Markus Rosenberg om att avsluta snyggt

Han rev kontraktet med Premier League-klubben och tackade nej till landslaget. Allt för att få chansen att förverkliga sin dröm med Malmö FF.

Finns det någon verklig klubbkänsla kvar bland professionella fotbollsspelare?

– Det är nog långt ifrån alla som känner något för klubben som de spelar för, men jag känner kärlek till Malmö FF. Jag började i MFF när jag var fem år och har vuxit upp med klubben. När jag flyttade hem från England gjorde jag inte det av sportsliga anledningar eller för att jag ville vinna en liga­titel, utan för att jag gillar Malmö.

Annons

Du spelade bara fyra matcher under din sista säsong i West Bromwich. Du fick inte panik och började längta hem?

– Nej, jag kände mig lugn hela tiden, trots att jag i princip inte fick spela alls. När vi bytte tränare förstod jag tidigt att jag inte ingick i hans planer. Men också att det inte fanns något jag kunde göra för att ändra på situationen. Det var ett svårt läge och tidigare i karriären hade jag nog inte hanterat det lika bra.

Varför inte?

– Om jag varit yngre hade jag börjat fundera: »Klarar jag verkligen av detta?« Tidigare letade jag hela tiden efter tecken på att jag skulle fixa att ta nästa steg. När jag var junior ville jag veta att jag höll i Allsvenskan och när jag blev utlandsproffs ville jag veta att jag hade den nivån i mig också. Tänker man så blir speltiden extremt viktig för ens självförtroende. Men med åren har det behovet minskat hos mig. När det väl dök upp en situation då jag inte fick spela visste jag att min plan redan var utstakad. Även om jag inte tänkte att det skulle bli så här tidigt så har jag hela tiden drömt om att återvända hit där allting började. Det har alltid varit min tanke, att ge min karriär ett bra slut. Det gjorde att jag inte blev stressad av att få lite speltid i England. När jag och West Bromwich kom överens om att bryta kontraktet kändes det helt naturligt.

Var du någonsin rädd för att bli ihågkommen som en bänknötare?

– Äh, det är nog större chans att folk i Sverige minns mig som en duktig fotbollsspelare nu när jag kommit tillbaka till MFF. I Allsvenskan syns jag mer än vad jag gjorde som utlandsproffs. Det tycker jag är kul. Fotboll är ändå inte så stort i Sverige om man jämför med resten av världen. Här blir uppmärksamheten aldrig jobbig. Det är snarare trivsamt att bli igenkänd. Jag kan gå på stan och träffa män­ni­skor, de stör mig nästan aldrig.

Du har fått en viktig roll i laget också, blir du bättre av att vara kapten?

– Det är en ny situation för mig, där jag själv är äldre och dessutom har många unga spelare runt mig. Jag har inte märkt av någon skillnad när det gäller mitt eget spel, men däremot allt runtomkring. Jag tar mer ansvar för laget nu. Det kan handla om att prata med andra spelare under en match. Om vår taktiska plan inte fungerar, då kan jag peka ut om jag sett en yta som verkar bra att anfalla i. Unga spelare har också lättare för att glömma bort vad klockan är, ibland behöver de påminnas om att det är bättre att vinna med 2­–1 än att satsa allt på att göra ett tredje mål.

Du ser det inte som ett misslyckande att byta en klubb i Premier League mot ett allsvenskt lag när man bara är 31 år?

– Jag vill inte se det så. Det är skillnad på att vända hem till Allsvenskan i brist på alternativ, och att vända hem för att man alltid velat göra det. Men visst, man ser vissa som flyttar hem och bara faller in i det allsvenska tempot. De går ner sig. Då tycker jag att man har tagit för lätt på det. Kanske borde man då bara ha lagt av istället.

Det är kanske en mättnadskänsla som infinner sig när man inser att karriären snart är slut.

– Kanske, men jag känner absolut inte så. Det här har jag ju drömt om länge. Jag vill inget hellre än att vinna SM-guld och gå till fler Champions League-slutspel. Varenda dag sedan jag kom hem har jag tänkt på att jag inte får gå ner i tempo, utan att det är jag som måste sprida ett utländskt tempo i MFF. Driva upp det på varje träning och på varje match. Jag tror att det kan ha bidragit till vårt Champions League-avancemang faktiskt.

Du verkar vara ganska nöjd med livet.

– När man blir så uppskattad som jag blir här, då är det svårt att inte bli motiverad på vägen till jobbet varje morgon. Jag är lyckligt lottad.

Du menar att du inte hade varit lika lycklig om du hamnat i, låt oss säga, Kalmar?

– Haha, det var ditt val av klubb. Men det är mycket svårare för spelare som börjat sina karriärer på ett mind­re ställe. När jag gick hit visste jag att jag bytte ner mig till en sämre liga, men samtidigt visste jag också att MFF är en stor förening och Sveriges bästa klubb. Jag hade kanske inte riktigt räknat med att det skulle gå så här bra. Nu har vi gått till Champions League och ska möta Atlético, Juventus och Olympiakos. Det gör att steget ner inte var så himla stort trots allt.

Annons