi som är där är Sveriges bästa fotbollsspelare, det ska vara en boost i sig.

Det var ett typiskt Henrik Larsson-svar. För honom är ledarskap att ge hundra procent i alla matcher, oavsett hur det går för honom själv och för laget. Han är spelaren som kan skärma av sig helt femton minuter före match genom att gömma sig under en handduk. Han är den i landslaget som haft enkelrum under lägren under längst tid.

– Jag är ljudkänslig och kan inte sova om någon låter. Ska man prestera bästa möjliga måste man förbereda sig bästa möjliga, förklarade han.

Henrik Larsson hade sina egna mål för vad han ville uppnå med VM-turneringen, men sade inget om dem eftersom »det sällan blir som man tänker, och har man inte sagt något slipper man stå där med skägget i brevlådan«.

Förmodligen är hans personliga mål att överträffa VM i USA 1994.

Spelare som inte spelade en enda minut i den turneringen uttrycker stolthet och glädje över att ha varit med. Med all rätt.

Henrik Larsson var 22 år gammal när han kom till USA, han hade bara gjort ett mål på femton matcher med Feyenoord den våren och hur som helst hade landslaget redan ett effektivt anfallspar. På honom vilade inga förväntningar.

Men Henrik Larsson sköt ribbskottet som gjorde att Martin Dahlin kunde kvittera till 2-2 mot Kamerun. Han satte den avgörande straffen mot Rumänien. Han gjorde mål i bronsmatchen mot Bulgarien.

Han, av alla människor, sade:

– Jag har kluvna minnen av den turneringen.

Henrik Larsson var vare sig nöjd med sin egen insats eller den roll han tilldelades. Om 1-1-matchen mot Brasilien, där han spelade på mittfältet hela matchen, sade han:

– Jag är anfallare, jag är en kille som ska ha bollen. Visst kan jag försvara, men det är inte det jag är bra på. I den matchen sprang jag bara fram och tillbaka mot Leonardo i nittio minuter. Det är den sämsta jävla match jag har gjort.

När Ulf Roosvald och jag senare på kvällen kom till tapasrestaurangen vi hade blivit rekommenderade av Henrik, blev vi först förvånade. På de brandgula väggarna hängde reproduktioner av berömda spanska målningar, på borden stod vinflaskor med stearinljus i. Ur högtalarna strömmade först hög salsamusik, lite senare Macarena. Av menyn framgick att stället var en del av en kedja med arton restauranger i Storbritannien.

Det var inte ett ställe man förväntar sig att bli rekommenderad av en man som tjänar 40 miljoner om året.

Men på något sätt var det talande att Henrik Larsson hellre gick dit än till en lyxkrog med vita dukar.

Han kunde ha spelat i Premier League, han kunde ha spelat i Serie A, men han är inte en person som jagar yttre bevis på framgång. Han trivs i Glasgow, han är tillfreds med att spela i den skotska ligan. Han jagar inte någon annans bekräftelse.

Ulf frågade honom om det ändå inte var tråkigt att åka ännu en gång till en bortamatch i Kilmarnock.

– Åh, de har byggt en ny arena i Kilmarnock, svarade Henrik. Den är väldigt fin.

 

»Vad läser du för böcker?« »Vad har du för musiksmak?« »Vad ser du på TV?« »Är du gift?« Mannen som intervjuar Andreas Jakobsson är liten och gråhårig och ställer nästan inte en enda fråga om fotboll. Det visar sig vara den man Sydsvenskan fick kalla in på rekordkort varsel när deras sportreporter sabbade knät.

»Vad läser din fru för böcker?« Andreas Jakobsson röjer inte med en min vad han tycker om frågorna, utan svarar snällt. Jag harklar mig några gånger.

Andreas Jakobsson berättar om gårdagen:

– Jag gick ner och åt frukost vid niotiden och Lars Lagerbäck sade till mig att Patrik var skadad och att jag skulle spela istället. Vi satte oss och gick igenom hur jag skulle stå vid fasta situationer och vad det gällde att tänka på i största allmänhet. Lagerbäck förklarade några av deras hörnvarianter och sade att vi kanske borde undgå att ta frisparkar precis utanför straffområdet.

– Vad sade dina medspelare? undrade jag.

– Johan och Hedman puffade på mig och peppade. »Gå ut och spela bara«, sade Johan.

– Och sen?

– Jag gick upp till rummet och vilade lite. Jag läste lite i en bok, sen somnade jag.

– Du somnade?

– Jag är ganska försiktig av mig. Jag är inte den som ringer runt till alla hemma i Sverige och säger »oooh, jag ska spela!«. Jag försöker att inte tänka för mycket. Det är bättre att koppla av.

– Och sen?

– Vid tolvtiden gick vi en sväng, hela truppen med ledare och allting. Vi hade en liten tävling som gick ut på att man skulle skjuta en boll så nära en sten som möjligt. Det är sånt Tommy och Lasse gör för att vi spelare ska koppla bort matcherna och tänka på annat. Sen åt vi lunch. Sen gick jag upp på rummet och vilade igen.

– Du såg fruktansvärt kall ut när du tog det gula kortet. Var du inte rädd för ett rött?

– Nej, absolut inte. Jag tog frisparken eftersom jag visste att det blev en bra omställning för engelsmännen i det läget. Jag kände att Owen hade en bra yta att utmana Johan på bakom mig, jag kunde inte låta Heskey komma förbi och slå den där passen.

– Vad gjorde du i går kväll?

– Jag tänkte igenom olika situationer i matchen, på om jag kunde gjort något annorlunda. Hörnan som gav målet, kunde jag ha gjort nåt där? Och kortet… kanske kunde jag ha gjort något i momentet tidigare istället.

