»Vi har lagkänslan, vi har tränaren som vet vad som krävs och vi har världsspelare i alla lagdelar«

Men är Hedvig Lindahl verkligen redo för nytt VM i sommar?

Ett hus med sju toaletter och en helikopterplatta i trädgården kostar sju miljoner pund. Ett annat, med åtta toaletter och tennisbana (»a beautiful lawn court«) i trädgården, kostar sex miljoner pund. Det finns några billigare alternativ också, bland annat ett övergivet slott med »huge potential« som kostar fyra miljoner pund. Enligt mäklarfirman med kontor på huvudgatan i Cobham får man betala någonstans mellan 15 och 100 miljoner kronor för ett finare boende i Londonförorten. »Storbritanniens Beverly Hills«, som det ibland kallas, har upplevt de största prisökningarna i hela landet de senaste 20 åren och många av de cirka 10 000 invånarna är följaktligen stenrika. I området runt Cobham bor bland annat golfaren Colin Montgomerie, Rolling Stones-medlemmen Ronnie Wood och tennisstjärnan Andy Murray. Och givetvis – många Chelseaspelare. Sedan Chelsea FC byggde sitt högkvarter här för tio år sedan har Cobhams exklusivitet ökat ännu mer.

Jag sjunker ner på en uteservering i vårsolen på High Street. Den ena miljonbilen efter den andra rullar förbi. En stor svart suv-jeep med tonade rutor bromsar in en meter framför mig. John Terry kliver ut.

Hi John, säger servitören som just serverat mig en flaska vatten. Your table is set.

Annons

Terry sträcker fram näven och viskar något i servitörens öra. Mannen nickar och Chelseabacken slinker in på restaurangen för en senare lunch.

Samtidigt som herrarnas lagkapten intar en anksallad har damlagets målvakt påbörjat sin promenad hem efter ett träningspass. Efter drygt två månader i klubben har Hedvig Lindahl, som i utkanten av Cobham lyckats hitta ett av få radhus som inte kräver en miljonär, listat ut den snabbaste vägen från träningsanläggningen. Tar hon bakvägen ut från det kameraövervakade området och korsar järnvägsstationen tar det inte mer än 40 minuter hem. Hedvig har funderat på att köpa en begagnad bil, men pengarna kanske istället borde läggas på en cykel? I dag känns knappt ens en cykel aktuell – hennes fru Sabine ringer och berättar att hon bara har fyra pund kvar på sitt brittiska mobilkonto.

Sabine flyttade hit från Sverige bara dagen före, tillsammans med parets snart 1,5-åriga son Timothy. Nu berättar hon för Hedvig att det strular med tullen och deras katter som ska flygas över från Sverige. Burarna är för små och det verkar som om det kommer att kosta Hedvig och Sabine betydligt mer än de räknat med att få över de fem katterna. Sabine undrar också om Hedvig hört något mer om dagisplats. Hur gör de andra spelarna i hennes lag med sina barn? Har de råd att betala drygt 10 000 kronor i månaden för en förskoleplats? Hedvig har svårt att få ihop allt. Det enda hon är införstådd med är att det inte funkar att ta med Timothy till träningarna så många gånger till. Att tajma hans förmiddagslurar med träningspassen blir allt svårare.

Solen skiner i alla fall på Hedvig när hon vandrar genom Cobham den här eftermiddagen. Och egentligen är de ekonomiska bryderierna och de praktiska utmaningarna ingenting jämfört med det mörker hon gått igenom de senaste åren.

Redan som liten, när Hedvig växte upp i det lilla samhället Gropptorp i Sörmland, var hon fysiskt överlägsen sina kompisar. Hon var stor och stark, till och med när hon tränade eller spelade matcher med och mot pojkar stack hon ut. När hon åkte till sitt första Elitflickläger i Halmstad såg inte ledarna bara en tjej som var huvudet längre än alla andra – Hedvig var också snabbast och spänstigast. Elisabeth Leidinge, 112-faldig landslagsmålvakt, var en av dem som noterade Hedvigs fysik i Halmstad.

– Hon var verkligen något utöver det vanliga, säger Leidinge. Hon var så kraftfull och hade en exceptionell fysik som jag knappt sett varken tidigare eller senare. Trots att hon var svajig i beslutsfattandet hade hon fördelar som ingen annan. Hon nådde till exempel ribban redan då. Det finns målvakter på seniornivå som har problem med det en hel karriär. Så på ett sätt kan man säga att hon var gjord för att bli målvakt.

Några år senare, när Hedvig var 18 år, skadade sig Malmö FF:s landslagsmålvakt Caroline Jönsson. Leidinge, som fanns i Malmös organisation, tipsade klubbledningen om Hedvig. 2001 lämnade hon division två-klubben Tunafors SK för storlaget i söder. Skadan på Jönsson gjorde att hon omedelbart fick chansen i Malmö, och efter några bra insatser kände hon att hon inte hade några problem med kvalitetshöjningen. Det var ett steg närmare hennes dröm om att bli »världens bästa målvakt«, något hon tänkt på sedan hon togs ut till sitt första elitflickläger. Hedvig älskade att träna och tänkte att om hon tränade ännu mer än sina kollegor så var inte drömmen omöjlig. Leidinge kände däremot att målvaktstalangen var tvungen att jobba en hel del med sig själv om det skulle bli som hon önskade.

