Poya  Asbaghi om kontrollbehov

När han tog över Gefle i maj låg laget sist i Superettan. Några månader senare var kontraktet säkrat. Inte illa pinkat av en tränare som hatar att vara oförberedd.

 Varför är det så viktigt för dig att ha full kontroll?

– Jag har aldrig gillat att bli överraskad. I tonåren var det värst. Mina kompisar visste hur jag var, så om de var hemma hos mig och jag gick på toa kunde de jävlas. När jag kom tillbaka märkte jag direkt att någon hade flyttat på en fjärrkontroll eller dragit ut en byrålåda. Jag blev skitarg och flyttade tillbaka allt medan de garvade. På den extrema, pedantiska nivån är det inte i dag, allt är inte i ordning hemma. Min perfektionistiska sida speglar mest av sig i tränarrollen.

Hur?

– Jag vill inte avsluta en träning förrän den blir precis som jag tänkt innan. Det är jobbigt, för jag är samtidigt noggrann med den fysiologiska biten. Spelarna får inte bli överbelastade. Ibland kan jag glömma det för att jag vill få ut max av övningen tekniskt och taktiskt. Då ställs två perfektionistiska sidor mot varandra. Kontrollbehovet blir ännu tydligare när jag scoutar motståndare. Jag är inte bekväm med att veta till 97 procent hur de uppträder, jag måste kartlägga allt. Ibland sitter jag uppe i flera timmar per natt och letar lösningar.

När vet du att du har gjort en tillräcklig analys?

– Om jag tittar tillräckligt länge på en motståndare och hela tiden tar till mig nya saker når jag till slut en punkt där ingenting överraskar mig, vare sig i laguppställning, arbetssätt eller detaljer i spelet. Då blir jag lugn.

Men allt som du inte kan kontrollera, då? Ett skott i krysset från motståndarnas vänsterback som aldrig gjort mål tidigare. Blir du inte stressad av sådant?