 

I pendeltåget på väg in till Kobe säger Kocken:

– Jag satt och snackade med Andreas Andersson och kände att vi började få ganska bra kontakt, då kom det ett litet miffo och satte sig mellan oss. »Så du spelar i AIK, var har du spelat tidigare?« »Är du mittfältare?« »Vad heter din dotter?« »Vad ska du göra när din flickvän hälsar på?« Sen var det bara att ge upp.

– Han förstörde för dig med!? Weltklasse!

– Den jäveln ska straffas. Jag försökte snacka med Teddy istället, men det går ju inte. Han pratade om sina hästar. Han läser tydligen Travronden på nätet. Det går sådär för hästarna. Vet du vad han kallar Andreas?

– Ingen aning.

– »Floppen«.

Vi ser Japan-Belgien på storbilds-TV i en inomhusarena på en av de konstgjorda öarna i Kobes hamn. Tiotusen människor sjunger, trummar och hejar fram sitt landslag i mörkblå landslagströjor. De beter sig med andra ord som vilka fotbollsfans som helst.

På mediecentret surfläser vi sedan de svenska tidningarna och upptäcker att det debatteras vilt om den svenska taktiken mot England varit bra eller dålig. Lars Lagerbäck framställde matchen som något slags taktisk triumf – Ralf Edström, Peter Antoine, Tommy Svensson och sportkrönikörerna tycker tvärtom att Sverige borde ha satsat framåt från början. Bland västarna märker vi samma tendens. Den första halvleken var antingen en »skithalvlek« eller »pinsam«.

Kocken och jag håller inte med. Vad hade engelsmännen utöver hörnan? I princip ingenting. Varje gång de anföll gjorde de det för långsamt, för omständligt. Det var som när Frankrike försökte komma igenom i andra halvleken mot Senegal – de kunde lika gärna ge bort bollen. Det svenska försvaret var för samlat.

Att försvara Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck känns nästan bisarrt. Jag minns hur jag före EM 2000 räknade ut att ja, man kan faktiskt vinna en hel turnering utan att göra ett enda spelmål. Så tätt kändes det svenska försvaret, och så idéfattigt kändes anfallsspelet. Alla vet vad som hände sedan – men i eftermälet hette det bara att anfallsspelet var torftigt. Det är som om alla glömt att sammanbrottet började med horribla misstag i backlinjen och att endast en av fyra backar var kvar i match nummer två.

Efter Englandsmatchen ställde jag mer eller mindre samma fråga till Anders Svensson, Magnus Svensson, Olof Mellberg och Marcus Allbäck: vad var det rent konkret som fick det att lossna i andra halvlek? Alla svarade ungefär som Anders Svensson:

– När andra spelare lyckas med sin grej vågar man mer, man får självförtroende.

De som lyckades med sina grejer var försvararna.

I Kobe, tre dagar efter matchen, frågar jag Henrik Larsson om det var så – först när det kändes tryggt bakåt gick det att börja våga framåt?

– Ja, man fick ju den där känslan att de inte riktigt kom någon vart. Sen gjorde vi några enkla grejer i början av andra. Vi gjorde några trianglar och kvadrater, och det gick ju bra. Sen var det bara att köra.

Det svenska laget sitter på en solterass utanför hotellet. Uefa-Lennart Johansson, Lars-Åke Lagrell och förbundsmänniskor sitter vid ett bord mitt i sällskapet och ser lyckliga ut. Spelarna är som vanligt utspridda vid borden. Jag sätter mig bredvid en nyrakad Mellberg.

– Varför rakade du av dig skägget? gnäller jag. Är du inte rädd för otur?

– Vadå, vi vann ju inte, säger Mellberg.

– Jo men, lite nöjd måste du väl vara? Ni har klarat av premiären mot England utan att förlora, trots att både mittfältet och anfallet har ännu mer att ge. Det var bara backlinjen som presterade maximalt i söndags.

Mellberg protesterar:

– Jag har också mer att ge. Fan, det här är VM och jag vill prestera mitt absoluta max, men det kan jag inte. Inte som högerback.

– Är det så illa?

– Jag ser ingen framtid på den positionen. Men Lars och Tommy har ju till och med sagt att jag är bäst som högerback, säger Mellberg och visar med en min att han tycker det är ren idioti.

En bit bort fotograferas Fredrik Ljungberg med några träd som fond. När Ljungberg går därifrån och är på väg att försvinna in på hotellet går Patrik Andersson ikapp honom, och lägger en arm om hans axlar. Några av fotograferna fångar bilden av de båda sammanlänkade stjärnorna.

Jag får en obehaglig känsla att Patrik Andersson aldrig hade gjort som han gjorde om han inte hade haft publik.

 

Landslaget åker iväg på sightseeing efter pressträffen. Zlatan sitter längst bak i bussen. Han är den ende som lyckats få ner ett fönster och flinar åt några söta japanskor som artigt har tiggt autografer utanför lobbyn. Han ser avslappnad och lycklig ut.

Före VM trodde jag att han var ren Yoyogi. Nu börjar jag tvivla.

Zlatan Ibrahimovics talang är som midiklorinerna i Anakin Skywalkers blod – en oändlig potential att utnyttja eller förslösa. Hans hävdelsebehov och revanschbegär drar honom ofta åt Mörkret. Det verkar som om Henrik Larsson drar honom mot Ljuset.

Här i Japan tar Zlatan varenda chans att berömma Henrik Larsson och förklara vilket geni han är. Under den där första uppvärmningen där spelarna lattjar med bollen före träning har Zlatan brukat stå helt själv, men här är det som om Henrik brutit igenom bubblan – de kan stå bredvid varandra, småprata, göra små saker med bollen tillsammans.