– När »Carro« var tillbaka från sin skada blev Hedvig andramålvakt, säger Leidinge. Hedvig kunde inte acceptera det. Jag hade insett tidigt att Hedvig var en grubblare, en envis grubblare. Vi hade många duster i Malmö. Det var som om hon inte ville ta råd från någon. »Jag vet bäst!« liksom. När hon petades tappade hon samtidigt tron på sig själv, hon ifrågasatte allt hon gjorde på planen. Den kombinationen, att hon inte ville ta råd från andra och att hon ändå tvivlade på sig själv … ja, den var ju inte så bra. Men hon var ung och jag tänkte att det skulle bli bättre med tiden.

Trots begränsad speltid i Malmö tog förbundskaptenen Marika Domanski Lyfors ut henne som tredjemålvakt till VM-slutspelet 2003. Även om Hedvig var glad att vara med i Domanski Lyfors tankar kände hon sig stressad. Att inte få regelbunden speltid i Malmö hämmade hennes utveckling. Hon var i en ålder då hon var tvungen att spela vecka ut, vecka in om hon skulle nå sina mål. Efter något år i Malmö hade hon tappat lite av den motivation som hon alltid tidigare kunnat ta för given, den som bara fanns där. Hon blev mer intresserad av att hänga med vänner än att ladda för träningar. Samtidigt – om Jönsson gjorde en bättre träning än hon själv kunde Hedvig vara »oxtokig i timmar« efteråt. Hon kände igen mönstret. När hon gick i skolan siktade hon på MVG i alla ämnen. När hon bara fick VG i franska var det som om världen rasade samman. Hon hade sedan hon var liten alltid känt att hon ville vara bäst, det var en drivkraft som många gånger gett resultat men som nu också började visa sig destruktiv. Inget förutom perfektion var bra nog.

Envisheten, eller stoltheten, hindrade henne från att söka upp Leidinge eller någon annan för att få hjälp att utveckla sina svagare sidor – de mer fotbollsnära detaljerna som beslutsfattande och positionering, men också de mentala bitarna.

Vändpunkten kom 2004 när Linköping hörde av sig. Hedvig nappade direkt, blev klubbens förstaval mellan stolparna och kunde därmed på allvar ta upp kampen med sin gamla rival i Malmö om startplatsen i landslaget. Någonting inom henne hade väckts på nytt, fotbollen blev viktigast i hennes liv igen och den här gången skulle inget stoppa henne.

»Det var som om jag började ifråga­sätta hela min existens. Var jag så jävla dålig som vissa tyckte? Ja, kanske. Så kände jag i alla fall.«

När Damallsvenskan var över utsågs Hedvig till landets bästa målvakt på Fotbollsgalan, och sommaren 2005, när EM spelades i England, hade hon vunnit Domanski Lyfors förtroende som Sveriges nummer ett. Turneringen slutade med svenskt brons, och senare på hösten fick Hedvig återigen utmärkelsen Årets målvakt. Hon kom allt närmare sitt mål: att bli världens bästa målvakt. Och hon var bara 23 år gammal. VM i Kina 2007 skulle bli hennes stora internationella genombrott.

Efter förbundskaptensbytet från Domanski Lyfors till Thomas Dennerby stod det dock klart att den senare föredrog Caroline Jönsson i mål. I januari 2007 drabbades Hedvig dessutom av en korsbandsskada. I juni, tre månader före VM-premiären mot Nigeria, var hon tillbaka i full träning. Precis då skadade sig Caroline Jönsson och Dennerby vände sig till den just friskförklarade Hedvig.

Annons

När hon satte sig på planet till Kina hade hon knappt spelat några tävlingsmatcher alls under året. Men det var inget hon tänkte på, tanken på att få göra VM-debut slog bort alla potentiella funderingar om dåliga förutsättningar för att lyckas.

Öppningsmatchen slutade 1–1 och Hedvig kunde inte göra något åt det insläppta målet. Den andra matchen, mot USA, blev värre. I en match där Hedvig och Sveriges försvar sattes under större press kände hon allt mer att tajmingen inte riktigt var där. Eller så var det smärtan i foten från en tackling i inledningen av matchen som gjorde att Hedvig kände sig i obalans. Det kändes inte rätt i alla fall. Efter en halvtimmes spel funderade hon på om hon skulle byta ut sig själv, hon hade svårt att röra sig som hon önskade. Men bytet blev aldrig av. I den 34:e minuten missbedömde Hedvig ett inspel. Bollen studsade över henne, varpå Stina Segerström tvingades fälla Lori Chalupny för att förhindra ett baklängesmål. Domaren dömde straff och USA ledde med 1–0. Efter målet agerade Hedvig nervöst vid nästan samtliga situationer och bara turen räddade Sverige från en större förlust än 2–0. Resultatet innebar att det krävdes en storvinst i den sista gruppspelsmatchen mot Nordkorea om Sverige skulle gå vidare. Hedvig märkte redan i den mixade zonen efter USA-matchen att journalisterna fokuserade på hennes misstag. När hon väl kom till sitt hotellrum, och rumskompisen Sara Johansson hade somnat, slog målvakten upp sin laptop. Hon googlade sitt namn och kunde läsa hur krönikörer sågade hennes insats. Då brast det för henne. Hon började gråta. Men hon anade inte att det skulle bli mycket värre.

