Om Allsvenskan hade avgjorts efter klubbarnas lönebudgetar hade Gif Sundsvall åkt ur?
– Det stämmer nog. I de flesta fall och ligor finns en korrelation mellan ekonomi och resultat. Så utifrån våra resurser har vi överpresterat. Men sportsligt tänker jag inte så. Gif Sundsvall har aldrig haft så här bra spelare. Jag sa förresten just det när jag intervjuades i restaurangen inför en hemmamatch – och fick burop från gamla giffare som satt i publiken. Men de hade glimten i ögat när de buade.
Förra säsongen lindansade ni på typiskt Sundsvallsmanér. Vad är skillnaden i år?
– Vi har spelare som förstår vår spelidé ännu bättre och en grupp som gör saker för att hjälpa varandra. Det är inte »jag« som ska lyckas, det är »vi«. Den andan är jag stolt över att vi har fått in.
Kunde ni hjälpa den andan på traven?
– Efter förra säsongen drog vi tillsammans med spelarrådet slutsatsen att vi behövde jobba ännu mer tillsammans. Rent konkret införde vi vissa rutiner. Alla spelare ska hälsa på varandra när de kommer till träningen. Antingen med ett handslag eller med en – vad heter det? – fist pump. Vid frukosten är det mobilförbud så att vi pratar med varandra istället. Vi fyller också på borden så att man sitter bredvid olika personer varje dag. Det föreslogs också att varje spelare skulle ta mig i hand innan de klev in på träningsplanen. Det var jag skeptisk till.
Varför?
– Jag var rädd att det skulle kännas konstlat. Men det blev naturligt väldigt snabbt. Jag får se varje spelare i ögonen åtminstone någon gång under dagen. Vi utbyter leenden med varandra. Jag har kommit att uppskatta den stunden. Jag tror till och med att den är viktig. I dag känner jag att vi har en utvecklande miljö med spelare som vågar.
Du talar allt oftare om utveckling. Har du blivit mindre pragmatisk i din syn på resultat?
– Ja. Låt säga att någon för fem år sedan hade frågat: »Joel, väljer du långbollar direkt upp på anfallarna om det garanterar dig fler vinster än kortpassningsspel?« Jag hade svarat »självklart« på den frågan. Men i dag hade jag sagt nej.
Lätt att säga när det går bra. Men svårare förra hösten när Superettan hotade?
– Verkligen. Att leva ska ju vara kul, men förra hösten var inte kul. Jag kände mig ensam. Det var mycket kritik och stor press att hänga kvar. Jag är ingen jättebra tränare. Men jag är väldigt stolt över att vi vågade stå fast vid vår spelidé när det blåste.
Hur blev du så övertygad om den?
– Det beror mycket på mitt möte med Carles Romagosa [teknisk direktör i Paris Saint-Germain, tidigare akademiansvarig i FC Barcelona]. Inför säsongen då vi var nykomlingar i Allsvenskan [2015] tillbringade jag två dagar med honom. Han hade sett oss på video och första dagen pepprade han mig med frågor om vårt spel. Andra dagen fokuserade han på fotbollens principer. Jag vet inte vad världsklass är, men den mannen kan inte vara långt ifrån. Jag blev avslöjad.
Hur då avslöjad?
– Hur lite fotboll jag faktiskt kunde. Jag kände mig naken när jag gick därifrån. Men glad! Jag visslade. Sedan satt jag ensam på hotellrummet och flyttade gubbar på taktiktavlan till långt in på natten.
Låter filmiskt!
– För mig var det en stark scen. Och jag kommer så väl ihåg hur jag sedan förklarar för »Frasse« [Roger Franzén, tidigare tränarkollega i Sundsvall] att vi måste gå en helt annan väg offensivt. Det var inget litet beslut att ta som nykomling med några veckor kvar till seriestart.
Men fortfarande anser du dig inte vara en särskilt bra tränare?
– Nej, jag tycker inte det. Många kan fotboll bättre än jag. Men vi gör det bra tillsammans här. Jag har duktiga människor runt mig.
Vad är då Joel Cedergren duktig på?
– Jag är duktig på att vara nyfiken.