Poya  Asbaghi om kontrollbehov

När han tog över Gefle i maj låg laget sist i Superettan. Några månader senare var kontraktet säkrat. Inte illa pinkat av en tränare som hatar att vara oförberedd.

 Varför är det så viktigt för dig att ha full kontroll?

– Jag har aldrig gillat att bli överraskad. I tonåren var det värst. Mina kompisar visste hur jag var, så om de var hemma hos mig och jag gick på toa kunde de jävlas. När jag kom tillbaka märkte jag direkt att någon hade flyttat på en fjärrkontroll eller dragit ut en byrålåda. Jag blev skitarg och flyttade tillbaka allt medan de garvade. På den extrema, pedantiska nivån är det inte i dag, allt är inte i ordning hemma. Min perfektionistiska sida speglar mest av sig i tränarrollen.

Hur?

Annons

– Jag vill inte avsluta en träning förrän den blir precis som jag tänkt innan. Det är jobbigt, för jag är samtidigt noggrann med den fysiologiska biten. Spelarna får inte bli överbelastade. Ibland kan jag glömma det för att jag vill få ut max av övningen tekniskt och taktiskt. Då ställs två perfektionistiska sidor mot varandra. Kontrollbehovet blir ännu tydligare när jag scoutar motståndare. Jag är inte bekväm med att veta till 97 procent hur de uppträder, jag måste kartlägga allt. Ibland sitter jag uppe i flera timmar per natt och letar lösningar.

När vet du att du har gjort en tillräcklig analys?

– Om jag tittar tillräckligt länge på en motståndare och hela tiden tar till mig nya saker når jag till slut en punkt där ingenting överraskar mig, vare sig i laguppställning, arbetssätt eller detaljer i spelet. Då blir jag lugn.

Men allt som du inte kan kontrollera, då? Ett skott i krysset från motståndarnas vänsterback som aldrig gjort mål tidigare. Blir du inte stressad av sådant?

– Många slumpfaktorer går ändå att påverka. Det där skottet är inte bara en slump, som lag kan vi alltid göra så mycket som möjligt för att slumpen inte ska drabba oss. Ju mer jag förbereder mig, desto större sannolikhet är det att jag har slumpen på min sida. För mig är en vinnare någon som gör allt för att vinna – inte någon som alltid vinner.

Vad händer när du ändå blir överraskad?

– För några år sedan drabbades jag av panik, men nu har jag accepterat att det är en del av jobbet. Som med fjärrkontrollen: när den inte låg på sin plats mådde jag dåligt, men för varje gång jag lät den vara lärde jag mig att hantera det bättre. Till slut kunde den ligga helt åt helvete utan att jag brydde mig. Jag jobbade bort panikkänslan.

Om du har gjort allt du kan men ändå förlorar, känner du aldrig att alla dina förberedande timmar varit bortkastade?

– Jag kan bli uppgiven där och då, men det är ännu jobbigare om jag känner att jag kunde ha gjort något bättre. Visst finns det enorma slumpfaktorer som inte går att påverka och de kan vara sjukt frustrerande i stunden, men jag kommer nog aldrig att känna: »Fan vad onödigt att jag lade ner de där fem timmarna.« Just i den matchen gav det kanske inte utdelning, men jag utvecklas som tränare i det långa loppet.

Många framgångsrika tränare pratar om hur viktigt det är att delegera ansvar. Vågar du överlåta kontrollen till andra?

– Så länge det är folk jag litar på är jag bara tacksam över input från andra. När man scoutar motståndare är det lätt att göra en objektiv analys, men jag kommer alltid att vilja analysera mitt eget lags matcher. Om jag helt och hållet överlåter det till en kollega krävs det någon som har exakt samma hjärna som jag.

Att ta över ett krisande Gefle mitt i säsongen – utan tid för optimala förberedelser – låter inte som din grej.

– Det var en helt ny erfarenhet. Inget var som jag ville ha det och det var inte min prägel på laget. Jag kom till något jag upplevde som kaos, men att från det kaoset skapa ramar var sjukt utvecklande. Att själv vara den som sprider lugnet. Det fanns inget annat sätt att tänka än: »Det tar sin tid, men det kommer att gå.« Kontrollen fanns inte, men jag skapade den.