Inga risker. När Chelsea vinner med 6–0 i säsongens första tävlingsmatch mot Watford i FA-cupen sitter Hedvig på bänken i 90 minuter. »Läkarna säger att mitt finger kan kännas av även under VM i sommar. Men det ska inte påverka mitt spel.«

Sabine pekar på ugnen:

– Du behöver inte göra något med grönsakerna, bara låt dem stå inne i ugnen tills jag är tillbaka.

Hedvig står i köket och klämmer på sitt långfinger, samma långfinger som hoppade ur led under Algarve Cup en vecka tidigare. Runt omkring henne står ouppackade flyttlådor staplade på höjden. Hedvig, Sabine och Timothy har bott i sitt nya tegelradhus i utkanten av Cobham en natt.

– Ja, det är ju inga problem, jag löser det! säger Hedvig.

– Nu vet du att jag flyger tillbaka i morgon och inte är tillbaka förrän på fredag? Så du har Timothy hela dagen i morgon.

Hedvig nickar.

– Så vem passar honom när du tränar? fortsätter Sabine.

Hedvig tittar på Timothy, som försöker bryta sig loss från hennes grepp.

– Det löser jag, säger hon. Ska du följa med mamma till träningen i morgon, älskling?

Timothy mumlar något ohörbart.

– Du ser, säger Hedvig. Han följer gärna med mig i morgon. Så, nu kan du gå. Jag har koll!

Sabine ler sarkastiskt och säger hej då.

Hedvig berättar att hon inte vet hur hon skulle klara sig utan sin fru. Det är hon som är organisatören och fixaren i deras förhållande.

Hon skrattar och säger:

– Jag är så jävla inne i min fotboll ibland att jag glömmer bort enkla praktiska saker som måste lösas. Typ mat till Timothy. Men Sabine ringer mig alltid och påminner. Hon vet hur jag är.

De har en »deal«, Sabine och Hedvig. Så länge Hedvig tycker det är kul med fotboll ska hon få satsa på sin karriär. Sabine säger att hon kommer att följa med henne vart det än bär av. Men den dagen som Hedvig inte vill satsa fullt ut längre, då är det Sabines karriär som gäller. Upplägget innebär bland annat att Sabine sagt upp sig från sitt välbetalda jobb i Köpenhamn för att kunna flytta över till Cobham med Timothy. Hennes arbetsgivare var schyst och sade att hon kunde jobba på distans från London fram till sommaren, men efter det måste hon hitta ett nytt jobb.

– Vi är helt beroende av hennes inkomst, säger Hedvig och släpper ner Timothy på golvet. Vet du vad vi betalar för det här radhuset varje månad?

Jag skakar på huvudet.

– Nästan 20 000 kronor! Lägg till dagisavgiften och alla andra kostnader … Det låter lyxigt med Chelsea och så, men jag hade nog haft ett enklare och bekvämare liv om jag hade stannat i Sverige. Jag tjänar lite mer här än vad jag hade gjort hemma, men kostnaderna går inte att jämföra.

Hedvig skrev på ettårskontraktet med Chelsea strax före jul förra året. Hon sade till Aftonbladet att det var en »dröm som gick i uppfyllelse«, och även om hon visserligen alltid varit sugen på att testa ett proffsliv utomlands så var det en sanning med modifikation. Den främsta anledningen till att hon spelar i Chelsea är att hon tror att den tuffa engelska ligan är den perfekta uppladdningen inför VM i Kanada i sommar.

– Även om vi inte glider på någon räkmacka – särskilt inte jämfört med herrlaget – så är förutsättningarna otroligt annorlunda jämfört med vad jag tidigare har upplevt. I Kristianstad fick vi lösa lunch själva, här kommer de med varm mat till oss efter varje träning. Här kan jag fokusera på fotbollen till hundra procent. Ta bara en sådan sak som att vi alltid tränade på eftermiddagarna eller kvällarna i Kristianstad. Då var man ofta trött, antingen hade man varit hemma med Timothy en hel dag eller så hade någon jobbat. Här tränar vi alltid på förmiddagarna. Sådana saker gör att varje träningspass blir bättre.

Jag frågar om den engelska ligan är bättre än Damallsvenskan.

– Överlag skulle jag säga att det är mer tekniska spelare här, bättre passningsspel och fler kombinationer. Och den är tuffare, mer fysisk. Det smäller i närkamperna. Men tempot är lägre, allt går liksom lite långsammare. Om några år tror jag ändå att den här ligan gått om Allsvenskan, det finns lite mer resurser här.

