Har du alltid gillat att slå frisparkar?
– Det började i Djurgården 2002. Vi var på träningsläger i Holland och Zoran Lukic sa till mig att gå vid sidan av och lägga frisparkar på Andreas Isaksson. Jag kommer ihåg det ögonblicket så väl; hur planen såg ut, hur Zoran ställde upp muren, hur jag sprang fram till bollen och satte den direkt och blev förvånad. »Om ›Isak‹ har problem lär ju andra också ha det«, tänkte jag.
Du hade ingen aning om att du var en bra frisparksskytt?
– Faktiskt inte. Om jag hade missat första hade jag nog bett Zoran om ursäkt och gått därifrån – jag var rätt nervös för honom, alltså. Men nu satte jag de där bollarna och i första derbyt mot AIK fick vi frispark efter fyra minuter. Jag tänkte: »Shit, jag kommer att göra mål.« Så säker var jag. Jag la den – målvakten stod helt still och såg bollen gå i mål.
Varför tog du inga frisparkar i Malmö FF?
– Afonso var ju duktig och jag klagade inte på att han skulle ta alla långt ifrån. Men vi kanske skulle ha delat mer på dem som var från nära håll. I de matcher han missade tyckte jag att jag kunde fått chansen men när jag nötte frisparkar på träningarna klagade Niklas Skoog och Tom Prahl alltid på att jag la bollen för nära. Jag vill helst lägga den precis vid straffområdeslinjen men de tyckte att muren skulle stå där. Jag gillade inte det. Jag blev störd och tappade självförtroendet.
Sa du ifrån att du ville lägga fler frisparkar?
– Med Afonso var det omöjligt. När han tog bollen var det bara så, och det är inte mitt sätt att hålla på och tjafsa. När jag flyttade till AEK Aten var det också svårt. De hade sina stjärnor som skulle ta dem. Även om jag kanske var tre gånger bättre än dem. En gång hade vi frisparksträning där nere. Om man satte sin boll fick man lägga en till, men placera bollen 40 centimeter längre fram. Jag satte fyra frisparkar i rad, när jag skulle lägga den femte var jag så nära muren att det inte gick att komma runt.
Berätta hur du lägger en frispark.
– Jag tar inga frisparkar på längre avstånd än 25 meter. Ju närmare, desto svårare, säger man. Men för mig är det ju närmare, desto bättre. Det är då min teknik är bäst. Jag är bra på att få till den där bågen – få bollen att stiga snabbt över muren och sänka sig snabbt efteråt. Ta spelare som Juninho i Lyon eller Pirlo i Milan, båda drar till med vristen och får ingen skruv på bollen. Så skjuter inte jag. Jag vill ha skruv men inte i sidled utan upp och ner.
Hur mycket stör muren?
– Jag vill ha många motståndare i muren. Om jag inte kan se målvakten är det perfekt – och om de inte ställer tillräckligt många ställer jag själv dit medspelare. Målvakten ska inte se när jag startar löpningen mot bollen.
Hur får du till den där bollbanan du vill ha?
– Jag skjuter med insidan av foten, jag har inget självförtroende att gå på kraft med vristen. Det är touchen på bollen som avgör. Egentligen är det som en golfsving; man måste ta ut pendeln men det är också viktigt att man ökar tempot i pendeln precis vid bollträffen, det blir som en stöt på bollen innan man fullföljer pendeln med benet.
Tänker du på vilken målvakt som står på andra sidan muren? Avgör det hur du slår frisparken?
– Oftast inte, jag tänker mest på att träffa rätt. Men visst, det är inte fel om Daniel Andersson står där. Han stod ju i AIK när jag satte den första, och han brukar stå still när jag slår frisparkar mot honom. Jag känner ett övertag. Vissa målvakter har jag haft problem med. Som Richard Kingson som var hos oss i fjol. Men det var innan jag hittade touchen. När jag gjorde det, satte jag den varje gång och garvade. Han blev sur och tog åt sig som fan.
Vilka spelare i Europa är bäst på frisparkar enligt dig?
– Juninho är grym, Pirlo också. Ronaldinho så klart. Sedan får man inte glömma Afonso. När jag var i Malmö började jag härma honom. Det var det sämsta jag kunde göra. Jag förändrade hela min stil och var inte bra på hans sätt att lägga frisparkar. Man måste hålla fast vid sin egen stil och förbättra den.
Hur mycket tränar du på det här?
– Ganska ofta. Det viktiga är att hålla kvar känslan för träffen. När jag tränar och får till en perfekt placerad boll fast med fel träff – typ en boll i krysset efter en tåfjutt – så räknar jag inte det som en lyckad frispark. Det är bara touchen som är viktig. Jag brukar träna när jag får möjlighet, när de andra joggar ner typ.
Det låter mer som lathet?
– Ha, ha. Så är det nog. Jag slipper ju springa i varje fall.