Magnus Svensson om att låta andra glänsa

När han inte hade bollen sprang han livet ur sig för att vinna den. Lyckades han var ordern att snabbt ge den vidare till en mer kreativ medspelare. Otacksamt?

Andra landslagsmän från din generation är tränare, agenter eller TV-experter i dag. Dig hittar man i arbetskläder på familjens elfirma i Vinberg.

– Det är väl typiskt mig. Dels är jag hemmakär, dels har jag aldrig sökt uppmärksamheten. Min farfar grundade firman tillsammans med en kompis. Sedan tog pappa över och när min storebror Jonas och jag hade gått ur skolan började vi också här. Jag trivdes med jobbet och såg mest fotbollen som en hobby. Fram till 24 års ålder spelade jag med Vinberg i de lägre divisionerna, utan några tankar på att bli proffs. När Örgryte och Halmstad uppvaktade mig var jag inte så intresserad, jag var nöjd med det lilla livet här hemma. Men Mats Jingblad [HBK:s dåvarande tränare] tjatade … 1994 gav jag med mig och tog steget till Allsvenskan.

Men du fortsatte ändå att jobba som elektriker?

Annons

– Ja. Jag arbetade fram till klockan tre, sedan tog jag firmabilen till Örjans vall och tränade. Ofta kunde jag planera in något reparatörsjobb i typ Getinge eller Harplinge efter lunch, så kunde jag ta det på vägen till Halmstad.

Jag har hört att du dessutom fick täcka upp för din bror och din pappa när de var iväg och jagade älg.

– Det stämmer. De första dagarna på älgjakten var heliga. Å andra sidan täckte de ofta upp för mig när fotbollen stal tid. Vi har alltid hjälpts åt. När jag gick till Viking 1998 hade jag lite ångest över att Jonas skulle få för mycket att göra. Han skulle aldrig erkänna det, men jag vet att det blev så också, han fick jobba dubbelt. Om inte min dåvarande fru hade pushat mig hade jag inte tagit chansen att åka till Norge och bli proffs på riktigt.

Pliktkänslan syntes även i ditt sätt att spela fotboll.

– Jag visste min roll: att kriga, skärma av ytor och bana väg för andra. Och den rollen trivdes jag med. I Viking sa de till mig: »Vinn bollen och lämna sedan över den till de offensiva mittfältarna.« Perfekt.

Så var det oftast i landslaget också?

– Det kan man nog säga. Jag försökte vara så jobbig som möjligt för motståndarna. I efterhand har jag tänkt på hur djävulskt många löpmeter jag måste ha sprungit i onödan. Jag var inte den bästa på att värdera lägena, jag bara gasade.

Du fick inte så mycket uppskattning för din spelstil?

– Inte utifrån kanske. Publik och journalister lyfter oftast fram kreativa spelare och jag var ju på planen för att stoppa kreativa spelare. Jag minns när vi mötte England på Wembley 1999. Jag byttes in redan efter fem minuter och fick Beckham mot mig. Jag körde på med min aggressiva stil och efter ett tag var hans ögon helt uppgivna. Han såg ut att undra vad det var för tokig fan som Sverige kastat in. Då kände jag att jag hade lyckats.

I VM-premiären tre år senare stirrade Englands förbundskapten Sven-Göran Eriksson förvånat på Sveriges laguppställning när han såg ditt namn där istället för Anders Svenssons.

– Jag blev också förvånad. Men förbundskaptenerna ville stänga Paul Scholes, därför föll valet på mig. Jag jagade Scholes rätt ordentligt och när Anders bytte av mig i andra halvlek tyckte jag att det hade gått ganska bra.

Det tyckte förbundskaptenerna också, de menade att du »tröttat ut Scholes och banat väg för Anders«. Men ingen köpte den förklaringen.

– Inte?

TT skrev att Sverige »valde feghet framför finlir«. Expressen gav dig en geting.

– Jag var nog ganska duktig på att inte ta åt mig av sådant. Kanske var det bra att jag slog igenom så pass sent? Jag var trygg i mig själv och visste själv om jag hade skött mig eller inte.

Annons

Är det inte viktigt att få uppskattning för det man gör?

– Jovisst. Men det viktigaste är att känna sig uppskattad inom laget, och det gjorde jag alltid. Det är samma sak på firman i dag. Vi försöker ge varandra beröm när vi har gjort något bra. Och om en kund hör av sig och är nöjd med sin kylskåpsreparation kan jag skriva ut det mejlet och häfta upp det på anslagstavlan i lunchrummet. Det skapar en go’ känsla i teamet.

Håller du ett extra öga på spelarna som jobbar i det tysta när du tittar på fotboll i dag?

– Det blir lite så. John Obi Mikel är jag till exempel förtjust i och han är ju inte direkt en spelare som lägger beslag på rubrikerna. Det spelar egentligen ingen roll vilken nivå det handlar om – man behöver alltid den där spelaren ser till att andra kan glänsa. En slitvarg, en städare, en …

En »Turbo«?

– Det var du som sa det.