Hon sticker ut huvudet från köket för att titta till Timothy som kryper runt bland flyttlådorna.

– Men visst fan undrar man ibland om det är värt det. Sabine lämnar sitt jobb, vi går nästan back på att jag är här … Allt för att jag ska kunna stå i ett mål. När ska det bli payoff? Jag har varit så bitter under min karriär ibland och fått ta en del skit som ingen ska behöva stå ut med, ändå fortsätter jag.

– Ja, varför gör du det?

– Jag vill fortfarande se hur långt jag kan komma, det har inte förändrats.

– Du vill bli världens bästa målvakt?

Annons

– Det är inte lika viktigt längre. Min drivkraft är nog annorlunda. I dag spelar jag bara för mig själv, tidigare var det mycket för erkännandet. Och det hjälper mig på planen, när det är matcher. Hjärnan pratar inte så mycket med mig längre under matcherna. Jag överanalyserar inte alla situationer eller mitt eget agerande på samma sätt. När jag inte var i balans mentalt var det annorlunda. I matcher där jag hade lite att göra hade jag svårt att »slå på« när det väl blev skarpt läge. Då kom också misstagen.

Hedvig Lindahl

Född: 29 april 1983

Klubbar: Groppstorps IF 1987–1994, Baggetorps IF 1994–1996, DFK Värmbol 1996–1998, Tunafors SK 1998–2000, Malmö FF 2001–2003, IF Trion 2003 (lån), Linköping FC 2004–2008, Göteborg FC 2009–2010, Kristianstads DFF 2011–2014, Chelsea Ladies FC 2015–

Landskamper: 107 A

Meriter: VM-brons 2011, EM-brons 2013, Svenska cupen-guld 2006 och 2008. Årets målvakt 2004, 2005, 2009 och 2014.

Hedvig tittar på sitt finger och ler.

– Äh, klart jag vill bli bäst i världen! Men däremot är det inte för erkännandet, jag lovar. Det är för min egen skull. Jag vill känna att allt jag har gått igenom var värt något den dagen jag lägger av. Jag vet ju hur den allmänna opinionen är hemma i Sverige. Många tycker inte att jag levererat i de stora mästerskapen. Och kanske har jag inte gjort så bra ifrån mig som jag borde. Så kan det vara. Men jag är en helt annorlunda person i dag jämfört med hur jag var för bara några år sedan. VM i sommar ska inte bli som förra gången. Den här gången ska det bara bli kul.

 

När Hedvig åkte med landslaget till VM i Tyskland sommaren 2011 hade hon några intensiva år bakom sig. Hon hade bytt klubb två gånger sedan VM 2007, först från Linköping till Göteborg, sedan från Göteborg till Kristianstad. Hon hade spelat OS i Kina (åkte ut i kvartsfinalen) och EM i Finland (åkte ut i kvartsfinalen), utsetts till Årets målvakt 2009 och träffat Sabine. Hon mådde »skitbra« när hon klev ut på Bay Arena i Leverkusen för VM-premiären mot Colombia den 28 juni 2011. Hon kände sig i balans. Och fysiskt var hon i toppform. Aftonbladet berättade att Hedvig – »Fysmonstret« – krossade samtliga svenska landslagskollegor i fystesterna. Hon var starkast, snabbast och spänstigast. Och efter 90 minuter i premiären var den härliga känslan intakt. Sverige vann med 1–0.

– Jag var så avslappnad, säger Hedvig. Precis som det var under OS 2008 och EM 2009, jag kände att jag inte brydde mig så mycket. Det låter kanske märkligt, men så var det. Jag var nyförälskad, trivdes bra i Kristianstad och i Sabine hade jag en partner som inte brydde sig ett dugg om fotboll. Det gjorde att jag kunde slappna av oftare. Hon fick mig att inse att det finns andra saker i livet än fotbollen.

I den andra gruppspelsmatchen höll Hedvig och Sverige nollan ännu en gång när Nordkorea besegrades med 1–0. Efter 3–1 mot Australien väntade semifinal mot Japan. Sverige inledde bra och gjorde 1–0 genom Josefine Öqvist. I den 19:e minuten kvitterade Japan. Hedvig kunde inte lastas för målet, men en kvart in på andra halvlek misslyckades hon med att boxa bort bollen efter ett inlägg. Homare Sawa kunde enkelt rulla in 2–1. Två minuter senare skulle Hedvig rensa bort en boll strax utanför straffområdet. Hon träffade snett och Nahomi Kuwasami kunde prickskjuta in 3–1. Därmed var Sveriges finalchans borta. Dagen efter hängdes Hedvig ut som Sveriges syndabock och Svenska Dagbladets rubrik sammanfattade den allmänna bilden: »Lindahls missar spräckte finaldrömmen«. Sverige vann visserligen bronsmatchen mot Frankrike, men Hedvig hade svårt att glädjas. Hon visste att hon gjort en sämre insats mot japanskorna. Och hon visste alltför väl hur reaktionerna var hemma i Sverige.