Zlatan säger till DN:s Lars Grimlund att han »inte kommer att få spela en minut i VM«, men tycks verkligen acceptera det.

För många av hans medspelare är VM en period av intensiv press. För Zlatan är det tvärtom en period utan prestationskrav från omgivningen. Här bor han på lyxhotell, umgås med vuxna män som inte ifrågasätter honom, ingår i ett lag där han inte behöver slå sig fram.

När gjorde han det senast?

 

En förmiddag går jag och Kocken ner till Suma Beach i Kobe. Vattnet är drygt tjugo grader varmt, det är perfekt badväder – om bara inte tre ufon med vattenscooter blåst omkring i sextio knyck tio meter från strandkanten. Vi hinner pressa i fem minuter innan vi hör en välbekant Norrköpings-stämma. Kalle Kula med tre vänner breder ut sina handdukar några meter bredvid oss. De ser dästa ut. Snart berättar de om fester på hotellrum, nedspydda golv och spritorgier 24 timmar i sträck.

När jag den där första kvällen i Tokyo gick till kassan för att betala berättade Kalle för Kocken att tjejen han skulle bo hos var från Ghana och jobbade som hostess, det vill säga barvärdinna. Det vill säga – ofta, men inte alltid – prostituerad.

– Det är väl inte tjejen man själv skulle välja som flickvän, säger en av Kalle Kulas kompisar med ett snett leende.

– För hennes jobb? frågar Kocken.

– Nja, mer för de skumma drogerna hon stoppar i sig.

Efter en dryg timme känner vi att det är bäst att vi går. Det är över trettio grader varmt, solen står i zenit och vi är nära ekvatorn. En halvtimme till och vi hade blivit röda som kräftor.

Två av supportrarna har somnat i solen. De andra två har börjat dricka öl och säger att de ska stanna på beachen och supa hela dagen.

Jag ser framför mig hur fyra stekta kroppar rullas in i varsin ambulans för att transporteras till brännskadeavdelningen på Kobes lasarett. Fyra par vikingahorn sticker fram under de vita filtarna.

 

Före Nigeriamatchen visas samma Fifafilm som före matchen mot England. Den visas förmodligen före alla VM-matcher. En grupp soldater spelar fotboll. Av misstag flyger bollen över ett stängsel och hamnar hos en sjuksköterska, som faller bakåt och tjongar den vidare med en bicikleta. Den når andra soldater, någon som ser ut som en brutal fångvaktare, en kille med bakbundna händer. Alla spelar den vidare, leker, blir lyckliga.

Snart slängs vapnen på hög i denna odefinierade krigszon, fiender och överlevande civilister kommer springande av glädje över fälten – allt för att de har fått syn på en fotboll.

Hur många ögon passerar en sådan film innan den hamnar på arenorna i VM? Hur många har haft chansen att säga stopp, utan att ta den?

Jag sitter på Kobe Wing Stadium och minns ett 40-årskalas i Göteborg. Bland gästerna fanns hotshots från Stockholm som justitieminister Thomas Bodström och Mårten Palme.

Fram på småtimmarna var de flesta ganska bladiga. Jag hamnade bredvid Mårten Palme i en soffa, vi började prata om fotboll. Ämnet blev Matcher Man Aldrig Glömmer.

– Jag tror inte att man får de starkaste minnena av matcher som är extremt bra eller viktiga, utan av matcher med en moralisk dimension, sade jag.

Mårten Palme undrade vad jag menade.

– Jag menar matcher som på något sätt rubbar moraliska fundament. Som IFK Göteborgs förlust mot Barcelona i Europacupen 1986. Den var Fel. Den var Hemsk. Alla som såg den tyckte att Göteborg förtjänade, borde, måste gå vidare. Sen får spanjorerna in tre skitmål, Johnny Ekström får ett mål bortdömt, Stig Fredriksson drabbas av ögonflimmer, Torbjörn vågar inte ta sin straff. Det var en match som inte bara handlade om fotboll, utan som sade något om livet, nämligen att världen inte alltid är god.

Någonstans i min dimmiga hjärna uppfattade jag att Mårten Palme tappade koncentrationen. Sedan slog det mig att det hände annat i världen våren 1986. Jag fick suddiga minnesbilder av svarta sorgbindlar på de blåvita överarmarna.

Någon liten spärr i hjärnan borde ha sagt stopp.

Jag var som killen som gjort filmen åt Fifa: en komplett idiot.

Domaren blåser igång matchen.

Första minuten: Anders Svensson passar Fredrik Ljungberg som spelar fram Henrik Larsson som skjuter utanför.

Andra minuten: Henrik Larsson passar Marcus Allbäck, som skjuter utanför.

Sedan får Sverige hörna, Larsson vinner nickduellen och är nära att få in den. Ny hörna: Mellberg nickar stenhårt strax över.

– Jag har aldrig sett Sverige börja så starkt, säger Kocken. Inte ens 1994.

Det är återigen omöjligt att sitta still på läktaren. Lika svårt att vara tyst.

När Olof Mellberg är på väg att möta en rullande boll utanför Nigerias straffområde efter en femtiometersrusch känns det som att sitta på Gamla Ullevi:

– DUNDRA! skriker jag.

Expressens Olof Lundh får nog i sätet framför oss.

– För fan, vi är inga turkar! skäller han.

 

Tommy Söderberg kommer lufsande i en kostym som ser ut som om han sovit i den. Kragen är uppvikt och i handen håller han en rulle vit tejp. Han ser väldigt lycklig ut.

