Hanna Glas om motgångar

Efter tre korsbandsskador väntar hennes första mästerskap. Det var inte vad doktorn ordinerade.

  Skulle du vilja ha dina skador ogjorda? 

– Oj. Den frågan är svårare än man kan tro, för jag har lärt mig något varje gång. Men den sista korsbandsskadan hade jag gärna sluppit. Det var bara hemskt.

Vad sa dina läkare?

Annons

– »Du borde nog inte spela fotboll mer.« De sa att mina knän inte kommer att hålla och att jag kanske måste sätta in knäproteser senare. I princip sa de att jag skulle sluta med fotboll. 

Men du lyssnade inte.

– Jo, det gjorde jag. Jag vill kunna motionera när jag blir äldre och leva ett aktivt liv, så jag tog ett steg tillbaka och funderade. Men inom mig hade jag nog redan bestämt mig för att satsa vidare. Jag älskar fotboll för mycket och jag var så långt ifrån klar. Om jag får svåra knäsmärtor om några år får jag väl sluta då istället. 

Har du jobbat med målbilder under skadeperioderna?

– Det har varit viktigt för mig. När korsbandet rök tredje gången hade jag precis blivit kallad till mitt första landslagsläger. Så extremt dålig tidpunkt. Därför blev det givet att ha landslaget som målbild den gången. 

Har du bara haft otur med skador?

– Jag har haft väldiga diskussioner med sjukgymnaster och läkare om det. Det har kokats ner till två möjliga förklaringar: min spelstil, eller att jag har genetiskt svaga korsband.

Vad tror du?

– Genetiskt svaga korsband. Tyvärr. Varje gång de har gått sönder har det varit efter tacklingar.

Med tanke på din historia: Vad går du in med för känslor i VM?

– Jag är oerhört tacksam och ska försöka njuta så mycket jag kan. Samtidigt är det lätt att säga så när man sitter här och pratar. På planen springer man ju inte runt och reflekterar.

Direkt efter en förlust mot Tyskland tänker man inte: »Mäktigt att jag ändå får vara med om det här«?

– Exakt. Man tänker: »Vi förlorade. Helvetes jävla skit.« I träningsvardagen kan det däremot slå mig hur skönt det är att kunna gå, springa och spela fotboll. Och då kan jag tänka på vad jag har tagit mig igenom.

Vad känner du då?

Annons

– En oerhörd stolthet över mig själv. Om jag försöker se på det utifrån tänker jag: »Du spelar i Paris och i landslaget. Det är ganska starkt gjort av dig.«

Din pojkvän, fotbollsspelare i division två, säger att han saknar din skalle. Hur menar han?

– Antagligen att han ger upp där jag inte gör det. Mamma och pappa pratar gärna om hur envis jag var redan som barn. Jag fortsätter även när det är tungt. 

Hur gör du för att inte spela med tvivel? »Tänk om knät krasar igen …«

– I dag är jag mer noga med sömn, styrkeövningar och kondition. Ju bättre uthållighet jag har, desto mindre risk att det händer något illa. Och i matchsituationer på den här nivån finns ingen tid att vara orolig över fysiken. Man har fullt upp som det är.

Ja, vad är den största skillnaden med spelet i Frankrike jämfört med de svenska klubbar du har varit i?

– Högre kvalitet och mer individuellt försvarsspel. Men den största skillnaden är nog den höga kravbilden. Missar man ett inlägg får man höra det. I Sverige kunde tränare eller lagkamrater säga: »Kom igen, du sätter nästa!« Här är det mer: »Gud, vad dåligt. Vad gör du?« Det är sågning direkt.

Får man bita ifrån?

– Det uppskattas inte. Jag skulle inte rekommendera det. Men det var lite det här jag ville ha när jag flyttade hit. Jag ser det som att jag utmanar mig själv.

Har skadorna fått dig att våga mer? En utskällning är ändå inte så farligt jämfört med tio månader utan fotboll.

– Jag hade mycket prestationsångest när jag var yngre. Den finns fortfarande där, men inte alls lika starkt. Kanske har perspektiven som de tunga perioderna gett mig hjälpt mig. Jag vet inte. Jag är mitt uppe i min karriär. Det är nog först när den är slut som jag vet exakt hur mycket skadorna har format mig som människa.