Direkt efter slutsignalen mot Japan hade hon kollat av sin telefon i omklädningsrummet. Hon läste några stöttande SMS från Sabine och familjen. Men också meddelanden från anonyma avsändare som letat upp hennes mobilnummer. Någon skrev »Tack för att du förstörde allt!« och en annan slog fast: »Du är världens sämsta målvakt.« Hedvig tyckte att det kändes orättvist, hon ansåg själv att hon hade spelat bra i fem av sex matcher och att det var tillfälligheter som spelade in under Japanmatchen.

I november hölls Fotbollsgalan i Stockholm. Kristin Hammarström utsågs till Årets målvakt. För Hedvig kändes det som att någon öppnade en lucka under hennes stol.

– Allt brast, säger hon. Jag kände mig så jävla osedd. Jag hade ju gjort en bra turnering i VM, det var inte bara mitt fel att vi inte presterade mot Japan. Besvikelsen över det uteblivna priset – som jag i dag förstår var löjlig från min sida – i kombination med alla hatare gjorde att det hände något med mig. Sabine hade berättat att hon gått in på mitt Facebookkonto och på min mejl och raderat hur många grejer som helst, särskilt dagarna efter Japanmatchen. Det var verkligen hat! Och jag hade ju sett vad som skrevs på olika forum … Nä, allt satte igång hösten 2011.

Ett av dessa »forum« var Flashback. Tråden »Skvaller om Hedvig Lindahl« skapades ett par timmar efter slutsignalen mot Japan den 13 juli. På ett dygn skrev ett tiotal personer 50 inlägg. En skrev: »Vad är felet på denna förkrympta dvärg som just förstört fotbolls-VM för damlandslaget? Är hennes föräldrar syskon? Vore det okej att skicka avföring till henne?« En annan användare menade att hon var en »lesbisk hora som förtjänade att bli straffknullad«. Det var inte första gången som Hedvig fick läsa den här typen av kommentarer om sig själv, men nu påverkade det henne på ett annat sätt. Det var som om hon aldrig kunde vinna. Känslan av att antingen vara förbisedd eller hatad började sätta sig på hennes humör. Hon, som tidigare hade levt på sin starka tro på sig själv, började tvivla. Var hon så dålig som somliga ville få det till? Sabine märkte att hennes partner mådde allt sämre, hennes humör kunde svänga för minsta lilla grej.

Inspirerande. När Hedvig funderar på barnpassning för Timothy kan hon eventuellt få tips av trebarnsmamman – tillika Chelseas lagkapte­n – Katie Chapman. Den 82-faldiga landslagsspelaren har vid sina samtlig­a tre graviditeter på något sätt lyckats träna fram till två veckor före f­ödslarna. Och varit tillbaka i träning sex veckor efter förlossningarna.

När landslagsledningen tog ut Hedvig till vinterlägret i USA i slutet av november 2011 tackade hon nej. Hon kände sig trött och sliten och ville inte riskera att åka iväg med landslaget och få mer kritik. Landslagsledningen insisterade och till sist sade Hedvig: »Okej, men ni måste skydda mig.« Hon satt på bänken hela matchen mot USA, men startade mot Kanada. Under matchen skrek Hedvig som hon brukade göra. I den andra halvleken fick Nilla Fischer nog och vrålade mot bänken: »MÅSTE HEDVIG LÄGGA SIG I ALLT?!«

– Hon menade inget illa, det var inte hennes fel, säger Hedvig. Men det var som att få en käftsmäll. Jag var så bräcklig och blev knäpptyst efter det. Vi släppte in två mål i andra och efter matchen var jag tvungen att fråga vår målvaktstränare om jag borde sluta prata med mina backar under matcherna. Det var som om jag började ifrågasätta hela min existens. Var jag så jävla dålig som vissa tyckte? Ja, kanske. Så kände jag i alla fall. Det var hemskt. Jag gick nog in i en depression. Inget var kul längre. Hela den tiden var ett mörker. Det konstiga var att jag inte fick igång fötterna ens om jag ville. Det var som om jag hade lim under skorna, som om min hjärna inte kunde styra över min kropp. Jag var 29 år och tvivlade på allt som jag gjorde.

Så blev det dags för OS i London. Hedvig hade på något sätt ändå lyckats behålla sin landslagsplats. Redan under gruppspelet fick hon kritik, och efter sin insats mot Frankrike (1–2) i kvartsfinalen blev det värre.

Hon kunde läsa kommentarer på nätet som »Skulle någon sakna Hedvig om hon dog?« Det självförtroende som hon tvingat sig själv att bygga upp fram till OS försvann och hatet mot henne fortsatte. De anonyma kommentarerna som skickades till henne påverkade henne. Hon blev allt mindre social och grubblade allt mer.

Under hösten kände hon sig tröttare och tröttare trots att hon sov mer och mer. Förkylningarna avlöste varandra. Rädslan att förlora landslagsplatsen hängde i, ibland tränade hon trots att hon kände sig febrig. Den 22 september gick hennes korsband av.

– Jag minns att jag var sen till den matchen, kanske första gången i min karriär som jag var det, säger hon. Det var en sådan match som jag aldrig borde ha gjort.

