Gustav Sandberg Magnusson om tårar

Brommapojkarnas lagkapten hoppas på en »stabil och harmonisk säsong« i Superettan. Det kan man förstå.

Minns du senaste säsongen som inte slutade med uppflyttning eller degradering?

– 2013 höll vi oss kvar i Allsvenskan, men även då var det extrema känslor. Vi var tvungna att ta poäng borta mot Halmstad i sista omgången. Vi klarade det och sedan dess har det varit en fem år lång bergochdalbana.

Vilken av uråkningarna har varit värst?

Annons

– Den senaste. Överlägset. Det var så mycket jobbigt som hände under säsongen och ändå lyckades vi fixa kval. När vi förlorade det satt jag kvar i omklädningsrummet i flera timmar och bara stirrade in i väggen.

Nu har du förlängt ditt kontrakt till 2021. Blir du inte trött på hissåkandet mellan serierna?

– Gud jo! Det var det första jag tänkte när vi åkte ur senast. Jag ville bara skrika: »Nu skiter jag i det här, jag orkar inte mer!« Men efter någon vecka kom suget tillbaka.

Jag trodde att degraderingen till division ett 2015 var värst.

– Nej, men däremot satt den i längre. Jag har alltid jobbat en del vid sidan av fotbollen och det året fick man förlita sig mer på den andra inkomsten. 

Så din fotbollslön beror på serien du spelar i?

– Så är det, man vet aldrig hur ekonomin blir nästa år. Men jag är så van nu. I dag jobbar jag som teamsäljare på Nike och för mig har det varit väldigt skönt att inte alltid vara fotbollsspelare. Särskilt under tunga perioder. 

Har du haft möjlighet att lämna BP för något mer stabilt?

– Ja. Men jag har alltid känt störst motivation för BP. Förlusterna och segrarna här påverkar mig så starkt. Jag inbillar mig att jag inte hade känt på samma sätt i en annan klubb. Då hade jag mer varit legoknekt.

Din morfar var tränare i BP, dina föräldrar spelade i klubben och du började där som femåring. Är det därför du alltid stannar?

– BP-generna spelar nog in. Farsan är den med flest matcher i BP, morfar är den som har tränat BP flest säsonger. Jag sprang runt här hela tiden som liten. Det har alltid känts naturligt att fortsätta göra det. 

Kan du bli avundsjuk på »tråkiga« mittenlag?

– Det där säger jag ofta till mina kompisar: »Jag önskar att vi hade en säsong som avslutades med fem betydelselösa matcher.« Men det stämmer nog inte. Våra uppflyttningar är minnen för livet.

Du har både fått fira och gråta mer?

Annons

– Framför allt gråta kanske. Det har varit många olika typer av tårar.

Hur kan du som lagkapten muntra upp truppen när läget är tungt?

– Förlorar man mycket är det viktigt att vardagen ändå är lustfylld. Jag måste få må piss efter en förlust – men jag får inte ta med mig det humöret till träningen nästa dag. Då smittar det.

Jag har hört att du är skicklig på att härma fåglar. Du har aldrig försökt lätta upp stämningen med lite kvitter?

– En gång. Jag var 17 år och inkilningen bestod av ett uppträdande man fick välja själv. »Nu kör vi fågelsångsquiz här«, tänkte jag och skrev ut bilder på olika fåglar som jag gav till de äldre spelarna. Sedan visslade jag medan de gissade. En del trodde att jag bara hittade på. Men jag hade kunnat lätena ända sedan fyran då jag hade en fågelkunnig lärare.

Vilken fågel gör du bäst?

– Talgoxe och svartvit flugsnappare.

Hur låter en svartvit flugsnappare?

– Shit, ska vi verkligen … okej då. Jag minns att min lärare hade en rytmisk ramsa som man skulle ha i huvudet under visslingen. Den gick: Tri-Tri-Triste är mitt namn, Tri-Tri-Triste är mitt namn! Jaja, skitsamma. Så här låter den i alla fall [Gustav visslar som en svartvit flugsnappare].

Vackert.

– Tack!

Superettan nu igen då. Blir det uppflyttning eller nedflyttning?

– Du, jag hoppas på en stabil och harmonisk säsong. Vi är bara fem spelare kvar från i fjol, så vi måste vara ödmjuka också. Men det är klart: jag blir ju inte ledsen om vi går upp.