Louay Chanko om frisparkar

Har du alltid gillat att slå frisparkar?

– Det började i Djur­gårde­­n 2002. Vi var på träningsläger i Holland och Zoran Lukic sa till mig att gå vid sidan av och lägga frisparkar på Andreas Isaksson. Jag kommer ihåg det ögonblicket så väl; hur planen såg ut, hur Zoran ställde upp muren, hur jag sprang fram till bollen och satte den direkt och blev förvånad. »Om ›Isak‹ har problem lär ju andra också ha det«, tänkte jag. 

Du hade ingen aning om att du var en bra frisparksskytt?

– Faktiskt inte. Om jag hade missa­t första hade jag nog bett Zoran om ursäkt och gått därifrån – jag var rätt nervös för honom, alltså. Men nu satte jag de där bollarna och i första derbyt mot AIK fick vi frispark efter fyra minuter. Jag tänkte: »Shit, jag kommer att göra mål.« Så säker var jag. Jag la den – målvakten stod helt still och såg bollen gå i mål. 

Varför tog du inga frisparkar i Malmö FF?

– Afonso var ju duktig och jag klagade inte på att han skulle ta alla långt ifrån. Men vi kanske skulle ha delat mer på dem som var från nära håll. I de matcher han missade tyckte jag att jag kunde fått chansen men när jag nötte frisparkar på träningarna klagade Niklas Skoog och Tom Prahl alltid på att jag la bollen för nära. Jag vill helst lägga den precis vid straffområdeslinjen men de tyckte att muren skulle stå där. Jag gillade inte det. Jag blev störd och tappade självförtroendet. 

Sa du ifrån att du ville lägga fler frisparkar?