Joshua Wicks om att skrika

Sirius amerikanska nyförvärv är en målvakt som hellre sliter på sina kraftfulla stämband än på målvaktshandskarna.

Varför skriker du så mycket?

– Jag växte upp i de norra delarna av San Bernardino, en förstad till Los Angeles, i ett område där man inte har tid att vänta på att få prata. Eller så här: jag var ständigt tvungen att babbla mig ur besvärliga situationer. Vi var fyra syskon som tävlade om mammas uppmärksamhet. Jag ville att hon skulle höra mig först. Så jag vrålade. Mamma var själv en högljudd kvinna som spelade basket. Precis som min pappa jobbade hon med kommunikation inom armén. Min första fotbollstränare konstaterade direkt att jag hade »the gift of the gab«.

Annons

När insåg du att vrålandet kan göra skillnad på planen?

– Som ung var jag en katastrof. Jag ropade »gå dit!« och viftade vilt … tills jag insåg att mina försvarare inte hade ögon i nacken. Mike Toshack, min första tränare i Vancouver Whitecaps, tog mig åt sidan efter att jag skrikit från avspark till slutsignal. »Du har en bra röst, folk lyssnar på vad du säger, men du behöver komprimera dina instruktioner«, sa han. Han lärde mig att mina lagkamrater stänger av om jag bara pågår i 90 minuter. Förser man däremot sina försvarare med rätt information vid rätt tillfälle kan det göra stor skillnad. I lägre divisioner kan en kommunikativ målvakt vara skillnaden mellan ned- och uppflyttning. Det vet jag av egen erfarenhet.

Hur blev du bra på att skrika?

– Som ung bad jag min mamma spela in europeiska ligamatcher på video. Jag studerade hur idoler som Oliver Kahn och Jens Lehmann dirigerade sina försvar. De var riktiga mad dogs: aggressiva och högljudda, men med en enastående blick för spelet. Allt börjar med blicken. Som liten vägrade jag ha solglasögon när vi åkte bil. Jag stirrade rakt in i solen bara för att härda mina ögon inför soliga matcher. Jag har alltid varit hängiven.

Vad tycker tränarna om att du gormar taktiska direktiv?

– De ser matchen från sidlinjen och kan till skillnad från mig inte uppfatta hur spelarna förhåller sig till varandra. De flesta inser det. I AFC lät Özcan Melkemichel mig sköta en stor del av halvtidssnacket, men Pekka Lyyski i IFK Mariehamn kände att jag underminerade hans auktoritet: »Var tyst och koncentera dig på att göra ditt jobb.« Men mitt jobb är inte att rädda målchanser, det är att förhindra dem. Kim Bergstrand, min nya tränare, känner till min inställning.

I AFC märkte jag att Denis Da Silva reagerade några millisekunder snabbare om jag skrek på spanska istället för engelska – så »right shoulder« blev »derecha shoulder«.

Hur reagerar spelarna på dina decibelstarka instruktioner?

– När jag kommer till en ny klubb tar jag dem åt sidan och förklarar hur jag funkar. Sedan anpassar jag mig till varje enskild spelare. Hur ofta vill han ha hjälp? På vilket språk? I AFC märkte jag att Denis Da Silva reagerade några millisekunder snabbare om jag skrek på spanska istället för engelska – så »right shoulder« blev »derecha shoulder«. Jag anstränger mig. Om en spelare ignorerar mig tre gånger i rad så kommer skriken som inte är lämpade för TV.

Som?

– »You need to fucking listen! Du har gjort din grej tre gånger nu, funkar inte! Nu kör vi mitt sätt, annars har vi ett problem när vi kommer in i omklädningsrummet.« Jag använder gärna min storlek och mina tatueringar till min fördel. Jag är snäll som en nallebjörn annars, så när jag ryter ifrån brukar det få effekt.

Gillar du din egen röst?

– Jag tycker den är fruktansvärd, men många kvinnor uppfattar den som sexig. På Åland fick jag ett eget radioprogram tack vare min djupa stämma. Allt började med att jag snackade med en kompis i telefon och en kille på stan hörde samtalet. »Din röst är perfekt för radio!« Först var det bara några reklamjinglar, men det slutade med att jag fick en återkommande show där jag spelade hiphop och löste lyssnarnas relationsproblem.

Hur tar du hand om din röst?

– Inga cigg under säsongen. För några år sedan rökte jag ett paket i veckan. Efter matcherna låter jag som en ovanligt hes Barry White, så jag dricker varmt vatten med honung och citron. Är rösten riktigt jävlig har jag i en skvätt konjak också. Ett tag åt jag små brownies och sköljde ner dem med chokladmjölk, det lindrade finfint. Men nu försöker jag gå ner några kilo inför Allsvenskan, så inget socker.

Annons

Allsvenskan, ja. Efter två raka uppflyttningar får du vråla dig hes i Sveriges högsta serie. 

– Äntligen! Det ska bli kul att höra om jag får någon konkurrens från mina allsvenska kollegor. Under åren i division ett och Superettan var det oftast knäpptyst i motståndarnas straffområde.