Korsbandsskadan var kanske en tillfällighet. Mer troligt är att den var ett tecken på att Hedvigs kropp inte klarade av mer. Kristianstads lagläkare misstänkte att något inte stod rätt till – vita prickar kunde täcka hennes tunga, vilket ledde till smärtor i hela munnen – och drog igång en utredning. Snart kunde man konstatera att Hedvig, som sedan barnsben levt med vitiligo – en kronisk hudsjukdom som innebär att pigmentet på kroppen sakta men säkert försvinner, vilket bland annat gör att man är överkänslig mot sol – hade en avsaknad av vitamin B12. En vanligt förekommande följd när man har för lite B12 är att man blir trött, och inte sällan känner sig deprimerad. Hedvig genomgick en behandling, hon ordinerades att ta B12-sprutor varje dag i två veckor.

När hon i november var med landslaget i Stockholm för att närvara vid invigningen av Friends Arena, vaknade hon morgonen efter för att äta frukost. När hon kom ner till hotellets restaurang fick hon höra att serveringen hade upphört. Tårarna började rinna. Hedvig insåg att hon behövde professionell hjälp. Hon kom i kontakt med idrottspsykologen Sverker Fryklund. I dag inser hon att även om det var en höst som hon helst vill glömma, var det kanske ändå nödvändigt att så mycket i hennes liv kastades omkull på bara några månader.

– Det var en tuff tid på många olika sätt, säger hon. Sabine fick ta väldigt mycket av mitt humör, men för mig kändes det som om motgångarna aldrig upphörde. Medicinen som jag åt gjorde att jag fick svår acne. Jag skämdes över mitt utseende. När jag rehabtränade kände jag mig ful och flötig. Men samtidigt träffade jag lite nya människor och fick nya rutiner. Jag började gymma i Malmö och hade en personlig tränare. Det blev en ventil för mig. Det var som om skadan gjorde att jag fick ett tydligt mål, jag skulle komma tillbaka. Det var ingen press på mig under några månaders tid och det var nog precis det jag behövde. Mina träffar med Sverker hjälpte mig också framåt. Med tiden kände jag att det vände. Jag började må bra igen.

När Damallsvenskan startade våren 2013 var hon tillbaka i Kristianstads mål. Att hon endast var tredjemålvakt under hemma-EM samma sommar spelade ingen roll. För första gången på länge kunde hon njuta av fotbollen igen.

»Damspelare är ovana vid kritik ­under seriespelet. Så blir det mästerskap och pang, plötsligt är det tre miljoner svens­kar som bryr sig.«

Det har blivit mörkt utanför fönstret och Timothy ligger på ovanvåningen och sover. Hedvig sitter på en trästol i det som ska bli ett vardagsrum när sofforna och alla andra möbler anländer. Bakom mig hänger Chelseakläder på tork. Hedvig noterar att jag ser frågande ut.

– Det finns en del saker som klubben kanske kan jobba på, säger Hedvig och ler. Som att vi själva måste tvätta våra kläder.

Jag frågar om VM och landslaget. Om hon känner att det är värt att satsa så mycket, med tanke på vad hon har gått igenom och att hon vet hur det kan gå.

– En del av mig tänker »nej, det kanske inte är värt det«. Jag kände mig så bitter i några år, som om jag aldrig kunde vinna över mina kritiker. Det var inte bara mot mig, det var också mot damfotbollen i stort. Ibland tror jag att många glömmer bort hur mycket vi damspelare satsar på vår fotboll och hur lite vi får tillbaka. Man jämför oss med herrspelarna och glömmer bort att vi lever i helt olika verkligheter. Det är som natt och dag. De får allt serverat för att prestera till max, vi får … tvätta våra egna träningskläder på eftermiddagarna. Men jag är inte bitter i dag.

Är du säker på det?

– Ja. Även om jag kan falla in i ett gammalt mönster så är det på en helt annan nivå i dag. Som nu under Algarve Cup. Det var någon journalist som skrev något halv-negativt om mig och jag kände direkt att det var orättvist. Men så tänkte jag på vad jag pratade med Sverker om.

Vad var det som ni pratade om? 

– Dels kom jag fram till att jag var väldigt egoistisk i många år, allt kretsade kring mig. Jag trodde att det var nödvändigt att vara sådan som människa om man skulle bli bäst. Det gjorde att jag gick runt i min bubbla, vilket ledde till att jag förstorade alla saker som handlade om mig. Fick jag beröm tog jag det som att jag var bäst i världen, fick jag kritik var det som om jag var den sämsta någonsin. Nu har jag fokus på andra saker, inte minst sedan Timothy kom. Att få honom var det bästa som kunde hända mig.

Träffar du fortfarande en idrottspsykolog?

– Nej. Men det var väldigt bra för mig. Dels insåg jag att jag inte var ensam om att ha problem, bara det var viktigt för mig att höra. Under den här perioden var det också som om jag fick lite distans, jag kunde läsa om andra spelare som fick kritik i medier och tänka: »Det här kanske är en del av att vara elitidrottare?« Det kanske ska vara så? Det var det jag tänkte på när jag fick lite kritik i Algarve. Egentligen ska man vara glad att folk bryr sig, det betyder att många är engagerade i damfotbollen. Sedan är det klart, hatet och de anonyma kommentarerna är en annan sak.

