Gustav Svensson om att bli arg

Hans uppdrag på planen är att städa. Men det är inte skitgörat som får Gustav Svensson att hitta ilskan han behöver.

 Nyligen sa du att din roll i Seattle är att samla upp all hästskit på planen. Hur menade du?

– Det är en bra rubrik för det jag gör som spelare. Jag städar planen så att andra kan finlira. Jag täcker upp bakom dem och, ja, tar hand om skiten helt enkelt. Och det har jag gjort med glädje i många år.

Är det verkligen alltid kul?

Annons

– Att vinna är kul. Det är ganska enkelt egentligen. Jag vet vad jag är bra på och vad jag är mindre bra på. Och ju bättre jag gör grovjobbet, desto större chans att vi vinner. 

Många skulle beskriva din roll som otacksam.

– Den är absolut otacksam många gånger. Det kan vara allt från folk på läktaren till tränare som inte uppskattar det jag gör. Men från dem som lägger märke till skitgörat får jag faktiskt mycket tacksamhet. 

Är det viktigt för dig?

– Nej.

Du behöver väl också bekräftelse?

– Ja, på så sätt att tränaren ser mig som viktig för laget och vågar ge mig ansvar. Själva uppmärksamheten har jag aldrig behövt. Jag har faktiskt alltid varit som bäst när någon sagt att jag inte är bra. Jag gillar när en tränare säger: »Nu får du skärpa dig, jag väntar mig mer från dig. Du behöver leda laget bättre!« Då går jag igång och vill jobba ännu hårdare.

Men om du inte köper tränarens kritik?

– Då blir jag förbannad, vilket alltid har fungerat bra för mig. Som spelare har jag alltid levt lite på ilskan. Jag behöver känna den för att prestera på topp.

Vad utlöser ilskan på planen?

– Vad som helst: en lagkamrat som får en hård tackling, ett feldomslut. Den brukar komma naturligt. Annars får jag fokusera på saker som gör mig lite extra förbannad.

Vad kan det vara?

– Saker som har hänt tidigare i karriären. Jag kanske kan tänka på någon viktig match där jag blev bänkad. 

Låter långsint.

Annons

– Fast på ett bra sätt. Det hjälper mig och går inte ut över någon annan. Men det är lättare att hitta ilskan i jämna, avgörande matcher. När vi leder med 3–0 gör jag knappt någon nytta alls. Jag kommer till min rätt när det står mycket på spel. 

Som i de avgörande VM-kvalmatcherna mot Italien där du fick hoppa in. Jag har funderat mycket på hur det var för dig att stå där vid sidlinjen. En 1–0-ledning att försvara mot en på pappret överlägsen motståndare som pressar hårt, miljontals svenskar som tittar …

– Det var väldigt många tankar, och inte bara positiva. Jag har egentligen allt att förlora i ett sådant läge. Det var … inte rädsla, men nervositet. Press. Jag försökte tänka att det ändå var en ära att tränaren såg mig som en så bra lagspelare att han ville satsa på mig i ett så viktigt läge. Och väl inne på planen försvann de sämre tankarna direkt. När väl ilskan kom fanns inget annat i mitt huvud än att vägra förlora.

Såg du upp till grovjobbare även som barn?

– Min idol var Håkan Mild. Jag vet inte om jag såg mig själv i honom redan som liten, men det var karaktären jag gillade. Att ligga på gränsen till det fula, att offra sig för andra och göra allt som går för att vinna matcher.

Kan du bli avundsjuk på spelare som får glänsa mer på planen?

– Nej. Inte ett dugg faktiskt. Jag är kanske den som får allra minst uppmärksamhet, men det passar mig bra.

Du reser genom nio tidszoner för att komma till landslagssamlingarna. Även detta låter slitigt?

– Även om det inte är optimalt får jag det att fungera. På långflighten somnar jag gott på ett sömnpiller. Sedan påverkar tidsomställningen energin, men jag använder den när den behövs som mest: på träningar, lagmöten och andra aktiviteter. Varje natt vaknar jag klockan tre, det är något magiskt med den tiden. Och eftersom det är dag i Seattle då ringer jag till familjen och pratar. Det är riktigt mysigt. Sedan brukar jag kunna somna om och få någon timme till. Jag ska verkligen inte beklaga mig över detta.