Där Söderbergs lycka syns på ett extremt brett leende visar Lagerbäck bara glädje med ögonen.

– Nu har ni vunnit er första mästerskapsmatch också, säger Ulf Roosvald.

– Ja. Det är inte så dumt, svarar Lagerbäck.

En bit bort står Andreas Jakobsson. Ännu en gång gjorde han en fantastisk match.

Men Jakobsson pratar hellre om Henrik Larsson:

– »Henke« sprang mest av alla, och gjorde två. Vad fan ska man säga?

– Har du grubblat färdigt på Englandsmatchen? frågar jag.

– Nej, hörnan spelas fortfarande i mitt huvud. Det var samma i dag – skulle jag ha satsat allt istället för att avvakta bara för att jag trodde att Hedman kom ut?

Jag säger till Jakobsson att han är överkritisk. Att Nigerias mål definitivt står på Hedmans konto. Jakobsson rör inte en min i sitt gravallvarliga ansikte.

Detta är en man som uppenbarligen aldrig kritiserar andra än sig själv.

Jag frågar Olof Mellberg istället – vad säger man till Hedman efter ett sådant baklängesmål?

– Man säger inget, inte under match. Själv såg jag inte riktigt målet. Det var väl samma som mot England, att han var lite sen.

– Såg du när Teddy rensade på Johan då?

– Åh fy fan! När bollen gick i stolpen visste man fan inte vad som hände egentligen. Hade den bollen gått in, det hade varit makabert!

En bit bort står Kocken och pratar med Magnus Hedman. Kocken konstaterar att det blivit ännu ett mål på inlägg.

»Jag målade upp en match där jag plockade bort världens bästa anfallsspelare. Verkligheten stämde ganska väl överens med bilden.«

– Det är slut med det nu, säger Hedman. Jag borde kanske stått kvar. Jag kommer att kolla målet på video i kväll. Det är så det är att vara målvakt – det är snabba beslut. Ibland blir det fel.

Långt efter att de andra gått ut till bussen kommer Niclas Alexandersson och Fredrik Ljungberg gående. Efter två timmars löpande i 28-gradig värme dröjde det 1,5 timme innan de fick ur sig de nödvändiga skvättarna för dopingtestet.

Alexandersson gjorde återigen två helt olika matcher i matchen. Han slog dåliga inlägg och skräpade bort enkla passar i anfallsspelet, men slet enormt i defensiven, täckte ut bollar, gjorde inga misstag.

– Det blir så alltså… man känner för lagets bästa att man behöver balansera. Nu är Fredrik så bra, och Anders, att det är bättre att jag tänker mer defensivt. De är helt enkelt bättre än mig framåt nu.

Fredrik Ljungberg var ännu mer offensiv än mot England – den här gången gav det utdelning. Både när Henrik Larsson gjorde sin kalla dragning före 1-1-målet och när han revs ned och fick straffen som gav 2-1 hade han fått passningarna från Ljungberg.

Ljungberg är avslappnad och pratar lugnt. Han har uppkavlade skjortärmar och tofflor på fötterna, men slipsen är knuten i perfekt längd. Något har hänt med Ljungberg under detta VM. Han gnäller inte på medspelarna. Han viftar inte med armarna efter bollar som inte kommer. Han klagar inte på domaren.

Före VM, på Arsenals träningsanläggning, tog jag och Ulf Roosvald upp hans beteende på planen. Ljungberg såg förvånad ut, och det var som om han inte riktigt visste vad han skulle säga.

– Jag vet att jag viftar på armarna, sade han med en axelryckning. Ibland visar man sin frustration… men… det visar väl lite att jag är koncentrerad också?

Han gjorde en kort paus.

– Men tycker folk att det är ett problem, då får jag givetvis ändra på det.

 

Kocken och jag lufsar runt i glädjekvarteren Sannomiya i centrala Kobe. Sverige har besegrat Nigeria. Det känns som om vi borde fira. Dessutom vill vi se England-Argentina.

Framför storbildsskärmen på Ryan’s, en irländsk pub på sjunde våningen alldeles bredvid stationen, är det så fullt att personalen flyttat ner en vakt som säger stopp redan nere på gatan. Nästa alternativ blir VM-sponsorn Budweisers bar, men där är det lika fullt.

Så småningom hamnar vi i loftgången utanför en minimal bar på andra våningen på en bakgata. Därinne är det också fullt, men vår längd gör att vi kan följa matchen över lokalbefolkningens huvuden.

Det låter nästan pornografiskt: »Michael, Michael, oh, MICHAEL!«, efter att Owen bara varit nära att lyckas med en dragning. Sedan »David, David, Daviiiiid!« i lika hög falsett.

– Nu får de ta och ge sig, säger Kocken efter ännu en hysterisk skrikattack från japanskorna.

Redan efter matchen mellan England och Sverige noterade vi hur japansk TV repeterade varenda crossboll, kortpass eller tåfjutt som vidrört David Beckhams fot. Av Sveriges prestationer visades endast målet.

På den packade baren i Kobe finns tre japaner med svenska landslagströjor. Jag frågar varför, de svarar att de har varit på Sverige-Nigeria men att de hellre hade sett England.

– Bortsett från biljettskandalen är det här VM-organisationens största miss, säger en ung japanska som trängs med oss ute på loftgången. De borde ha fattat att fotbollssupportrar vill se på TV tillsammans.

Inifrån baren kommer ytterligare ett falsettvrål. Japanskan suckar.

– Beckham är girig. Han borde byta jobb, man kan inte vara både sexsymbol och fotbollsspelare. Han borde bli fotomodell.

Kocken blir glad.

– Säg en fotbollsspelare du tycker om, säger han.

