Michael Omoh om att gå vidare

När han bröt Jesper Nyholms högerben såg Örebros anfallare lika uppriven ut själv. En femårings kärleksbrev fick Michael Omoh att förlåta sig själv.

Du följde med Nyholm, hans föräldrar och läkarna in i omklädningsrummet efteråt. Beskriv de 50 minuterna tills ambulansen kom.

– Jag frågade: »Vad kan jag göra? Hur kan jag hjälpa?« Jag försökte prata med Jesper och gav läkarna mina benskydd som de placerade runt benet för att stödja det. Det var jobbigt att se honom gråta så mycket. Till en början grät han inte av smärtan. Han hade haft erbjudanden från MLS och kände att detta förstörde en stor möjlighet. Då mådde jag ännu sämre.

Hur var de efterföljande dagarna?

Annons

– Jag var så ledsen. Varje gång jag var ensam tänkte jag på det och mådde dåligt. Om jag satt och kollade på TV kunde incidenten dyka upp framför mig. Jag fick inte ut bilderna, eller ljudet, ur huvudet.

Vilket ljud?

– Av något trasigt. Något som går itu. »Kras.« Ljudet som direkt fick mig att inse att benet var brutet. Oh, my god, det var fruktansvärt.

Påverkade det dig även på planen?

– Jag kunde inte gå in i dueller på träningarna. Så fort en närkamp närmade sig tänkte jag: »Jag kommer att bryta någons ben igen.«

Pratade du med någon om det?

– Vår tränare Axel Kjäll undrade om jag ville ha terapi. Men problemet var bilderna, jag behövde bara hitta ett sätt att få bort dem. I början gjorde jag det genom att ringa någon, ofta min tjej Lisa, när jag var ensam. Det fick mig att tänka på annat.

Och sedan?

– Efter tre veckor åkte jag och Lisa till Solna och besökte Jesper på sjukhuset. Han sade direkt: »Jag vet, Mike. Båda gick efter bollen och jag var snabbare dit än du. Sådant händer inom fotbollen.« Att han förstod det gjorde mig lättad. Vi skrattade åt en grej som hände i omklädningsrummet efter skadan, när läkarna gav honom en galet stark smärtlindrande spruta. Efter 30 sekunder hörde vi: »Oh, shit man! Det känns sååå bra.« Till och med hans föräldrar började skratta. Han var på en annan planet, slickade sin hand och grejer. Att nu fritt kunna skämta om det med Jesper kändes jätteskönt.

När visste du att det besöket var vändpunkten?

– Direkt när jag satte mig i bilen hem. Vi var där i fyra timmar och under tiden kom många och hälsade på med godis och presenter. Att se att han inte var ensam i det här hjälpte mig mycket. 

Din första match efter avstängningen var AIK hemma. Hur var det?

– Många AIK-fans hade skrivit till mig på sociala medier att de förstod att det inte var meningen, så jag ville gå fram och tacka dem. Men personerna som skrivit var inte samma personer som stod där på bortaläktaren. De skrek: »Jävla horunge! Du bröt benet på vår bästa spelare.« Jag hade mått dåligt, bett om ursäkt, åkt och träffat Jesper på sjukhuset – ändå buade de åt mig.

Fick du arga meddelanden också?

– Typ fyra stycken. Jag bara: »Okej, delete, delete, delete …«

Annons

Du bara ignorerade dem?

– De kom från puckade människor. »Du visste att du skulle bryta hans ben!« Hur skulle jag kunna ha vetat det? Det var en vanlig 50/50-duell. Nej, jag svarade bara på snälla kommentarer.

Hur lät de?

– Vissa skrev att de ville ge mig en kram. En dag när jag kom in i omklädningsrummet låg det ett brev med hjärtan på min plats. Det kom från en femårig AIK-supporter: »Du är bäst, Mike. Vi vet att du inte ville bryta Nyholms ben. Vi stöttar dig.« Så gulligt!

Hörde någon från AIK av sig?

– Henok Goitom ringde efter någon vecka. »Alla i laget såg att det inte var meningen«, sade han. »Med Jonas Olsson hade det varit en annan sak eftersom han spelar fult, men du är ingen sådan spelare. Var inte så hård mot dig själv.« Jag fick ett SMS av Björn Wesström också. Han sa att han var stolt över hur jag hanterade situationen. Att känna deras stöd hjälpte mig att gå vidare. Som Jesper sa när jag hälsade på: »Folk blir skadade varje dag, det är bara otur att det hände oss.«