David Moberg Karlsson om självbehärskning

När IFK Norrköpings 24-åriga ytter har känt sig orättvist behandlad har han aldrig backat för att ta fajten. Resultatet: konflikter, hån och ånger.

Vilken är den värsta utskällning du har fått?

– Den måste Mikael Stahre ha levererat. Vi skulle möta Gefle med Blåvitt och eftersom jag inte skulle starta agerade jag motståndarytter på träningen. Gefle körde mycket inlägg så vår ytterback behövde träna på att styra mig utåt. Varje gång jag kom en mot en ställde han sig på sidlinjen så att jag inte kom förbi. Jag vek inåt och fick skäll: »Du måste gå på utsidan!« Till slut – efter att ha fört ut bollen över linjen hundra gånger – blev jag så arg att jag sköt bollen mot Stahre.

Hur reagerade han?

Annons

– Han blev inte överlycklig. Efter träningen kallade han upp mig på sitt kontor. Jag hängde mycket på hans kontor på den tiden. De äldre spelarna störde sig på att jag ofta kom sent och Stahre försökte prata vett i mig. Det är jag väldigt tacksam för.

Lyssnade du?

– Nej. Jag hade det inte i mig att bryta vissa mönster. En gång körde jag från Mariestad tidigt på morgonen. När jag kom till Lerum var det trafikstockning, men jag hade gott om marginal. Jag ringde Stahre och förklarade läget. Tiden gick och jag ringde igen: »Det står fortfarande still här, jag blir sen.« När jag kom fram sa han att det var lugnt – ändå fick jag en bot av de äldre i laget. När jag för en gångs skull hade gjort rätt för mig! Jag blev fly förbannad och sulade mobilen i väggen bakom Erik Lund, som var bötesansvarig.

Ångrar du i dag att du tappade det i sådana lägen?

– I Blåvitt fanns en märklig »kamratuppfostran«. Varför skulle jag städa undan de äldres tallrikar efter käket? Ta bort er egen skit! Jag har fortfarande svårt att se poängen i att behandla unga så. Samtidigt var det en fajt jag inte kunde vinna, och jag lade upp för den själv genom att komma sent och käfta emot. Jag var rätt korkad.

När insåg du det?

– Sista halvåret i Danmark förstod jag att min uppkäftighet bara missgynnade mig. Jag önskar att jag gjort det tidigare, för i Sunderland spårade det ur. När tränaren som värvade mig fick sparken tog U21-tränaren över, och det första han sa till mig var: »Du är för dålig för A-laget, du ska ner i U21.« Jag hade nätat mot Tottenham på försäsongen och trodde att jag var kung, så jag svarade: »Det ska jag inte alls, vem fan är du?« Han var klubblegendaren Kevin Ball, som hade gjort typ 400 matcher för Sunderland.

Så den frågan gick inte hem?

– Inte direkt. Han sa att jag aldrig skulle bli något och bröt ner mig mentalt. När jag missade en mottagning avbröt han träningen och ropade: »Här har vi en kille som kostar två miljoner pund men som inte kan ta emot en passning!« Sebastian Larsson ville att jag skulle motbevisa tränaren istället för att käfta emot. Men min inställning var: »Om han blåser av träningen för att säga att jag är en idiot – varför ska jag då springa för honom? Då kan han dra åt helvete.« Det ångrar jag jättemycket.

Vad var det för fel på dig egentligen?

– Det grundade sig nog i någon sorts egoism. Jag trodde att allt kretsade kring mig. Om jag inte spelade kunde jag tänka: »Fan vad skämmigt att nöta bänk, nu tänker alla på det«. Men vem bryr sig om David Moberg Karlsson spelar eller inte? I dag blir jag irriterad när yngre spelare beter sig som jag gjorde och försöker få dem att fatta vad jag inte fattade.

Vad fick dig att till slut behärska dig själv?

– Jag blev äldre, mognade, började respektera min tränare, fick speltid, fick en son … Alltså, jag är fortfarande inget helgon – men tränarna säger att jag inte är lika arg längre. Om jag sparkar ner någon på träningen ber jag numera om ursäkt.

Om Jens Gustafsson sätter dig på läktaren i den allsvenska premiären mot BP – hur reagerar du?

– Då måste jag tyvärr döda honom. Nej, såhär: jag skulle bli arg, men förhoppningsvis visar jag på den efterföljande träningen att jag borde ha spelat. Fast att inte ens få en bänkplats? Fy fan.

Annons