– Jag gillar den där store tysken, säger hon. Carsten Jancker.

Kocken ler med hela ansiktet, lägger armen om henne och frågar:

– Vill du gifta dig med mig?

När vi lämnar baren en timme senare har han med sig Mari Fujis telefonnummer. Kocken, som av vissa luttrade vänner kallas för Bocken, ser riktigt rörd ut när vi vandrar hemåt i natten.

– Hon sade Carsten Jancker. Vilken kvinna.

 

Nästa dag tjatar jag på Kocken att han ska ringa. Han slingrar sig som en tonåring, »kanske i morgon«, »senare«, »vi får se«.

Han är ännu inte redo för passagen. Efter nästan tjugo år i Yoyogis kraftfält måste han närma sig Koburi med försiktighet.

När knät pajade var Kocken 18 år gammal. Efter lumpen började han jobba som slav på finkrogen Johanna i Göteborg och lärde sig kockyrket från grunden.

För några år sedan insåg han att femton år över kokande grytor på Avenyn och på Marstrand fick vara nog. Han var tvungen att skaffa sig ett liv. Han sökte in till journalisthögskolan – ett steg, oklart i vilken riktning, men i alla fall ett steg.

Kocken kan berätta i timtal om livet bakom svängdörrarna, om de skumma existenser som dras till detta yrke som lyckas kombinera låg lön med glamour och status. Kocken vet också allt om pengagubbarna, det extravaganta gäng på 40-45 personer som hänger som slitna skinnpåsar på inneställena runt Avenyn. Bland de mer kända av dem märks Patrik Sjöberg, hans agent Daniel Wessfeldt – eller »Danny West« som han föredrar att bli kallad, Ulf Ekbergs »livvakt« och goda vän Zoran, Black Ingvars-Magnus Tengby, »Yx-Roger« som mördade två gamla flickvänner och hackade ihjäl en krögare på Korsvägen…

Frågar man dem vad de lever på svarar de oftast luddigt att de »köper och säljer saker«, eller att de är »mäklare«. Det enda som inte är någon hemlighet är vad många av dem köper.

Kocken berättar om en sen arbetskväll då han hade glömt sin jacka på en av de mer kända krogarna på Avenyn. Han gick tillbaka en timme efter stängningsdags och upptäckte ett långhårigt monster i skinnkläder som mätte upp något i små påsar vid en av köksbänkarna. Ställets ägare informerade Kocken att det nog var bäst att han gick. En vecka senare kände han igen skummisen i en kvällspressartikel – Johnny »Eight Bullets No Problem«, en av Hell’s Angels mer ökända medlemmar, känd för att ha blivit skjuten med åtta kulor men överlevt.

 

Återigen träff på verandan utanför Hotel Maiko Villa. Förmodligen är det den sista, landslaget ska vidare till Sendai i den norra delen av Honshu, men det finns också en möjlighet att laget kommer tillbaka.

Vinner Sverige mot Argentina har man vunnit gruppen. Vinns den efterföljande åttondelen är det kvartsfinal i Osaka, bara några mil härifrån.

Anders Svensson säger att det är »livsfarligt att tänka så«. Henrik Larsson också, även om det låter mindre som en kliché och mer som blodigt allvar när han säger det:

– Nu måste vi ta poäng mot Argentina. Gör vi inte det är inte det vi gjort värt någonting. Då har vi inte presterat nåt.

Jag sitter alltså på en soldränkt veranda i Kobe och funderar på fullaste allvar kring möjliga vägar fram till en VM-final. Henrik Larssons två mål mot Nigeria ändrade på mycket, men för den största scenförändringen stod lagets spel i stort. Inte ens Nigerias ledning kändes hotande. Så många chanser som Sverige skapade var det helt självklart att bollarna skulle trilla in.

Argentina? Ett bra lag, visst, men de förlorade mot England, och England är sämre än Sverige.

Framför allt visade argentinarna att de saknar mental styrka. Före matchen försökte de psyka engelsmännen i spelargången, under matchen blev Danny Mills spottad i ansiktet, argentinarna delade ut armbågar och njurslag. När inte en enda engelsman besvarade provokationerna blev de argentinska spelarna förlorare i dubbel bemärkelse – som spelare och som människor. Frågan är vad som hade hänt om de fokuserat sin energi på ett vettigare sätt.

För första gången sitter jag och suger på ordet World Cup. Detta är fanimig en cup. Det är en tävling som går ut på att kora det bästa fotbollslaget i världen.

Man glömmer lätt att nästan alla spelare som når landslagsnivå är extrema vinnartyper. För en spelare som Henrik Larsson är det förstås trevligt om laget spelar bra, men målet är ändå att vinna. Att bli världsmästare.

Ulf Roosvald frågar Henrik Larsson om han äntligen har skaffat sig egna VM-minnen att vårda nu.

Larsson får något frånvarande i blicken, och flinar.

En fråga jag upprepar i oändlighet den här dagen är om spelarna själva trodde på det här, att de skulle ha chans att gå vidare. Det är en sak att säga »allt är möjligt« före VM, för så säger alla. Det är en helt annan sak att verkligen mena det.

De flesta svarar som robotar med samma kliché: »Vi har så bra spelare att vi kan slå vem som helst en bra dag, det har vi vetat hela tiden.«

Bara Marcus Allbäck svarar annorlunda:

– Det är klart vi var nervösa inför VM. Spelet stämde egentligen inte någon gång under hela våren, det är klart man var orolig. Sen var det England och öppningsmatch i VM… vi var jävligt spända inför den matchen.

På väg därifrån går jag förbi Teddy Lucic. Jag rycker honom i axeln.

