För ovanlighetens skull är det inte knökfullt på tågstationen i Köpenick. Den välbekanta promenaden bort mot Stadion An der Alten Försterei sker utan att jag stöter på männen vid bron som brukar sälja halvlitersflaskor direkt ur sina medhavda ölbackar. Inga pantsamlare rullar sina kundvagnar vid entréerna. Inga poliser. Så är det heller ingen matchdag.
Under huvudläktaren råder däremot febril aktivitet. Ett trettiotal människor jobbar intensivt med att få allt klart inför morgondagens match mot Köln. Bord ställs upp. Dryckesförråd och kylskåp fylls på. Efter en nattlig brand i ett kylrum har stadions innandöme delvis sett ut som en byggarbetsplats sedan augusti. Nu ska vipgästerna snart kunna mingla inomhus igen, och inte i tillfälliga tält. För sex år sedan – innan den nya huvudläktaren stod klar – var tälten inte någon provisorisk lösning, utan den naturliga samlingsplatsen för Unions sponsorer och hedersgäster.
Kvar sedan den tiden är barackerna mellan planen och skogen som finns bakom ena kortsidan. Nu fungerar de inte längre som omklädningsrum, utan rymmer såväl klubbshop som kontor. I ett av dessa sparsamt inredda rum träffar jag biljettchefen Björn Schmadtke. Han konstaterar att jobbet har bytt inriktning – från att försöka locka massorna till Köpenick till att försöka fördela biljetterna på ett rimligt sätt. Medlemmarna går alltid först. Sedan drygt två år är så gott som varje match utsåld på hemmasektionerna. Biljetterna till matchen mot Köln gick aldrig ens ut på den fria marknaden, utan bara till medlemmar som fick köpa upp till fyra biljetter var.
– Man måste ändå ha ett visst spelutrymme, säger Björn Schmadtke. Till exempel nu när vi värvade Carlos Mané förra veckan. Naturligtvis måste även han kunna få biljetter till sin första match. Det krävs mycket erfarenhet för att hitta rätt balans. Och man måste lära sig att säga nej.
