Du skrev historia som Sirius första allsvenska målskytt för 49 år sedan.
– Det var en hård frispark vid stolproten. Jag gjorde klubbens första bortamål också, en rökare från 25 meter mot Elfsborg. Minuten senare mötte jag en hörna på volley men träffade ribban. Målställningen på Ryavallen ruskar nog fortfarande. En sådan perfekt träff fick jag bara två gånger i karriären.
Vilken var andra gången?
– En volley mot Åshammar. Stenhårt i ribban! Den pratar folk om fortfarande, de säger att den studsade ut till mittcirkeln. Det är nog en överdrift, men långt flög den. Trots att det inte blev mål är det den träffen folk minns mig mest för.
Är du trött på alla legender om ditt skott?
– Ibland räcker det med lite sunt förnuft för att inse vad som är sant och inte. Exempelvis går det inte att skjuta sönder ett fönster från 300 meters avstånd. Men det är kul att folk minns mig, jag känner mig hedrad. Vad trist om de kom ihåg mig för att jag var en jävel på att löpa. Då hade jag passat bättre i en orienteringsklubb.
Hur fick du ditt hårda tillslag?
– I ungdomen nötte jag varje dag. Jag sköt ofta barfota och tränade med en medicinboll.
Det låter inte skönt.
– Det är väl ingen bra idé för ljumskarna egentligen, men det stärkte mina skottmuskler. Ett bra skott sitter i magen, ryggen, ett par hyfsade lår och starka vrister. Just vristerna glöms ofta bort. Jag tränade dem varje dag med tåhäv, upp och ner, fem gånger femtio. Det gör jag fortfarande. Medan de flesta pensionärer får ben som hägern nere i ån har jag faktiskt lite vader kvar.
Så det handlar mer om muskelstyrka än tekniska aspekter?
– Ansatsen till bollen är viktig, man får inte ta för långa steg. Det gäller att träffa bollen rätt. Före träningarna stod jag vid skottplanket på Studenternas och siktade in mig på en särskild prick. Längre och längre ifrån, hårdare och hårdare. Det gjorde att jag kunde lita på min skottkraft under matcherna. Så fort jag kom över halva plan skrek publiken: »Skjut, Morgan!« Om en spelare skjuter därifrån i dag blir han vanligen idiotförklarad, men alla ville att jag skulle skjuta, så jag eldade på från alla möjliga lägen. Jag tog till och med hörnor, och drog in bollen stenhårt nära stolpen för att den skulle studsa in.
Var motståndarna rädda för dig?
– När deras målvakt bad någon att ställa sig i frisparksmuren kunde han få till svar: »Gör det själv, din jävel!« Och de som väl hamnade i muren flyttade sig ibland åt sidan. Jag glömmer aldrig när jag träffade Sture Gruvholm i skallen – en klocka mitt i pannan. Den fick de bära ut. Men han kom in igen och gjorde två mål, så antagligen väckte jag liv i honom.
Är det svårare i dag att få ett rykte om sig som extremt hårdskjutande?
– Det tror jag. Bollarna var stenhårda förr, det var som att sparka på en sten. Den gick spikrakt om du tryckte till den ordentligt. Det går inte med badbollarna som de spelar med nuförtiden.
Badbollarna?
– De accelererar ju bara. Om du skjuter på någon springer han vidare som om inget har hänt – det gjorde han inte förr. Då undrade han om det var en bomb. Dåtidens bollar var ärligare. Det ska göra lite ont.
Vad tycker du om dagens spelares skotteknik?
– Jag är inte ett dugg imponerad. De kan inte skjuta längre, nio av tio gånger flyger bollen upp på läktaren. Om de vet att det är en badboll borde de kunna anpassa sin skottteknik efter bollens konstruktion.
Det kanske är det som är problemet, att »badbollen« är så oberäknelig och svårbemästrad?
– Jag är med i en kör, och vissa säger att de inte kan sjunga. Det är svårt, men alla kan sjunga om de vill. Om de tränar, tänker efter och testar igen. Till slut träffar de rätt ton. Det är samma med tillslag.