Kära toppfotboll,
Du har aldrig erbjudit så många matcher, så mycket underhållning och så hög kvalitet. Jag har aldrig tittat så lite.
Många gånger har du gjort mig uppgiven och matt, till och med förbannad. Somliga har redan lämnat dig för gott och sprider gärna budskapet om hur skönt de har det på andra sidan. Men vi är också många som inte är beredda att ge upp riktigt än.
Jag fattar att det aldrig kan bli som förut, när jag var nyförälskad och nyfiken på alla dina särdrag och överraskningar. Jag önskar bara att vi fortfarande kunde ha kul ihop.
När jag drogs in i din värld var du trubbig och blodig, täckt av skrapsår och fylld av mystik. Du var inte perfekt, men alltid intressant. Och aldrig vågade jag tvivla på om du var genuin. I dag pendlar du mellan oattraktiva ytterligheter. Ibland polerad och känslokall, lika ofta smutsig och smaklös. Det var ju allt där emellan som gjorde dig speciell.
Ja, många är vi som har känt oss svikna. Ännu fler önskar att du kunde vara lite mer som förut. Men låt oss glömma det nu.
Någonstans, undangömt bakom din ihålighet av lyxförpackat överflöd, 
tror jag fortfarande att skärvor av den toppfotboll jag lärde mig älska finns kvar. Jag måste tro det, för jag saknar att längta efter ditt spel och din hymn, att känna det där pirret som kunde få även en trist tisdagsmorgon att kännas speciell.
Kanske är känslorna borta för evigt, men jag tänker inte ge upp innan du får en ärlig chans. Så vad säger du, ska vi ge det ett sista försök?
Jonatan ♥️
17 september:
Juventus–PSV Eindhoven, Champions League.
Jag vaknade med en underlig känsla i magen. Först var det svårt att urskilja vad den lindriga smärtan signalerade. Var det oro? Förväntan? Min inre hypokondriker slängde fram blindtarmsinflammation som förslag. Eller var det kanske kopplat till kvällens tillställning?
Den här tisdagen markerar nämligen starten för både Champions League-säsongen och ett experiment som innefattar att jag ska konsumera betydligt mer toppfotboll än tidigare. Sydeuropeiska stormöten, vetenskaplig Xabi Alonso-fotboll, engelska drömmål och framför allt: mängder av stjärnspäckade CL-matcher.
Av någon anledning känns det lämpligt att börja med en av premiärkvällens tidiga matcher: Juventus mot PSV Eindhoven. Jag har aldrig hyst särskilt varma känslor för Turinklubben, men under mina fotbollstokigaste år i början av 2010-talet fanns det en tydlighet som jag kunde uppskatta. Alltid Buffon i mål bakom en trebackslinje innehållande de italienska seriefigurdoftande namnen Chiellini, Barzagli och Bonucci. Alltid två löpstarka och mångsidiga innermittfältare (ofta Claudio Marchisio och Arturo Vidal) ihop med den långsamma men bollbegåvade passningsstrategen Andrea Pirlo.
Du har väl inte missat?