– För fan Teddy, varför spelar du inte så här jämt? säger jag när han vänder sig om. Teddy Lucic ser uppenbart förvånad ut, han får en grubblande rynka i pannan.

– Ja, det kan man fråga sig… det kan man verkligen fråga sig. Jag vet ärligt talat inte.

 

Det finns två ögonblick under matchen mellan Sverige och Argentina som säger allt. Det ena är när Johan Mjällby har gjort sitt enda misstag i matchen, en rensning som hamnar rakt på Gabriel Batistuta. Batistuta rycker, har bara Jakobsson att passera… men bromsar upp. Han ser sig omkring, hittar en kantspelare att passa och rullar sedan ut bollen åt sidan. När inlägget kommer är Mjällby tillbaka, försvaret samlat, tillfället förbi.

Efter matchen frågar jag Göran Göransson vad Argentina skulle ha gjort för att vinna matchen.

– Det de är bra på. De skulle ha utmanat mer man-mot-man, framför allt på mitten. Nu försökte de hela tiden komma runt på kanterna, och det passade oss väldigt bra.

Argentina agerade som en försöksråtta som aldrig lär sig ta rätt sväng, utan som envisas med att försöka åt samma håll hur många elektriska stötar den än tar emot.

Det andra ögonblicket är när Zanetti i den trettonde minuten slår ett välplacerat, hårt inlägg från höger mot Sorín som står alldeles innanför boxen. Magnus Hedman står kvar på linjen. Sorín vinner höjdduellen och får till en välplacerad nick – som Hedman reflexräddar.

När Magnus Hedman kommer ut från omklädningsrummet får han syn på Kocken. Hedman flinar, och säger:

– Jag gick inte ut på någon 50/50-boll den här gången.

Att känna till sina begränsningar och anpassa sig efter dem, det är också Koburi.

När Johan Mjällby slutligen kommer ut känner jag att jag måste prata med honom, men kommer inte på någon fråga. Det finns ju inget att undra över – han har gjort den perfekta landskampen.

– Nu blir du dataspel, Johan, är det enda jag får ur mig.

– Vadå? säger han.

– Nästa gång de gör ett sånt där fotbollsspel kommer du att vara på omslaget, inte Zlatan eller Ljungberg.

Mjällby skrattar.

– Du, det får vara Tetris i så fall.

Tidigare under veckan har han berättat att han skapar bilder inför matcherna, att han bygger upp sig själv genom att visualisera lyckade brytningar och rensningar. Jag frågar honom hur de där bilderna såg ut den här gången.

– Jag målade upp en match där jag plockade bort världens bästa anfallsspelare. Verkligheten stämde ganska väl överens med bilden, skrattar Johan.

 

Efter matchen flummar Kocken och jag runt i Sendais centrum. Som vanligt försiggår allt nattliv i några få hektiska kvarter fullproppade av restauranger, klubbar, spelhallar, porrbutiker, barer och prostituerade.

Vi känner oss underligt tomma, håglösa. Matchen var så gastkramande att all energi var slut när slutsignalen gick.

Dessutom är jag fortfarande bakfull efter en blöt natt på stan med fyra glada supportrar från Pajala. Ren vodka slår ut grundläggande hjärnfunktioner oroväckande snabbt.

När Kocken petade liv i mig där jag låg och sov på golvet i vårt rum hade jag bara vaga minnesbilder av föregående kväll. En av dem var den hopplösa känslan av att ha gått vilse i en japansk miljonstad, men inte kunna fråga om vägen därför att jag dels var för full för att göra mig förstådd, dels inte kom ihåg vad vårt ryokan hette. Till slut somnade jag i ett parkeringshus, men väcktes av en rivstartande bil. Som en sista livsuppehållande funktion mindes jag att vårt härbärge låg nära stationen och fick en taxi att köra mig dit. Därifrån hittade jag hem.

Tomheten berodde också på att det som hänt var så otänkbart. VM skulle ju vara slut nu, vi skulle ju flyga hem, glada och nöjda med att ha fått se ett svenskt landslag ta fyra poäng i VM:s svåraste grupp. Vi befann oss i helt oplanerad tid och behövde lugn och ro för att justera om siktet.

Visst gick resultatet att förutspå. Argentina fick bara in en boll mot Nigeria, som Sverige gjorde två på, och Argentina förlorade mot England. I efterhand kan man också konstatera att Argentinas anfallsmodell passade löjligt väl överens med Sveriges försvarsmodell. Dessutom hittade jag en uppmuntrande intervju med Pablo Aimar i samma dags The Guardian. Där sade han: »Jag tror att vi gör många mål, kanske så många som sex. Vi har bara förlorat en match, och vinner vi bara denna är allt tillbaka till det normala igen.«

»Vad menar de med kulturbärare? De menar en riktigt bra fotbollsspelare som har förmågan att få med sig de andra. Varför säger de inte det då?«

Trots det: Sverige borde inte kunna slå ut Argentina, inte ett lag där så gott som varenda spelare är lagkapten eller andre lagkapten i sitt lag, där i princip alla är vana vid att spela viktiga matcher i någon av de tre stora ligorna.

Sendais två sportbarer, Shaft och World Soccer Café, fylls snabbt av blågula fans. De firande svenskar som inte får plats där strövar omkring på gatorna, sjunger, ser lite vilsna ut. På shoppingstråket Kokubunchô-dôri hoppar tio supportrar runt i ring och sjunger Små grodorna med ansiktsfärgen rinnande utmed kinderna medan fyra uniformerade poliser generat ser på. I bakgrunden spanar två civilklädda poliser med komradion nedstoppad i en sportryggsäck, de får äntligen se vad den svenske supporterpolisen Lars-Rune Bohlin förvarnat dem om:

– Om svenskar tar av sig på överkroppen, hoppar runt i ring och härmar grodor ska ni inte bli oroliga – det är helt normalt, jag hade själv gjort likadant.

