Joakim Wulff om fotarbete

Hans tillslag väcker beundran och själv anser han sig ha bättre fötter än Sveriges nummer ett. Ändå står han inte ens i högsta serien. Har Varbergs målvakt sparkat bort sin karriär?

Tar du i allt vad du kan på en inspark?

– Nej, då försvinner styr­seln på bollen och för mig är det viktigare att träffa rätt än att skjuta långt. Om vi ligger under sent i en match kan jag däremot chansa och ta i lite mer. Med Adidasbollen, som är väldigt lätt, når jag nästan till motståndarnas straffområde. Längre går inte att skjuta.

Några gubbar som hängde ­utanför Varbergs klubbstuga tyckte att »ingen i hela världen« har så bra ­tillslag som du. Vad säger du själv?

Annons

– När jag var yngre spelade jag mycket spontanfotboll. Vi var ett gäng som hade nycklarna till bollrummet, nästan varje dag drog vi ner till planen och sköt. Jag ville alltid skjuta hårdast och snyggast. Det blev att jag nötte en hel del när jag var 13–14 år.

Tränar du fortfarande på spelet med fötterna?

– Ja, det gör jag. På liggande inspark handlar mycket om att inte träffa för långt under bollen, utan ­istället få till en ganska flack bana. När jag tränar skjuter jag in i målet. Om jag lägger upp bollen på målområdes­linjen ska jag träffa skarven i nätet, där nättaket möter nätryggen. Gör jag det har jag hittat en insparksvinkel som är perfekt.

Anpassar du dina utsparkar efter vem som ska ta emot dem?

– Självklart! I Varberg har vi Sinan Ayranci på topp, kanske den bästa targetspelaren i Superettan. Honom ska man bara träffa med precision, han kan ta ner bollen även om han har en back i ryggen. Är det däremot en snabb spelare som ska ta emot ­bollen försöker jag lägga den på en fri yta, allra helst bakom motståndarnas backlinje. Det kan vara svårt i ­Allsvenskan och Superettan, där ­försvararna har bra spelförståelse,­ men i lägre serier fungerar det bra. När jag spelade med Laholm i ­division två hade vi som uttalad taktik att ställa en spelare fem–tio meter bakom backlinjen, sedan tjongade jag upp bollen på honom. Det är ingen ­offside på insparkar, vilket brukade ställa motståndarna helt. De hade inte koll på reglerna. Vi gjorde ganska många mål på sådana frilägen – men sedan dök det upp problem.

De andra lagen lärde sig tricket?

– Nej, men linjemännen var inte med på noterna. Ofta vinkade de för offside ändå och hela överraskningen gick förlorad. Det slutade med att vi fick säga till domarna före varje match: »Ni är med på att det inte är offside på inspark, va?«

Varför tar du aldrig hand om ­offensiva frisparkar?

– I U21-serien gjorde jag faktiskt mål en gång. Jag sprang över hela ­planen och dunkade en frispark ribba in, ett jättesnyggt mål som många fortfarande minns. Men tyvärr blev det inte godkänt. Det var en indirekt ­frispark och i all iver glömde vi att peta bollen först. Där lyste det igenom att jag är målvakt, vi är ovana vid skarpt läge framför mål.

Tycker du att det är tramsigt med målvakter som skjuter frisparkar?

– Lite, kanske. Går jag så högt upp i planen blir det riskabelt för laget. Jag skulle kunna göra det om det står 4–0, men då blir det mest som att håna motståndet. Det tycker jag är onödigt.

Är det inte slöseri för en målvakt att träna mycket på spelet med fötterna?

– Jo, egentligen är det ju det. Under en match gör jag visserligen­ fler ­ingripanden med fötterna än med händerna, men det finns en tydlig­ gräns för hur stor användning en målvakt kan ha av sina fötter. Vi slår sällan några avgörande passningar. Allt som allt behöver vi kunna slå en 70-meterspassning som träffar ­planen – och den är ändå 65 meter bred. Det finns en hysteri om att en målvakt helst ska vara magiskt bra med fötterna, men räddar man inga bollar är det inget värt.

Du kanske borde ha tränat på något annat än tillslag?

– Jag har aldrig använt tiden som varit avsatt för målvaktsträning för att istället nöta insparkar. Det har jag mer gjort vid sidan av, en liten stund efter träningen för att det är roligt. Det har inte hindrat min karriär.

Annons

Finns det någon målvakt som borde ha lagt mer tid på sina fötter?

– Andreas Isaksson hade nog ­vaktat målet i en världsklubb om han hade varit bättre med fötterna. Samtidigt­ är han ett bevis på vad som verkligen spelar roll. Jag skulle tro att jag är bättre med fötterna än vad han är, ändå är han landslagsmålvakt och jag spelar i Superettan. Målvaktens viktigaste uppgift är att rädda skott – och där är han i särklass.