Just det här att du ofta i intervjuer eller i din blogg bemött den kanske mer sakliga kritiken mot dig, tror du att det kan ha fått följder?

– Ja, så är det ju. Jag minns att en ledare en gång sa till mig att »gå nu bara ut och säg att du tar på dig misstaget så slipper du en massa ståhej sedan«. Det var efter VM 2007. Och det gjorde jag och det visade sig stämma, det dog ut ganska snabbt. Jag har varit och är fortfarande lite av en besserwisser. Förr kunde jag ibland veta att jag hade fel, men ändå inte ge mig. Så är det inte längre. Hoppas jag …

Du sa tidigare att du mådde »skitbra« inför VM 2011 och du mår minst lika bra nu. Är du säker på att du hanterar eventuella svaga ingripanden och kritiska rubriker bättre under och efter VM i Kanada? 

– Jag kommer inte knäckas, det är jag helt säker på. Jag har lärt mig mycket, både om mig själv och om hur saker fungerar. Det kan låta naivt, att det har krävts så många år och så många mästerskap. Men vi damspelare är så ovana vid kritik under seriespelet, det är få som engagerar sig. Så blir det mästerskap och pang, plötsligt är det tre miljoner svenskar som bryr sig. Det är fan inte konstigt att det kommer som en chock.

Hur gick tankarna när ni låg under med 2–0 mot Tyskland efter bara tre minuter i Algarve Cup? Det var din första landskamp på mer än ett halvår. 

– Jag var lugn och det var så jävla skönt. Två mål i rumpan efter tre minuter hade nog förstört mig för några år sedan. Nu gillade jag liksom utmaningen att försöka vända matchen istället. Och det gjorde vi ju också! Den rutinen jag har nu, inte bara att jag gjort över hundra landskamper, men också det jag gått igenom, gör mig trygg. Jag stressar inte upp mig. Och jag känner att jag har mandat i truppen att vara en ledare i dag, att de andra lyssnar på mig.

Har det inte alltid varit så? 

– Nej, det har funnits perioder i landslaget då jag känt att truppen inte varit mottaglig för mig och min personlighet. Mot slutet av 00-talet var det lite så. Det var ingen riktig geist då. Jag minns att jag höll mig mycket för mig själv under EM 2009. Jag satt mycket på mitt hotellrum och spelade Xbox. Jag var inte riktigt trygg i laget, jag hittade inte min plats. Men nu är det helt annorlunda. När vi var i Algarve i vintras och hade en ledig eftermiddag åkte alla, tillsammans, iväg och käkade glass. Det var inget vi var tvungna att göra, men vi gjorde det för att vi gillar att umgås med varandra. Det kan låta som en liten skitsak, men det kan göra stor skillnad när man väl är på ett mästerskap.

Vad tror du om era chanser i Kanada? 

– Jag säger att det inte känns som en läskig målsättning att sikta på guld i alla fall. Det måste vi ju göra. Vi har lagkänslan, vi har tränaren som vet vad som krävs och vi har världsspelare i alla lagdelar.

Även i mål?

– Haha! Försök inte! Jag är nästan där, men det har jag sagt i många år nu utan att riktigt nå dit. Vi får se.

Rutinerad. VM i Kanada blir Hedvigs fjärde världsmästerskap och hennes nionde stora mästerskap. Landslagsdebuten kom mot England 2002. Då höll hon nollan när England besegrades med 5–0.
Stöttålig. Efter sex insläppta mål på två matcher under landslagets sista samling före VM fick det svenska försvaret och Hedvig Lindahl på nytt utstå hård kritik. Fem dagar efter 3–3-matchen mot Danmark tog hon revansch genom att hjälpa Chelsea vidare i FA-cupen efter 2–1 mot Arsenal.

Solen gassar när jag passerar säkerhetsvakternas bås vid entrén till Chelseas träningsanläggning i Cobham. Det känns som att komma in i en botanisk trädgård. Runt de 38 fullstora träningsplanerna snirklar sig välstädade gångar. Bredvid dessa växer blommor och buskar som är klippta och ansade med centimeterprecision. Fågelkvitter blandas med ljudet från arbetande vattenspridare. Vart man än tittar ser man vaktmästare med sekatörer eller planskötare med surrande gräsklippare. Efter tio minuters traskande når jag plan 34 – planen som Chelseas damlag oftast använder. Det står en tom barnvagn parkerad vid entrén till omklädningsrummen. Men var är Timothy? Jo, han ligger på ovanvåningen och sover. Hedvig har lyckats tajma hans tupplur ännu en gång. Men det tog sin lilla tid, Hedvig är den sista Chelseaspelaren som joggar ut på gräset och hon gör det prick klockan 10.30.

Hon ansluter till ett gäng som kör uppvärmningsövningen »kvadraten« och omedelbart hör man hennes aningen grova stämma överrösta lagkamraternas.