I Sendai som i så många andra japanska städer sker nattlivet till stora delar utom synhåll, på barer och klubbar på andra, tredje eller sjunde våningen lika väl som i markplanet. Strax efter tolv är gatorna tömda på glada svenskar. Också beroende på att så många stuckit till Tokyo redan efter matchslut – på torsdagen går planet hem för de flesta.

Skaran som hejar fram Sverige i fortsättningen kommer att vara minimal. Men en av dem kommer att vara från Glasgow, ha peruk, trumma och sjunga »Henrik Larsson is The King of Kings« oavbrutet och i olika tonarter matcherna igenom. James och Henry, två fotbollsfans från Nya Zeeland, kommer också att följa Sverige till slutet.

– Vi har sparat pengar i ett halvår för det här, säger James. Egentligen håller vi på Holland, men när de inte kom till VM var vi tvungna att välja ett annat lag. Det blev Sverige.

– Varför då? undrar jag.

– Vi ville ha ett lag som det var lätt att få biljetter till.

De, liksom trummannen och alla andra, får på torsdagen det angenäma problemet att planera fortsättningen på en fest de trodde skulle ta slut.

Vid Grand Hotel möter vi en man med motsatt problem. Hans flygbiljett hem är bokad till efter finalen. Han har matchbiljetter och hotellrum bokade i Oita, Osaka och Tokyo. Jag noterar att han tagit för givet att Argentina skulle vinna gruppen.

– We deserved to win, säger han med indignation i rösten.

Jag håller inte med.

 

Vi äter på McDonald’s. Jag hatar mig själv.

Hur ska jag nu kunna förvänta mig av andra att de ska leva som de lär?

Detta får aldrig hända igen.

Yoyogis kraft är stark.

 

Dagen efter Argentina-matchen berättar en tysk journalist att han såg England-Nigeria dagen innan. Teddy Sheringham kom ut ur omklädningsrummet med en klubba i munnen. Tysken frågade om han hade hört att Sverige slagit ut Argentina.

– Sweet, very sweet, sade Sheringham och fortsatte suga på klubban.

– Vad tycker du om det? undrade tysken.

– Det är en skandal, sade Sheringham och tog en konstpaus.

– Det är en skandal att inte vi slog dem i deras sista match. Det är en skandal att inte vi fick glädjen av att se dem gråta.

Nu är svenskarna heta. Till dagen efter-konferensen på hotellet i Sendai kommer tyskar, fransmän, britter, danskar, italienare, japaner. Henrik Larsson är fullständigt omringad av folk. Lars Lagerbäck med. Och Fredrik Ljungberg. Till och med Magnus Svensson får besvara frågor på engelska.

Den ende av dem som spelat som blir sittande ensam under större delen av den obligatoriska intervjutimmen är Tobias Linderoth. Vid bordet bredvid honom sitter Anders Svensson, omsvärmad varenda sekund.

Jag sätter mig bredvid Linderoth med stängt anteckningsblock.

– Du jobbade nog tio gånger så mycket som Anders i går, men i dag får han tio gånger så mycket uppmärksamhet, säger jag.

Linderoth vrider huvudet åt Anders Svenssons håll, och låter nästan frånvarande när han säger:

– Ja… det är bra. Det är så jag vill ha det.

 

Zlatan är upprymd. I går var han en bifigur, det enda han hann göra i matchen var att hjälpa till i försvaret, nicka bort en hörna, pressa ut det argentinska spelet mot kanterna. Han är ändå elektrisk.

– Du skulle ju inte spela en minut i VM, säger jag.

– Ja du, man vet aldrig vad livet har i beredskap, säger han med ett brett flin.

 

Beckenbauer gnölar. Något måste ju vara fel när Argentina, Portugal och Frankrike åker ut i gruppspelet. Kaiser Franz gnäll sprids snabbt över världen som någon slags universell sanning: spelarna i de stora fotbollsländerna är för slitna. Stjärnorna kunde inte leverera. Fotbollen i Europa måste ändras så att spelarna kommer mer utvilade till VM.

Ingen synar hans bluff.

Ett av Franz Beckenbauers få konkreta förslag är att Champions League ska kortas igen. Sex matcher mer eller mindre, på ett år, anses alltså avgörande för professionella idrottsmäns prestationsförmåga. Han säger det aldrig, men en kapning av Champions Leagues första gruppspel innebär förstås att färre lag från de små länderna får chans att vara med.

Hade Beckenbauer varit orolig på allvar, och inte i första hand ute efter att vinna fördelar till hans Bayern München och andra storklubbar, hade han förstås krävt en återgång till gamla Champions League-regler. Där var bara mästarlag med. Där spreds det extra matchandet jämnare över Fotbollseuropa. Där spelade det ingen roll om i stort sett varenda landslagsman från Italien, Tyskland, Argentina, England, Frankrike och Spanien fanns i de tre, fyra bästa lagen i de fyra stora ligorna – bara det bästa laget fick ju spela.

Gnället om det hårda matchandet bygger också på att så många stjärnor kommit till VM skadade eller halvskadade. Men om VM istället gått 2001? Då hade spelare som Zinedine Zidane, David Beckham och Fredrik Ljungberg kommit friska till Japan.

Alla lag har sina förutsättningar att göra det bästa av.

Att ha ett lag fullt av trötta världsspelare måste rimligen vara ett bra mycket mindre problem än att ha få eller inga alls.

Franz Beckenbauer. Hundra procent Yoyogi.

 

På stadion i Saitama sade jag till Kocken:

– Man kanske skulle passa på att fråga Glenn Strömberg vad som egentligen hände i VM 1990?

Kocken tittade på mig som om jag var en komplett idiot.

– Skärp dig. Fatta att en cigarr bara är en cigarr. Christer Pettersson sköt Palme, Lee Harvey Oswald sköt Kennedy, Sverige förlorade tre matcher i VM. Det var inte mer komplicerat än så.

En vecka senare satt jag och läste en artikel om Englands framgångar i VM. Sven-Göran Erikssons samarbete med Willi Railo lyftes fram, och framför allt deras tankar om hur viktigt det är att hitta rätt »kulturbärare« till laget. Jag läste artikeln på fullaste allvar när Kocken kastade ett öga på den.

– Sånt jävla skitsnack. Vad menar de med kulturbärare? De menar en riktigt bra fotbollsspelare som har förmågan att få med sig de andra. Varför säger de inte det då? Det där förgudligandet av fotbollen är det värsta jag vet.

På en sportbar i Oita kvällen före åttondelsfinalen mot Senegal gnäller jag över att vi bjuds på så få smarta observationer från de fotbollssupportrar vi möter. De, som ser på fotboll år ut och år in, som kan allt om det svenska landslaget, varför drar de så få vettiga slutsatser?

Den utlösande faktorn är en snubbe i gul t-shirt med blå kronor på som plötsligt börjar klaga på Johan Mjällby: »Han är så jävla kass. Såg ni inte hur nära han var att göra självmål mot Nigeria?«

– Det är du som är korkad, säger Kocken. Har du inte lagt märke till att de är stupfulla hela tiden? Hur smart är du själv med tre promille i kroppen?

Han är bra på sådana enkla sanningar. Vi funderar på om det finns någon enkel sanning om det svenska landslagets VM.

Givetvis har förbundskaptenerna rätt – Sverige har ett fungerande lag där alla jobbar för varandra. Ibland är en cigarr bara en cigarr.

Vad Lars Lagerbäck och Tommy Söderberg glömmer att säga, eller väljer att inte säga eftersom det inte är deras stil, är att detta lag dessutom har två fullständigt briljanta spelare: Henrik Larsson och Johan Mjällby. De hade platsat i vilket landslag som helst.

Anders Svensson hade kunnat nå deras nivå, om han hade haft bättre kondition. Mot både Nigeria och Argentina bytte han ut sig själv under andra halvlek. Stundtals stod han framåtlutad med armarna mot låren, flåsande som en hobbymotionär.

Han må kallas för »Guldhedens Maradona«, men han har potential att bli hela världens nya Maradona. Eller i alla fall… Hasan Sas.

– Hur VM än slutar för Sverige blir det spännande att se vad Anders Svensson drar för slutsatser, säger jag. Antingen tycker han: »Wow! Jag räckte till! Jag var bland de bästa i landslaget!« Eller så tycker han: »Jävlar var nära jag är! Skaffar jag mig bara grymmekondition också så blir jag en världsspelare!«

– Han måste välja, säger Kocken. The Koburi Way, eller The Way of the Yoyogi.

 

Jag träffar Stellan före matchen. Han bär återigen den mörkblå västen. Han berättar att han bokat om sin flygbiljett – han skulle ha flugit hem efter gruppspelet, men nu har han bestämt sig för att stanna VM ut.

– Jag fyller år egentligen. Tjejen och jag skulle resa till Norge, men jag kände att jag bara måste vara kvar.

Sedan har han inte tid att prata mer, kamerautrustningen ska ställas upp vid kortsidan.

Stellan Danielsson. Hundra procent Koburi.

 

Det är slut nu. Det är svenskarnas tur att gråta. Senegaleserna gjorde vad argentinarna borde ha gjort. De gjorde vad de var bra på, och svenskarna dåliga på. De utmanade man-mot-man.

De svenska spelarna blev osäkra, skaffade sig mer och mer gardering. På slutet av matchen räckte det inte för backarna att som vanligt ha back-up av en medspelare innan de vågade gå på – helst skulle Tobias Linderoth vara back-up för back-up nummer ett. När Senegal slutligen slog den öppnande passningen var inte en, inte två, utan tre svenska spelare gjorda på samma gång.

Anders Svensson faller ihop på exakt den plats han står när Senegals segermål går in. Tommy Söderberg och Marcus Allbäck lunkar dit för att trösta honom.

Henrik Larsson tar av sig tröjan och går av planen.

Jag och Ulf Roosvald frågade givetvis i Glasgow om han såg slutet på landslagskarriären. Henrik svarade att den tidning som skrivit att han skulle sluta efter VM hade missförstått honom.

– Så du tänker fortsätta?

– Det säger jag inte. Jag menar bara att det inte finns någon anledning för mig att bestämma en sån sak nu.

När Henrik Larsson kommer ut från omklädningsrummet ser han hård ut. Det är slut nu.

Han har upplevt både ett VM-brons han inte kände sig delaktig i, och en snöpligt avslutad VM-turnering där han själv spelade som om han tillhörde guldmedaljörerna. Han har gjort mål under alla de tre slutspel han varit med i.

Han har inget mer att bevisa. Han har inga fler ögonblick att jaga.

Henrik Larsson har också gjort något som ingen kunnat förvänta sig – han har sett till att hans Koburi lever vidare i landslaget, oavsett var hans egen kropp återfinns i framtiden.

Zlatan Ibrahimovic kommer ut ur omklädningsrummet, han är samlad, generös mot matchens segrare, stor i motgången.

Assisterande reporter: Martin Sundborn.