Kvällen före berättade hon att hennes psykolog gav henne olika läxor när de träffades. Han ville bland annat att hon skulle tvinga sig själv att ta mer plats i omklädningsrummet. »I morgon vill jag att du byter musik på stereon efter träningen«, sade han. Hedvig gjorde som han bett henne. Även om Hedvig valde en låt som hon visste att de andra gillade, var det ett steg på vägen till att bygga upp mod och självförtroende igen.

När jag står där vid sidlinjen är det svårt att inte tänka att det har hänt en hel del med Hedvig de senaste åren. Elisabeth Leidinge var inne på samma sak när jag pratade med henne om Hedvig:

– Hon har till och med sagt till mig att hon vet att hon var för trotsig för länge. Och i princip bett om ursäkt för det också. I dag upplever jag henne snarare som vetgirig, hon lyssnar och ställer frågor. Fasen, det är så synd att hon inte kom fram till det hon vet i dag ännu tidigare. Hon hade sluppit gå igenom så mycket då.

När träningspasset är över kör Hedvig vidare med målvaktstränaren Stuart Searle. Han slår inlägg efter inlägg. Ibland grimaserar hon när bollen träffar fel på hennes ömma finger. Ibland skriker hon ut sin frustration när hon misslyckas med en bortboxning. Men ibland ler hon när Stuart berömmer henne. Och hon ställer frågor om sin placering, hur hon ska stå med fötterna. Det är frågor som Leidinge hade gillat att höra.

Lite senare är jag på väg tillbaka mot anläggningens utgång. Bredvid mig rullar Hedvig Timothy i barnvagnen. Vi passerar herrarnas parkeringsplats. En Ferrari står och glänser bredvid en Rolls Royce. Lite längre bort står John Terrys svarta suv med tonade rutor.

– I går följde Sabine med till träningen för att se hur vi har det, säger Hedvig. När vi gick här mötte vi Eden Hazard och Terry. När vi passerat dem sa Sabine: »Vilka var det?«

Hedvig skrattar.

– Det är det som är så skönt, hon har noll koll när det kommer till fotboll. Det enda hon bryr sig om är att det går bra för mig. Eller rättare sagt, att jag trivs med min fotboll. Att jag mår bra. Jag kan inte älta grejer om fotbollen när jag kommer hem till henne. Då måste jag släppa det.

Hon pekar mot områdets högsta och mest påkostade byggnad. Innanför den helglasade fasaden håller José Mourinho presskonferens inför helgens ligamatch mot Hull. Hedvig berättar att hon planerar att titta på några pass med Thibaut Courtois och Petr Čech.

– Det hade ju varit grymt bra. Det är sådana saker man vill utnyttja när man är här. Det var inte så aktuellt i Kristianstad precis … Jag har fått upp ett sådant driv bara sedan jag flyttade hit, jag vill bara bli bättre och bättre. Det känns nästan som om jag börjat om med min fotbollskarriär. Att vara 32 och kunna känna så … Fan, det är kanske den här gången som jag kan nå mina drömmar.

Som är?

– Att bli så bra det bara går. Det kunde jag inte bli förra gången av olika anledningar. Jag tänker ofta på en sak jag hörde en gång: »Om inte dina drömmar skrämmer dig är det inte tillräckligt bra drömmar.«

Så du är lite rädd ändå?

– Nej, det är kanske det som är grejen den här gången. Jag är inte det. Bara lugn.

 

Drygt två veckor senare flyger Hedvig hem till Sverige för dubbellandskamper mot Schweiz och Danmark. Samlingen är förbundskapten Pia Sundhages sista riktiga chans att testa sina spelare före sommarens VM. När domaren blåser i gång matchen mot Schweiz står Hedvig, som blivit Sundhages förstaval sedan Kristin Hammarström slutat, i mål. Hennes form är god: bara tre dagar tidigare höll hon nollan när Chelsea besegrade Bristol i ligan med 4–0. 90 minuter senare har hon släppt in tre mål på Tunavallen i Eskilstuna. Vid minst ett av målen kan man, som bland annat TV4:s Olof Lundh gör, ifrågasätta Hedvigs insats. »Lindahl står helt fel, det är inte svårt att göra mål på henne där«, säger Lundh under TV-sändningen. Pia Sundhage är inte heller nöjd med matchen och sågar Sveriges försvarsspel i Sportbladet: »Det här är inte bra, det är inte okej.« Förbundskaptenen kritiserar också Hedvigs positionsspel och beslutsfattande vid 0–2-målet. Ytterligare tre dagar senare släpper Sverige in tre nya mål mot Danmark. Sundhage erkänner att hon är bekymrad inför VM.

Senast den 5 juli, då finalen spelas, kommer Hedvig Lindahls nionde stora mästerskap att vara över. Kanske har hon då fått ännu mer kritik. Kanske har hon motbevisat sina belackare. Oavsett vilket tror Hedvig att hon har kommit tillräckligt långt för att kunna njuta av resten av sommaren. Och det kanske är en bedrift i sig.